UT OCH STJÄLA HÄSTAR
Simpel häststöld eller bara jordens undergång
Det drar ihop sig till apokalyps i Västasien. Hinner jorden gå under genom krig innan klimatet gör slut på den?
I min bokhylla står en bok med den upplyftande titeln »Katastrof! 15 vägar till vår undergång« från 1982 av den sovjetamerikanske författaren Isaac Asimov, som är mest känd för science fiction men också för populärvetenskapliga verk. Denna bok handlar inte om lömska utomjordingar utan om vad vi vet, såsom att solen en dag brinner ut.
Inte bara i litteraturen utan även i filmens värld är apokalypser, undergångsprofetior, ett populärt tema. Skräckfilmer för publik som ogillar skräckfilmer. Nu, när vi vet att livet på jorden nästan utplånats några gånger genom långvarig vulkanism eller störtande asteroider, så har det gjorts äventyrshistorier om – vad annat kunde man vänta sig? – hotande asteroider, som Nasa efter en månads varsel skickar upp en hoper outbildade astronauter till för att landa på och spränga (Armageddon 1998). Den bibliska vinklingen (Harmagedon på svenska) är populär, fast den antagligen går dagens unga svenska publik förbi men kanske i stället lockar gamlingar som undertecknad, vilka läst Bibeln i skolan.
En, som ytterst seriöst behandlat risken för i farlig riktning inkommande asteroider, är den lankesengelske science fiction-författaren Arthur C Clarke, som i »Möte med Rama« 1973 beskriver hur man i framtiden bemöter risken för en sådan planetkrock. Inte med en månads varsel utan flera års…
En filmatisering av den boken har varit på gång sedan 2017, det ryktades ett tag att Morgan Freeman skulle spela huvudrollen i den. Men det projektet är än så länge bara ett… rykte.
Samme författare, som överlag är känd för – med Nationalencyklopedins ord – »teknologisk optimism«, skrev faktiskt tidigt om en mänsklighetens efter en femtioårig guldålder mjuka undergång genom varsam övervakning av utomjordingar (!) i »Mot nya världar« 1953. Men själva jordklotets undergång har nog ingen åskådliggjort bättre än – av alla filmskapare! – den nordiska filmens gossen Ruda, Lars von Trier, i Melancholia (2011). Kan man kalla det realism, när det är ett påhitt? Men nog känns det realistiskt, när mänskligheten fått en vetenskaplig förklaring till, att den starkt lysande stjärnan på himlen är en planet på fatal kurs, en planet som på några år växer till en extra »måne« och inte på något vis går att stoppa utan till sist kommer att suga åt sig allt löst på jordytan (inklusive atmosfären), innan den krockar med oss. Det realistiska är, att människor med den vetskapen allteftersom slutar sina jobb, slutar få lön, slutar läsa böcker och se teveserier på Netflix och slutar betala för det de vill ha: tar i stället för att köpa och äter och har samlag till höger och vänster med vem som helst utan kondom eller religiösa kval. Skit samma.
Men med fötterna på dagens jord är det apokalyptiska tongångar i massmedierna. Läget är spänt mellan USA och Iran, och Nato manar den 6 januari Iran att undvika våld och eskalering, rapporterar SVT.
Nato må ha varit en organisation, som 1949 bildats för självförsvar mot ett eventuell sovjetiskt angrepp, men har efter det kalla krigets slut i stället för att ha lagts ned lagt ved på brasor för att berättiga sin existens.
Det hotande, det apokalytiska, är ju just att organisationen inte är någon fredsstiftelse med uppdrag att analysera situationen och föreslå fredsuppehållande åtgärder. I det aktuella fallet vet vi alla, att Iran ansågs ha levt upp till vad som stadgades i det så kallade Iranavtalet 2015, undertecknat av Iran och USA och EU med flera, varför ljusare tider av fredlig samvaro vankades – men att Förenta staternas nye president tvärt sade upp avtalet 2018. Lika tvärt återinförde USA sanktioner som försvårade dagligt liv för Irans befolkning. Och så mördade för några dagar sedan USA en högt uppsatt iransk general, som enligt rapporter från Sveriges radios Cecilia Uddén verkar ha varit i Irak för att förmedla bud till Saudi-Arabien i underhandsförhandlingar om fred i konflikterna mellan de två länderna. I det läget säger Natochefen Jens Stoltenberg: »En ny konflikt vore inte i någons intresse. Så Iran måste undvika ytterligare våld och eskalering.« På detta måste många vid presskonferensen närvarande ha studsat, och mycket riktigt: »På en fråga från en journalist om huruvida någon vid mötet efterfrågade återhållsamhet från den amerikanska sidan så upprepade Stoltenberg sitt tidigare besked.« Citaten efter SVT.
Hade jag skrivit detta i ett kommentarfält på något socialt medium, skulle jag ha bombarderats med motfrågor utan samband med vad jag skrivit. Därför håller jag mig undan sådana plattformar, ty där kan inte seriös diskussion bedrivas. Men en sådan motfråga är det ändå på plats att besvara:
Iran (liksom Saudi-Arabien) styrs som i förmedeltida mörker, ett religiöst skräckvälde av Den heliga inkvisitionens kaliber. Den mördade generalen hörde till deras kabinett (men verkar ha varit en stark kraft i kampen mot undergångssekten Daesh, IS). Allt detta hör i dagens analys ändå inte hit!
Nato uppfyller fullständigt sin huvudmans strävan, och vilken är då huvudmannen? I sitt avskedstal som Förenta staternas president varnade Dwight D Eisenhower i direktsändning i TV den 17 januari 1961 för, vad han kallade, »det militärindustriella komplexet« (militärindustrin och politiken i förening) som hotade att styra landets politik. Det har det sedan gjort, ty Eisenhower tycks ha talat för döva öron. Ingen president kommer undan det, demokrat eller republikan. Den nuvarande amerikanske presidenten verkar vilja hålla sig ifrån utländska krigsäventyr och visar det genom sitt mjuka sätt mot Nordkorea. Där finns för det militärindustriella komplexet sannolikt inte så mycket pengar att hämta, det gör det däremot i Mellanöstern. I fråga om Iran har han således komplexets fulla stöd (eller komplexet driver honom i den riktningen), och Nato traskar patrull i husbondens spår.
Det hedrar SVT Nyheter att ha tydliggjort dubbelheten i Natos uttalande (fast sedan tycks analysen aldrig ha sänts i etern).
Vad har nu detta med det nya filmåret att göra? Föga. Men, som Killinggängets företrädare i en tvåtimmars enmansshow uttalade för flera år sedan, så kan man inte i längden hålla på att roa, när verkligheten trycker på.
På torsdag denna vecka, den 9 januari, inleder Kiruna filmstudio verksamhetsåret 2020 med en film helt utan koppling till Mellanöstern eller mänsklighetens utplånande. Tvärtom med koppling till nordisk natur och vanliga människor som inte tar kål på varandra. Stellan Skarsgård gör återigen ett av sina många framträdanden i norsk film i Ut och stjäla hästar från 2019: Han spelar en norsk grabb, som i femtio år bott i Sverige och därför talar som en Skarsgård. I barndomen hade något hemskt hänt i hans norska hembygd, när han och en kamrat skulle ut och stjäla hästar. Sådant var kanske inte helt ovanligt dåförtiden, man får sluta att bli överraskad. I alla fall hade hans far lämnat familjen för en annan kvinna och grabben hamnat i Sverige. På gamla dar återvänder han och får då till granne en annan gubbe, som starkt påminner om någon han kände för femtio år sedan…
Enda kopplingen till dagens oro är väl att allas vår Stellan samma dag som norske Stoltenberg solkade sitt rykte vann en Golden globe-statyett och var glad att han äntligen »följt i sin sons fotspår«.
En idé i idet av Björn Forseth