NEVER LOOK AWAY
Okänd mästare
Urartad konst är konstiga verk som inte föreställer något som vanligt folk begriper.
Så ungefär resonerade myndigheterna i Tredje riket, som är den period i Tysklands historia, då de så kallade nationalsocialisterna regerade. Socialismen var ju arbetarklassens hopp, men då nazisterna inte ville ha någon socialism utan alldeles renrasig tyskhet, kallade de sig nationalsocialister för att dra arbetarna till sig.
Det hittar jag inte på. I en propagandafilm från den tiden ser man en folkmassa bestående av industriarbetare under pågående klasskamp, då de alla står med knutna nävar i luften. Berättarrösten förmår dem att tänka om, och långsamt rätar de knutna nävarna ut sig och fingrarna sträcks, så att det blir en nazisthälsning (vad man i dag kallar för att »heila«).
Denna tilldragande ideologi drog till sig folk, för all del. Men de som blev mest entusiastiska verkar ha varit vad Karl Marx kallade trasproletariatet. Proletärer är egendomslösa, trasproletärer är människor från rännstenen. White trash, säger amerikanarna (fast det förstås också finns trash av andra kulörer). Dessa är, till skillnad från de vanliga proletärerna, inte benägna att vara solidariska. De är hängivna och lydiga dem som ger dem köttben, vilket är något helt annat.
För dessa entusiaster kunde man under denna tid resonera som så, att viss konst är urartad. Och sådan borde man inte slösa pengar på, nej helst inte ens visa. För urartad konst måste ju ha skapats av urartade människor, som då säkert inte passar in i folkgemenskapen. Tavlor med ringar för huvuden och trianglar för kroppshyddor kan för den oinvigde säkert se urartade ut. De liknar ju inte människor. Men för konstnären och för en del betraktare kan kanske trianglar och ringar räcka för att man ska få en hum om innehållet. Kolla serieteckningar, så får ni se en del figurer, som ska föreställa människor men definitivt inte liknar sådana. Picasso kunde måla nakna kvinnor, så att varje betraktande karl i smyg skulle dregla vid åsynen. Men han valde efterhand att rita dem som ringar och trianglar. Det som en gång verkar urartat kan långt senare anses som klassiskt.
Sölvesborgs kommun har nu antagit ett kulturprogram, som vänder sig emot urartad konst. Så skriver de inte, men lusläs texten, så framgår det, att detta är vad som avses. Det fattar vilken fanatiker som helst.
För närmare information, se krönikan om filmen Aniara, Mimans förbannelse).
Mot detta uttryck »urartad konst« vänder sig en kvinna på konstutställning, där sådan konst visas. Hon säger till sin lilla systerson, som hon har med sig:
– Titta aldrig bort.
Pojken uppmanas alltså att titta på det förment urartade för att själv avgöra, vad han ska tycka om det.
Detta sker i den glänsande kulturmetropolen Dresden på 1930-talet, sedan nazisterna tagit över. Familjen tror inte på det gänget och mumlar vid känsliga tillfällen i stället för »Heil Hitler« »Drei Liter« (tre liter), så att de ska kunna leva med sin omgivning.
Sedan börjar fasorna och därefter kriget. Efter detta krig återstår inte den vackra staden Dresden, den är jämnad med marken. Några år efter krigsslutet delas hela landet genom att den västra delen byter valuta och startar eget. Den östra delen, där Dresden ligger, blir kvar med den tyska marken, det tyska SJ, det tyska postväsendet och allt och heter ännu ett tag Tyskland, medan de andra plötsligt kallar sig Bundesrepublik Deutschland. Till slut gillar de i öst läget och kallar sin del av gamla Tyskland Deutsche demokratische Republik.
Den lille gossen som inte skulle vända bort blicken på kommando blir kär och konstnär men upptäcker förfärliga saker om vad svärfadern hade varit på den tid, då gossen varit gosse.
Allt detta sker i filmen Never look away, som inte är tyska utan engelska för det jag nyss beskrivit. Emellertid är det en tysk film där tyskar talar tyska, så den har en annan originaltitel än denna påhittade festivaltitel. Werk ohne Autor heter den. Uttytt som verk utan författare eller – som i konstnärsvärlden, vari filmen rör sig – okänd konstnär.
Idag svänger många sig med adjektivet »episk« om allt möjligt, som inte alls är episkt. Episkt kan ett epos vara, ett verk med vittomfamnande innehåll. Eller ett som omfamnar en historisk period, en era eller liknande. Never look away följer ett bra stycke tysk historia, från trettiotalet till våra dagar, och kan därför på goda grunder kallas episkt. Ett sådant spann omfattas inte gärna på den vanliga långfilmstiden. Här är filmen drygt tre timmar lång.
Den av filmstudion nyligen visade Jack uppskäraren var lika lång men hade paus i mitten. Den filmen stämde inte in på epitetet episk; det den handlade om var ju blott en kort tid. Ett brottsfall som behandlades omsorgsfullt och fick bli tre timmar för att bli trovärdigt.
Never look away (från 2018) har tyvärr ingen paus inlagd. Man får gå på toaletten i förebyggande syfte, och filmstudion kör den vid vanlig tid, klockan 19, nu på torsdag den 24 oktober.
En idé i idet av Björn Forseth