Sommarens »storfilm« var en krigsfilm. Inte om Syrien eller Afghanistan utan om det outslitliga andra världskriget.
Jag ska inte slösa ord på Christopher Nolans film Dunkirk, gjord i år och visad i somras. Den har redan rosats, och jag rosar den också. Den är en bra, realistisk och trovärdig skildring av den fantastiska evakueringen av brittiska armén från Frankrike 1940.
Men för mig kändes den som »inte nödvändig«. Historien hade redan förtjänstfullt skildrats av Leslie Norman i brittiska Dunkerque – helvetesstranden (1958) och särskilt (som jag minns det) i Henri Verneuils franska Flykten från Dunkerque (1964). Varför en ny version 2017, varför just nu? – Onekligen lägligt, när nu Nato gör vad de kan för att bli populära.
Det må vara konspiratoriskt tänkt i överkant. Jag tar upp det närmast på grund av filmens titel. Biografbolagen bryr sig inte om språkvård, det vore lönlöst att få dem att tänka på sådant. De nöjer sig med befintliga affischer och påverkar därmed svensk ungdom till okunnighet (precis som biobesökarna 1998 itutades att Bibelns plats för den sista striden inte hette Harmagedon utan Armageddon efter en hollywoodrulle). Den franska stad, där den historiska händelsen ägde rum, heter ju inte Dunkirk utan Dunkerque. Det är inget att diskutera, man kan inte välja att stava namnet på en stad som man vill. När jag var barn skrev man Hälsingborg, idag vore det en felstavning. Men varje språk kan ha sitt sätt att skriva andra länders ortnamn på, och det är helt normalt. Vi skriver Nya Zeeland och Moskva, britterna New Zealand och Moscow. Och de skriver Dunkirk. Helt okej! Men på svenska har det aldrig funnits någon annan stavning på den orten än fransmännens egen: Dunkerque.
Det var titeln, alltså. Där kan inte översättaren rå på filmdistributören. Jag hade dock väntat mig, att den som svensktextat filmen hade stavat rätt i undertexterna. Men det hade hon inte. Det stod Dunkirk hela filmen igenom. Detta är exempel på okunnighet, ty en översättare ska inte översätta ord för ord utan att ta reda på fakta. Nu kommer en hel generation svenska ungdomar att tro, att den franska staden stavas så som i denna film. Tänk om en engelsk film hade handlat om den danska motståndsrörelsen mot nazisterna. Skulle svensk publik acceptera att Köpenhamn hela tiden kallades Copenhagen i undertexterna?
Detta, go’vänner, var säsongens första klagolåt! En liten uppvärmning inför krönikorna till höstens filmer hos Kiruna filmstudio. Den första kommer ju nästa torsdag, den sjunde september.
Den som tyckerLife in a fishbowl låter som isländska – upp med handen! Eller tycker A royal affairär en bra svensk översättning av danska En kongelig affære…
Ruben Östlund vann härom dagen det finaste filmpris man kan få, Guldpalmen i Cannes, för sin Rutan. Men så heter den förstås inte, fast det ordet fullt tydligt stod skrivet på hans egna kulisser vid en intervju strax före Cannes-festivalen. Nej, nu heter den The square.
Nå, men är det något att älta? Kanske inte. Men den isländska filmen med den engelska guldfiskskålen heter faktiskt Vonarstræti, så det så. Och den avslutar filmstudions vårserie nu på torsdag på Folkets hus.
Nordisk film är het. Danskarna leder, men som vi såg med Rutan, så ligger svensk film bra till. Norsk och finsk också. Men isländsk? Jodå, även de visar framfötterna nuförtiden. Se bara på utmärkta teveserier, säger jag. Lilla Island är ju rena rama Midsomer, så många mördare som de tycks ha.
Och »Life in a fishbowl« från 2014 är också en festivalprisvinnare. Så varför inte kosta på sig att se den, innan filmstudion klappar igen för sommarlov?
Den biokvällen för hundra år sedan, 1917-06-01, skriver man i finsk press om att det gått två och en half månad sedan revolutionens utbrott. Nu skrivs det mer om den stora strejk som pågår i Åbo med sammanhängande »uppträden« än om händelserna i världskriget. Skräckväldet i Åbo kallar en rubrik i Tammerfors Aftonblad det. Dagens Press skriver:
Enligt uppgifter lämnade af passagerare och betjäning å ordinarie morgontåget i dag från Åbo lösgåfvos de i stadshuset internerade stadsfullmäktige senaste natt. Frigifvandet ansågs af meddelarna vara ett första resultat af de till Åbo i går afresta senatorernas underhandlingar med de strejkande.
Rätt så hett för att vara en nordisk strejk, kan man tycka, att strejkande tar stadsfullmäktige till fånga. Där man kan vänta hettan mer – vid krigsfronten – är det glödhett även utan kulor och krut. Som vi under våren sett, drivs ju krav på att avsluta kriget genom att sluta fred med Tyskland, vilket Kerenskij och den provisoriska revolutionsregeringen inte vill men Lenin och bolsjevikerna slåss för. – En helt avgörande fråga, som vi ska se i höst. Och den är avgörande ute vid krigets fronter bland de ryska soldaterna, som ingalunda uppträder som god kanonmat längre. Björneborgs Tidning berättar vad krigsministern adjoint öfverstelöjtnanten Jakubovitschyttrar i frågan om desertörerna:
Kampen mot denna företeelse är […] mycket svår och desertörernas antal uppgår nu till millioner. Regeringen rår ej med uppgiften, om ej soldaterna själfva och de hemmavarande bönderna och hela samhället öfver hufvud taga aktiv del i kampen mot den farliga företeelsen.
Förutom frågan om krig och fred är Finlands ställning fortfarande det stora samtalsämnet i finsk press. Svenska Tidningen återger vad en rysk socialdemokrat, lektor V. Smirnov, skriverom detta. Men eftersom det kanske inte roar läsare av filmkrönikor så mycket, lämnar jag det som bihang idag – se alltså längst ned, den som vill lära känna ryska tankegångar om finska krav på sjävbestämmande.
Därmed önskar jag mina eventuella läsare (det var säkrare med läsarna när krönikorna trycktes i Kiruna Annonsblad) en god sommar med måttligt med snö och mygg. När filmstudion börjar med sin höstserie första torsdagen i september återkommer jag.
Och glöm inte nu på torsdag: Ni vill väl få reda på, om filmen handlar om guldfiskarnas liv eller om det som dess isländska titel betyder: »hoppets gata«, »ett stråk av hopp« eller något ditåt!
En idé i idet av Björn Forseth
* * *
Ur lektor V. Smirnovs tankar om finländska frihetssträvanden, från soldattidningen Izvestija, som ges ut i Helsingfors, återgivet i Svenska Tidningen 1917-06-01:
Hela den ryska borgerliga pressen visar en rörande enighet i fördömandet af finländarnas „omåttliga” fordringar, som ju gå ut på en ökning af senatens maktbefogenhet på interimsregeringens bekostnad eller t. o. m. på landets fullständiga afskiljande från Ryssland.Härvid har man i våra borgerliga tidningar kunnat påträffa denna lindrigt sagdt naiva tanke; finländarna visa „otacksamhet” mot interimsregeringen
– – –
Före revolutionen tröttnade den ryska reaktionära pressen icke att för separatism (d. v. s. önskan att lösgöra sig från Ryssland) beskylla främst det svenska partiet i Finland, d. v. s. det parti, som omfattar finländare med svenskt modersmål, och tillskrifva det önskan att ånyo förena sig med Sverge. Ingen i Finland önskar något så vanvettigt som att underordnas ett annat rike.
– – –
I egenskap af socialdemokrat, som alltid erkänt hvarje nations rätt till själfbestämmelse, finner jag finländarnas önskan att bilda en oafhängig stat fullkomligt berättigad och naturlig. Härjämte är jag öfvertygad om att alla verkliga ryska revolutionärer, vare sig de höra till socialdemokratiska eller socialrevolutionära partiet, komma att understöda Finlands yrkanden. Det revolutionära Ryssland skall icke vägra gifva Finland full oafhängighet.
Så har då utredningen mot Julian Assange lagts ned. Efter sju år. Nog luktar det svensk rättsskandal. Visserligen har han sig själv att skylla i och med att han inte inställde sig i rätten för att bedyra sin oskuld i våldtäktsmålet. Men han fruktade att det svenska rättsväsendet skulle utlämna honom till Förenta staterna, där han väl skulle kunna råka mycket värre ut än Bradley Manning, som under nytt namn nu benådats.
Assange litade alltså inte på det svenska rättsväsendet. Har vi då ett korrumperat rättsväsen? Själv har jag, efter att några gånger ha sett hur den svenske/a ämbetsmannen ser till lagen, stor respekt för ämbetsmannaseden. Land ska med lag byggas, och ämbetsmannen ska bara följa den. Svenska ministrar får inte lägga sig i ämbetsmännens värv, för det vore ministerstyre och olagligt. Så vad hade Assange att frukta? Fällande dom för något han inte gjort och ivägsändning till landet utan återvändo?
Det skulle vara osvenskt. Väl?
Men då tänker den minnesgode på den gången, då två svenska egyptier av svensk polis på USAs anmodan greps och genom en bakgrind i stängslet fördes till Bromma flygplats, där ett litet flygplan tilläts landa och utan tullkontroller ta ombord de bägge männen, som bakbundna fick huvor dragna över skallarna, kläderna sönderklippta och stolpiller instuckna i sina bakar. Och sedan flögs till Egypten för att torteras.
Gjorde Ämbetsmannasverige detta? Nja, Sverige gjorde det – men en ämbetsman (polis) läckte om övergreppet, så att vi andra fick reda på det. Det var Anna Lind och den regering hon var utrikesminister i, som beordrade detta i Sverige så otänkbara och så rättsvidriga. Fick någon sota för det? Läsaren vet svaret.
Men i och med detta kunde en samhällsorienterad person som Julian Assange inte lita på, att inte också hans kläder skulle komma att klippas sönder och en huva träs över hans skalle medan någon amerikansk hand stack in ett stolpiller i hans röv.
Kommer Sveriges rykte som rättsstat någonsin att återhämta sig efter detta?
Assange var möjligen en fähund mot kvinnor i Stockholm, men han ville inte bli galärslav som Ben-Hur. Historien om ädlingen Ben-Hur på Jesu tid skulle filmstudion visa på Kristi himmelsfärds dag den 25 maj – om intresse funnes. Det gjorde det visst inte. Kanske vårkänslorna är starkare nu än önskan att gå på bio på en ledig dag. Därför ställs denna episka och ännu sevärda version (från 1959) efter generalmajor Lew Wallaces roman in.
För övrigt noterar jag, att Donald Trumps hustru inte behövde ta seden dit hon kom (till Saudi-Arabien, närmare bestämt) och ha håret skylt. Det lönar sig att ha ihop det med chefen för stormakt A.
Och i stormakt B hundra år före den dag då Ben-Hur skulle ha visats är det inte mycket mer spännande än att en ny flagga efter revolutionen diskuteras. Interimsregeringen ser dock ej några hinder mot att tillsvidare den hittillsvarande trefärgade riksflaggan hissas när anledning till flaggning föreligger. (Hufvudstadsbladet 1917-05-25.)
En kall vinternatt lämnar Pilar sitt hem. Med sig har hon sin son Juan och några få ägodelar. Hennes man, Antonio, är henne dock snabbt på spåren. Han säger att hon är hans allt och att hon lovat sig åt honom – att hon har gett honom sina ögon. Men Antonios kärleksbetygelser står i stark kontrast till hans allt annat än ömma handlingar.
Det där låter banalt. För hundra år sedan kanske det hade ansetts vara en djärv beskrivning på en film eller ett skådespel, men idag hör vi jobbigt ofta om sådana personer. Fast uttrycket »ta mina ögon« kan väcka olustiga fantasier.
I förra veckans film på filmstudion såg vi en kvinna, vars egen moder hade förblindat henne med kokt vatten hällt i ansiktet i ungdomen, och i Jules Vernes roman Tsarens kurir blir hjälten som fånge hos tatarerna förblindad med ett glödgat svärdsblad hållet framför hans ögon. Dock riktar han i det ögonblicket en förtvivlans tanke till sin moder, varvid hans ögon så plötsligt fylls av tårar, att den avsiktliga förblindningen inte får full verkan.
För hundra år sedan, ja. Samma dag 1917 som filmstudion visar Ta mina ögon, 18 maj, meddelar de finska tidningarna, att Ryska riket nu efter revolutionen äntligen fått en riktig regering utsedd av
temporära regeringen, riksdumans temporära utskott samt arbetarnes och soldaternas representantråd […] Enligt meddelanden af temporära regeringens ledamöter komma i ministären efter dess nya sammansättning att ingå 14 medlemmar, däraf 5 socialdemokrater, Kerenski inbegripen.
(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)
Dessa socialdemokrater tillhör minoritetsfraktionen, mensjevikerna, och Kerenskij välkomnas som krigsminister av militären. Som bekant från tidigare krönikor är ju han stark anhängare av att fortsätta det pågående världskriget, medan ledaren för den socialdemokratiska majoriteten, bolsjevikerna, står för att avsluta kriget. Men tydligen gillas det inte vid den antika staden Eupatoria på Krim (idag Jevpatorija):
SIMFEROPOL, 15 maj. (Petr. ag.) Enär rykten fortsättningsvis cirkulera om Lenins snara ankomst till Eupatoria har arbetarnes och soldaternas representantråd därstädes i princip beslutat anse Lenins ankomst mindre önskvärd samt anhållit om garnisonschefens, åtgärd därhän, att Lenin hindrades resa till Eupatoria, eller om han trots allt lyckades komma dit, han genast måtte anhållas och sändas tillbaka.
(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)
Angående Finland skiljer sig mensjevikers och bolsjevikers åsikt betydligt. I bolsjevikernas partiorgan Pravda kritiseras mensjevikernas »avsteg från partiprogrammet«, ty
De själfmedvetna proletärerna och socialisterna, hvilka förblifvit partiprogrammet af år 1903 trogna, tillerkänna Finland frihet att om det så önskar skilja sig från Ryssland. […] Rysslands själfmedvetna proletariat fruktar intet af en skilsmässa mellan Finland och Ryssland. Norge och Sverge ha båda haft gagn däraf att Norge fritt fick skilja sig från Sverge 1905.
(återberättat i Wiborgs Nyheter, alltjämt samma dag)
Den 18 maj för hundra år sedan förefaller för övrigt avslagen i sin brist på bio- och teaterannonser – och väldigt många dagstidningar utkommer inte alls. Det annonseras inte ens mycket efter »springflickor« och »springgossar«.
Det gör det inte idag heller, men å andra sidan behöver vi väl inga springflickor längre, när vi har tjänsteandar som Kiruna Mail och motsvarande i andra städer. För att inte tala om SMS och e-post.
Och ändå är de mänskliga svagheterna alltjämt desamma, såsom våld i nära relationer. »Det är lika gammalt som det första yrket, den prostituerade«, säger en del. Men då upprepar de bara vad de hört. Människans ursamhälle kände ingen prostitution, det skulle ha varit en obegriplighet. Och när förhållandet mellan man och kvinna inte var såsom mellan en ägare och en ägd torde inte den äganderättssjuka som kallas svartsjuka ha varit lika allmänt förekommande som nu.
Om detta finns det antropologiska studier – men vad bryr sig en Antonio om det, när han anser sig ha rätt att bestämma över en Pilar? Man måste fortfarande skriva romaner och göra filmer för att öppna ögonen på dem, som inte märker förändringen i sinnestillståndet, när en man från att ha varit ömsint uppvaktare över en natt blir slavägare, sedan han trätt en ring på kvinnans finger.
Med 42 festivalpriser måste väl den här spanska filmen ha skildrat saken rätt bra. Folkets hus klockan 19 på torsdag.
När Trump valdes till president, gav en kille i mitt bastugäng honom ett år att leva.
I mitt husorgan berättades härom dagen, att denne herr Donald Trump kan tänka sig att träffa herr Kim Jong Un.
Vi är många som är bekymrade över till synes oberäkneliga ledare på bägge hållen, men jag tänker, att man aldrig vet, vem som blir den riktiga fredsmäklaren. Vem hade trott, att kommunistjägaren Nixon skulle öppna diplomatiska förbindelser med Kina?
Trumps attityd är en sak, men just hans motvilja till att »vara PK« skulle kunna vara till fördel och ta honom till Nordkorea. Vem vet, vad det skulle kunna leda till?
Skulle det – fantasi- och förhoppningsfullt – leda till att Förenta staterna slöt fred med Nordkorea i stället för att fortsätta femtio år till med detta eviga vapenstillestånd från 1953 – då kanske det bleve Trumps död i ett attentat. Han gillar ju inte utrikespolitik utan vill göra affärer och gå sin egen väg – men kan man det i hans ställning? Eisenhower varnade vid sin avgång som president för »det militärindustriella komplexet« (som kanske var det, som fick Trump att krama avtryckaren i Syrien nyligen, fast han hade sagt att han inte skulle hålla på med sådant).
Nå, vi får se. På torsdag är det den 11 maj och det blir visst bra skidväder. Men på kvällen visar filmstudion en dansk deckare på Folkets hus. Då lär det kramas avtryckare. Det blir tredje filmen efter tredje boken av Jussi Adler-Olsen om den buttre kommissarien som inte ville ha någon »svartskalle« som städhjälp men fick just en sådan. Som hade huvudet på skaft och naturligtvis kom att bli ena delen i ett radarpar med kommissarien (fast just dennes i början nedlåtande syn på invandrare har strukits i filmatiseringen – kanske för att hans tankar skulle vara svåra att uttrycka i bild?). I denna tredje bok och film kommer en ny och ytterst egen person att bli bestående på avdelningen. De som läst böckerna vet, att filmen måste heta Flaskpost från P.
Gick det deckare på stumfilmsbio för hundra år sedan? Jo, minsann. Enligt Svenska Dagbladet samma datum som »Flaskpost från P« visas men år 1917 går på Royal i Stockholm ett »Kriminellt sensationsdrama i 4 akter« som heter Gröna rummet och får sitt dramatiska ljud från »Royals charmanta solistkapell«. Alla föreställningar är utsålda.
På Kaleva Biografteater på Karelskagatan 7 i Viborg visas samma dag Ödets son, drama i 5 delar:
Den vackra zigenarflickan Ayla har födt ett barn, hvars far ej är zigenare. Detta är ett sådant brott, som ej kan förlåtas och Aylas fader förbannar sin dotter och drifver henne bort från stammen […] Samtidigt förlorar grefvinnan Julie sin ende son, men tillfället leder henne till parken, där Ayla lämnar sitt barn. […]
Därefter visas humoresken Den ihärdige banar sig väg eller Kalle som skådespelare. »Obs! Orkestermusik.«
Sådana här »ofta tarfliga och smaklösa skämtfilmer« ogillar »Svenska folkskolans vänner«, som i en skrivelse till folkskoleöfverstyrelsen för att värna barnen vill ha censur även på biografreklamen (notera, att film kallas »bild« som i finska elokuva – levande bild):
De växlande reklambilder, som biograferna begagna sig af såsom lockbete till sina föreställningar, äro ofta synnerligen rafflande och osmakliga. Hvad censuren klippt bort af filmen användes ej sällan såsom skylt för densamma. På vissa unga sinnen utöfva sådana bilder en alltför stark lockelse eller nervretning. Dessutom verka de i hög grad stötande för allt hvad god smak heter.
Livet går alltså sin gilla gång i revolutionens före detta kejsardöme. Men i samma tidning som bioannonsen och censurönskan ovan (Wiborgs Nyheter 1917-05-11) kan vi förutse dagens Sannfinländare (ett par feltryck har jag rättat):
Gammalfinnarnes språkliga förtrycksprogram mot de svensktalande har naturligtvis väckt synnerlig förtjusning i Viipuri. En herre, som signerar sig Y-ö K-a, jubilerar under rubriken „Taistelu on jatkettava“i gårdagens nummer öfver de beslut, som fattats i språkfrågan vid partidagen och prisar suometarianerna som det enda parti, hvilket drifvit nationalismens sak. […] Hr Y-ö K-a gläder sig än vidare öfver, att saken nu fått den vändningen att den aggressiva svenskheten nu efterträdts af en „aggressiv finskhet“ (hyökkäävä suomalaisuus).
Är alltså allt frid och fröjd med revolutionen? I den finska pressen ser det ut så, men denna dag 1917-05-11 ses i Svenska Dagbladet rubriker som
General Kartzoff mördad på öppen gata.
Gärningsmannen ej att söka inom armén, förklara soldaterna.
– – –
Oroligheter på gatorna i Moskva.
En folkhop kräfver tsardömets återställande.
Engelska Morning Post sammanfattar (återgivet i Wiborgs Nyheter) läget i Ryssland med, att
Utanför Petrograd utgör kriget fortfarande det dagliga lifvets hufvudsakliga innehåll. […] Under tiden äro hufvudstadens folkmassor förnämligast sysselsatta med att demonstrera sin glädje öfver den vunna friheten. Men röster börja förnimmas, att förhållandena ingalunda förbättrats under de gångna veckorna; och hvad den personliga säkerheten beträffar är denna nu mindre än någonsin. De fängelser som icke ödelagts, lära vara öfverbefolkade af den gamla regimens ämbetsmän och folkets fiender. Tjufvar, gripna på bar gärning, slippa undan med att det stulna tas ifrån dem och en varning af de nya myndighetspersonerna. Korruptionen tillväxer. Äfven ifriga beundrare af friheten, sådan den gestaltar sig i Ryssland, inse att man fått för mycket äfven af detta goda.
Detta med utländska ögon sett. Interimsregeringens chef Kerenskij rapporteras återkommen från Reval (gammelsvenska för Tallinn) säga:
Målet med min resa var att undersöka tillståndet vid den ryska östersjöflottan samt söka utröna hvilken stämning som var rådande bland befolkningen i Estland. De slutsatser till hvilka jag kommit äro de mest optimistiska. Hela flottan befinner sig i ett utmärkt skick och är fullt stridsfärdig. Dess män inse fullkomligt det allvarliga i situationen och det ansvar som hvilar på dem samt äro beslutna att försvara sitt fosterland till det yttersta. De rykten som varit i omlopp rörande bristande disciplin vid Östersjöflottan äro fullständigt utan grund.
(Wiborgs Nyheter 1917-05-11)
Detta motsägs dock av de händelser som låg till grund för Sergej Eisensteins film Pansarkrysssaren Potemkin (1925), som filmstudion visade härom året på första maj. Å andra sidan hände de i Svarta havsflottan.
Men på torsdag ska vi se, om filmatiseringarna av Adler-Olsens bokserie håller fortsatt kvalitet. Kommissarie Mørck (Nikolaj Lie Kaas) och assistent Assad (vår egen Fares Fares) ser i ett av de gamla fall, som de just ska avskriva, uppgifter om en repad flaska, som i åtta år stått på en fönsterkarm i en skotsk polisstation utan att någon lagt märke till, att den innehöll ett brev där det stod »hjälp!«…
Att ungdom efter gymnasiet vill dra till storsta’n är inte konstigt. Storstäder har något visst.
Man får uppleva saker i en storstad, händelser som knappast skulle äga rum i en småstad eller i en by.
I Stockholms tunnelbana får man se både det ena och det andra. En kille på lyran som på perrongen går och svingar sin manslem hit och dit, till exempel. Det lär jag aldrig få se på Kiruna station, och det räcker för mig att ha sett det den gången.
På Glasgows station en gång kom två tjejer på rad med svartmålade läppar och pussade mig på munnen och ropade Happy new year, bara för att jag var den som delade sovkupé med deras kompis de skulle vinka av. Sådant kunde däremot gott få hända också i småstaden, tycker jag.
Så visst kan jag förstå vurmen att vara i en storstad där saker händer. Därför är väl också kulturfolk där. Kanske inte bara för att de träffar fler likasinnade där än på hemorten, utan kanske också för att det finns större chanser till extraknäck, om de inte kan klara hyran med sitt målande eller författande. Konstnärliga yrken blir man inte fet på i lilla Sverige.
Veckans film på filmstudion handlar om en författare, som nödgas återgå till att knega som sjåare och återupptäcker livet. Sjåare finns inte i Kiruna, så det kanske tarvar en förklaring. Det måste finnas en hamn för att finnas sjåare. Hamnarbetare, stuvare. Filmen heter förresten Yarden av någon anledning – jag har inte sett den själv. En svensk film från förra året som fick tre guldbaggar.
Sjåarna i storstaden Helsingfors får samma datum som filmen på torsdag – den 4 maj (fast revolutionsåret 1917) – ett glädjande besked, annonserat i Hufvudstadsbladet:
Meddelande.
Efter det vi infört 8 timmars arbetsdag, meddelas härmed ärade affärsvänner att arbetstiden härefter är från kl. 7 på morgonen till kl. 4 e. m. med 1 timmes måltidsrast.
H:fors d. 2 maj 1917.
Styrelsen för H:gin Satamatyömiesten
Osuuskunta r.l.
Samtidigt fortsätter både världskriget och Statshvälfningen i Ryssland. Revolutionsregeringen är ännu en interimsregering, och i en bilaga till tidningen berättas om missnöje inom några truppafdelningar:
I dag infann sig ett finländskt regemente till Mariapalatset och framställde yrkan, att den imperialistiska politiken skulle frångås samt Gutschkov och Miljukov träda tillbaka.
Storkapitalisten Aleksandr Gutjkov och historiedocenten Pavel Miljukov är alltså företrädare för interimsregeringen, och med »den imperialistiska politiken« åsyftas nog kriget.
Arbetar- och soldatrådets i Petrograd verkställande kommitté yrkar, att M i l j u k o v och G u t s c h k o v skola afgå.
fortsätter Hufvudstadsbladet men berättar också, att andra demonstrerat till förmån för dessa två och för
att fullfölja kriget till ett slut, som är Rysslands folk värdigt.
Rysslands trohet mot de allierade betygas af provisoriska regeringen omtalar även Svenska Dagbladet samma 4 maj. Ja, »de allierade« Frankrike, Storbritannien och USA är förstås bekymrade. Vi får anledning att återkomma.
Men på torsdag den 4 maj – i år! – får vi alltså se en ny svensk guldbaggebelönad film på Folkets hus. Kanske kan den beskrivas, som en annons i SvD gör 1917-05-04 om en då aktuell film:
Ett stycke med djupt gripande handling. Konstnärligt utförande. Upphöjd tendens. Mästerlig teknik.
Men vad farao – ska vi hålla på med utdöda språk i filmkrönikorna nu?
Det vore väl för all del inte det mest ointressanta, men låt oss bara lägga märke till det första ordet: atta. Filmanknytningen kommer, vänta bara.
Atta är alltså »fader«, någon man kommer ifrån. Ordet ätt ligger då nära till hands, för alla kommer vi från någon ätt, ett gammalt ord för släktskap i manligt nedstigande led. Den som läst någon isländsk saga har stött på ordet. Den som läst Sagan om ringen eller sett Game of thrones lär också ha det. Eller den som läst sin svenska historia i skolan. Sturar, Erikar, Bielkar, Natt och Dag – se där ätter inblandade i exempelvis håtunalekar och nyköpingska gästabud: verklighetens Game of thrones.
Ett annat ord för ätt är klan. Det hörs mest om skotska ätter. Eller i onda sammanhang som Ku klux klan. Och här kommer filmanknytningen: en film som heter Klanen visas på Folkets hus på torsdag den 27 april.
Den klanen har mer likhet med maffia. Argentina har i många år varit en militärdiktatur, och filmen inleds med att den tiden officiellt är förbi »och får inte upprepas«. I sådana monumentala skiften i historien andas befolkningen äntligen ut, men då vädrar också fifflarna morgonluft. Fifflarna, som i släktgrupper konkurrerar med varandra och utvecklar organiserad brottslighet. Maffia. Där den egna klanen är allt. Vad därutöver är, är fiender.
Den 27 april för hundra år sedan rådde en liknande situation i Ryssland (och furstendömet Finland). Vi har i tidigare krönikor sett, att när fängelserna då tömdes, slapp inte bara politiska fångar utan även vanliga kriminella lösa (och uppmanades sedan allvarligt att gå hem till sina finkor och låta sig inlåsas igen).
Denna dag skriver Hufvudstadsbladet om »jäsning« på örlogsbasen Kronstadt utanför Petrograd, där bland andra en finsk officer, kapten Almqvist, nära nog lynchats av en folkhop, sedan en prokurator (åklagare) velat frige officerare som inte belagts med brott. Hopen godkände dock ej prokuratorn Pereversevs förklaringar och „dömde prokuratorn att afrättas”, vilket stoppades, men då tog hopen ett par frigivna officerare och släpade dem till Ankartorget f ö r a t t a f r ä t t a s, där de redan de första revolutionsdagarna nackat 39 officerare.
Jojo, där i Kronstadt gjorde de som under franska revolutionen: »högg huvudet av adelsmännen som limpskivor«, för att tala med Hans Alfredsson.
Inne i staden, berättas enskildt till Svenska Dagbladet, att
milisen i söndags märkte en på gatorna i Petrograd försiggående agitation i syfte att anordna en fientlig demonstration mot Förenta Staterna.
Lenins anhängare söka ställa till oroligheter, lyder ingressen denna den 27 april 1917.
Varför denna avoghet mot USA, som nyss gått in i kriget på Rysslands sida? Jo:
Af talarnas andraganden framgick att de omfatta Lenins lösen ”fred till hvarje pris”.
Återigen framträder den stora skiljelinjen i revolutionen mellan dem, som vill fortsätta Det Stora Kriget och dem, som vill sluta separatfred med Tyskland, för att kriget inte är folkets krig. Under tiden sitter hela »stackars« familjen Romanov (den störtade tsaren med fru och barn) fångna i Tsarskoje Selo, vilket SvD ägnar ansenlig spaltlängd.
Den, som vill fördjupa sig i dagens rysk-ukrainska konflikt, kan fundera på betydelsen av ett upprop av ukrainare till »storryssarna« 1917-04-27 (för sin längds skull återges uppropet efter den här krönikan – ett däri förekommande stavfel finns redan i originalet).
Det kan då kanske vara bra att veta, att i äldre svenska kallades ukrainare lillryssar, vilket kanske påverkat formuleringarna i det här uppropet.
När man då insett, att inget är nytt under solen, kan man ta sig till Folkets hus för att se Klanen den 27 april klockan 19.
En idé i idet av Björn Forseth
Ett upprop af ukrainare
i Helsingfors.
–––
I „Isvestija”, det här utkomande ryska organet, ingår ett så lydande upprop.
Söner af det stora Ryssland, kamrater, s t o r r y s s a r!
Sedan de här boende ukrainarna organiserat sig för att dryfta våra nationella spörsmål, begynte allehanda mot oss orättvisa rykten komma i omlopp, hvilka sakna all grund ooh voro egnade att väcka misstro mot oss. Ukraina, som åstundar autonomi, men icke vill lösgöra sig från den stora ryska republiken, sträfvar med alla krafter därhän, att våra nationaliteter under sin utveckling och frihet i kulturellt afseende blefve så fast förenade genom ömsesidig vänskap, att ingen makt och fara kunde någonsin åtskilja dem, hvaraf ett försvarande af det stora fria Ryssland blefve en följd. Därför bedja vi samtliga ukrainare Eder, våra kamrater-storryssar, vara fullt solidariska med oss. Alla uppdiktade rykten äro falska och utspridas af provokatörer, hvilka begagna sig af tillfället och vilja emellan oss, de två stora folken, storryssar och ukrainare, utså split i syfte att undergräfva vår makt i den gemensamma kampen för den dyrbara friheten. Vi skola med Eder beträda den väg, som vårt stora fria Ryssland bjuder.
Lefve broderskapet, jämlikheten, enigheten och vänskapen mellan samtliga folk i den stora ryska demokratiska federativa republiken!
Ordföranden för den ukrainska „radan” (centralorganisationen) i Helsingfors.
Hade filmstudion visat någon film på skärtorsdagen, så hade jag kunnat citera Dagens Nyheter från samma datum, 13 april, hundra år tidigare om en viss partiledare.
Just den dagen landsteg nämligen Vladimir Iljitj Lenin på svensk jord och kunde äta lunch på Savoy i Malmö efter att ha åkt i plomberad järnvägsvagn genom Tyskland (som hans ryska hemland låg i krig med). Lenin åkte sedan tåg via Stockholm och Haparanda för att säkert komma hem (till sjöss kunde man ju bli torpederad).
Men nu är det närmast torsdagen efter, den 20 april, som filmstudion visar nästa film. Den dagen 1917 återger Hufvudstadsbladet pressgrannen Novaja Vremjas berättelse, om att Lenin tagit »den mycket omtalade balettdansösen Kschesinskajas hus« till stabskvarter, från vars balkong talare efter talare riktar sig till folk på gatan. En säger:
Man vill att vi skola fortsätta kriget. Vadtill? För att industriidkarna efter att ha förtjänat millioner ytterligare skola kunna förtjäna milliarder. Kriget är bra för dem.
Som vi sett i vårens krönikor är tanken på separatfred (som alltså Lenins socialdemokrater vill ha) en het potatis. Westminster Gazette yttrar [enligt LONDON 17 april (Petr. ag.)] oroat apropå ett fredsbud från Österrike:
Det skulle förvåna oss mycket om denna inbjudan till fredsunderhandlingar skulle öfva intryck på den ryska regeringen. De allierade kämpa vid Rysslands sida för slavismens sak och för småfolkens säkerhet.
(Wiborgs Nyheter 1917-04-20)
Jojo.
En för våra trakter intressant notis i Hufvudstadsbladet från norska stortinget rör ett förslag från stortingsman Gaasdal:
Med flera instämmanden anbefallde han till undersökning möjligheten att anlägga en järnväg genom Tromsö amt och Finnmarken – alltså förlängning af Nordlandsbanan – samt från Lyngenfjord till finska gränsen och från Kirkenäs till Ryssland. En sådan järnvägsförbindelse komme att blifva af ovärderlig betydelse, då man härigenom sattes i direkt förbindelse med de rika skogsdistrikten i finländska och ryska lappmarken och dessutom erhölle kontakt med sädesdistrikten i Sydryssland.
Förslaget antogs, men någon järnväg blev det aldrig. Dock ivrar industrin idag för en fisktågslinje mellan Narvik och S:t Petersburg via Haparanda. Argumenten för det står sig sedan 1917.
Revolutionsåret 1917 florerar rykten om att den nya regeringen som säkerhet för ett lån hos England pantsatt Ålands skärgård. Utrikesministern dementerar via Finska Nyhetsbyrån:
Ni kunna officiellt och på det bestämdaste kullhäfva de af Eder nämnda meddelandena, hvilka från början till slut äro grundlösa. Miljukov.
(Wiborgs Nyheter 1917-04-20)
Lugnade av detta kan vi avrunda med, vad som gick på bio på dagen hundra år före filmstudions visning nu på torsdag. Röda kvarn i Stockholm visar
Den stora lidelsen
Komedi i 4 akter af
C. GARDNER SULLIVAN.
Regi:Thomas H. Ince.
En ovanlig och spännande film – nästan Strindbergsk gaddig i sin satir öfver äktenskap, skilsmässa och fri kärlek. Ämnets originalitet, de medspelandes (bl. a. Frank Mills och Howard Hickman) högt stående skådespelarkonst och Thomas H. Ince vanliga charmanta regi ställa denna film i en klass absolut för sig själf.
(Svenska Dagbladet 1917-04-20)
Nästan Strindbergsk gaddig kan man kanske också beskriva veckans film på filmstudion, Små citroner gula från 2013 efter Kajsa Ingemarssons roman, regisserad av Teresa Fabik (som 2004 gjorde Hip hip hora). Den högt stående skådespelarkonsten står Rakel Wärmländer, Josephine Bornebusch, Sverrir Gudnason och Tomas von Brömssen för.
»Du trodde att du kommit till ett lugnt land«, sa jag. »Det finns inga lugna länder längre«, sa hon.
Ett samtal mellan undertecknad och en väninna på den för Sverige ödesdigra dagen, fredagen den 7 april 2017. Hon hade varit på jobb i Kiruna, så vi delade reslägenhet till Arlanda. Längre kom hon inte sedan.
Min väninna lärde jag känna under ett års tjänstgöring i Bosnien och Hercegovina. Hon var själv drabbad av kriget och jobbade för oss som tolk. Hennes barn fick till slut i Sverige en fredlig avslutning på sina skolgångar och trygga framtidsutsikter. Nu stod hon på Arlanda och förbannade dessa mördare som förstör för alla.
Våra tolkar var av olika nationaliteter, precis som deras land var: ett land där muslimer, katolska kristna och ortodoxa kristna var beblandade och talade samma språk, som en del skrev med latinska bokstäver och en del med kyrilliska. Det kvittade. De var sant europeiska muslimer och kristna; man kunde inte se skillnad på dem. Så såg det ut efter femtio års inre fred, innan galningarna bröt fram.
Nu förefaller massmördaren i Stockholm vara en asylsökande uzbek som tror på islam. Det sista kan man dock inte veta så noga, för precis som de i Bosnien gjorde viftar dagens massmördare med religiösa symboler även när de skiter i allt vad religion heter. Också Uzbekistan var för inte så länge sedan ett land där inte religionen fördunklade tillvaron. Den var säkert en lisa för själen, men liksom i hela Sovjetunionen hade religionsutövandet där gått samma utveckling till mötes som religionsutövandet hos oss. Men efter sjuttio år vädrade galningarna morgonluft. Och en av dem som fötts i den morgonluften snor sedan en lastbil och kör med flit ihjäl människor på Stockholms gator, sedan han fått avslag på sin asylansökan.
Terrordåd måste bevisas, men massmord var det otvivelaktigt. Sådant är entydigt förbjudet i alla de stora religionerna, enkla mord också. Ordet »terror« däremot är mer modebetonat. Den tyska ockupationsmakten under andra världskriget kallade motståndsrörelserna för terrorister, och i en amerikansk film 1943 av den franske från tyskarna flyktade regissören Jean Renoir,De stulo mitt land, får den timide och för attentat helt oskyldige huvudpersonen i Charles Laughtons gestalt uttala, att »vi måste ta till terror mot tyskarna«.
Kring sekelskiftet 1900 drog en »farsot« över Europa, en som liknade den i våra dagar med lastbilsmördare och självmordsbombare. Mord och attentat utfördes av så kallade »anarkister« (idag skulle de alltså ha kallats terrorister). – Nu finns det en ideologi, som heter anarkism, men benämningen fästes på alla som kastade den sorts bomb, som vi alla sett i skämtteckningar: en som liknar ett bowlingklot från vilket det sticker ut en tänd stubintråd.
Och i riktade politiska attentat hänfördes också mördarna till anarkisternas led. Som till exempel den finske patrioten Eugen Schauman, som 1904 sköt ihjäl Rysslands generalguvernör i Finland, Nikolaj Bobrikov, eller den koreanske diton An Jeung-geun, som 1909 sköt ihjäl Japans generalguvernör i Korea, Itō Hirobumi. Terrorister i maktens ögon, frihetshjältar i folkets.Däremot är massmördare alltid massmördare i folkets ögon.
Veckans torsdag är skärtorsdagen. Då tar filmstudion ledigt. Men dagen innan är det den 12 april, den mänskliga rymdfartens dag. Då visas alltid en rymdfilm på Folkets hus.
Vad skrev då pressen 1917-04-12, för hundra år sedan och nära femtio före Gagarins rymdfärd? Svenska Dagbladet berättar om hur »arbetar- och soldatrådet« i Petersburg bekymrar sig för
de påtryckningar i krigspådrifvande syfte, som göras från engelsk och fransk sida för att motverka eventuell fredsvänlighet inom den ryska socialdemokratien
ty, som jag har citerat tidigare, i väst gillar man att de störtat tsaren men inte att de vill ha fred med Tyskland. Kriget måste få fortsätta! Danska Politiken
påstår med bestämdhet, att hemliga underhandlingar verkligen förts mellan tyska och ryska socialdemokrater såväl i Stockholm som i Köpenhamn om en gemensam grundval för ett fredsslut.
Därvid kan vår svenska socialdemokratis nestor, Hjalmar Branting, ha spelat en roll. Han har varit på besök i Petrograd och far hem via Helsingfors. Hans besök verkar dock inte hetsa upp finländarna.
Riksdagsmännen Hjalmar Branting, Verner Rydén och Carl Vinberg har under påsken varit resta till Petrograd. På återvägen besökte de nämda partivännerna Helsingfors, där de inträffade senaste tisdags. Samma dag besökte de socialdemokratiska partibyrån På tisdagskvällen talade riksdagsman Vinberg på H:fors soc.dem. ungdomsklubbs möte. Följande dag återvände de till Sverge.
Detta enligt Arbetet i Åbo (vilken stavar »nämnda« fel, men som de stavar »Sverge« stavades vårt land faktiskt många gånger). Hufvudstadsbladet raljerar nästan:
Hjalmar Branting reste i går, med sina mustascher, välkända i hela Internationalen, och sina buskiga ögonbryn. De finländska partivännerna uppvaktade icke på bangården, och Branting fick stiga upp i sin boggievagn i största enkelhet. […] Otvifvelaktigt skulle den svenske partichefen ha hyst intresse för ett mera ingående studium af den finländska ministersocialismen
Men åter till rymdfilmen. – Om man nu ska tala om rymdfilm, för den handlar inte om rymdfärder. Inte annat än en himlakropps färd genom rymden, en himlakropp som på något sätt påverkar människorna på jorden. I alla fall ett sällskap som sitter och äter en delikat måltid tillsammans och blir… förändrade. (Coherence heter filmen; det betyder »samstämmighet« – i stil och tanke).
Upplägget påminner om Poul Andersons bok IK 400 (på svenska 1975), i vilken jorden går in i något slags »bälte« eller »fält«, varvid alla varelsers intelligens fyrdubblas. Också djurens – och då tar fan bofinken, om man får säga så…
1942 sänkte en tysk ubåt ett passagerarfartyg och gjorde sedan allt för att rädda de skeppsbrutna. Sant eller falskt?
Tro’t eller ej, men Laconia-affären är väldokumenterad.
Krigsförbrytare var de alla, kan man tro när Tysklands skuld i det andra världskriget behandlas. Somt var systematiskt och utstuderat, somt var följd av masshysteri – och somt var faktiskt misstag. Krigsförbrytelser gjorde sig även de allierade skyldiga till, men inga kommer förstås i närheten av Tredje rikets systematiska mördande av vissa folkslag.
Det sagt följde faktiskt fartygschefen på U-156, Werner Hartenstein, krigets lagar den 12 september 1942, då han efter att utanför Afrikas västkust ha sänkt passagerarfartyget Laconia (med krigsfångar ombord) gjorde vad han kunde för att rädda de överlevande. Ni undrar kanske, hur en liten ubåt kan rädda en massa människor, när ubåten själv måste gå i dykläge för att det faktiskt pågår ett krig?
Ja, den märkliga händelsen skildrar den tysk-brittiska filmen Sänkningen av Laconia från 2010. Ingen pang-pangfilm utan ett drama till havs med försänkningar ända upp i amiralitetet i Berlin och i Nürnberg-rättegångarna efter krigets slut. Visas på Folkets hus nu på torsdag den 6 april.
Den 6 april hundra år tidigare är det långfredag, och många tidningar kommer inte ut då, världskrig och revolution till trots. De som ändå gör det, kan berätta »revolutionsrelaterade« historier (här Hufvudstadsbladet):
Tidningarna ha omtalat huru en judisk fru B. utvisades från Grankulla nära Helsingfors. Den tjänsteman, som framlämnade utvisningsordern erinrade om att den gräns för judars bosättningsrätt, som med ett drag afskaffats i Ryssland, enligt finsk lag fortfarande kvarstår i Finland.
Det låter uppseendeväckande för oss idag, men det som Wasa-posten förtäljer är något återkommande:
Såsom känt återwänder i dag med förmiddagståget stadens borgmästare I. W. H a s s e l b l a t t och hans maka från förwisningsorten Tara i Sibirien.
Framsynt är följande, ty år 1924 kommer dessa rader om federation, som Hufvudstadsbladet återger ur Novaja Vremja, att bli förverkligade:
Huru odelbart Ryssland än må vara […] Olikheten i naturförhållanden, de skiftande nationaliteterna i de olika områdena, de olika stadierna af den industriella utvecklingen, slutligen äfven olikheterna i allmän civilisation […]Detta sakförhållande gör det, skulle man tycka, nödvändigt att gifva Ryssland en organisation motsvarande Amerikas. […] T. o. m. sådana stater med ofullständiga rättigheter, som kallas „territorier”, skulle fullständigt motsvara de ryska områden, hvarest kringsströfvande halvvilda folkstammar äro bosatta.
På långfredagen är biograferna stängda, men i Åbo underrättelser annonserar faktiskt biografen Metropol, att de har premiär denna den 6 april på det psykologiska dramat Den döende svanen i fyra avdelningar. Annonsen – liksom hela Åbo underrättelser – är skriven med den moderna svenska stavning, som fastställts 1906 (av i stället för af, gott i stället för godt). Men det skulle dröja till andra världskrigets slut, innan reformen slagit igenom överallt…
För att knyta ihop 1917-04-06 med 2017-04-06, då filmstudion visar »Sänkningen av Laconia«, så byggdes detta fartyg efter att ett tidigare likadant passagerarfartyg med samma namn hade sänkts just under revolutionsdagarna 1917 av den tyska ubåten U-50. Ombord hade då funnits två stycken US-amerikanska medborgare, vilket angavs som ett starkt skäl bakom följande notis i Hufvudstadsbladet den 6 april:
Washington, 5 april. (Petr. ag.) Senaten har godkänt resolutionen om förklarandet af krig mot Tyskland med 82 röster mot 6.
