INGEN FILM IDAG
Ingen film idag
Glad i hågen kommer man till Folkets hus, bara för att finna det upptaget.
Nu har korruptionsbekämparen Aleksej Navalnyj vaknat och blivit »fallet Navalnyj«. Alla massmedier ger samma bild av att han förgiftats med novitjok. Med »alla« vill jag ha sagt alla de större medierna, för visst finns det de, som ifrågasätter de rapporter, som vi samstämmigt bibringas genom dessa större och vanligare medier. De ifrågasätter redan »fallet Skripal«, bland annat för att det alldeles i närheten av förgiftningsstället fanns ett brittiskt militärt giftcentrum, som aldrig blev ordentligt ifrågasatt i sammanhanget.
Undertecknad är inte på något vis medicinskt kunnig, men Navalnyj blev sjuk på ett flygplan från Tomsk till Moskva. Så långt är detta ett oomkullrunkeligt faktum.
För det första är då Tomsk en stad på cirka en halv miljon människor, varifrån Navalnyj kunde ha tagit tåget, vilket via den större metropolen Novosibirsk tar drygt 14 timmar. Men han skulle ju inte till Omsk, även om det är en dubbelt så stor stad. Han skulle till Europas största, till Moskva. Dit for han med direktflyg, som tar ungefär fyra och en halv timme för en trehundrasextio mil.
Nu skulle inte planet gå ned någonstans, men piloten valde ändå att gå ned i Omsk för att ge Navalnyj akut vård. Hade Rysslands centrala myndigheter och särskilt dess mordiska chefstjänstemän haft ordentlig styrning på allt som hände, kunde de ha valt att tvinga piloten att följa sitt schema och flyga ända till Moskva, varunder Navalnyj torde ha dött ombord. Det gjorde han alltså inte, och denne/denna okända hjälte förblev alltså okänd hos oss, för att ingen intresserat sig för att söka upp honom eller henne. Man kan bli misstänksam för mindre.
Misstänksam blir också en gammal kalenderbitare och språkpolis, när alla medier över en natt sommaren 2020 går över från att ha kallat Vitryssland för Vitryssland till att kalla landet Belarus. Hur kunde de vara så samstämmiga? Hade de i förväg kommit överens om det? – Varning för konspiratörer, för det här liknar verkligen en konspiration. Undertecknad vill inte gärna bli kallad konspiratör, men vad ska man tro?
Jovisst kan man tro på det, som man blir itutad, och visst åker man dit ibland. Mediers och myndigheters makt att påverka ens sinne är stort. Men man kan också bestämma sig för, att inte ta något för givet.
Förra gången denna totala samstämmighet inföll var 1982, då alla medier helt plötsligt övergick från att överföra kinesiska tecken till latin, som förut körts medelst Wade-Giles system (som i Hongkong), till att överföra dem med (hanyu) pinyin, som folkrepubliken hade infört. Men den gången gick det till på det här sättet inför öppen ridå: den internationella standardiseringskommissionen hade genom ISO gjort pinyin till standard för överföring av kinesisk skrift. Detta hade i sin tur blivit möjligt, sedan den illa tålda Folkrepubliken Kina genom Maos inbjudan av amerikanska pingisspelare hade brutit isen och kommit in i värmen. 1982 hade dessutom Richard Nixon hunnit vara i Kina.
Belarus eller Vitryssland – bägge går lika lätt att säga. Men om någon försöker slå i en, att landet efter Sovjetunionen bytt namn till Belarus, så är vederbörande ute och cyklar. Det visar bara, att personen i fråga enbart får sin information från engelskan, i vilket Vitryssland i hundra år hetat Belarus.
Det angår oss inte, vad de säger på engelska. För i så fall får vi ta konsekvenserna och i fortsättningen kalla Finland för Suomi, Ungern för Magyar, Japan för Nihon och Albanien för Shqiperïa.
Den flagga de nu viftar med, vit och röd och vit, blev aldrig en del av sovjetrepubliken Vitrysslands ansikte utåt; kanske för att den under det andra världskriget hade använts av den nazistvänliga oppositionen. Och då ska man veta, att detta land led mycket svårt under den tyska nazismens ockupation, vilket en mycket berömd film (»en av mina favoriter«, Stellan Skarsgård) åskådligt berättar om: Elem Klimovs fruktansvärda Gå och se! (1985). Den är så fruktansvärd, att den borde visas för alla niondeklassare varje år. Vad de än har hört förut, så har de säkert inte hört, att Tyskland brände ned 628 vitryska byar med deras invånare. Barnet i huvudrollen, Aleksej Kravtjenko, lär ha blivit gråhårigt under inspelningen.
Även annars går vitrysk och ukrainsk film ofta till storms mot propagandistiska fördomar, som alla där borta lärt sig i skolan. I Chajtarma (2013), ett ukrainsk-ryskt drama om en tatar från Krimhalvön; han var ett av Sovjetunionens främsta ess som stridsflygare. Sedan tvångsförflyttades hela hans folkgrupp från Krim, för att många av dem hade arbetat i tysk tjänst under ockupationen. Chajtarma betyder Återvändo och lär vi inte få se i Sverige, eftersom här råder total tystnad om ämnet och eftersom film från icke-amerikanska länder »endast importeras om regissören varit i närheten av att få en Oscar eller så«, som en svensk filmman sa till mig.
Just nu ligger i så fall tre ryskspråkiga filmer på visningslistan på den pågående Venedigfestivalen: Andrej Kontjalovskijs, som förut regisserat i Hollywood, Kära kamrater! (2020) om 1962 års dödsskjutningar av arbetare i Novotjerkassk, Ivan I. Tverdovskijs Konferensen (2020) om en drabbad kvinnas upplevelser av ockupationen och fritagningen av Dubrovkateatern i Moskva samt Filipp Jurievs Valpojken (2020) om en internetromans mellan en tjuktjisk pojke på ryska sidan av Berings sund och hur han tar sig över till den amerikanska sidan för att träffa henne. Det förefaller överkomligt. Man kan faktiskt se över Berings sund, som bilden till denna krönika visar. Jag vet, för jag har varit där.
Men inget av detta visas denna torsdag, ty alla salonger i Folkets hus är upptagna.
En idé i idet av Björn Forseth