ANTHONY ZIMMER
Sekundsnabba beslut
I det senaste avsnittet av radioserien »Människor och tro« hävdas, att för en del kristna är det lika bra, att jorden går under, för då kommer ju Jesus tidigare.
Ett inte helt ovanligt sätt att resonera bland fanatiker, oavsett ideologi.
Min förra krönika våndades inför läget, våndades inför en eventuell »apokalyps« med anledning av ett hotande storkrig mellan USA och Iran. Det blev inte en sådan apokalyps, för bägge sidor lade band på sig. Världen kunde ett kort ögonblick andas ut – och så sköts det ukrainska passagerarplanet ned. De 146 ombord hann dock säkert uppleva undergången, innan de slog i backen.
– Det här handlar ibland om sekundsnabba beslut, sade president Donald Trump enligt TT den 10 januari. Då avsåg han att han inte skulle behöva ha demokratiskt fattade beslut i ryggen för att trycka på knappen till ett anfall på främmande makt. Han tryckte heller inte på knappen, när Iran besvarade mordet på sin general med robotangrepp på amerikanska baser i Irak. De iranska ledarna tryckte alltså inte heller på den allvarligaste knappen, eftersom de till och med lär ha låtit motståndarna i förväg veta, vilka målen var.
Men någon i den spända situationen nervös luftvärnschef tryckte på knappen. Det var ett sekundsnabbt beslut. Den luftvärnschefen kommer inte att sova gott resten av sitt liv.
Demokratiskt stöd inför sekundsnabba beslut brukar inte behövas på andra håll heller. Det ligger i sakens natur. I gengäld erfordras genuint välutbildade och samhällspolitiskt orienterade knapptryckare, och det är den aktuella statens ansvar. Ty genuin allmänbildning och kompetens kan förhindra katastrofer.
Det gjorde överstelöjtnant Stanislav Petrov den 26 september 1983. Han var vid tillfället vakthavande befäl på en sovjetisk stridsledningscentral med uppgift att avfyra ett robotanfall med kärnvapen mot USA, ifall USA kunde konstateras ha anfallit Sovjetunionen. Det var ett sådant amerikanskt anfall dataskärmarna denna dag oväntat visade upp. Han lät personalen kontrollera och kontrollera om resultaten, ty han var välutbildad och ansvarsfull och tvivlade på att anfallet verkligen hade startats. Och han visste, att om han tryckte på vedergällningsknappen, så skulle den mänskliga civilisationen slås ut. Han hade bara minuter på sig, för om de amerikanska robotarna hunne brisera, skulle det vara för sent att vedergälla dem.
Han tryckte inte på knappen, och intet ont vederfors honom i efterhand, trots att man först långt senare fann felet: reflektioner från månen hade givit dem förvrängda signaler. Händelsen hölls hemlig under det kalla kriget.
Tjugufem dagar tidigare hade emellertid någon annan gett skjutorder mot ett sydkoreanskt passagerarflygplan på villovägar över Sachalin. 269 människor förlorade livet efter förväxlingen av passagerar- och spionplan. Förklaringen hjälper inte, ansvaret var den sovjetiska statens.
Fem år senare sköt USA-flottan ned ett iranskt passagerarplan på väg till Dubai, varvid alla 290 ombord omkom. Ett misstag, men ansvaret var Förenta staternas.
År 2001 sköt Ukrainas luftvärn under övning ned ett passagerarplan på väg över Svarta havet från Tel Aviv med 78 döda som följd, vilket var Ukrainas ansvar.
Tretton år senare sköt någon under det nya kriget i östra Ukraina ned ett malaysiskt passagerarplan med 298 ombord, men där har ingen stat erkänt ansvar. Ingen annan heller, även om separatister anklagas.
Helt säker flyger man alltså inte, även om man kallar vissa länder skurkstater och försöker släta över vad snälla stater gör. Särskilt oroad måste man bli av listan på nedskjutna civilflygplan, för den är längre än vad jag här har angivit.
Den som vill kan läsa den på finska Wikipedia, »Luettelo alas ammutuista siviililentokoneista« eller på engelska, tyska och så vidare.
Sekundsnabba beslut kräver alltså välutbildade och bildade människor för att fattas. Har vi sådana personer på ledande poster i vårt land? Har länder med kapacitet att förgöra oss alla sådana personer på ledande poster?
Detta dilemma illustrerade en amerikansk film mycket allvarligt 1964: Bombsäkert av Sidney Lumet. Ett tekniskt fel, likt det överstelöjtnant Petrov långt senare råkade ut för, sänder iväg en flottilj bombplan mot sovjetiska mål och passerar den tidsgräns, då inte ens USAs president kan återkalla dem. I filmen sitter presidenten i nödtelefonsamtal med Sovjets generalsekreterare och försöker hindra civilisationens undergång – hur det går ska inte här avslöjas.
Stanley Kubrick gjorde samma år en bisarr komedi av nästan samma historia: Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.
När efter det kalla kriget kärnvapenkriget försvann ur medvetandet blev filmens alla goda krafter enormt välutbildade och kloka, medan det motsatta gällde för de elaka krafterna. Detta i allmänhet.
Men ingenting är nytt under solen. I min barndom, då det fanns filmcensur och bara två åldersgränser – barnförbjudet och barntillåtet – visades på söndagseftermiddagarna så kallade matinéer, vilka var barntillåtna. (Matiné betyder bara eftermiddagsföreställning, men i Sverige betydde det alltså också föreställning för barn.) Dessa matinéer bestod ofta av barnförbjudna filmer, ur vilka de barnförbjudna scenerna klippts bort och sålunda gjort filmerna barntillåtna. Också ett sätt att hålla det yngre släktet uppdaterat till de senaste rullarna.
Alltnog, många av dessa filmer var vilda västernfilmer, av vilka det fanns fler än himlavalvets stjärnor. Där var hjälten normalt mycket polerad. Vilka bovarna var behövde man aldrig tvivla på: de var orakade, nämligen.
En gång vid skiftet 1960- och 1970-tal såg jag hemma hos någon med 16 mm-projektor en kinesisk äventyrsfilm, som en lokal kinarestaurangägare kommit över. Det var dubbelt exotiskt, eftersom ingen hade sett kinesisk film och knappt någon en tvättäkta kines. I denna film om kamp mellan styrkor från Folkets befrielsearmé och styrkor från Kuomintang, var alla från Kuomintang lika orakade som någonsin banditerna i en Hopalong Cassidy-rulle. Restaurangägaren fann filmen jättespännande och sufflerade oss i det kinesiska tungomålet obevandrade med utrop som »han där är kommunist«, »han är Kuomintang«, »den är kommunist«, vilka vi snart själva kunde känna igen på barberingsgraden.
Man skulle ha kunnat tro, att Gilette sponsrade filmerna.
Vi ser på vita duken och i teve ofta insatsstyrkor med prickskyttar och oerhört disciplinerade poliser i stridsmundering skjuta folk på hundratals meters håll i gisslansituationer och liknande. Det är ingen måtta på pricksäkerheten. Om man får tro dem, borde alla länders insatsstyrkor skicka sina anställda att tävla i skidskytte (men herregud – det är kanske det de gör allihop, vad vet väl jag?). Sådana filmer kan bli för mycket, när det blir pang-pang hela tiden. En film måste nämligen lika mycket som en bok ha sina lugna partier och bör helst ge ett sken av trovärdighet.
Låt vara att verkligheten i dagens Sverige ofta överträffar dikten med alla skottlossningar och sprängattentat.
I den franska thrillern Anthony Zimmer (2005) är det lugnt som i ett normalt romantiskt drama, tills något plötsligt händer och det springs som galningar i trappor och på gator. Så bygger man upp spänning.
Titeln är namnet på en av polisen länge jagad förbrytare, som de aldrig har lyckats få på bild. Inget vittne har sett hans ansikte, och det har inte en maffiaorganisation med horn i sidan till honom heller. Alla jagar de alltså en »vålnad«, som är ytterst förslagen och använder all modern teknik och förställningskonst för att slippa igenom alla fångstnät.
Men polisen känner till hans hemliga fästmö, där har han en svag punkt. Och även i denna film ges tillfälle för ett sekundsnabbt beslut, se själva…
Det blir den här torsdagens film på filmstudion. Ett ordentligt stilbrott ifrån den stillsamma norska filmen med Stellan Skarsgård förra veckan. Sådana stilbrott berikar.
En idé i idet av Björn Forseth