Le MANS ’66
Ödesmättat årtal
Något alldeles särskilt hände, som fick filmindustrin att återkomma till det gång på gång.
En min väninna sa en gång om Jan Myrdal, att »det spelar ingen roll hur tråkigt ämne det än är, om det så vore något så urbota trist som vin, så blir det han skriver intressant att läsa«.
Det skulle ha varit bra att veta, hur intressant det hade kunnat bli, om han hade skrivit om racerbilstävlingar. Jag har sökt men inte funnit något som stämmer in på honom i detta avseende. Däremot har han skrivit mycket om en särskild bil, ett särskilt exemplar av Citroën 2 CV. Den reste han och Gun Kessle med i Afghanistan, medan det landet var en stilla avkrok – utom just Kabul, som var en nöjesmetropol, som folk reste från Iran till för att festa i.
Vägarna på den tiden var nog strået sämre än idag, om man tycker det är ett framsteg med nedgrävda rör var hundrade meter som farthinder. Man behövde i alla fall inte frukta vägbomber utan kunde åka med sin CV 2:a och se sig om i det sömniga men stolta riket, som aldrig hade besegrats. Inte av britterna trots fyra försök, inte av Sovjet och inte av USA. Men efter Sovjet kastade sig krigsherrarna i strupen på varandra och efter några år hade de raserat Kabul så totalt, att människor måste inrätta sig i källarhålor bland sanddynerna. Så, från ingenstans, dök en dittills okänd gruppering upp, »studenterna« (talibanerna), svepte snabbt över landet och ströp allt inbördeskrig. Det blev tvärfred.
Att de kom från Pakistan visste man inte först. Krigsskapade afghanska pojkar utan föräldrar samlades ihop i medeltida koranskolor i grannlandet och uppfostrades till att en dag ta tillbaka hemlandet, som de i sin isolering var helt obekanta med. Lika obekanta var de med kvinnor, ty sådana såg de inte i sina sekter och visste väl knappt vad de var för något.
Talibanerna, som inte var mycket till studenter, skapade på en gång fred och ett medeltida mörker, som nog var något nytt för Afghanistan. Lika tyst spred sig talibanerna 2021 över landet, och lika plötsligt satte de P för kriget mot det USA, som aldrig tagit emot den gamla talibanregimens erbjudande om en internationell rättegång mot bin Ladin i Kabul. Men kommer den nya talibanledningen att likt den gamla försöka skjuta sönder buddhistiska jättestatyer med stridsvagnskanoner, när de egentligen har en gyllene chans att återuppliva den sömniga sagoidyllen?
Det är en öppen fråga. De återställde inte det goda riket förra gången utan gjorde landet till något som katten släpat in. Något är det med deras taktik. De kan slåss. Men frågan är, om de kan styra ett land och göra skillnad – till det bättre. Kanske har de idag tänkande ledare, som verkligen vill ta chansen, men kanske blir de snart osams och börjar slåss sinsemellan, som banditer brukar göra.
Jag vill i detta ögonblick inte hänga läpp. Kanske kommer landet i sinom tid att genomkorsas med rörledningar från främmande land, kanske kommer i bästa fall stora racertävlingar att dras igenom det. Endurance på afghansk stäpp, eller vad? Sedan minorna röjts.
Hur kan förresten racertävlingar vara så populära? Som liten såg man nutidsnyheterna i form av en journal på bio och ville se bilar välta och snurra runt i luften. Annars var det inte spännande. Man fattade inte vad dödsfara betydde. Det gör inte alla vuxna heller, tävlingarna är ju stoff för allehanda program på TV.
På bio borde man inte gå för att se racerfilmer. De är ju bara påhittade, säger någon. Men allt har sin publik, och allt är inte påhittat. En racerfilm behöver inte vara dokumentär för att ha en sådan prägel. Även en filmklubb som Kiruna filmstudio har medlemmar, som dyker upp från ingenstans för att se en film som Senna (2010). Det var en dokumentär om den brasilianske racerföraren Ayrton Senna. Den drog folk, men inte just dem som annars var mest intresserade av filmstudions program, kanske.
Nu är det dags igen. På torsdag visas den andra av fem septemberfilmer och är just ett racerdrama, Le Mans ’66 (2019). I och för sig kanske en »onödig film«. Redan 1971 gick en påkostad sådan på biograferna, Le Mans. – Ja, med samma titel. Den var en spelfilm med Steve McQueen (inte av den numera mer kände brittiske regissören Steve McQueen). Man hade gjort spänning som närapå något dokumentariskt om sporten. Men redan tidigare, 1966, hade John Frankenheimer gjort en sådan film, Grand Prix, där James Garner och Yves Montand spelade kontrahenterna i både hård tävlan och kärlek. Som sig bör i en spelfilm.
Fast nu är det alltså dags igen. Le Mans spökar ännu, och särskilt årtalet 1966, verkar det som. Regissören James Mangold har satt Matt Damon som den verklige racerbilsdesignern Carrol Shelby och Christian Bale som kompisen som blev hans förare i en film som måste skilja sig från den 1971 och därför heter Le Mans ’66.
Kan andra än sportdårar gå på en sådan film? Något särskilt måste det vara med årtalet. »Grand Prix« spelades in 1966, då något stort hände, som återspeglades i »Le Mans« 1971 och nu i den nya »Le Mans ’66«. Det är en närmare inblick i en värld, som vi nog missar, när vi ser de yttre delarna av den på TV.
En idé i idet av Björn Forseth