Krigsförbrytelsen som ångrades

SÄNKNINGEN AV LACONIA

 

 

Krigsförbrytelsen som ångrades

 

1942 sänkte en tysk ubåt ett passagerarfartyg och gjorde sedan allt för att rädda de skeppsbrutna. Sant eller falskt?

Tro’t eller ej, men Laconia-affären är väldokumenterad.

Krigsförbrytare var de alla, kan man tro när Tysklands skuld i det andra världskriget behandlas. Somt var systematiskt och utstuderat, somt var följd av masshysteri – och somt var faktiskt misstag. Krigsförbrytelser gjorde sig även de allierade skyldiga till, men inga kommer förstås i närheten av Tredje rikets systematiska mördande av vissa folkslag.

Det sagt följde faktiskt fartygschefen på U-156, Werner Hartenstein, krigets lagar den 12 september 1942, då han efter att utanför Afrikas västkust ha sänkt passagerarfartyget Laconia (med krigsfångar ombord) gjorde vad han kunde för att rädda de överlevande. Ni undrar kanske, hur en liten ubåt kan rädda en massa människor, när ubåten själv måste gå i dykläge för att det faktiskt pågår ett krig?

Ja, den märkliga händelsen skildrar den tysk-brittiska filmen Sänkningen av Laconia från 2010. Ingen pang-pangfilm utan ett drama till havs med försänkningar ända upp i amiralitetet i Berlin och i Nürnberg-rättegångarna efter krigets slut. Visas på Folkets hus nu på torsdag den 6 april.

Den 6 april hundra år tidigare är det långfredag, och många tidningar kommer inte ut då, världskrig och revolution till trots. De som ändå gör det, kan berätta »revolutionsrelaterade« historier (här Hufvudstadsbladet):

Tidningarna ha omtalat huru en judisk fru B. utvisades från Grankulla nära Helsingfors. Den tjänsteman, som framlämnade utvisningsordern erinrade om att den gräns för judars bosättningsrätt, som med ett drag afskaffats i Ryssland, enligt finsk lag fortfarande kvarstår i Finland.

Det låter uppseendeväckande för oss idag, men det som Wasa-posten förtäljer är något återkommande:

Såsom känt återwänder i dag med förmiddagståget stadens borgmästare I. W. H a s s e l b l a t t och hans maka från förwisningsorten Tara i Sibirien.

Framsynt är följande, ty år 1924 kommer dessa rader om federation, som Hufvudstadsbladet återger ur Novaja Vremja, att bli förverkligade:

Huru odelbart Ryssland än må vara […] Olikheten i naturförhållanden, de skiftande nationaliteterna i de olika områdena, de olika stadierna af den industriella utvecklingen, slutligen äfven olikheterna i allmän civilisation […] Detta sakförhållande gör det, skulle man tycka, nödvändigt att gifva Ryssland en organisation motsvarande Amerikas. […] T. o. m. sådana stater med ofullständiga rättigheter, som kallas „territorier”, skulle fullständigt motsvara de ryska områden, hvarest kringsströfvande halvvilda folkstammar äro bosatta.

På långfredagen är biograferna stängda, men i Åbo underrättelser annonserar faktiskt biografen Metropol, att de har premiär denna den 6 april på det psykologiska dramat Den döende svanen i fyra avdelningar. Annonsen – liksom hela Åbo underrättelser – är skriven med den moderna svenska stavning, som fastställts 1906 (av i stället för af, gott i stället för godt). Men det skulle dröja till andra världskrigets slut, innan reformen slagit igenom överallt…

För att knyta ihop 1917-04-06 med 2017-04-06, då filmstudion visar »Sänkningen av Laconia«, så byggdes detta fartyg efter att ett tidigare likadant passagerarfartyg med samma namn hade sänkts just under revolutionsdagarna 1917 av den tyska ubåten U-50. Ombord hade då funnits två stycken US-amerikanska medborgare, vilket angavs som ett starkt skäl bakom följande notis i Hufvudstadsbladet den 6 april:

Washington, 5 april. (Petr. ag.) Senaten har godkänt resolutionen om förklarandet af krig mot Tyskland med 82 röster mot 6.

Det kanske man skulle kalla scoop idag…

En idé i idet av Björn Forseth

Kockan hos högsta hönset

BON APPÉTIT!

 

 

Kockan hos högsta hönset

 

Två svenska fackföreningsaktiva satt på ett engelskt tåg och talade om fackliga frågor. De hördes i hela salongen, när de ideligen talade om »facket«. Andra passagerare såg besvärade ut.

Så har jag fått det berättat för mig av den ene inblandade. Så illa kan det gå i främmande land. Hade de diskuterat filosofi kunde redan Kant ha fått någon medresande att höja ett ögonbryn, jodå. Ett par köksmästare skulle kunna ha pratat om en kock som hette Dick, också det skulle ha kunnat väcka anstöt, jajamän.

Till och med ovanstående rubrik skulle kunna göra det, om läsaren var van vid engelska runda ord och kombinerade det med sin modersmålssvenska och snuskig fantasi.

Tyvärr läser en del människor bara första raden i meddelanden – pröva att skriva till något företags kundtjänst om mer än en sak, så får ni se! I en tidning skummar sådana människor rubrikerna. Det kan väl räcka som översikt, men att utdöma en hel artikel på grundval av en rubrik och ansätta tidningsredaktionen för telefonterror är svårt att förstå. (Möjligen fruktade Annonsbladet en sådan reaktion, när undertecknad skickat in en krönika om filmen Fascisten med rubriken Den rara fascisten, eftersom de refuserade krönikan – nog om det!)

Kockar ska man inte leka med på engelska språket, men är ordet svenskt osar det mat lång väg. Märkligt nog framgår det inte, om en kock är en man eller en kvinna, trots att ordet kocka också finns. Bägge har till yrke att laga mat. Svarta Björn var en kocka och kallades veterligen aldrig kock, fast det ju var det hon var. Men en kvinnlig kock för ett arbetslag eller ombord kallas ofta kocka. En manlig i samma miljö förblir kock. Det maskulina ordet kock används ändå inom professionen också på kvinnor.

Nog är det konstigt. Traditionellt har i vår patriarkala kultur kvinnorna stått för kokandet, men när det upphöjts till kokkonst har främst män fått jobbet. Det är som när könsfanatiker hävdar att det feminina ordet människa är gjort på ordet för karl. Som Bokens ord om att Eva blev till av ett av Adams revben.

Nå, högsta hönset är oftast en man, trots att också hönor är ett slags fruntimmer. Och högsta hönset på denna torsdag den 30 mars klockan 19 på Folkets hus är en riktig karlakarl, republiken Frankrikes president. Hos honom får en kvinna jobbet som hans kock(a). Det väcker ont blod hos andra välrenommerade kock(ar), som är ena riktiga kock(s) (på engelska, om någon förstår vad jag menar).

På Kaleva biografteater i Viborg går på samma datum, den 30 mars – men 1917, New Yorks aristokratis mysterier eller Polisundersökningen i spelhelvetet. Det var inte lugnare för hundra år sedan, tydligen. Men kanske i finsk verklighet:

En kvart före kl. 10 i går förmiddag anlände assessor P. E. Svinhufvud till Helsingfors och ägnades det varmaste mottagande.

Stationsperrongen var långt i förväg fylld med täta människomassor och […] sångkörerna […] stämde upp »Finlands namn» med finska ord, och Akademiska sångföreningen sjöng Björneborgarnas marsch.

Den, som till äventyrs minns förra veckans krönika, vet, att P. E. Svinhufvud var på väg hem från sin förvisning i Sibirien. Men strax efter kom en annan potentat, nämligen en representant för den ryska revolutionen:

Ryska justitieministern Kerenski anlände i går något före kl. 12 till Helsingfors – tåget var försenadt. En talrik publik var honom till möte […] och […] hälsades han genast med lefverop och en hornorkester stämde upp Björneborgarnas marsch.

Allt enligt Wiborgs Nyheter 1917-03-30. Dagens Nyheter citerar samma dag Kerenskij angående finsk autonomi:

Det är min uppfattning att regeringsformen i Finland kommer att likna den som införts i de brittiska kolonierna.

Kolonierna.

Wiborgs Nyheter berättar också – nästan skadeglatt – om den störtade kejserliga regeringen, som nu är fängslad. Den läsningen får bli avslutande underhållning efter den här krönikans slut (se alltså nedan*). Men kejsarfamiljen är också fångar, i Tsarskoje Selo. Dem finns det anledning att nämna direkt, för man misstänker

att Romanoffarna planerat ett liknande försök som Ludvig XVI, då koalitionen kämpade mot revolutionen. […] Målet mot hoffröken Wasiltschikova visade, i hvilken mån Rysslands fiender beaktade hofvets sträfvan att åstadkomma fred för att återinföra enväldet.

Notera den sista meningen. Kontrarevolutionärerna vill ha separatfred med Tyskland för att på så sätt kunna återinsätta tsaren. Men, som vi visade förra veckan, är den provisoriska regeringen emot fred. Däremot har enligt Dagens Nyheter Soldat- och arbetarrådet

utsänt ett upprop till proletariatet i hela världen […] och äntligen sluta detta förfärliga slaktande, som är en vanära för mänskligheten.

Men tidningen Retj, organ för KD (Konstitutionella demokraterna) analyserar uppropet (enligt Svenska Dagbladet):

Detta upprop är endast ett uttryck för åsikterna inom den socialdemokratiska minoritet, som finnes inom alla länder, men är utan inflytande på det politiska lifvet. […]

alla inse nödvändigheten af att fortsätta kriget.

Ryssland fortsätter alltså slåss i det (första) världskriget, medan tsarens fängslade familj utfodras av kock eller kocka.

Torsdagens film handlar alltså inte om kockan och tsaren utan om kockan och den franske presidenten. Men vad heter då filmen? – Jo, Bon appétit! (Det vet väl alla, vad det betyder, fast det är franska. På filmstudions hemsida står det visserligen Haute cuisine, vilket också är ett franskt begrepp – för kokkonst av klass. Men det är filmens engelska titel!)

En idé i idet av Björn Forseth

*I fästningen Peter Paul.

– – –

Den gamla regimens mest bemärkta representanter, som numera äro fängslade, besvära oafbrutet fästningsmyndigheterna med alla slags böner, som i de flesta fall ej kunna uppfyllas. Särskildt besvärlig i detta afseende är f. premiärministern Stürmer, som ideligen framställer någon begäran under åberopande af något viktigt meddelande, ehuru det vanligen gäller endast någon personlig sak.

Protopopoff är mycket dyster. Från fängelsets bibliotek har han förskaffat sig religiös litteratur, som han studerat dynet om. [här har sättaren glömt ett g] Samtidigt upprepar han allt som oftast halfhögt:

– Guds finger . . .

F. ministern Makaroff tiger. Han är fördjupad i läsningen af en lärobok i fysik.

Kurloff och Rennenkampf tiga äfven.

F. premiärministern, furst Golitsyn är alldeles bortkommen. Han har till interimsregeringen sändt en förklaring att premiärministerposten direkt påtrugades honom och att han länge vägrade emottaga densamma, men biföll slutligen af fruktan för kejsarens frede. [ska väl vara vrede, kan man tro]

Dr. Dubrovin ger ljudligt uttryck å sitt misshag.

Habaloff är melankolisk och gör försäkringar om sin oskuld.

F. krigsministern Beljajeff försäkrar, att hans häktning beror på ett missförstånd och tidtals gråter han.

Maklakoff håller på med Müllers system.

Goremykin har de senaste dagarna märkbart åldrats och beklagar sig öfver att det är så obekvämt.

Wiborgs Nyheter 1917-03-30

Hemliga rum

ROOM

 

Hemliga rum

 

Den trumpska muren mot Mexiko ska överstiga nio meter, smälta in i landskapet, vara omöjlig att klättra på utan stege, kunna utstå timslånga attacker med slägga, hackar, mejslar eller batteridrivna verktyg och gå djupt i jorden för att förhindra tunnelbyggen samt uppfattas som »stor och vacker« och »estetiskt tilltalande« – från USAs sida sedd.

Där kan man tala om kravspecifikation! Inget byggbolag drar sig väl ur en sådan anbudstävlan (vinstmarginalerna torde överstiga dem man får av att bygga bostäder i Kiruna). Historiens omdöme kommer kanske att bli: »Snyggare än Berlinmuren, i alla fall«.

När vi ändå är inne på rejäl markbyggnation, så kanske österrikiskan Natascha – som bortförd i tioårsåldern fick sitta i en källare i tio år – eller 30-åringen – som snappades av en skånsk läkare till en av honom själv byggd bunker för att bli hans fästmö – skulle ha en del att säga om betongkonstruktioner av de där slagen. I höstas visade filmstudion en film på det temat, men med en något fantasifull (en del tyckte: fånig) knorr. Veckans film på filmstudion är dock ytterst seriöst inne på det området med ett barn instängt i ett litet utrymme och en moders omsorger i sjuka omständigheter. Det instängda rummet ger helt enkelt filmen namnet Room (2015). Ännu en film med en hjältinna i huvudrollen i denna marsserie, torsdag den 23 på Folkets hus.

Det skickelsedigra året för hundra år sedan – vad hände då det datumet? Dagens Nyheter rapporterar 1917-03-23 om vad som hänt den nu störtade tsar Nikolaus/Nikolaj, med general Russkijs ord (Russkij kan vara ett anonymt tillnamn, det betyder rysk):

Största intrycket på Nikolaus gjorde meddelandet om att hans eget lifgarde hade slutit sig till revolutionen. Efter det han fått detta meddelande hörde han endast halft vad Gutjkov i övrigt hade att berätta. Då han talat slut uttalade tsaren sitt beslut att abdikera till fördel för sin broder, storfurst Mikael, då hans sons hälsa var dålig och han inte önskade skiljas från honom.

Enligt Wiborgs Nyheter har tsaren gett upp med orden:

Om folket fordrar det så afstår jag från tronen och reser till Livadia, till min park. Jag tycker så mycket om blommor.

Men botanikern i honom var väl underordnad, för i en notis samma dag skriver Wiborgs Nyheter:

Nikolaj Romanov har rymt.

Bör efterspanas öfverallt.

– – –

I natt mottog guvernören i Uleåborgs län följande telegram:

Vi anmoda Eder vidtaga särskilda åtgärder fär att hindra den förrymda exkejsaren Nikolaj II att resa öfver gränsen samt fängsla honom.

Befälhafvare för folkfrihetspartiets militärkommitté.

Borovitinoff.

Fast Hufvudstadsbladet skriver samma dag:

Ryktena om Nikolai Romanovs rymning äro osanna.

Fan tro’t. Men bort med den gamla kejserliga polisen, nu ska det bli medborgarmilis! Tidningen berättar 1917-03-23 om att »ordningsmännen för Helsingfors stad« upprättats:

Vid patrulleringen å gatorna, som upprätthålles af ordningsmännen två och två, har man sökt ordna det så, att en man af de organiserade arbetarna patrullerar tillsammans med en f. d. polisman eller en student.

Och i tider av krig och revolution behövs det verkligen milis, för då sker underliga saker. Wiborgs Nyheter igen:

Fångarna i Viborg.

Direktionen för härvarande länsfängelse har genom tidningspressen velat uppmana alla de fångar, hvilka nyligen återfingo sin frihet, att ofördröjligen inställa sig för att fortsätta afsittandet af sina resp. straff; i annat fall kommer från myndigheternas sida stränga åtgärder att vidtagas.

Det hjälper visst inte alltid, för

I förgår på eftermiddagen, vid fem tiden igenkände några poliser den kände revolutionären Karl Tschokke, som nyss frigifvits från Kakola, då han i Åbo promenerade å Tavastgatan. Enligt gifven order försökte de anhålla honom ånyo, men å platsen samlad militär och stadsbefolkning lät det icke ske och sålunda förblef Tschokke fortfarande i frihet.

(Fem tiden skrivs förstås femtiden; särskrivning fanns uppenbart 1917 också.)

Dagens Nyheters sammanfattning 1917-03-23 är:

Petrograds telegrambyrå meddelar: Enligt senast ingångna underrättelser, har hela Ryssland, däri inberäknat Finland, Kaukasien, Turkestan och Sibirien, helt och fullt anslutit sig till den nya regim som duman [parlamentet Idets anm.], kraftigt understödd av de patriotiska trupperna, i ett enda slag infört i tsarens rike.

Försök fatta, att kejsaren över det ryska imperiet störtats! Det är inte som att störta Trump, Obama eller Nixon – nej, det kan närmast jämföras med att störta det brittiska imperiets drottning Viktoria under 1800-talet.

DNs sammanfattning låter något lyrisk. Men ett samtida foto visar ett enormt långt demonstrationståg bakom en banderoll med slagorden Frihet – krig – seger påskrivna. Frihet och krig? Socialdemokraterna (bolsjevikerna) hade fred som en av sina paroller, och även olika borgerliga revolutionära grupperingar hade planer på just fred. Det vill säga: att avsluta första världskriget för rysk del genom att sluta separatfred med Tyskland.

Men det var alltså inte alla inne på. En av revolutionsledarna, Michail Rodzianko, uttalar (fortfarande enligt DN 1917-03-23):

detta krig bör föras till fullständig seger, ty den förutan blir Ryssland icke fritt, eftersom tyskarna då skulle påtvinga ryssarna vad dessa under de senaste dagarna lyckats frigöra sig från.

Krig eller fred i revolutionens kölvatten får vi anledning att återkomma till. En annan sak vi ska bevaka är storfurstendömet Finland. Wiborgs Nyheter kommenterar samma dag akten om autonomins återställande i Finland (Finland fick 1809 självstyre i tsarriket, vilket de senaste årtiondena stegvis togs bort – tills nu):

Det nya manifestet till Finlands folk är en sannskyldig »magna charta libertatum», ett stort frihetsbref med vidsträcktare och djupare innebörd än någon tidigare publicerad urkund för vårt land.

– – –

Allt det, som hägrat för vårt folk som önskningsmål under loppet af årtionden, har sålunda på en gång tagit verklighetens konkreta gestalt i detta den ryska revolutionens första stora aktstycke med afseende å Finland.

Annat glädjande för Finland är att lantdagsmannen (»riksdagsmannen«), assessorn P. E. Svinhufvud, är på hemväg från sin förvisning i Sibirien, meddelar Hufvudstadsbladet. Denne man kommer att spela en viktig roll i slutet av revolutionsåret 1917, kan jag redan nu avslöja. Svenska Dagbladet berättar 1917-03-23 något som kanske intresserar oss här i norr lite mer:

Bland de från Uleåborgs fängelse lösgifna märkte man till stor förvåning en hel del lappar, hvilkas föregående fängslande knappt någon hvetat af. Förklaringen är, att lapparna af de i Nordfinland stationerade gendarmerna fängslats och förts på blotta misstankar till Uleåborgs fängelse.

Och mitt i all denna turbulens rullar biografernas stumfilmer på. Maxim i Helsingfors visar Ivanov Pavel, en »Kino-opera. Film, som sjunger och talar« med hjälp av en danstrupp från Petrograd. I Stockholm spelar 15 man vid premiären på Skogarnas advokat (gjord 1916) på Auditoriumbiografen.

På dagen hundra år senare, på torsdag, visar alltså Kiruna filmstudio »Room« på Folkets hus klockan 19 med riktigt talande skådespelare, verklighetstrogna miljöljud och musik som låter alldeles närvarande.

En idé i idet av Björn Forseth

Judinna i OS med hakkors på bröstet

BERLIN 36

 

Judinna i OS med hakkors på bröstet

 

Vilka svenska nyheter slog upp stort, att världens första rymdkvinna fyllde 80 två dagar före Internationella kvinnodagen?

Nej – det förstås – hon var ju ryska. Då var det inget att nämna.

Valentina Teresjkova snurrade 1963 under två dygn 48 gånger runt jorden ensam i en liten bubbla. Det är fortfarande den enda rymdfärd som genomförts med endast kvinnlig besättning. I Sverige är hon dock antagligen mest känd för avslutningsvinjetten i SVTs Vetenskapens värld, där hon syns i en gammal TV-ruta visslande i sin rymdkapsel.

I sin egenskap av kosmonaut var Teresjkova statstjänsteman, så kvinna hon var. Även vi har kvinnliga statstjänstemän, ja, kommunala och privata tjänstemän också. Det tycker en del jämställdhetsivrare är rena mulliga mansgriseriet, för kvinnor kan ju inte vara män. Hän kan de vara, men inte män. I Uppsala kommun har man därför beslutat döpa om begreppet tjänsteman till »tjänsteperson«. Tjänstekvinnor kunde man ju inte kalla de kvinnliga, ty tjänstekvinna är något helt annat (slå upp det, vetja).

Notera, att jag skrev »I Uppsala kommun har man«… – Är jag då inte, när jag använder ordet »man«, en ren manschauvinist? En del skribenter i pressen använder försiktigtvis ordet en i stället för man. Det kan man (eller en) ju göra, men faktum är, att detta pronomen – man, alltså – inte har med kön att göra. Det har germanskt ursprung för något allmänt »blott« och »bart«. När germanerna syftar på en karl, stavar de Mann med två n.

Men då jamar Uppsala som sina lokala missar:

– En tjänsteman är en karl, säger Bill.

– En man är en karl, säger Bull.

Så är det dock inte. Enligt gamla Bibelöversättningar skapade Gud en man och en maninna till sin avbild. En maskulin och en feminin människa. Man betyder alltså egentligen människa. Hur ska då våra kommuner i framtiden klara av att tala om människor, om de tror att män bara betyder karlar? De kan ju inte säga »kvinniskor«, då blir kanske karlarna sura. Än »hänniskor«, då?

Nej, språket är nog korrekt som det är. Människa syftar på oss alla, och innehåller å ena sidan ordet man och å andra sidan säger vi hon om människan.

Nå, Valentina Teresjkova föddes 19 år och 352 dagar efter att tsaren störtats. Att det skett framgår i huvudstadsdrakarna 1917-03-16. Då rapporterar Dagens Nyheter:

Den stora ryska revolution som sedan årtionden förebådats, som vid vissa tillfällen synts omedelbart förestående, men som dock låtit vänta på sig så länge att man till sist börjat tvivla på att den någonsin skulle bli verklighet, har alltså till sist utbrutit.

Hufvudstadsbladet har samma dag en delvis blank sida, vilket tyder på censur. Men där finns också både större och mindre notiser som denna:

Smånytt från kriget.

Köttet räcker, men potatisen tryter i England.

Men inte förrän man kommer till sista sidan blir det blodigt allvar:

1 – Pris 10 p.

Extra bilaga till

HUFVUDSTADSBLADET

Fredagen den 16 Mars

De senaste dagarnas händelser.

Telegram från Befälhafvaren för Östersjöflottan.

Till cheferna för de enskilda afdelningarna,

af den 3 (16) mars 1917.

283.

Jag påbjuder att följande från den Temporära Regeringen anlända radiotelegram af denna dags datum skall tillkännagifvas för besättningarna, befolkningen och arbetarna.

På nästan en helsida redogör den tillfälliga regering (som just störtat kejsaren) för vad som hänt; om militära förbands demonstrationer till stöd för det upproriska parlamentet (duman), om »jäsning bland trupperna och befolkningen« vilken antagit »en ytterst oroväckande karaktär«, om anarki men också om en överenskommelse med »arbetardeputerade« som

ställer i utsikt ett definitivt upphörande af de sorgliga företeelserna på hufvudstadens gator, hvilka skarpt fördömts i ett af arbetarnas Råd utfärdadt upprop.

Råd heter sovjet på ryska.

Egendomligt nog är denna revolutionsdag, 16 mars 1917, också tioårsdagen av de första valen till Finlands enkammarlantdag, vilket Hufvudstadsbladet påminner om några sidor innan. Inom den enväldiga diktaturen Ryssland hade då såväl kvinnor som män fått allmän rösträtt till ett parlament för sig själva, furstendömet Finland (det hade varken män eller kvinnor i övriga Moder Ryssland eller i gamla Moder Sverige). Men tioårsminnet finns det nu anledning att bekymrat begrunda:

man tvingas att se den tidens lofvande betingelser och stolta föresatser mot bakgrunden af det som sedermera timat, mot den verklighet det gångna decenniet haft att bjuda på.

Fortsättning på detta historiska drama kommer i nästa krönika. Filmstudion visar hundra år efter detta, på torsdag 16 mars 2017, ett annan historiskt drama, som utspelade sig ännu nitton år senare. I Tyskland hade nazisterna i val fått makten, och det var Berlins tur att 1936 hålla de olympiska sommarspelen. En av deras främsta kvinnliga friidrottare, Gretel Bergmann, var emellertid judinna och togs inte ut till OS-truppen. Det fick USA att utöva påtryckningar på Tredje riket… Om detta handlar den tyska filmen Berlin 36 (gjord 2009).

Hur gick det sedan för Gretel Bergmann? – Se det på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

Omskuret är bäst?

EN BLOMMA I AFRIKAS ÖKEN

Omskuret är bäst?

»Det spelar ingen roll vad än den mannen skriver om – om det så är om något så urbota trist som vin – så blir det intressant!«

 

Så skrev en gång en Kirunakvinna till mig i samband med någon diskussion, där Jan Myrdal förekom. Det där med vin hade med hans vinspalt i tidningen Vår bostad att göra.

Någon annan vän kommenterade en gång Sveriges Radios program Stil. Det tyckte min vän var ett urbota trist ämne, som SR borde ha hållit sig för goda för att göra program av.

Men som min kvinnliga vän sagt, så kan en kunnig person göra det urbota trista intressant. Det händer, att jag stannar till och spetsar öronen, när programmet Stil tar upp något, som jag aldrig hade väntat mig att få höra.

Något jag själv skulle kunna kalla urbota trist är modevisningar. Jag begriper mig varken på mode, smink eller parfym. I Kairo blev jag en gång av en trevlig man lockad in i en parfymbutik, som tydligen innehades av släktingar till honom. När jag fattade galoppen försökte jag rusa därifrån, men personalen höll mig nästan kvar med våld: »Du måste väl skaffa parfym till din kvinna«, utropade de. »Parfym, parfym – jag skiter väl i parfym!« sa jag och slet mig loss.

Nog för att jag stundom upplever sköna dofter från människor, ibland finner någon skönt sminkad och tidvis uppskattar skönt designad klädsel. Men tar jag själv rakvatten, är det någon som stör sig på stanken, och sminkad var jag som barnstatist på en teater – där hörde det hemma. Fina kläder kan till och med jag ikläda mig, när andan någon gång faller på.

Notera dock, att dessa tre ämnen, parfym, smink och mode, brukar ses som kvinnliga attribut. Det är de förstås inte. Men det tycker nog den polske EU-ledamoten Janusz Korwin-Mikke, som i Europaparlamentet den första mars i år apropå löneskillnaden mellan män och kvinnor sa:

Kvinnor ska så klart tjäna mindre än män, för de är svagare, de är mindre och de är mindre intelligenta.

Och detta sade han påpassligt nog några dagar före den internationella kvinnodagen, en dag som föreslagits av Amerikanska socialistpartiet, vidareförts av Andra internationalen och spikats som helgdag den 8 mars i Sovjetunionen. Varför 8 mars? – Jo, den 23 februari 1917 strejkade ryska kvinnor för »bröd och fred«, och fyra dagar därefter avsattes tsaren. Kvinnornas strejk blev ett slags »skottet i Sarajevo«, som utlöste den ryska februarirevolutionen. Men i vår gregorianska kalender heter den 23 februari i stället 8 mars…

Strejken tycks inte ha väckt den dåtida pressens uppmärksamhet. Ingenting om den nämns dagen efter i vare sig Svenska Dagbladet eller Hufvudstadsbladet, som däremot berättar om att dumaledamoten Aleksandr Kerenskij från partiet Socialist-revolutionärerna hotas med åtal. Tidningen citerar artikel 99 i strafflagen:

Hvar som befunnits skyldig till anslag mot den regerande Kejsarens eller Kejsarinnans eller Tronföljarens lif eller hälsa, frihet eller deras heliga personers okränkbarhet öfver hufvud … dömes till döden.

Om de bara känt till denne Kerenskijs framtid eller vetat, vad kvinnornas strejk skulle leda till…

Exakt hundra år efter 1917-03-09 visar filmstudion den andra av månadens fem filmer, som alla har kvinnliga hjältar i huvudrollen. Den här gången handlar det om könsstympning och – mode.

Är könsstympning en kvinnofråga? En religiös fråga? Och vad farao har det och mode och film med varandra att göra?

Tja, både judar och muslimer omskär pojkar, så nog är det en religiös akt men alls inte en kvinnofråga. Att omskära flickor är dock varken en religiös sed eller en kvinnofråga. Det är en på vissa håll i världen forntida sed som, efter att folket antagit den livsnjutande världsreligionen islam, hållits vid liv genom att påstå att seden är i enlighet med Koranen. Sådana »alternativa fakta« kan man dra till med inför människor, som inte kan läsa Boken själva och kolla. Men var det kvinnor eller män som slog i sina medmänniskor detta? Det är väl inte klarlagt, men att män skulle ha infört fanskapet som en maktåtgärd är nog ingen dålig gissning. Och fanskap är en riktig beskrivning på stympning, som – till skillnad från den oförargliga man gör på pojkar – ger livslångt handikapp. Men det tycks vara de lokala kvinnorna, som håller fanskapet vid liv…

Återstår då, hur detta kan ha med film att göra. Mode är rikligt porträtterat på bio, se bara en så utstuderad vidräkning med den industrin som Robert Altmans Prêt-à-porter från 1994! Men att kombinera mode med kvinnlig könsstympning gjorde den filmen inte. Inte för att det lär vara vanligt. Men i en specifik person möts dessa två begrepp: Waris Dirie.

I en nomadfamilj i den somaliska öknen föddes 1965 denna flicka, som liksom traktens alla andra flickor könsstympades och hade sin framtid utstakad. Icke desto mindre blev hon en firad fotomodell. Hur gick detta till?

Det kan man få se i hennes självbiografiska spelfilm En blomma i Afikas öken (2009) på Folkets hus på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Fjärran från vimlets yra

FAR FROM THE MADDING CROWD

Fjärran

från vimlets yra

 

En sjuåring var hemma hos mig. Hon såg allt som matematik. Här är två semlor. Jag har två föräldrar. Det blir fyra.

Så gör vi väl alla på något sätt. Vi firar 50 års- och 100 års-födelsedagar med större kläm än andra dagar. Själv har jag bara varit på en släktings 100 års-dag, och hon var klämmig. Vi räknar ny vecka var 7:e dag, har val vart 4:e år och mormor fick barn vart 1,5:e år. Matematiken finns i naturen.

Men inte i våra årtal: Jag var i Afghanistan år 1438 och kom hem 2003, och förresten föddes inte Jesus för 2017 år sedan utan för 2016 år sedan, eftersom romarna inte hade någon nolla i sitt talsystem. Därför oroade vi oss kanske helt i onödan för den så kallade millenniebuggen år 2000, då det ju egentligen bara gått 1999 år? (För övrigt föddes inte Jesus vare sig år 0 eller 1, det vet varje bibelstuderande.)

För hundra år sedan hände mycket, som vi i år blir påminda om. Filmstudion visade förra månaden Doktor Zjivago (gjord 1965), vilket såg ut som en tanke. Den handlade ju om den ryska revolutionen, före och efter 1917. Om vi nu som 7-åringen ser allt som matematik: 200 års-jubileum firade den amerikanska revolutionen 1976 och den franska 1989, i år firar den ryska 100.

Fast jag anar, att inte alla skulle säga »fira« om detta. Men Finland fyller i år 100, det ska vi väl fira? Nu är det ju så, att det ena är en följd av det andra. Tycker man inte att Finlands 100 års-dag är något att fira, beror det väl på något av följande 3 skäl:

1 Vederbörande tycker att Finland borde ingå i Ryska federationen.

2 Vederbörande tycker att Finland borde ingå i Sverige.

3 Vederbörande skiter i vilket (en sådan kallar jag nihilist).

Oavsett vilket vill undertecknad gärna för dem som varje vecka ids läsa Idéer ur idet levandegöra året 1917 med början nu – genom att vända blicken från matematik till historik. Ty det året var minst lika händelserikt som det världen befinner sig i nu. Den som då väntar sig att jag ska citera Lenins valda verk kommer att bli besviken. Håll i stället till godo med några huvudstadsdrakar.

På torsdagar visar ju filmstudion alltid en film. Denna torsdag är det den 2 mars. För hundra år sedan hände det saker (som vi i all stillhet kan jämföra med hur vi har det idag):

Engelsmännen vinna åter terräng vid Somme berättar Svenska Dagbladet 1917-03-02. Det låter hoppfullt, om man glömt att bara några månader tidigare stupade där en miljon åttio tusen nio soldater.

Hufvudstadsbladet berättar samma dag från duman (det ryska parlamentet) om ledamoten Purischkevitsch’ censurprotest (nämligen att ett tal han hållit varit helt förvanskat i pressen): Där finnes intet sammanhang mellan subjekt och predikat, hufvudet ansluter sig direkt till svansen, svansen till hufvudet och någon bål finnes alls icke. Det talet var inte hans, menade han, utan ett alster af en censors röda penna. Endast en av tolv sidor upptas av krigshändelserna.

Men Svenska Dagbladet skriver om flyktingar från Ryssland denna dag: Från Svarta hafvets kust till ett okändt fosterland.

Det lutar åt revolution i Ryssland för andra gången detta århundrade. 1905 var den första, den lyckades inte. Nu kämpar revolutionärer mot tsaren samtidigt som landet kämpar mot Tyskland i det första världskriget. Även bland dem, som leder Ryssland och är tsaren trogna, finns det »upproriska« som vill förhindra revolution genom att sluta fred med Tyskland. De bolsjevikiska revolutionärerna har ju som huvudparoll Fred och bröd! Men de övriga allierade (Stobritannien, Frankrike, USA) ser alla planer på separatfred som förräderi.

Sådant är läget den 2 mars 1917. Eller som det dåförtiden står i den ryska kalendern: 17 februari, ty de lever efter den julianska kalendern. Nästa vecka ska vi se, vad som hände hundra år tidigare på det datumet.

Men nu på torsdag utspelar sig filmen ännu längre bak i tiden. Far from the madding crowd skrev Thomas Hardy 1874, Fjärran från vimlets yra på svenska. Den filmades 1915 och 1967, för TV 1988 och nu 2015 på nytt för bio. Det är den senaste som visas denna vecka.

Romanen (och filmerna) är romantiska äventyr i det påhittade Wessex. Hardy ändrade i boken inför nya utgåvor 1895 och 1901, så filmarna kan välja vilken de vill följa. Veckans version är regisserad av den danske regissören Thomas Vinterberg, som bland annat gjorde den skakande filmen Jakten 2012.

En idé i idet av Björn Forseth

Björnen har flyttat idet

Nu har björnen flyttat och inrett ett eget ide.

Tidigare filmkrönikor finns fortfarande att läsa på gratistidning.com.*

Observera, att Kiruna filmstudio inte har något med dessa filmkrönikor att göra, de är helt privata funderingar.

En idé i idet av Björn Forseth

 

*Inte längre. Men alla de gamla krönikorna är nu äntligen upplagda här.