BLAKUS
En midsommardröm
Ättestupa eller umgänge?
I februari 2020 visade Kiruna filmstudio en amerikansk film från 2019 med det redan i originalet svenska namnet Midsommar. Inför den kunde man inte ana hur långt de skulle dra sina fördomar om detta firande. Som den trots överbevisningar långtifrån dödade myten om ättestupan.
Filmmakarna ger sken av att faktiskt tro på denna maskulina fantasi, och att de har löpt linan ut är kanske för att andra inte har gjort det. För midsommarfirandet som ämne har förekommit mer än en gång förut. Och inte bara i anglosaxisk version.
I Midsummer Madness (2007) äger det vansinniga firandet rum i Lettland. Fast med utlänningar så klart, huvudrollerna. En nyare mysvariant ska Blakus (2019) vara, och även då är det i Lettland det sker. Men denna gång i en lettisk film.
Svenska filmer borde väl ändå finnas? Jodå, den store stumfilmsregissören Alf Sjöberg gjorde 1951 sin version av August Strindbergs Fröken Julie. År 1964 gjorde Mai Zetterling sin midsommarhistoria Älskande par. Midsommaren är i dessa av sekunda värde.
Det är den dock inte i amerikanska Rage: Midsummer’s Eve (2015). Där är det åter till avgrunden ungefär som i den färskare Midsommar, i vilken en grupp amerikaner undersöker det bestialiska svenska firandet av detta datum. Här gör de dock sin undersökning i norra Finland.
Ska de göra pengar på skumma sägner, så är det väl roligare med hollywoodrullen från 1963, Jagad av agenter, i vilken en försupen amerikansk Nobelpristagare i litteratur (Paul Newman) klär av sig naken, som han hört att man ska, för att gå in i bastun. Men ni vet 1963 och Hollywood, det är inte mycket hud som är bar.
Annars är väl inspirationen William Shakespeare, som på 1600-talet skrev En midsommarnattsdröm. Åtskilliga gånger återgiven på filmduken, bland annat på svenska. Däremot är En midsommarnatts sexkomedi (1982) ett högst fristående verk av Woody Allen.
Vadan denna trista saga om den midsommarafton, som faktiskt konkurrerade med den 6 juni om att bli svensk nationaldag? Midsommarafton har ju den sprängkraften, så det var inte så otroligt, även om den infaller den 24 juni varje år, medan Sverige genom fackligt avtal gjort fredagen till midsommarafton, oavsett datum. Hur som haver: varför falla till marken inför denna dag?
Jo, undertecknad har nämligen i år skådat ljuset. Under en av sjukvården begränsad tillvaro har undertecknad ändå rört sig till den skärgårdsfågel Fenix, som efter att farfars hus brunnit ned till grunden rest sig ur askan. I lappmarkerna har svenska traditioner som midsommaraftonsfirandet inte på något naturligt sätt förankrats i den lokala kulturen. Det har det här i skärgården.
Personligen har jag dansat på midsommarafton både här och där, så långt har jag följt med. Men coronan har begänsat sådana tilltag, ja alla slags tilltag. Fast folk vill träffas, en del med munskydd, andra utan. På kvällen dyker de upp, vuxna och ungdomar kommer vandrande på grusvägarna. En del sjunger, i alla fall är alla glada. Snyggare klädda än vanligt, gärna i vitt och gärna med blomsterkrans i håret. Flickor och kvinnor tar redan i bussarna på väg till båtbryggorna på sig dem. När i vit kjol en svarthårig flicka knyter de sista delarna av sin krans, tar på sig den före bryggan och ler stort och stolt – då blir man stolt själv.
Förutom alla vandrande gäng på vägarna är många av gårdarna väl förberedda, nu när ingen bygdedans anordnas: det är rest festtält (som aldrig behövts detta år) och uppsatt stolpar för olika spel på gräsmattorna. Det är ju trots allt en fest för hela familjerna; det är det som skapat den starka traditionen.
På diverse gårdar i trakten mumlas och skrattas det över midsommarmat i den även i dessa trakter så här års ljusa natten. En den allra snyggaste silltallrik ska få illustrera vad denne Björn med glädje tog till sig, trots att fisk inte hör till favoriterna. Men vem kan annat än fröjdas, när huvuden gungar och röster reses på olika kullar?
Även om det är här ute som midsommarafton verkar naturligast, så är traditionen rotad också i asfaltblommans värld: ungdomar sitter på trottoarkanter och småpratar, medan trafiken får ta hänsyn. Hade inte denna tradition varit ett starkare val av nationaldag än den av konstlad historia om Gustav Vasa?
En idé i idet av Björn Forseth