SKEPP TILL INDIALAND
En sjöman går iland
En sjöman har en famn i varje hamn
Så sa man förr i världen. Sjömansvisor, inte minst Evert Taubes, underströk den myten. För mest var det horor de gick till i varje hamn, om jag ska tro de berättelser jag hörde av gamla sjömän, när jag som ung jobbade med att bygga fartyg. De fartyg vi byggde kunde vara 350 meter långa, 55 meter breda och 35 meter från huvuddäck till köl. Fast köl hade de inte, de var platta som fotbollsplaner undertill. Lätta att skrapa hål på, om de skulle gå över en grynna, kunde man tycka. Skrovet på varje sådant fartyg var visserligen 35 mm tjockt, men vad skulle det hjälpa, när det seglade med full last (350.000 ton olja!) och gick tjugotalet meter djupt. Som ett isberg.
Dessa fartyg kunde inte rymmas i Suezkanalen, där de skulle ha fastnat som en vinkork i flaska. Men det var just poängen. På sjömansvisornas tid var kanalen 18 meter djup och fartygen inte större än att de klarade det. Så ockuperade Israel i sexdagarskriget 1967 Sinaihalvön och kanalen stängdes för trafik. Det var då man började tillverka supertankers för att det skulle bli lönsamt att segla omvägen runt hela Afrika.
Att segla med supertanker innebär några månader till sjöss, Vid ankomsten till destinationen ligger fartyget för djupt för att kunna gå in i hamn, så man ankrar på redden och fraktar besättningen i land med små båtar och över till närmaste flygfält för transport till ett annat liknande fartyg vid någon annan hamn i världen.
De romantiska sjömanshistorierna gick ju ut på, att fartyget verkligen lade till i en hamn och sedan förblev där några dagar för att lossa lasten och lasta ny. Under tiden kunde besättningen se sig om, och först lokaliserade de horhusen.
Ja, så berättade farbröderna för mig. Dessa ilandstigna sjöbussar var många, och deras berättelser om bordeller och glädjeflickor var likartade. Bäst var Japan, där flickorna tog hand om en hela dagen. Sämst var USA och Sovjet, i det förra landet för att »till och med hororna var dubbelmoraliska«, i det senare »var det så mycket smussel«. I Kina fanns det inga bordeller. Sa de med en blandning av sorg och respekt i blicken. I stället ordnades det med cirkus och utflykter och sådant. Det var på Maos tid.
Naturligtvis berättade de också om allt möjligt annat om livet i de olika länderna de besökte, jag vill bara delge den bild jag fått av sjömansvisornas bakgrund.
Året 1947 var den gamla sortens sjömanskap det normala. Norge var världens största sjöfararland, men Sverige var inte så pjåkigt heller. På vita duken kunde man därför se inhemska filmer med sjömän i centrum. En känd en som nyligen digitaliserats för kulturarvets skull är Främmande hamn (1948) av Hampe Faustman, i vilket inte bara romantik förekommer utan krig och ockupation så nära efter andra världskriget som det var (internationellt skälldes den ut som kommunistpropaganda).
Samma år kom den unge Ingmar Bergman med sin andra av honom regisserade långfilmer, Skepp till Indialand. Hans fem första regier kallas ibland Bergmans lärlingsarbeten och behandlas inte med samma respekt som hans senare arbeten, tycker jag. Då jag personligen aldrig har vurmat för dem han blivit så berömd för, har min nyfikenhet för de tidiga filmerna ökat.
»Skepp till Indialand« handlar, inte oväntat, om en sjöman. En som går i land efter sju åt till sjöss (spelad av Birger Malmsten). På vägen hem tycker han sig känna igen en kvinna och ropar »Sally!«. Men han har tagit fel. Det väcker ändå minnen till liv. Han »växte upp« på en bärgningsbåt med sin pappa (Holger Löwenadler) och tänker på sina år till sjöss. Så slår han sig i slang med ett par tjejer och följer dem hem. Där hör han ett gnyende ljud från ett intilliggande rum. Det härrör från Sally…
Filmen visas, som seden är i filmstudion, på en torsdag – men den här torsdagen på folkhögskolan, emedan Folkets hus är helt uthyrt. Folkhögskolans aula är för övrigt en utmärkt sal för biovisning med stor duk och utmärkt surround-ljud. Fast 1947 körde man med vanligt enkanals, och det går bra, det med.
En idé i idet av Björn Forseth