ANIARA
Mimans förbannelse
Ett litet steg för kommunen,
ett jättekliv för censuren
Världen har roliga politiker nuförtiden. Dels har de roliga frisyrer, dels skryter de med okunnighet och säger vad som faller dem in, vilket inte jämt faller väl ut. De finns i stort som i smått. Enfald tål stundom att skrattas åt, men lokalpolitiker kan få en att sätta skrattet i halsen. Ty det som börjar som enfald vänjer man sig vid allteftersom, men tids nog kan det leda till åsiktsstyrning. Vem av dem som röstat in dessa politiker kommer då att reagera däremot?
»Under många år har beslutsfattare och åhörare i Järfällas kommunfullmäktigesal kunnat se konstverket ”I Amelins anda” på en av väggarna. Men inte längre. Kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) har beslutat plocka ner den.
– Den är inte lämplig på en plats där vi fattar demokratiska beslut, säger hon.
Tavlan, en trärelief gjord av Lenny Clarhäll, beställdes av kommunen på 80-talet. Motivet är präglat av arbetarromantik och, enligt Emma Feldman, symboler för antidemokratiska värderingar.
– Den är en hyllning till Karl Marx och ideologier som en majoritet av Järfällas befolkning inte står bakom, som många invånare dessutom flytt ifrån, säger hon.«
Mitt i Järfälla 2019-09-17
»Konstverket ”I Amelins anda” beställdes av Järfälla kommun på 1980-talet och har länge hängt på en av väggarna i kommunfullmäktigesalen. Träreliefen är gjord av skulptören Lenny Clarhäll och anspelar på konstnären Albin Amelin, som ofta skildrade arbetare i sin konst.
Nu har kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M) beslutat att tavlan ska plockas ner, bland annat för att ett exemplar av Karl Marx ”Kapitalet” syns i konstverket.«
Dagens Nyheter 2019-09-18
Huvaligen! Ett exemplar av en bok, som läses på universitet med kapitelrubriker som Det produktiva kapitalets kretslopp och Varuomsättningens förmedling genom penningcirkulationen får naturligtvis inte förhärligas.
Och i Sölvesborg ska medborgarna skyddas från osund konst:
»– Vi kommer köpa in sådan konst som tilltalar det stora flertalet medborgare, säger Rolf Hans Berg (SD), ordförande för Fritids- och kulturnämnden, till Kulturnyheterna.
– Det är klart att om du vill ha ”menskonst” hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«
SVT 2019-09-09
Mensa är namnet på en förening för människor som anser sig vara klyftigare än andra. Jag anar dock, att ordföranden inte syftar på den och söker upp kommunens offentliga protokoll:
»När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst.«
Punkt 200 i »Handlingsprogram för Sölvesborgs kommun«, antaget av kommunfullmäktige 2019-09-09
»Utmanande samtidskonst« tycks i denna kommun vara något lika osunt som arbetarromantik i Järfälla. Men Sölvesborgs kommunpolitiker kanske likt kollegorna i Järfälla har missat, att vad som idag kallas »tidlös och klassisk konst« ofta ansågs som utmanande i sin egen samtid. Eller tvärtom, till och med: på Europas medeltid bar män ofta holkar i stället för byxor och hade en särskild påse för genitalierna framtill. Ordet pung heter väl inte så utan orsak. Det modet skulle vara utmanande idag men var sista skriket då. Och på Kreta gick antikens kvinnor med heltäckande klädsel, utom att den var öppen framtill för att släppa ut brösten. Också det skulle kunna väcka både olust och lust idag, beroende på i vilken kommun sålunda klädda kvinnor skulle gå på fullmäktigesammanträden.
Men allt sådant är väl lappri, som man också tidlöst sa på den klassiska tiden. Strunt, alltså. Vi är ju ändå snart utrotade.
Det hade Harry Martinson och alla vi andra anledning att frukta på nittonhundrafemtiotalet. Terrorbalansen mellan de bägge supermakterna USA och Sovjetunionen var då så reell, att vi byggde skyddsrum i alla nya hus och befolkningsskyddsrum för hundratusen människor i storstäderna och befarade trots det, att de flesta av oss kunde gå under i kärnvapenkrig. Och inte bara människorna; de flesta djurarter också. »Atomvintern« var ännu inte ett känt begrepp då men blev det sedan. De av alla atombomber uppkastade jordmassorna skulle likt Eyjafjallajökulls och Krakatoas utbrott förmörka himlen men under längre tid, så lång att solstrålningen skulle hejdas till den grad, att tjäle skulle drabba hela jorden under flera månader, varvid vi och många andra skulle frysa ihjäl och – när solen kommit tillbaka – resten skulle dö, smittade av alla miljoner då upptinade lik.
Martinson fantiserade då om ett rymdskepp, som skulle föra grupper av människor undan dödshotet på jorden ut till andra planeter för att kolonisera dem. Skeppet skulle färdas under många år, varför ett mycket stort antal människor skulle få följa med för att kunna leva ett normalt liv så att i alla fall nästa generation skulle nå fram till den nya planeten. Allt var ordnat och tekniskt fulländat. Datorn var inte uppfunnen, men Martinson fann upp den. »Miman« kallade han sin centraldator, som fungerade som orakel. Rymdskeppen var förresten inte heller uppfunna ännu. Martinsons epos kom ut 1956, Sovjet sköt upp Sputnik 1 året efter.
Men, som sagt, vi är ändå snart utrotade. Martinsons rymdskepp kom ur kurs. För gott. De skulle få segla genom rymden tills de alla var döda.
Rymdskeppet och Martinsons verk hette Aniara. Det var skrivet på vers, ett episkt diktverk som lästes upp på radio med len basröst av Ulf Palme och blev både opera och 2018 film. Märkligt nog en film gjord av amatörer, om man så får kalla ett par personer, som bara gjort några kortfilmer förut. Pella Kågerman och Hugo Lija har regisserat och Emelie Jonsson spelar mimaroben, mimans skötare, och för det har de vunnit sex festivalpriser och faktiskt nominerats till bästa film på en science fiction-festival i Los Angeles, innan filmen ens visats i Sverige.
Nästan årsbarn med poesiverket blev det som idag är Institutet för rymdfysik, som döpt flera av sina salar efter figurer i dikten. Nästan årsbarn är alltså verket också med Sputnik 1, och Sputnikdagen den 4 oktober inleder den internationella World space week, som Esrange firade i lördags. I samband med detta visar filmstudion på ordinarie tid, en torsdag – denna veckas torsdag! – filmen Aniara.
En idé i idet av Björn Forseth