THE NIGHTINGALE
Sotfågeln
Rött hat på grön ö
Det är förunderligt, vilken dragningskraft de grekiska öarna och andra områden vid Medelhavet har. Utan vidare medger jag att det är skönt att få ströva omkring utan ytterkläder och knappt känna luften man har runt sig. Sol för all del, men sol och bad är inte mycket för mig. En dag räcker, sedan vill jag se mig om. Just den nyfikenheten gav mig den allra största upplevelse på Mallorca den enda gång, jag varit där. Hyrde en cykel och upplevde små byar, där byakrogens vinflaska på bordet togs från något annat bord, där de druckit en del av den redan. Så hittade jag en mystisk nedfart, som ledde mig till en övergiven militär utpost från Francos dagar. Det fanns underlag för en hel dags snokande.
Bada kunde jag ändå, när jag blev svettig. Vid några klippor för mig själv.
Länderna vid Medelhavet ser förföriskt sköna ut på vykort, från flyget eller från sjön. Men vill man vandra i den gröna skogen, så saknar marken nästan undervegetation, om den inte är full av törnen.
Så blir man lätt dragen vid näsan på andra håll också. Tibet är alldeles fantastiskt inte bara från skyn utan även på landbacken. Om man är i fjälltrakter. Om inte handlar det om lantbruksmarker med byar, där på medeltida vis varenda familj skyddar sig med dubbla murar, så att den egna gården är under full kontroll. Är det ensligare är det öken på hög höjd eller nomaders betesmarker. Men är det i fjällen, så känner man sig hemma: det växer på marken och vattnet flödar. Det liknar på många sätt skandinaviska fjäll, men benen vill inte bära en riktigt, vad det nu beror på.
En julperiod för flera år sedan tillbragte jag på den, som man säger, gröna ön Irland. Och visst är den grön, men om man skärskådar denna grönska genom att vandra där, så märker man att landet består av en stor del betesmarker. Man bör ha tåliga skor, kan man säga.
Irland har inte alltid varit grön och skön. Den har inte alltid varit ett eget land, heller. Hundra år i år, tror jag. Varför hör man inte mer om det? Nej, ön var en koloni under det brittiska imperiet. För svensk ungdom, som läst brittisk ungdomslitteratur under uppväxten, förefaller den brittiska kulturen som något normalt. Men inför irländsk allmänhet är det ingen bra idé att tala om »de brittiska öarna« eller höja »det engelska frukostteet« till skyarna. Irländare var undermänniskor för britterna för inte så länge sedan. Den stora potatissvälten på 1800-talet ser de som ett belägg för britternas bestialiska natur (men kanske var den i detta fall snarare en följd av de ekonomiska teoriernas natur: ekonomin skulle sköta sig själv, om man lät bli att hjälpa folk). Miljoner försmäktade eller emigrerade till Amerikat, där de länge också sågs som sämre folk.
Irerna hade orsak att klaga. Förtrycket och fattigdomen var skriande, och i den miljön framträdde många handlingskraftiga män och kvinnor. Handlingskraftiga undersåtar ses inte med blida ögon i något imperium, varför de fängslades och straffades i rik mån.
Det brittiska imperiet använde därför kolonierna på andra sidan jordklotet på liknande sätt som straffkolonierna i Sibirien och den franska Djävulsön.
Men Sibirien och Australien är större. Om man inte dömts till vanliga straff kunde man dömas till förvisning. Blonda och rödhåriga irer förvisades till ett liv som livegna långt hemifrån. Påstått brottsliga engelsmän också, förstås.
Tasmanien är en stor ö söder om Australien, till vilket det hör. Mer än tjugo gånger större än Gotland till ytan är den fortfarande glest befolkad. Eftersom detta lands förvisade till stor del stannade i kolonierna, har befolkningen rötter både bland de förvisade och bland översittarna. Precis som i Hollywood börjar nu filmindustrin här att ta upp gångna oförrätter på bioduken. Förra årets på grund av pandemin undertryckta filmer innehöll en sådan, som Kiruna filmstudio nu ska visa: The nightingale från 2018.
Näktergalen, eller Sotfågeln som urinvånaren i filmen kallar den, ges en särskild egenskap. Annars är det inte fauna och flora filmen handlar om. Alla vita är väl engelsmän och därmed förtryckare, kan man som urinvånare tro. Men en irisk familj blir misshandlad och mördad på det mest djävliga sätt av en grupp av de bleka djävlarna, det vill säga britterna. En ung irisk kvinna går då på egen hand till ett så ursinnigt och kunnigt motangrepp, att hennes hämnd fyller hela filmen, vars handling förflyttar sig genom Tasmaniens skogar, där en urinvånare hittar men inte en iriska. Inte heller en britt, som måste anlita urinvånare som vägvisare.
Det är lika bra att inte veta mer. Gå och se den nu på torsdag!
En idé i idet av Björn Forseth