I den idoliserade svastikans tecken

JOJO RABBIT

I den idoliserade svastikans tecken

Jojo, jajamän. Eller stavas det med stort J?

 

Det börjar med ett språkligt mysko ord. Jojo vet alla vi i Norden, vad det är. Själv var jag inte lysande på att leka med jojo. Linan brukade slå knut på sig själv. Därför tappade jag intresset.

Men det var med liten bokstav, det. I septembers allra sista, skälvande minuter visar Kiruna filmstudio en anglosaxiskt inspelad film med titeln Jojo rabbit (2019). Betyder det Jojo kanin och är något slags barnfilm?

Nja, av innehållet att döma handlar den om den tyska nazismen på plats, även om filmen är på engelska. Jojo Rabbit ska kanske skrivas så och tolkas på tyska. Jojo kallas vissa gamla kändisar, men Jojo Hase? Rabbit är i alla fall inte något tyskt familjenamn. Jojo Kanin? Nä, jag går bet. Fast på tal om att beta: det finns en plommonsort, som på tyska heter jojo. Jajamänsan, där har vi det!

På en del av foton från nämnd film ses en uniformerad vuxen medlem i Hitlerjugend göra ett jättehopp. Eftersom han är lång och gänglig, sprätter han med ben och armar, så att de bildar ett hakkors. Denne man är samtidigt lik en Adolf Hitler, fast längre. Jojo är en liten tysk grabb, som dyrkar Hitler.

Tills han en dag råkar på, att modern gömmer en jude på vinden…

Man kallar denna film för komedi. Kan man då göra komedi om vad som helst? Frågan har varit uppe förr. Skämtaren Roberto Benigni gjorde 1997 en film om kärlek på Benito Mussolinis tid, med barn som följd. För att skydda detta barn, när judar började förföljas, hittade pappan på en massa hyss. När vissa butiker inte längre tog emot judiska kunder – för så stod det på anslag på ytterdörren – så frågade den lille vad som stod på lappen. (Som barn är, nöjer de sig inte förrän de fått svar, vilket många av våra journalister borde ta efter.) – Och varför fick då inte judar komma in? Med yviga gester försökte pappan förklara, att varje butik bestämde själv. Stod det »kameler undanbedes«, kunde man förstås inte kräva att sådana släpptes in. För hur skulle det se ut?

Hans påhitt för att skydda det lilla barnet fortsatte han med ända in i koncentrationslägret. Filmen hette Livet är underbart.

Bara den titeln lät bli att avslöja filmens innehåll. Men är då sådant något att skämta om? Just denna film blev faktiskt – trots att den var italiensk – uppmärksammad i massmedierna. För kunde man göra så?

Det kunde man tydligen, eftersom filmen slog. Den ledde inte till ökad antisemitism heller, vad man kunde se. Och det finns det ännu fler regissörer, som roar sig med att göra svart humor: Mel Brooks gjorde 1967 Det våras för Hitler, följd av en rad andra historiska satirer, som alla hette något med »Det våras för« (däribland en hel del drift med judiska vanor och skämtkultur).

En annan skojare är nyzeeländske Taika Waititi, som filmstudion redan stiftat bekantskap med. 2010 gjorde han Boy, som väl får anses vara en »seriös« film, men i en film från 2014 släpper han alla hämningar: What we do in the shadows är en film om vampyrer. År 2016 gjorde han den sagoaktiga Hunt for the wilderpeople. Om Kirunapubliken minns hans namn, vete fåglarna. Kanske efter veckans till synes nazianstuckna film?

En idé i idet av Björn Forseth