HJÄRTER DAM
En dam med hjärta eller bara dam?
Vad som förr var allmänt kända moralregler kan senare generationer grovt missuppfatta
En mogen dam och jag samtalade idag med varandra om förändrade vanor. »När jag var ung kunde jag få en örfil av en tjej, om jag var för närgången eller gick över en gräns«, berättade jag. Och det var inte bara vad man kunde se i litteratur, skämtteckningar och på film. Det hände mig med en polsk och med en fransk flicka också. »Det uppfattades inte som misshandel utan som en signal, som man förstod«.
»Liksom en klatsch i baken«, sa min samtalspartner. Hon fortsatte med att säga, att äldre tanter berättat för henne, att det i deras ungdom hade varit ett bevis på uppskattning.
Nu morrar nog någon läsare: »You too, Björn!«. Men det var ju inte jag som sade det. Fast det kunde jag ha gjort. Idag skulle nog en örfil återgäldas med en smocka eller i alla fall sura miner, för att inte tala om vad en klatsch i baken skulle leda till. Personligen är jag inte uppfostrad till att hålla på att klappa vare sig kvinnor eller män i baken, men jag minns från mina ynglingaår som plåtslagare på det stora skeppsvarvet, hur ofta andra arbetskamrater knep mig eller någon i baken. På den tiden tog ingen det som en homosexuell invit. (Hur sådana skulle se ut, hade jag för all del ingen aning om.) Nej, det uppfattades som en kärvänlig ynnest av kamratskap. I militärtjänst och på fotbollsplanen kunde det också ske. Och i ett radioprogram i höst berättade Martin Schibbye, hur han och Johan Persson sov sked med varandra i fängelset i Etiopien (vilket filmen om dem, 438 dagar, 2019, inte tog med).
Min samtalspartner och jag var dock inte inne på att fördöma de senaste årens metoo-rörelser. Jag berättade om, hur jag på en tibetansk kvarterskrog (i själva Tibet, märk väl) sett, hur tibetanska gäster som viftat med tjocka rullar av sedlar knipit lika tibetanska servitriser i baken. Det uppfattade jag inte som kärvänligt.
För en yngling är sådant lärdomar om livet. Folk är sig lika överallt, och kvinnor kommer i allmänhet i andra hand överallt. Som man lägger hand på.
Sedan är det ju så, att handpåläggning ibland faktiskt är av sexuell – eller rentav sensuell – natur. Det godtar vi ju alla, utom de som har alltför många hämningar. I en dansk film, Sjutton (1965), vilken föregick den danska vågen av »gladporr« på 1970-talet, är 17-årige gymnasisten Jacob på sommarlov 1913 på familjens sommarställe, som sköts av tjänstefolk. Den söte ynglingen tilldrar sig där flera av sommarvarm kättja lystna kvinnors uppmärksamhet, vilket han till slut lär sig bejaka. En dag råkar han komma skurmadamen inpå livet, där hon omedelbart framför honom står på knäna över skurhinken med ändan i vädret, varvid han inte väjer för impulsen att sticka en tumme i baken på hennes sekelskiftestrosor. Detta blir början på en eldig sommar, då kvinnorna riktigt tar för sig.
Alltså ett exempel på sexuell invit med gillamarkering som reaktion. Utan det senare skulle det ha varit att kladda.
Det är inte heller att kladda, när närstående och lärare i förbifarten kliar sina barn i håret eller tar upp dem i knät när de är ledsna. Den hysteriska rädsla för kroppskontakt vi kan iaktta och höra ifrån det perverst lagda landet långt bort ska vi inte härma. Å andra sidan förekommer verkliga övergrepp, som måste brännmärkas i stället för att sopas under mattan. – Som de gjorde i den katolska kyrkan och i finare skolor förr. Kanske i ofinare också. (Se film om detta på årets filmfestival.)
Personligen gick jag i åtta skolor och tio klasser men såg aldrig något sådant. Eller så var jag för naiv för att se. Jag minns för all del, att en lärare i realskolan på en lektion tillrättavisade en flicka med suffixet »söta lilla gullunge«. Anmälde vi då honom? – Nej, vi gapskrattade.
Men i den danska film, som förra veckan fick Nordiska rådets filmpris för 2019, sker i den mysigast tänkbara miljö något som går över gränsen och borde ha lett till en örfil. Mycket över gränsen, till och med. Den filmen kallades på Nordiska rådets prisgala för »Dronningen«, eftersom alla kandidater till priset kallades vid sina norska, isländska eller finska titlar. Dronning är drottning och motsvarar i kortspel vad vi kallar dam. Filmen heter i Sverige Hjärter dam (2019).
Här spelar dagens primadonna inom dansk film och teve, Trine Dyrholm, så att man baxnar. Gustav Lindh och Magnus Krepper är också bra, men den som inte kommer ihåg allas vår Trine (som vi sett glänsa i komedier, romanser och dramer i film efter film på senare årtionden); den som inte noterar henne i denna film måste ha någon brist i sitt känsloregister, om någon förstår vad jag menar.
Årets stora filmfest börjar på fredag, Arctic light filmfestival för trettionde gången! – men dagen innan, torsdag den 7 november, inleder filmstudion sin novemberserie med »Hjärter dam«. Se den som en bra start på festivalen, och – jag brukar inte skriva så – missa den inte! Ni kommer att bli lika skakade som av Jakten (2012) med Mads Mikkelsen, visad av filmstudion.
*
Eller se den på extraföreställning
måndagen den 18 november klockan 19!
*
Mads Mikkelsen gör för övrigt en minnesvärd roll i en av festivalens filmer, den isländska Arctic (2018) – men det är en annan historia.
En idé i idet av Björn Forseth