SIR
Ja, herrn. Jovisst, herrn. Som herrn vill.
Herre och piga i samma våning, det vet man väl hur sådant slutar.
I hundratals år måste överklassen lära sig det latinska språket, särskilt drivet av den katolska kyrkan. Latinet blev ett veritabelt umgängesspråk mellan lärda i hela Europa, ty inte ett enda i Europa förekommande språk var opåverkat av latinet (inte ens små språk som svenska, finska eller samiska). Och det bästa i kråksången: utan Romarriket försvann latinet som modersmål. Alltså blev latinet Europas neutrala lingua franca (»blandspråk som är fattbart för alla språkbrukare i område där flera språk förekommer« skriver Svensk ordbok).
På sjuttonhundratalet tog franskan över. I klassiska ryska romaner märker man, att överklassen rätt vad det är talar franska i stället för ryska med varandra, och ända in i 1900-talet levde franskan kvar bland deras tjänstefolk. Gustaf III införde dock svenskan på Sveriges universitet. Det blev en tvåhundraårig parentes, för idag får man inte skriva sina avhandlingar på svenska, idag ska de stå på engelska – hur dålig den än blir.
Den svenska skolans hjärntvätt i engelska gör förvisso det uppväxande släktet duktigt på det språket men samtidigt enfaldigt, eftersom de förväntar sig att det går att kommunicera med alla utlänningar på engelska. Så stark är hjärntvätten, att det finns skolor i vårt land med engelska som undervisningsspråk, vilket gör att de eleverna inte vet vad vetenskapliga begrepp som »fördrag« betyder.
Men än är vi nog ändå bufflar i de verkligt engelskspråkigas öron. Vi duar ju varandra, och vi håller inte som telefonförsäljarna på med att hela tiden upprepa namnet på den vi talar med. Ej heller titeln på vederbörande. Men si – det gör de infött engelskspråkiga. Övernattar man hos dem, säger de om morgonen »Good morning, Björn« och »Would you like some breakfast now, Björn?« och »How many lumps with your tea, Björn?«.
De niar folk. Inte för att ordet you betyder ni, vilket det visserligen gör (du heter – eller hette – though), utan genom att de hela tiden säger namnet på den tilltalade, alternativt titeln (notera i alla tevedeckare, hur folk genast uppsnappar kommissariens titel »detective chief inspector« och avslutar varje svar med den). I de engelskspråkiga länderna måste väl denna förmåga övas in redan från barnsben, för hur skulle de annars kunna vara så bra på denna typ av minnesträning? Svenskar, som inte är det, tänker inte på att avsluta varje tilltal med namn eller titel och låter därför säkert aningen burdusa i de inföddas öron.
Så har ju de engelskspråkiga det väldigt användbara artighetsordet sir (som de stavar med stort S). Det kan dock bara användas på män (kanske på hän också, vem vet?) liksom titeln esquire, som man kan skriva efter adressatens namn på brev.
Det gjorde undertecknad vid sjutton års ålder, när adressaten var en kvinna. Jag fick snart reda på, att den titeln »bara kan tilldelas en man«.
Kvinnor kan bli lady eller madam med mera, men det lämnar jag här. Ordet sir är vad som intresserar denna vecka, för på torsdag visar filmstudion en film som kort och gott heter Sir. Den är gjord i Indien 2018, en riktig bollywoodrulle. I den talas hindi eller marathi, men – som vi alla vet – har ju det stora landet mängder av modersmål och ett lingua franca efter sin forna kolonialmakt: engelska.
I Indien som i många länder är klasskillnaderna påtagliga och tar sig uttryck i, att den som kommer sig upp genast anställer pigor eller annat tjänstefolk. Fattiga ska bo trångt, det vet ju alla, och lika säkert ska rikt folk bo i spatiösa lägenheter eller villor, där det skulle ha funnits dammråttor till förbannelse, om inte någon sprungit omkring och städat hela dagarna. Och städa och diska – det gör man inte när man har pengar.
Pigor får man från landet, när man själv bor i sta’n. Så var det i vårt land också en gång. I Kiruna hundraårsboken finns ett kapitel, »Kulturers korsväg«, där fyra samiska kvinnor från var sitt språkområde – syd-, nord-, enare- och skoltsamiskt – har det gemensamt, att de har börjat sina liv i Kiruna som städerskor. I Kolkata eller Mumbai kommer också pigan då ofta från en by med annat språk än det husbonden talar. Och i länder med massor av språk är folk flerspråkiga och behöver inte sinsemellan ta till överklassens lingua franca.
I »Sir« bor en framgångsrik ung man ensam i en stor lägenhet. Egentligen skulle de ha varit två, men med kvinnan han skulle gifta sig med har någon fnurra på tråden uppstått redan innan vi i publiken har hunnit sätta oss tillrätta. Alltså bor han ensam i den plastigt moderna våningen med utsikt och kan riktigt breda ut sig. Får han gäster ordnar pigan lämplig förplägnad i stil med i Downton Abbey eller Herrskap och tjänstefolk. Allt ordnar sig utan att pigan egentligen märks.
Men hon finns ju där, trots allt. En kvinna med utstötthet ur byn och släkten hängandes som ett damoklessvärd över sig. Inte för att hon gjort något utan för att hon är änka, och det går inte an.
För några år sedan visade filmstudion en indisk film med engelska undertexter, hämtad på plats i Mumbai, Dor (2006). Den var ett slags roadmovie, där en muslimsk kvinna från norra delen av landet bedriver ett febrilt detektivarbete för att finna den hinduiska änkan efter en man, som varit rumskamrat med den muslimska kvinnans man på jobb i Saudiarabien, där hindun blivit mördad. Den muslimske indiern har dömts till döden men kan enligt sharialagarna benådas, ifall änkan så önskar. Alltså måste hon hittas i tid.
Och den hinduiska änkan visar sig vara fånge på livstid i en kammare i det palats hon har gift in sig i, ty sådan är deras sed beträffande änkor…
Pigan från byn i »Sir« måste alltså lyckas sköta sig och tjäna pengar, och innerst inne vill hon utbilda sig till skräddare – ett manligt yrke, bara en sådan sak. Men under tiden finns hon tillsammans med den ensamme mannen i dennes lägenhet, vilket väl är klassiskt. Det vet man ju, hur sådant kan gå.
För att inte förstöra upplevelsen för publiken på torsdag, säger jag inte mer än att den inte är någon sång- och dansfilm, som många indiska filmer är kända för att vara. Indien är världens största filmland; Bollywood gör mer än dubbelt så mycket film som Hollywood, så om det vore så illa att nittionio procent av produktionen vore sång- och dansfilmer, så återstår ju ändå ett tiotal filmer i den sista procenten. Det här är en av dem. Den har vunnit flera priser, bland annat i Cannes.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Förrförra filmen När livet vänder gick upp i rök, när den skulle visas på Folkets hus. En annan film projicerades… Därför kommer rätt film att visas vid en extraföreställning dagen innan Sir ska visas. Trots att det då är den 2 oktober, räknas den in i filmstudions septemberserie.
Läs gärna krönikan om »När livet vänder« längre ned här på sidan.
DS