DEN SKRATTANDE POLISEN
Beck på amerikanska
Aleksej Leonov är död. Han avled dagen efter att filmstudion firat Sputnikdagen. På förra årets Sputnikdag visades spelfilmen om Leonovs rymdpromenad 1965 – världens första. Ingen annan i Sverige har visat den filmen, som Leonov själv var konsult åt.
I Kiruna behöver man inte vara filmintresserad för att ägna Aleksej Leonov en tanke. Våra rymdbolag vet vad han gick för, och jag utgår ifrån, att Christer Fuglesang kommer att säga eller skriva några ord i eller åt någon tidning eller annat medium.
Men över till annat.
Kvällen den trettonde november ösregnade det i Stockholm. Martin Beck och Kollberg satt inbegripna i ett parti schack i den senares lägenhet.
Så börjar en roman om ett brott. Den ingressen skulle inte vara vidare intresseväckande för den genomsnittligen läsaren, om det inte vore för namnen på personerna. Särskilt Becks.
Martin Beck är nog i Sverige lika känd som Långben och Fantomen. Becks namn är stort tack vare de oändligt många tevefilmer som gjorts om honom, Lennart Kollberg, Gunvald Larsson och de andra poliserna.
Men Zlatan kände inte till Beckfilmerna innan han träffade sin Helena, om man får tro hans biografi Jag är Zlatan Ibrahimović av David Lagercrantz. Varför gjorde han inte det? – Svaret på den frågan torde beskriva vårt samhälles misslyckande i fråga om integration.
Med en bok om året från 1965 och framåt skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö tio gånger »Roman om ett brott« och speglade samtidigt det svenska samhällets förändring under den tid, då klassmotsättningar inrikes tillspetsade sig samtidigt med det då pågående Vietnamkriget. Sedan avled Wahlöö, medan Sjöwall ännu lever och har hälsan. Hon har därför kunnat ge sin välsignelse till teveserien, som avlägsnat sig väldigt långt från de ursprungliga romanerna.
De var bra, de där tio romanerna. De är bra, läs dem i ett sträck!
Bra romaner blir film, inte bara bra romanfigurer som blir film i evigheter. Och till och med parodi (jag tänker på Kommissarie Späck 2010 med Leif Andrée som Mårten Späck och Johan Hedenberg som Grünvald Karlsson). Beck har i seriösa filmatiseringar spelats av Keve Hjelm (i Roseanna 1967 efter roman № 1), Carl-Gustaf Lindstedt (i Bo Widerbergs Mannen på taket 1976 efter roman № 7 »Den vedervärdige mannen från Säffle«), Romualds Ancans (i en sovjetisk version 1980 av roman № 6), Derek Jacobi (i en västtysk-ungersk version samma år av roman № 2), Jan Decleir (i en belgisk-nederländsk version 1992 av roman № 8) och Gösta Ekman (i sex filmer 1993 – 1994 efter sex av romanerna) – samt förstås av Peter Haber i den fristående teveserien med början 1997. Det var väl Haber som Zlatan först bekantade sig med.
Varför nu denna uppräkning? – Jo, för att testa den ärade läsarens både tålamod och uppmärksamhet. En känd och kanske mer spridd filmatisering än alla andra av en av de ursprungliga romanerna har jag ovan nämligen hoppat över. Därtill den i mitt ringa tycke allra bästa av de tio romanerna om ett brott, № 4: »Den skrattande polisen«. Det är den som börjar som i ingressen ovan.
Den skrattande polisen gjordes 1973 i Hollywood. Handlingen förlades från att ha varit i Stockholm till att ske i San Francisco, och därför har de inblandade rollerna engelskklingande namn. Beck spelas av Walter Matthau och kallas i filmen Jake Martin. Parhästen Gunvald Larsson, spelad av Bruce Dern, kallas kort och gott Larsen. Denna i listan överhoppade film är värd att berätta om för att den nu på torsdag visas i filmstudions oktoberserie (denna gång på folkhögskolan på grund av den pågående bokfestivalen i Folkets hus). Men inte bara därför; den är en värdig tolkning av boken. Fast ser man den idag, kommer man att höja på ögonbrynen både en och två gånger. Inte kanske för de lurviga frisyrerna, stora mustascherna och utsvängda byxbenen – allt sådant var äkta 1973, inte simpel rekvisita. Utan snarare för polisens metoder. Idag är vi vana vid tevedeckare, där poliserna går klädda i vitt på brottsplatsen och trampar försiktigt på utlagda stegplattor. När vi ser denna film, är sådant bara att glömma. Och häpna över hur polisen beter sig mot vittnen…
Men spännande är det. Trots att tempot är ett helt annat än i dagens polisfilmer från Amerikat. Den långsamhet varmed brottsplatsundersökningen bedrivs och framställs i filmen visar, att vi på den tiden kunde följa ett skeende utan att det pangades hela tiden.
Vem av alla Beckar var då den som bäst gjorde den kommissarie, som Sjöwall och Wahlöö hade beskrivit? Utan tvekan komikern Carl-Gustaf Lindstedt, som slog knockout på alla som inte hade kunnat tänka sig honom i en seriös roll!
Men Walter Matthaus framställning är inte illa, den heller. Se själv på folkhögskolan på torsdag!
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Det har faktiskt funnits en Martin Beck-gestaltning till. BBC dramatiserade åren 2012 och 2013 hela romanserien i radio med Steven Mackintosh som Beck… The Martin Beck Killings.
DS