Vacker intravenös film och hård verklighet

Det gick en gång, 1982, en film, som tjejerna dånade av. Flickorna fick se en stilig Richard Gere i den amerikanska marinens flottas helvita dagliga dräkt komma in i en smutsig verkstad och hämta ut en flicka där. En officer och gentleman hette filmen och kunde gott ha föreställt en stilig karl på något annat språk och i en annan, lika stilig uniform. Men européerna hade i sina anor klassförhållanden, som föreföll ålderdomliga jämfört med den frigjorda amerikanismen. Se bara den brittiska flottans ännu idag levande traditioner av att sjöofficerare sitter ner och dricker Drottningens skål (p.g.a. gamla låga kajutor) samt delar ut en romranson till hela besättningen med jämna mellanrum (kanske för att mota skörbjuggen). Nåja, det gjorde visst också Röda armén under fältttåget i Finnmark. I alla fall föreföll den utrikiska (alltså svenska) publiken betagen av den amerikanska frigjordheten, något som dessa lever högt på genom ideliga svordomar och vulgariteter.

Vi kanske blev aningen förvånade på filmstudion för några år sedan, då vi fick se ett örlogsfartyg i början av adertonhundratalet händelsevis hitta Myteristernas ö, dit de sista överlevande från Myteriet på Bounty (1962) hade tagit sin tillflykt. Det förvånande var, att dessa till tuppfjädrarna lika brittiska officerare inte brydde sig om de sista myteristerna (på den senare berömda, nu nyupptäckta, ön Pitcairn), men då hade vi inte kollat örlogsflaggan så noga. Vid den tiden stod inte Brittiska imperiet högt i kurs i den nya republiken Förenta staterna.

Naturligtvis har Roman Polanski tagit titeln till sin nya film En officer och spion (2019) från filmen om gentlemannen, men också från Robert Harris bok En officer och spion, som faktiskt handlar om affären Dreyfus.

Alfred Dreyfus var en fransk officer i slutet av förra århundradet. Han dömdes till livstid på Djävulsön för förräderi (den ö, som gjorde så mycket väsen av sig för den verkliga flykten av fången Papillon (därav den filmens titel 1973). Förräderiet var aldrig bekräftat i domstol, dit han såsom jude inte drogs. Den store författaren (till Nana bland andra) Émile Zola skrev en stor drapa till Dreyfus försvar, J’accuse…! (»Jag anklagar…!«), vilken rev upp himmel och jord. Om denna historia har alltså Polanski gjort en film, som filmstudion i morgon visar på Folkets hus. Ett mycket avgörande drama i fransk historia, och dåförtiden var alltså Frankrike ett mer judeföraktande land än Tyskland – bara en sådan sak.

Själv kommer undertecknad att köra filmen, trots dels alla problem med maskineriet i våras och nu förra veckan igen. Den första veckan den här säsongen gick dock bara fem minuter förlorade, tack vare Folket hus-teknikern Matti. Men Kiruna kommun tänker sig enligt dagens tidning inte ha att göra med Folkets hus i nya Kulturhuset, får vi veta. Alltnog är det på Folkets hus som erfaret folk finns, så vi får se hur det går. Tre nya biografer blir det också, varav en ett importerat populärt tillskott i stora städer men som kommer att bli till åtlöje i Kiruna – en matbio med mikroskopisk filmduk.

Man kan väl tänka sig, att nuvarande Folkets hus-förening kör vidare på bästa sätt, så länge husen står kvar.

Jodå, jag kör, styrelsen håller i trådarna. Folk har ringt och bett mig att inte tappa sugen utan kämpa på. En del har länge sett att det varit något fel på mig, men jag trodde det bara var corona… Dessutom är läkekonsten ett under i sig idag.

Efter en skön natt på patienthotellet Vistet i samma hus som sjukhuset i Sunderbyn gav de mig i måndags morse en duvning, som kallas brontoskopi och inte har något att göra med det stora urtidsdjuret brontosaurus, som jag först kom att tänka på. Därvid låg man i stället (som jag, utan lugnande medel) och såg på sitt eget innanmäte på en skärm. De stack ner en kamera med strålkastare genom ena näsborren och sprutade då och då bedövningsmedel som syntes i bild och kändes i bröst – det var rena 3D-filmen – och man följde »rören« genom kroppen ända ned i lungan. Det var rent och fint i vindlingarna som på en annan tecknad film, och det sa de var till min fördel. Jag hade ju aldrig rökt. Ändå var jag rökt därigenom att där låg en jättestor tumör och flöt. I ett hålrör, som väl följt med, stack de ned ett verktyg, som dök upp på bildskärmen. Med det knipsade de åt sig bitar av tumören och ska nu skicka alla sex till Skövde och Schweiz, vad de nu har gemensamt. Om tio dagar får jag veta säkert, vad odjuret var.

Då beslutar de också, hur de bägge metastaserna i hjärnan ska angripas, de är visst DNA-styrda och har fått någon fnurra på strängen. Under väntetiden får jag något, som började på k-ljud – jag har fått en del svårigheter med tal och skrift (vilket förhoppningsvis inte syns här). Kussimurra, gissade jag först på, men så väl var det inte. Konstantinopel eller – jo: kortison är det! Det har gjort mig mindre vinglig, så än så länge kan hemtjänsten hålla sig ur vägen.

En idé i idet av Björn Forseth

Skriv ut