TRANSIT
I Graham Greenes anda
Först kom »Casablanca« 1942,
nu kommer »Transit«.
Riksgränser är sprängstoff nuförtiden. Inte så att gränslinjerna är minerade, som de var mellan Öst-och Västtyskland en gång. Men nästan; tänk på hur Ungern förstärkt sin gräns mot oönskade »horder« söderifrån.
Fast även utan minor är tal om gränser ett minerat område i det offentliga samtalet. Sveriges gränskontroller mot Danmark och Danmarks mot Tyskland har samma ursprung som den ungerska förstärkningen: flyktingvågen 2015. Nu har också svenska gangstrars busliv i Danmark lett till att Danmark förstärker den dansk-svenska gränskontrollen (fast, för den som minns, fanns Hell’s angels och liknande banditgäng tidigast i det gemytliga Danmark och kom sedan till oss).
Alltnog så saknar jag i det offentliga samtalet det tydligen bortglömda faktum, att vi nordbor sedan 1952 (förstärkt 1954) fritt kan resa och bosätta oss var som helst i Norden utan pass. Den passfrihet alla nu tycks ta för given som en EU-förmån fanns alltså för nordborna redan långt dessförinnan.
Irländarna både i syd och i nord kom att få uppleva denna frihet efter långfredagsavtalet 1998, då de kunde börja njuta av den genom EU:s försorg. När Brexit blev aktuellt, blev just den gränsen återigen sprängstoff. En nordirländsk fjällvandrare berättade för mig, att han bodde några hundra meter norr om gränsen, där han som vuxen nu i många år kunnat fara över till republiken Irland när som helst utan att behöva vifta med några papper eller med armarna inför automatkarbinbeväpnade inbördeskrigare. Nu fruktade han, att han snart åter, som i sin barndom, skulle behöva möta soldater rustade till tänderna.
Och Brexit ska till varje pris ske den 31 oktober i år, har Boris Johnson lovat. I skrivande stund är det den 27 oktober, och det ser inte ut så. På kvällen den 31 klockan 19 torde vi veta. Varför klockan 19? – Jo, då visar filmstudion en film om gränsöverskridandeproblem, Transit. Denna fransk-tyska film är från 2018 och kan förstås inte veta, men biopubliken kan ha fått visshet genom radion, innan salongsljuset släcks.
»Transit« handlar över huvud taget inte om Brexit, om Britannien eller om Irland. Tyskar befinner sig i filmens början på flykt i Paris och hör, att ockupationstrupperna närmar sig staden. De måste alltså ta sig söderut till Marseilles och försöka skaffa reslägenhet till något land i Amerika; USA eller Mexiko eller något annat med generösa inreseregler.
Men hallå – det där låter inte som en trovärdig verklighetsbeskrivning. Det är det ändå, om man tänker på 1940-talet. Tyskar på flykt från Tyskland var judar eller fritänkare och måste helt enkelt så långt ifrån hemlandets trupper som möjligt. Det var inte det lättaste, ty även på den tiden krävdes dokument och asylskäl.
Jag testade härom dagen början av filmen på en ung man, som var van vid biofilm. »Ser du något anmärkningsvärt?« frågade jag. Det gjorde han inte. Filmen verkade spännande, men något anmärkningsvärt såg han inte.
Han såg inte, att de fruktade polispiketerna var bilmodeller från vår tid, att klädedräkter var moderna och att det satt en digital reklamskylt inne på bistron, där huvudpersonerna gömde sig.
Det gav faktiskt filmen gott betyg. Regissören och manusförfattaren Christian Petzold har helt enkelt struntat i den historiska exaktheten och på så sätt gjort flyktingförhållandena åtskilligt lättare att begripa för oss nutida åskådare.
Förenade kungariket tycks alltså fortfarande vara en del av Europeiska unionen, när vi går hem efter filmens slut på torsdag. Om inte något fullständigt häpnadsväckande händer innan dess. Den gode Boris har ju gett sig fan på att bryta med EU det datumet, om uttrycket tillåts.
Vilka lyckas med så tvärsäkra löften? – Tja, tillåt mig att svära i kyrkan, men Vladimir Iljitj Lenin gjorde det 1917. Han hade lovat att avsluta Det stora kriget (första världskriget), om bolsjevikerna tog makten. Vid revolutionen på våren 1917 tog andra socialister makten, vilka för all del avsatte kejsaren men fortsatte kriget. De ville erövra Konstantinopel, rentav. Men när bolsjevikerna tog makten på hösten, satte de till alla klutar för att omgående sluta fred med Tyskland, trots att de därigenom förlorade Estland, Lettland, Litauen, Polen och lite till samt blev utfrysta av ententen, som Ryssland var del av. Det kan man kalla Rexit!
Av dem kunde kanske Boris ha lärt sig något. Bolsjevikerna skickade sändebud i kulregnet över slagfälten för att nå de tyska skyttegravarna. Å andra sidan får man inte glömma, att Boris har haft med demokratiska befälsstrukturer att göra, det hade inte Lenin.*
Filmen »Transit« avslutar oktoberserien, som haft två tyska inslag. Förra veckans episka tretimmarsfilm Never look away (också från 2018) fick det högsta publikbetyg filmstudion fått in.
En idé i idet av Björn Forseth
*Om detta kan man läsa i min bok med filmkrönikor från 2017, alla med hundra år gamla tidningsklipp ur finländska dagstidningar, varigenom man kan få en inblick i vad som hände i Ryssland och ryssländska Finland ödesåret 1917: