HUNT FOR THE WILDERPEOPLE

Jakt på satungar och vildbasar

Barn är ens egna, ungar är andras. Vildbattingar är de allihop.

 

I dessa sköra tider är alla barn gulliga och ska kommenteras med »jättebra!«, när de skapat något medelmåttigt, man ska fråga dem om de inte vill ha tonfisk till middag, när man har köpt tonfisk, och man får lösa problemen allteftersom, när man inte får den respons man velat locka fram.

Litteraturen ska återge verkligheten verkligare än den är, och då är barn gärna snorungar. Som en Dennis. Förnamnet Dennis dök upp i svenskan efter att den tecknade serien Dennis blivit populär. Ett busfrö blev alltså förebild, och i enlighet med det talar man om att »busa« med barnen och man tillverkar barnvagnar för »små monster«. Det är som att man hoppas undvika otrevligheter genom att måla dem på väggen.

Seriens Dennis heter Dennis the menace i original, vilket rimmar. I Veckorevyn hette han Kristian tyrann, vilket var en lysande försvenskning av originalet, både vitsigt och rimmat såväl som att Kristian redan fanns som svenskt förnamn. Seriefiguren i fråga var alltså en ostyring, en icke illasinnad sådan. Det var väl grannen farbror Nilsson som mest upplevde honom på det sättet. Men samme herr Nilsson kunde också visas ha klok fördragsamhet mot den unge ibland. Precis som det går till i verkliga livet.

En argentinsk flicka blev på 1980-talet populär som seriefigur: Mafalda. Hon var tvärtemot att vara ett busfrö en filosofiskt lagd liten jänta. Kanske tack vare henne har vi nu 56 personer med det namnet i Sverige. Serien var inte lika långlivad som Dennis. Hennes karaktär (lägg märke till ordvalet; Mafalda är en rollfigur, medan karaktär beskriver egenskaper) – alltså, figuren Mafaldas karaktär är fundererskan/funderaren, en som iakttar livets egendomligheter och grubblar över dem. Den karaktären brukar i icke-argentinska serier (vanligen nordamerikanska) ges åt fyrbenta seriefigurer såsom Snobben och Gustaf.

Vanligtvis är busfrön och illbattingar i serier och på film gossar. När man drar det till sin ytterlighet kan det leda till ond, bråd död bland barn, som i den kända boken Flugornas herre (filmad 1963 och 1990). Vanligare är ändå att film och litteratur skildrar hur pojkar slipper bli sådana som dödar andra.

Den nyzeeländske regissören Taika Waititi (efter hans maoriske far) eller Taika Cohen (efter hans europeiska mor) gjorde 2010 en film om en pojke, som var besatt av – inte en ond ande utan – Michael Jackson. Som elvaåring 1984 lever pojken på Nya Zeeland med farmor, lillebror och get och drömmer förutom om Jackson om sin frånvarande far – som rätt vad det är dyker upp och visar sig vara en… riktig buse.

Filmen hette Boy och visades av Kiruna filmstudio härom året. Man kan nog inte säga, att Waititi var världsberömd i sta’n, men kanske är han det nu, sedan Thor: Ragnarök (2017) gått på bio, ty den filmen är regisserad av just densamme. Någon likhet mellan dessa två filmer lär inte gå att spåra. Däremot kan det finnas en likhet mellan »Boy« och torsdagens film på filmstudion, Hunting for the wilderpeople, som Waititi regisserade förra året. Ty här är man åter på nyzeeländsk mark med en gosse ännu en gång i blickfånget. En Dennis – nej, ett riktigt busfrö från sta’n, ett som står på randen till att bli en flugornas herre. Socialen kör ut honom till en släkting i vildmarkens utkant. En riktig farbror Nilsson. Vad kan väl en huligan hitta på där?

En del visar det sig, det blir människojakt på vildar i de nyzeeländska bergen på Folkets hus på torsdag. Då börjar tio dagars filmfest – först denna filmstudiofilm och dagen efter börjar filmfestivalen. Är inte det skäl nog till att ta en semestervecka i Kiruna?

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Ett hundra år före filmfestivalen utbröt oktoberrevolutionen

I vår serie tidningsklipp från februarirevolutionen den 8 mars 1917 (skildrad i krönikan för filmen den 9 mars 2017) har vi nu kommit fram till oktoberrevolutionen. Låt oss se, vad pressen skrev om de bägge revolutionerna dagen efter.

Den åttonde mars strejkade ryska kvinnor för bröd och fred. (Därav firar vi idag Internationella kvinnodagen.) Om detta berättar några svenskspråkiga finländska dagstidningar dagen efter:

—

Alltså ingenting. Var det inte intressant? – Eller var det inte lämpligt att omnämna kvinnornas strejkkrav med tanke på tsarens hemliga polis?

Ett halvår senare börjar oktoberrevolutionen den 7 november (den 25 oktober enligt den i Ryssland då rådande julianska kalendern). Nu har tidningarna upplevt pressfrihet ett halvår och skriver dagen efter om saken, alltså den 8 november. Huvudrubrikerna i Åbo Underrättelser denna dag:

Ny statsvälvning i Ryssland.

Interimsregeringen störtad. – Bolschevikerna vid makten i Petrograd.

Ett manifest av bolschevikregeringen: Snar moderat fred, jorden åt folket m. m. – Manifestet översänt till fronttrupperna, som manas att lojalt foga sig.

 

I Dagens Press och Telegramnyheter:

Rådens representantkongress tillkännagifver,

att all makt öfvergått till råden.

Exministrarna, Konovalov, Kischkin, Terescht-

schenko, Maljentowitsch och Nikitin

ha arresterats.

Kerenski har flytt.

 

I Jakobstad utkommer ett ensidigt extrablad till Pedersöre:

Åbo Underrättelser skriver om Den ,,tredje revolutionensʻʻ program och syftar då på februarirevolutionen, en misslyckad revolution på sommaren och nu på oktoberrevolutionen. Det var efter den »andra« som interimsregeringens ledare Kerenskij utnämnde sig till diktator.

Dagens Press och Telegramnyheter listar denna tredje revolutions regering (korrekturfelen finns i originalet). I den finns också en som förordnas till diktator:

Den nya ministären.

Enligt meddelande af utrikesministern Tereschtschenko upptager Petarsburgerrådets ministerlista följande namn.

Lenin — premiärminister.

Trotski — utrikesminister,

Weirhovski — krigsminister,

S. L. Bernatski (chef för Kasanjärnvägen) — kommunikationsminister,

Avilov — finansminister.

Bland bolschevikerna uppgifves det, att Werkovski skulle förordnas till diktator, tills den nya mnstären hunnit bildas. — Djen.

Åbotidningen Västra Finland återger två sidor, dels de nya revolutionsmakarnas:

Ett upprop av militärrevolutionära kommitén.

Rådet åtar sig att med fasthet upprätthålla ordningen.

Dels interimsregeringens:

Alla statskuppsförsök skola undertryckas.

En uppmaning av regeringen.

Hela den sidan i Västra Finland speglar en dramatisk dag på 1900-talet: Läget i Ryssland, Kriget och Panik i Venetien (med karta över krigsskådeplatsen). Ingen lätt dag för medborgare i republiken Ryssland med furstendömet Finland, vilket i det lilla kan illustreras av följande annons på första sidan av Borgåbladet denna dag efter oktoberrevolutionen.

Nu kan någon med en blick i backspegeln hävda, att det inte var tre revolutioner: februarirevolutionen ska nog ha varit en revolution, men oktoberrevolutionen var en statskupp.

Den distinktionen har nu inte varit ämnet för dessa krönikebihang. Jag har noterat, att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet våren 1917 ömsom kallade det som hänt en revolution, ömsom en statskupp. Och så sent som den 9 november 1917 var rapporteringen inte högröstad.

Det är ju segrarna som skriver historien. Alla kupper som lyckas kallas revolutioner av dem som vann. Senast har vi bevittnat Majdan i Kiev; formellt en kupp men folklig som en revolution. Det är dock inte platsen att utreda här.

DS

MOONLIGHT

Svart drama

Är man nu inte lite ute på farliga vatten med en sådan rubrik? Någon kanske kommer att ringa ned Annonsbladet och kräva avbön för anspelningar på ras?

 

För det första är inte Annonsbladet intresserade av att köpa undertecknads så kallade filmkrönikor, för det andra är det faktiskt en rasanspelning i rubriken, även om den som kan svenska inser att här också ligger en annan betydelse inbäddad. Vilken är då den?

Filmen som nu ska omtalas handlar faktiskt om en svart människa. Därtill bög. Det kan inte bli mer politiskt korrekt i denna tid!

Även den kommentaren kan jag få äta upp, men det ska väl en karl tåla. Alltnog! Den som sitter klistrad vid teven när Oscarsgalan sänds, kan komma ihåg det pinsamma spektaklet senaste gången, då La la land fick priset som årets bästa film – och omedelbart fråntogs det! Konferencieren och skådespelaren Warren Beatty hade nämligen kommit av sig, varpå den andra konferencieren och skådepelerskan Faye Dunaway tog kuvertet ifrån honom och läste upp vad som stod där. Men hoppsan – det var fel kuvert. Skadan var dock skedd, »La la lands« producent Jordan Horowitz höll redan på med tacktalet, då fadäsen avslöjades. Denne fick bli den som bekräftade misstaget, så att ingen skulle tro att det var lyteskomik på hög nivå där på scenen. »Det här är inget skämt, ’Moonlight’ vann«, sa han något upprörd.

Nu fick ensemblen från fel film stiga ned och idel afroamerikanska personer äntra scenen. Det blev alltså ett svart drama, inte svart humor. Men vilken av de två sorterna är då själva filmen Moonlight? – En ung man växer upp i en ruffig del av Miami, vilket väl skulle vara tufft för vem som helst. Men kanske är det inte så tufft att vara svart där, när de flesta där är det. Att samtidigt vara homosexuell kan kanske vara mer motigt, vilket väl filmen ska visa, antar jag.

En krönika om barndom, pubertet och vuxenblivande låter inte så spännande, men hallå – sådant handlar ju filmer och böcker om hela tiden! Ta bara en gammal filmtrilogi i högen: Min barndom (1938) – Ute i världen (1939) – Mina universitet (1940). Vad är det annat än barndom – pubertet – vuxenblivande? (Svaret på frågan ni alla ställer er är: detta är författaren Maksim Gorkijs självbiografi).

Nåväl, om det inte låter spännande, så måste väl i alla fall Oscarsakademien haft fog för att skänka denna film det största priset!

Moonlight betyder månsken, men det kan också betyda att jobba svart (där har vi det lömska s-ordet igen). Även i svenskan använder vi samma ord för något kontroversiellt – om än inte förbjudet – vi talar om månskensbönder. Det förefaller mig dock aningen malplacerat att tro att man bedriver något slags ljusskyggt lantbruk i Miamis ruffigare förorter, så i stället för månskensbönder skulle jag gissa på annan ljusskygg verksamhet i filmen i fråga.

En bra bok- eller filmtitel ska gärna vara dubbeltydig, vilket ger översättaren en bjudande utmaning. Den har man i detta fall undsluppit genom att låta bli att översätta, och då vet inte den svenska publiken vad den ska vänta sig. Amerikanarna själva förstår nog dubbeltydigheten i titeln, det ska väl räcka.

Ett exempel på lyckad översättning av tvetydig titel var boken Schindler’s list, som på svenska blev minst lika fyndig: Schindlers ark – men det fattade inte filmversionens distributör utan lät den få ha den engelska titeln i Sverige. På svenska skulle man då kunna tro att filmen handlade om någon fönsterlist, om det nu inte var så enkelt som att han Schindler var en listig typ.

»Moonlight« ska hur som helst upp på filmstudions första novembervisning nu på torsdag. För att helt gardera mot missförstånd, så är det inte den holländska thrillern Moonlight från 2002, som nu ska visas, ej heller Harold Pinters skådespel Moonlight från 1993 och inte ens pilotavsnittet ur teveserien Moonlight från 1980-talet, där huvudrollen är en detektiv som är vampyr. Kiruna filmstudio är visserligen mångsidig, en som varken skyr vassa pennor eller huggtänder, men på torsdag blir det ett modernt svart drama på vita duken.

Notera, att i denna »Moonlight« spelar rätt okända, kanske blivande stjärnor – med ett undantag: Naomie Harris, engelsk fixstjärna i de senaste James Bond-filmerna. Det är hon som är fröken Moneypenny.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad som samtidigt timat samma datum som då »Moonlight« visas – men hundra år tidigare

Landtdagens öppnande framskjutes?

frågar sig Wiborgs Nyheter 1917-11-02 (lantdagen är Finlands riksdag, fastän den inte bestämmer över furstendömet Finland, det gjorde ryske tsaren och nu efter revolutionen gör den så kallade interimsregeringen det):

Det har varit fråga om en sådan anordning, att interimsregeringen skulle öfverflytta utöfvandet af högsta makten i Finlands inre angelägenheter till ett finskt statsorgan, exempelvis en af landtdagen vald riksföreståndare.

Detta är ju sensationellt – Finland skulle alltså få styra sina inre angelägenheter självt (ungefär som Katalonien får göra idag inom Spanien). Men bara de inre angelägenheterna. En fullödig bild ger den nyss avgångne guvernören över Finland, Michail Aleksandrovitj Stachovitj (stavfelen nedan finns redan i originalet):

Stahovitsch om Finland.

Ett intervju i Dagens Nyheter: Finland skall bli autonomt, men tillhöra Ryssland.

På genomresa till Madrid har Rysslands nya sändebud i Spanien, Finlands förre generalguvernör Stahovitsch i Stockholm blifvit intervuad af Dagens Nyheter. I intervjuet uttalade han sig äfven om Finland. Det skall måhända intressera, att taga del af Stahovitsch uttalanden, som förmodligen återge opinionerna inom vissa samhällskretsar i Ryssland.

Det heter i intervjuet:

– Och förhållandena i Finland? Dess framtidsutsikter?

– Jag är öfvertygad om att hvad som än händer – alltså äfven om monarkien skulle retableras – är Finlands autonomi tryggad. Det kommer att få fullkomlig själfstyrelse, stå i förhållande till Ryssland ungefär som Kanada till England, eventuellt få en egen president. Men Rysslands gränser måste omsluta äfven Finland. Ett land på 180 miljoner kan icke frivilligt afskära den enda strand det äger vid ett isfritt haf. Själfva det geografiska läget, hela den historiska utvecklingen pekar hän på Finlands utrikespolitiska gemenskap med Ryssland.

– Sympatiarna för Finland ha förmodligen minskats i Ryssland genom de senaste månadernas händelser?

– Kolossalt – och icke endast i Ryssland. Våra allierade känna – därom är jag öfvertygad – samma djupa besvikelse som vi öfver finnarnas uppträdande. Det var den 2 mars (enlikt rysk tid) revolutionen bröt ut. Fem dagar senare proklamerades den nya friheten i Finland. Det blef ett jubel, en glädjeyra utan gräns. Det räckte i summa två veckor – två korta veckor. Sedan ville man ha mer, och man trodde allt möjligt. Man tog Petrograd för hela Ryssland och bolschevikerna för hela Petrograd. Men i Ryssland har uppstått en gränslös indignation mot finnarna. Det har gått så långt att på lifsmedelssändningarna till detta land vågar man inte skrifva ut adresserna. Man befarar att de då aldrig skulle komma fram, ty i vida kretsar betraktar man finnarna som förrädare. De ha drifvit ett högt spel. Men skulle de än nå hvad de djärfvaste drömma om, så skulle det dock alltid vara endast för en ytterst begränsad framtd. I den riktningen kan icke utvecklingen gå men att den alltid måste omfatta Finlands fulla inre själfstyrelse, därom är jag öfvertygad.

Wiborgs Nyheter 1917-11-02

Även i Ukraina smids planer på självstyre, det händer något på Krim, något som påminner oss om vad som senare hände där 2014:

Hela Svartahafsflottan har förklarat sig ukrainsk.

KIEV, 27 okt. (R. V.) Ukrainas öfverkrigskommitté har af flottans centralkommitté erhållit ett telegram, hvari meddelas, att hela Svartahafsflottan förklarat sig ukrainsk. På alla pansarfartyg, kryssare, torpedbåtar och andra fartyg har Ukrainas flagga hissats. Ukrainas Svartahafs-kommitté har beslutat betrakta hela Svartahafsflottan som ukrainsk och framdeles komplettera dess manskap endast med ukrainare.

Wiborgs Nyheter 1917-11-02

En norsk journalist, Edward Welle-Strand, berättar för danska Politiken om sina upplevelser i Ryssland, här återgivet i Wiborgs Nyheter (även här har jag behållit tryck- och stavfelen). Först står han vid Republiken Rysslands gräns:

Haparanda, förklarade hr Welle-Strand, är för närvarande en af världens märkligaste städer. Där promenerar folk omkring i sina vida pälsar, af hvilka hvarannan döljer en spion, hvarannan en smugglare. De märkvärdigaste kosmopolitiska typer synas öfverallt. De tyckas ej göra annat än läsa tidningar och dricka champagne. I själfva vdrket bruka de sina ögon. Rätt som det är, kommer en vacker dam resande trån Ryssland, kosmopoliten förälskar sig i henne och reser vidare med henne, men redan nästa dag sitter i hans ställe en annan kosmopolit och väntar på en annan vacker dam trån Ryssland.

Den temporära revolutionsregeringen leds ju av Aleksandr Kerenskij, vilken hr Welle-Strand hör om ideligen:

Allt efter som man närmade sig Petrograd hörde man allt oftare ett namn uttalas: Kerenski. Plötsligt kunde midt i tåget en hänförd finne resa sig upp och utropa ett: »Eläköön Karenski!» och så utbröto alla: »Lefve Kerenski!»

Vid gränsen mellan Finland och Ryssland frågade man Welle-Strand:

– Skall ni till Petrograd!

– Ja.

– Hälsa Kerenski!

Om revolutionens framtid har den norske journalisten åsikter; man skulle väl kalla honom vår politiske kommentator idag, när han analyserar Kerenskij:

Han är halfjude med ett fint rasansikte och blek gulaktig hy. Han är ej sjuk, men öfveransträngd och ser ut som döden i smoking. Han är den mest sympatiska politiska personlighet, som Ryssland någonsin haft. Men jag tror ej på hans framtid, han är för vek, han kan ej styra.

Han har startat revolutionen på ett lysande sätt, men han äger ej kraft och myndighet nog till att föra den igenom. Det är en gigantisk uppgift, som kräfver en brutal Napoleon, ej en idealistisk demokrat. Hvad har han egentligen uträttat efter revolutionen? Ingenting. Allt är kaos, upplösning, anarki. Ryssland måste ha en gudabild. Då tsaren var störtad, fick det Kerenski. Men Ryssland måste regleras med stark vilja och fast hand med handling, under det att Kerenski blott ger fraser. Därför äro hans dagar räknade.

[– – –]

Ett otal myter äro ju i svang angående Kerenskis person. Man berättar, att han har tuberkulos i höften, i lungorna, i njurarna. Det är osanning. Man säger, att han gift sig med den vackraste skådespelerskan i Petrograd. Det är också osant. Hvad skall han nu göra? Ingen vet det. Hvad skall tilldraga sig under de närmaste dagarna i Ryssland? Omöjligt att förutse.

Wiborgs Nyheter 1917-11-02

Ja, det är omöjligt. Men den gode Welle-Strand är med sin analys på god väg att förutse vad som kommer att ske om sex dagar i november 1917. Efter den gregorianska kalendern. I oktober enligt den julianska.

DS

SNOWDEN

Tågmästaren som blev visselblåsare

På Boden C såg jag på 1970-talet en nybliven tågmästare på perrongen svara på en fråga från en orolig passagerare, just när tåget skulle till att gå. Det gick.

 

Tågmästaren i fråga skulle naturligtvis ha varit ombord på tåget, som vederbörande var tågmästare på. Passagerarens oro stillades kanske, sedan tågmästaren fått se biljetten, men den oro denna tågmästare måste ha känt, när tåget visade sig ha startat – den var nog stor.

När lokföraren strax i backspegeln såg sin tågmästare springande, vilt viftande och blåsandes i sin pipa, då bromsade han. Eller hon. Jag hade tyckt mycket synd om denna nybakade tågmästare, om SJ fått rapport om att tåget var i Älvsbyn medan dess konduktör var i Boden.

Notera, att jag inte använt ordet hän om tågmästaren. Jag ville inte avslöja den stackarens kön, ty så många tågkonduktörer har vi inte på Norrlandstågen, att de inte skulle kunna bli igenkända. Men när Svenska akademien godkänt det könsneutrala finska ordet hän med stavningen -e-, så tolkar jag det som ett demonstrativt avståndstagande från finländarna. Då vill inte jag vara med. Vederbörande är ändå redan ett urgammalt svenskt ord för samma sak.

Ett annat ord som Akademien godkänt och som gillas av undertecknad är visselblåsare. Var då den visslande tågmästaren en så kallad visselblåsare? – Nej, det visslandet lär syfta på, att när någon engelsk bobby såg ofog på gång, ringde vederbörande (he eller she) med sin visselpipa i stället för att bara ropa »Hallå där!« eller »Halt!« eller helt enkelt »Anhåller om förstärkning«.

I överförd bemärkelse blåste 1936 någon på Maria sjukhus i Stockholm i en osynlig visselpipa, när ett par patienter förgiftats i stället för läkts. Av det fick vi så småningom Lex Maria, en lag om att anställda ska anmäla, om de ser något oegentligt.

Historien har sett många sanningssägande visselblåsare, och ofta har det gått dem illa. År 1977 gick tankern Tsesis på grund utanför Trosa och läckte ut tusen kubikmeter olja. Den ryske sjökaptenen fick skulden, men på Sjöfartsverket satt en kartograf och såg, att det var fel på sjökortet. Det påtalade han för sina chefer. Men i polisutredningen fortsatte verket att hävda att sjökortet var riktigt, varför kartografen gick till massmedia med sin upptäckt. Han blåste i visslan. Det ogillade hans arbetskamrater, ett tiotal skrev på en lista mot honom, han fick inte längre arbeta i sitt yrke på Sjöfartsverket utan förflyttades till en fyrverkstad. Men brasan var tänd i massmedia, och sex år efter olyckan fick kartografen rätt i Högsta domstolen. Men en ursäkt från staten fick han inte. Hans namn var Anders Ahlmark.

Ännu värre gick det för den israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu som 1986 avslöjade att Israel hade kärnvapen där han jobbade (Israel har aldrig erkänt sig ha sådana vapen). När han var på resa i Rom kidnappades han av israeliska agenter, fördes till hemlandet och fick 18 års fängelse. Elva av dem satt han sedan i isoleringscell. När straffet var avtjänat sökte han politisk asyl i Sverige, nekades det och förbjöds lämna Israel och att tala allvar med utlänningar. Och där sitter han nu.

Det är klart att döden är ett ännu värre resultat av visselblåsande. Det drabbade Sergej Magnitskij 2007, när han som revisor avslöjade ryska statstjänstemäns brottsliga affärer i ett företag. Han häktades i över ett år och dog bara några dagar innan han skulle släppas. En stat ska hålla inte bara snälla medborgare vid liv utan även dem som blivit obekväma för staten, särskilt om de befinner sig i dess vård.

Men ibland händer det oväntade, att ett visselblåsande av minst samma magnitud som Mordechai Vaunus avslöjande av Israels atombomb slutar som rena hollywoodfilmen.

Under »det amerikanska kriget« (som vietnameserna säger) jobbade den före detta marinkårssoldaten Daniel Ellsberg en tid för UD och besökte därvid Vietnam, där han insåg att USA inte kunde vinna kriget och att alla beslutsfattare också insåg det – medan de öppet sa tvärtom. Politiskt korrekt, alltså. Ellsberg lämnade UD och jobbade sedan för ett företag, som gjorde anayser på offentliga uppdrag. Där fick han insyn i regeringshandlingar som visade, att inte ens de själva trodde på seger. Dessutom visade dessa dokument, Pentagonpapperen kallade, vilka osnygga skäl USA hade för att förhindra att Vietnam återgick till att vara ett eget land.

Detta berättade han för senatorer, eftersom en senator som visselblåsare inte kunde straffas. Men ingen senator ville blåsa, så till slut gick han själv till pressen med de 7.000 sidorna. Det ledde till åtal för stöld, stämpling mot staten och spionage, och Ellsberg såg fram emot att sitta i sinkabirum resten av sin levnad.

Emellertid hade regeringen under president Richard Nixon sökt få tyst på Ellsberg genom att sprida elaka rykten om honom, göra inbrott hos hans psykolog och till och med söka mörda honom. Detta uppdagades under rättegången, som slutade med att åtalet mot visselblåsaren lades ned.

När Jan Guillou en tid senare släpptes efter ett års fängelse för den så kallade IB-affären, fick han vid ett offentligt möte – där undertecknad satt i publiken – frågan hur det kunde komma sig, att Ellsberg friats efter ett så mycket större avslöjande som det med Pentagonpapperen, medan IB-affären i Sverige givit fängelse. Guillou svarade, att han i finkan läst lite juridik och funnit, att den anglosaxiska rätten (som USA efterlever) till skillnad från vår germanska kan låta ändamålet helga medlen. Ellsberg hade ju visat att USAs regering ljugit för sitt folk.

Idag överträffas Pentagonpapperens visselblåsares 7.000 sidor av Julian Assanges och Wikileaks 400.000 dokument om kriget i Irak. Tur att tekniken gått framåt, så att de inte behövde lämna in dem som 400.000 A4-ark på någon redaktion…

Assange är inte amerikanare och skulle nog inte behandlas med silkesvantar om han åkte dit, men innan han hamnade i den rävsaxen var han i Sverige inblandad i en föregångare till #metoo och har nu suttit många år på Ecuadors ambassad i stället för att åka till Sverige för att förhöras om otukt – med, som han tror, uppenbar risk att Sverige skulle skicka honom till USA.

Större omfång än Pentagonpapperen har också Edward Snowdens avslöjande av hur mycket Förenta staterna avlyssnar både andra länder (även sina vänners) och sina egna medborgare. Han är nog den i min lista med de värsta framtidsutsikterna, vilket han insåg och sökte asyl i Sverige. Det fick han inte, och vid en mellanlandning i Moskva drog USA in hans pass, så att han blev tvungen att stanna där.

Om denne unge mans visselblåsande har Oliver Stone gjort en spelfilm, Snowden (2016). De unga läsare, som inte känner så mycket till om Stone bör veta, att han gjort sin tid i Vietnamkriget och därefter spelat in en amerikansk variant av finska Okänd soldat, filmen Plutonen (1986) och tre år senare Född den fjärde juli om en vietnamveteran som från rullstolen vänder sig emot regeringens krig. Just idag känner vi Oliver Stone genom hans tio timmar långa dokumentärserie om USAs efterkrigshistoria och intervjuserien om Vladimir Putin.

»Snowden« visar filmstudion på Folkets hus nu på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser samma dag som Snowden visas – fast hundra år tidigare, revolutionsåret 1917

Militären i Finland fordrar vapenstillestånd

___________

Ett maximiprogram för en snabb lösning av Rysslands inre problem.

___________

HAPARANDA, torsdag.

(H. K.) Ett möte av representanter för de i Finland förlagda trupperna har, enligt Russkoje Volja, antagit en resolution, vari framställas följande krav:

Vapenstillestånd på alla fronter för underhandlingar om fred utan erövringar och skadestånd på grundvalen av folkens självbestämningsrätt; all jord överlämnas omedelbart i jordkommittéernas händer och förvaltas tills konstituerande församlingen sammanträder; kontroll från arbetarnas sida över förbrukning och fördelning; arméen demokratiseras; dödsstraffet avskaffas omedelbart; principen om nationernas i Ryssland självbestämningsrätt bör faktiskt följas; valen till nationalförsamlingen böra ske på den utsatta tiden, den 25 november.

Dagens Nyheter 1917-10-26

Kära läsare 2017: notera kraven i några få ord: FRED och JORD kommer först, Demokratisering och Bort med dödsstraffet därnäst. Sedan kommer Nationernas självbestämmanderätt. Det första kravet, det på fred, kommer nästa månad att genomdrivas med mycket ödesmättade följdverkningar. Det sista kravet kommer om två månader att få en hundraårig verkan för furstendömet Finland.

DS

LIVBÅT

I en eka på oceanen

På Kiruna bokhandel låg en bok, som hette »Livbåten«. Väl medveten om, att filmstudion i höst skulle visa en film med samma namn – om än i obestämd form, »Livbåt« – lockades jag att köpa boken.

 

Det var en spännande historia i deckarstil. Boken var kanske förlaga till filmen? Nå, nu visade sig författaren vara en högst levande dam, Charlotte Rogan, som vid en hastig blick påminner om Åsa Larsson till utseendet, och henne ska jag ju lyssna till i kväll vid Bokfestivalens öppnande. Filmen däremot spelades in i slutet av andra världskriget, 1944, av Alfred Hitchcock, som inte alls lever idag. Således drar jag slutsatsen, att de två inte har något annat än idén gemensamt.

Rogans livbåt guppar runt på oceanen 1914, två år efter Titanics undergång, så man förstår uppslaget. Hitchcocks guppar i realtid, kan man säga, eftersom mängder av livbåtar måste sjösättas hela tiden där ute, där striderna pågick medan filmningen skedde. Hitchcock gav John Steinbeck i uppdrag att skriva manus om följderna av att ett passagerarfartyg torpederats av en tysk ubåt.

Jämför med vårens film i filmstudion, Sänkningen av Laconia. I den filmen hjälper ubåtens besättning de skeppsbrutna i livbåtarna, sedan ubåtschefen upptäckt misstaget med passagerarfartyget (en sann historia).

I Hitchcocks/Steinbecks historia följer man som i Rogans bok de skeppsbrutna ute på villande hav i liten båt men med kriget inte bara runtomkring sig utan så att säga ombord. Ty i filmens livbåt ryms en aristokrat, en journalist, en maskinist med kommunistiska åsikter, en mor med sitt livlösa barn och några till, sammanlagt åtta personer. Som lite senare blir nio när ytterligare en nödställd räddas ombord: en tysk ubåtskapten…

Den som vill testa, om en viss kvinna respektive viss man skulle duga som livskamrat, kan ta med vederbörande på någon veckas öde fjälltur med övernattning i tält. Går inte det, kan man vistas tillsammans någon månad på Atlanten i en eka. I bägge fallen kommer man snart att få veta, vad den andre/a (och man själv!) går för.

Detta anspelar författaren Rogman på i Livbåten och regissören Hitchcock på i filmen Livbåt.

Hitchcock spelade inte in sin film i sitt hemland England, som ju bombades dagligen, utan i lugn och ro i Förenta staterna. Ändå blev det dramatiska inspelningsdagar, då besättningen (rollbesättningen som spelade livbåtens besättning) drabbades av att indränkas i olja och vatten, bli sjösjuka, få lunginflammation och knäckta revben samt angripas mentalt, som då den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Tallulah Bankhead vid nyheten om att det verkliga Italien kapitulerat i det verkliga kriget, som ännu pågick, skrek till den österrikiskfödde men antinazistiske medspelaren Walter Slezak att »hoppas de utgjuter allt tyskt blod«, att hon hatade alla tyskar och hatade honom.

»Beklagar«, sa Slezak.

Hitchcock ville inte ha filmmusik, för då skulle publiken undra var farao den kom ifrån mitt ute på Atlanten. Kompositören David Raskin kommenterade det med, att det skulle han gärna förklara för herr Hitchcock, om denne förklarade var kameran kom från.

En person ombord kallas George fast han heter Joe, vilket tydligen dåförtiden var vanligt att kalla svarta personer i Amerikat, sedan man vant sig vid att svarta tågvärdar kallades så efter tågkompaniet Pullmans ägare George Pullman. Manusförfattaren blev rasande på regissörens nedlåtande attityd gentemot skådespelaren Canada Lee, som spelar Joe. Steinbeck kallade Hitchcock »rasistisk«.

Charlotte Rogan har förresten den svenska upplagan av »Livbåten« avbildad på sin hemsida. Läs den boken. Filmen visas nu på torsdag på folkhögskolan.

Men nu är det dags att gå och höra Åsa och andra intressanta författare på Bokfestivalen, ett evenemang väl i klass med filmfestivalen men utan känsla för andra kulturyttringar. De förlägger ju varje år Bokfestivalen tisdag till torsdag, trots att filmstudion visar film varje torsdag, en kulturförening som verkat betydligt längre än Bokfestivalen – sedan 1954.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser samma dag som Livbåt visas – fast hundra år tidigare

Vi har sett städer byta namn efter »murens fall« (som Karl Marx-Stadt som blev Chemnitz) eller efter »Sovjetunionens sammanbrott« (som Sverdlovsk som blev Jekaterinburg) och så vidare. Men som resultat av den ryska revolutionen 1917 har det också ägt rum i vår omedelbara närhet:

Vasa, icke Nikolaistad.

Interimsregeringen har vid föredragning den 13 dennes bifallit senatens framställning om, att staden Nikolaistad finge återtaga sitt ursprungliga namn Vasa.

Hufvudstadsbladet 1917-10-19

Nikolaistad hette Vasa alltså mellan 1855 och 1917 efter ett kejserligt dekret, så kallad efter tsar Nikolaj I.

Krigshändelserna behandlas nästan så alldagligt som en evenemangskalender i Kiruna Annonsblad. En rubrik i Hufvudstadsbladet samma dag lyder:

Tyskarna äro herrar öfver Ösel och Riga-viken.

Ösel är en estländsk ö med svensktalande befolkning och Rigaviken är en strategisk plats för örlogsflottan. I och med att Ösel är tagen hotas hela Estland, och därför:

Ett sent i natt ingånget telegram förmäler att i följd af det hotande läget en planmässig evakuering af staden Reval vidtagit. Skolornas verksamhet har afbrutits. En stor del af invånarna afreser från staden.

Hufvudstadsbladet 1917-10-19

Den stad vi idag kallar Tallinn kallades i svensk historia Reval, och så sent som under sovjettiden stod det i Hufvudstadsbladets TV-tablåer vid sidan av Yle och SVT »Reval kanal 1«…

Men åter till första världskriget. Det är fortfarande en vattendelare i rysk politik. Kerenskijs revolutionära regering vill fortsätta det, medan bolsjevikerna och arbetar- och soldatråden vill avsluta det. Författaren Maksim Gorkij är aktiv för den senare hållningen:

Gorkijs tidning Nov. Schisnj angriper skarpt

Ryska regeringens hållning i fredsfrågan.

Hufvudstadsbladet 1917-10-19

Om någon undrar över det svenska språket i de finländska tidningarna, så är det detsamma som i de rikssvenska Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Nämligen skrivna med en äldre grammatik, som Svenska Akademien övergett 1906. Den gamla stilen lever ännu kvar, dock icke i Åbo Underrättelser. Den tidningen skrifver inte bref och själfständighet utan skriver i enlighet med reformen brev och självständighet. Så gör också Österbottningen men använder i gengäld typsnitt som var vanliga på 1800-talet. Läs själv om krigshändelserna på Ösel och ubåtsangrepp:

 

För att avslutningsvis upprätthålla skenet av filmkrönika kan vi ögna igenom filmtitlarna på de stockholmska biograferna denna dag och finner då bland andra dessa:

Desertören

Flickan från Magasin du Nord

En hustru i en hast

No:4 Atta Boy

Jungfrun av Orléans

Carmen

Flickan som bedårade alla

Fjällgodsets hemlighet

Apans hand

Tösen från Stormyrtorpet

Katarina Karaschkin

Kvinnliga huvudroller var det i alla fall gott om på den tiden.

 

DS

THE HANDMAIDEN

Kammar-

jungfrun

som slutade

vara jungfru

Jungfrubröst kallas en sorts geléhallon. En Narviksflicka kom till Kiruna på sin möhippa och utmanade: »Smak mine deilige jomfrubryst!«

 

Hade undertecknads krönikor fortfarande publicerats i Kiruna Annonsblad, skulle väl före publiceringen ett e-brev ha kommit som ett brev på posten: »Var god ändra den här krönikans rubrik och ingress«. En tidningsredaktion vill ju inte bli nedringd av upprörda läsare.

Ty så vist är det ordnat i vår pressvärld, att man räknar med att läsarna tar en överblick på en sida, ögnar sedan igenom rubrikerna och i tredje hand läser ingressen till artiklarna. Att de skulle läsa hela artiklar kommer kanske i femte eller sjätte hand.

Mina ärade läsare har nu kommit så här långt och får då förklaringen till intresset för jungfrubröst: det är jungfrun som intresserar. Ordet jungfru.

Robin Hoods käresta kallades jungfru Marion i böckerna jag läste som barn, men idag kallar vi sällan unga kvinnor jungfrur, hur mycket de än hållit på sig. Förr i tiden hade också adliga och förnämt rika familjer självklart så kallade kammarjungfrur i sina hushåll.

År 1985 skrev den kanadensiska författarinnan Margaret Atwood en roman, som på engelska hette The handmaid’s tale och på svenska Tjänarinnans berättelse. Handmaid betyder tjänarinna eller kammarjungfru. Historien handlar om en kvinna som i ett framtida fundamentalistiskt samhälle blivit så gott som fjättrad vid spis och barn. Som i det föraktfulla – alternativt satiriska – talesättet »Är hon mer än 10 meter från spisen har hon rymt!«, vilket händelsevis är namnet på en Facebookgrupp. Därmed står det väl klart, att det talibanska föraktet för kvinnor varken är historia eller afghanskt.

Ty nej – vi vet ju hur ofta kvinnor slagits ihjäl av svenska män, som inte tålt att se sina kvinnor som fria människor. Den sortens män har tolkat uttrycket »min kvinna« som »min slavinna«. Det var inte utan orsak Stieg Larsson kallade sin första bok om Lisbeth Salander Män som hatar kvinnor.

Ordet kammarjungfru är trots allt historia (utom i kungahuset). Idag ser vi kvinnor i det yrket i engelska tv-serier mest. Och på bio. Margaret Atwoods bok blev film 1990 med den svenska titeln Mardrömmen och som tv-serie i år (dock inte i Sverige). Drama, romantik, science fiction klassificerar databasen »Mardrömmen« som. Atwood själv föredrar att kalla den »spekulativ fiktion« i stället för sf. I alla fall motiveras väl mardrömmen av att kristna fundamentalister tagit makten i ett framtida USA, som man inte får lämna, för då straffas man. Till exempel genom att bli någon hög fundamentalists kammarjungfru och fru för att bära hans barn. Liknar lite Isis-stuk, inte sant?

Spekulativ fiktion, jaha. Det där kommer ju aldrig att hända i verkligheten…

Men filmen kanske skulle vara något för filmstudion? Filmen går inte att få tag på just nu, så tills vidare får vi på torsdag hålla till godo med en ny sydkoreansk film om en kammarjungfru som slutar vara jungfru, The handmaiden (2016), som inte är gjord efter Atwoods bok utan utspelar sig i Korea, medan det var koloniserat av Japan (något som förklarar    koreaners – både i nord och i syd – rädsla för Japan, men det är en annan historia). Där behöver herrefolket kammarjungfrur.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad händer samma dag som filmstudion visar sin film – fast 100 år tidigare – i revolutionens Ryssland och Finland?

I skrivande stund 2017 kanske den katalanska delregeringen utropar ett självständigt Katalonien. Hela 38 procent av valmanskåren var ju för det i folkomröstningen. De hade kanske önskat sig 95-procentigt stöd som i folkomröstningen på Krim, då folket valde att tillhöra Ryssland. Ty vad Kataloniens återstående 62 procent önskade framgick inte, men nu har ju stora demonstrationer mot en delning av Spanien förekommit.

Den krimska omröstningen 2014 skrattade omvärlden åt, men vad vet jag? – De hade redan 1991 med 93 procent röstat för att stå utanför Ukraina. Men jag kan inte ta en folkomröstning med en veckas varsel som den 2014 på allvar. Den katalanska kunde inte heller tas helt på allvar på grund av åtskilliga formella fel. Och för att den var olaglig. Det hade den korkade spanska statsledningen kunnat nöja sig med, då hade den vunnit anseende. I stället lät den polisen ställa till våldsamheter och blåste därmed under den separatistiska brasan.

Den katalanske ledaren Carles Puigdemont påminner i sin tur om sin litauiske motsvarighet Vytautas Landsbergis i slutet av sovjettiden, då denne försökte bryta ut Litauen ur Sovjet med självsvåldiga åtgärder och provokativa uttalanden i fullständig övertygelse om att Nato skulle komma honom till hjälp. Att han riskerade storkrig oroade honom inte. Ej heller verkar Puigdemont oroad över om det skulle bli krigiska följder.

Ändå: »Ingenting är värdefullare än oberoende«, vill jag minnas att Ho Chi Minh sa. Men man bör påminna sig om, att om skälet att lämna ett land är, att man är less på att bidra till fattigare delar av riket, så har det skälet mörka historiska paralleller. Så började Jugoslaviens sönderfall. Och den ärade läsaren vet nog, vad det ledde till.

Och ingenting är nytt under solen. Här en notis från orostiderna 1917, när Ryssland just proklamerat sig som republik:

Lithauen beslutar bilda ett oberoende rike.

Z ü r i c h, 9 okt. (Petr. ag.) Lithauiska byrån meddelar, att lithauiska landtdagen, som den 15 september sammanträdde i Vilna, enhälligt beslutat bilda ett oberoende lithauiskt rike. Den slutliga regeringsformen kommer att utarbetas af Lithauens konstituerande nationalförsamling, som skall sammankallas till Vilna.

Hufvudstadsbladet 1917-10-12

Vi har i tidigare krönikor sett, hur Finland och Ukraina rest liknande krav. Notisen nedan visar, att vitryska krav inte går lika långt:

Hvit-ryssarnas autonomisträfvanden.

MOSKVA, 11 okt. (Petr. ag.) Hvitryska representantmötet godkände vid afslutningssessionen en resolution, hvari framhålles, att för Hvit-Ryssland en omfattande själfstyrelse är nödvändig, att Hvit-Rysslands existens är möjlig endast inom gränserna för den ryska republiken och att icke en enda del af Hvit-Ryssland kan vid fredsslutet öfverlåtas åt Polen eller Litauen och ännu mindre åt mot Ryssland fientligt sinnade stater.

Dagens Press 1917-10-12

Samtidigt pågår ju första världskriget för fullt! Följande notis kommer att visa sig vara mycket mer avgörande för kommande händelser i höst.

Soldaterna önska endast ett: slut på kriget.

,,R e t s c h” meddelar följande tilldragelse vid Petrograds arbetare- och soldatråds senaste sammanträde:

Ett mäktigt intryck gjorde officeren Dubasovs uppträdande. Han anlände direkt från fronten och yttrade i sitt andragande bl.a.:

,,I detta nu önska soldaterna hvarken jord eller frihet. De yrka endast på ett: ett snart slut på kriget. Hvad här än må talas, så komma soldaterna ej att strida”.

Detta yttrande gjorde på mötet ett intryck som ej kan i ord beskrifvas. Midt under den tystnad som följde på Dubasovs andragande hördes en röst:

— Så hafva ej ens bolschevikerna någonsin talat!

Dubasov svarade:

— Vi veta icke, och det intresserar oss ej hvad bolschevikerna prata. Jag fullgör endast min skyldighet då jag säger eder det, som soldaterna bedt mig säga.

Björneborgs Tidning 1917-10-12

Här vore det på plats med tre ödesmättade punkter…

Men låt oss avsluta med vad de fala skandinaverna samtidigt haft för sig:

Skandinaviska resebyrån i Petrograd – en spionbyrå

PETROGRAD, torsdag. (Sv. T.) Militärmyndigheterna ha stängt Skandinaviska resebyrån, sedan det blivit bevisat att den verkat som spionbyrå. Den har arbetat i Petrograd i ett tiotal år.

Svenska Dagbladet 1917-10-12

DS

MANCHESTER BY THE SEA

 

Köpingen vid havet

 

I Trelleborgs kommun finns en by som heter Alstad och en bit längre bort en Fru Alstad. De tycks ha avlat av sig, för där finns också en Lilla Alstad.

 

Nu hävdar trelleborgarna, att så hänger det inte alls ihop. Men vägskyltarna har jag sett, och ortnamn bestående av flera ord får tanken att flyga.

Det är väl klart, att när Yorkbor flyttade till Amerikat döpte de gärna sin bosättning till Nyyork (fast andra var redan där; New York hette först Nya Amsterdam). Lika naturligt är det att sätta ut väderstreck och åldersstreck i namnet, som Södra Bredåker i Bodens kommun och Gamla Köpstad i Varbergs kommun.

Lite mer yviga är namn som Södra Bergsbyn och Stackgrönnan – jo, det är ett enda, inte två ortnamn och ligger i Skellefteå kommun. En enda ort är också Garn och Eckene i Lilla Edets kommun.

Hemmestorps eke och Hemmestorps fure är två byar i Sjöbo kommun, vilka man torde kunna åtskilja när man ser vilken sorts skog som växer där.

Det är alls inget svenskt fenomen med ortnamn bestående av längre förklaringar. Se bara på vår närbelägna Mo i Rana i Norge. Ligger en ort nära kusten eller ett vattendrag, så är det ytterst vanligt att det framgår i ortnamnet. Det kan skrivas som Frankfurt an der Oder (Frankfurt vid Oder i östra Tyskland), Frankfurt am Main (Frankfurt vid Main i västra Tyskland) eller med bindestreck som Rostov-na-Donu (Rostov vid Don i sydvästra Ryssland).

Man kan förstås beskriva närheten till en älv eller strand eller något annat som ett enda ord, till exempel Hunnebostrand (i Sotenäs kommun) eller Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch, vilket den goda läsaren uppmanas att själv försöka läsa högt i stället för att lösa korsord eller något annat.

Stället ligger på än Anglesey i Wales, och undertecknad har själv fått namnet uttalat för sig av föraren till en bil jag liftade med i sagda land. Särskilt svårt att härma uttalet har jag med ll (lägg märke till, att i namnet står fyra l i rad på ett ställe), som i korsord räknas som en bokstav och uttalas ungefär som när norr- och västerbottningar svarar »ja« genom att tvärt suga in luft. I walesiskan tillkommer därtill ljudet av l…

För att ingen ska tro att namnet bara är på skoj, så håll till godo med dess betydelse:

Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helige Tysilios av den röda grottan kyrka

Men det har väl inte så värst mycket med film att göra, kan uppmärksamma läsare nu finna läge att påpeka. Inte så värst mycket, kanske, men något.

Walesiska (kymriska) var den store brittiske skådespelaren Richard Burtons modersmål. Hans underbara engelska lärde han sig först i skolan, ungefär som när en del samisk- och finsktalande lär sig svenska.

Ytterligare filmanknytning: i England finns en mångmiljonstad som heter Manchester. Den ligger inte vid havet, men – som framgår av ortnamnet – det gör Manchester-by-the-Sea, som ligger i Nya England som ligger i Förenta staterna. Havet i fråga är Atlanten. Invånarantalet är lägre än i dess engelska förlaga, drygt fem tusen enligt senaste folkräkningen. Invånarnas svar på Kiruna-Tidningen och Kiruna Annonsblad, The Manchester Cricket, utkommer en gång i veckan, och deras svar på NSD, Gloucester Daily Times, sex gånger.

Med denna information i bakhuvudet borde Kirunabor kunna känna sig hemma i en film som heter Manchester by the sea. Inte för havets skull, men för den lilla världens:

Folk flyttar ut. En har lämnat både byn och frun och blivit vaktmästare i storstaden Boston medan hans äldre bror stannat kvar. Men en dag avlider brodern och efterlämnar en son i högstadieåldern. Någon änka är inte med i bilden, så någon måste bli målsman åt barnet, som väl tycker sig vara mer än ett barn.

Se där bakgrunden till, att vaktmästaren motvilligt återvänder till den lilla världen.

Låter det spännande? Inte? Men då ska jag snabbt påpeka, att dramer kan vara hur givande som helst, även om de låter som om de är urtråkiga. I september drog den isländska filmen från 2015 Bland män och får stor publik i filmstudion. Efter septemberseriens sista film om en mans kamp med Försäkringskassan, Jag, Daniel Blake från 2016, kom ett brev till filmstudions styrelse:

…vilken upplevelse! Jag satt filmen igenom helt koncentrerad och med en växande irritation och ilska över det vansinniga systemet. Jag tar tillfället i akt och vill ge dig och styrelsen min uppriktiga uppskattning för vad ni gör. Jag ser fram emot torsdagarna, konceptet med en liten fika före filmen har gjort det till, inte bara en filmkväll utan också till en social träffpunkt.

Så varför skulle inte ett drama om en motvillig målsman till en lika motvillig tonåring i en amerikansk småstad kunna locka? – Om inte annat kan man ju själv konstatera, att amerikansk film inte är detsamma som hollywoodfilm – om någon förstår vad jag menar (som Oliver B Bumble brukar säga).

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad nytt revolutionsåret 1917 samma dag som filmstudion hundra år senare visar film?

Helsingfors har fått en ny biograf, som inleder med ett drama väl i klass med »Manchester by the sea«, om man får tro premiärannonsen:

R E V O N T U L I

Ny biografteater. Eriksgatan 5.

Speciellt Intressant!

OBS.! Denna vecka förevisas första serien af världens största nyhet, en film från revolutionens skräcktid.

Oöfverträffad monopolfilm.

Största och mest spännande seriebild tills dato.

Underbara situationer från sandöknar. Outsägligt spännande handling. Mästerlig kinematografering. Filmen, till hvilken något motstycke aldrig förevisats i Finland, är

„LIBERTY” (frihet).

.Äfventyrsfilm i 12 serier (omkr. 46 delar), författad af Jaques Jaccard. På scenen uppträda flere tusental personer.

„Liberty” är en film som i fråga om hjältemod, fantasi och spännande situationer är oöfverträffad. Den är utmärkt för de många spännande och liffulla äfventyren, hvilka öfverflöda af häpnadsväckande, men samtidigt tillförlitliga och konsekvent framställda situationer.

OBS.! 2 kuplettsångare.

I dag fredag uppträder och endast under denna vecka de berömda Gidi Hellström och K. Lahti. Förevisningen börjar kl. 3, söndagar kl. 2. Biljetter säljas ½ timme tidigare för undvikande af alltför stor trängsel.

I Helsingfors håller man även reda på vad vi tar oss före här uppe i lappmarken. Hufvudstadsbladet berättar om något som kanske föregår det folkliga dopet av lokaltåget Kiruna – Narvik till Karven:

OCKSÅ EN „FÖRLOSSNING”.

Svenskarnas smuggling öfver Narvik synes ha antagit betydande dimensioner. Smugglarnas slughet är stor. Nyligen sökte en dam uppträda såsom varande i välsignadt tillstånd, och vid visitationen nedkom hon – med en betydlig kvantitet kaffe och andra förbjudna varor. En annan dam uppträdde i en uppseendeväckande krinolin, hvars foder visade sig vara dubbelt och innehöll åtskilliga kilo kaffe. Med anledning af detta smugglingsförsök har vid Ofotenbanan anställts en kvinnlig tullfunktionär.

I övrigt är det liksom ständig regeringskris i Ryssland. I Petrograd pågår en demokratikonferens och i Finland redovisas röstresultaten från lantdagsvalet. Samtidigt fortgår kriget, som lakoniskt rapporteras i varje nummer i denna stil:

Ryska flygare i liflig verksamhet.

A k t i v a a r m é n, 3 okt. (Petr. ag.) Trots den ogynnsamma väderleken ha våra flygare befunnit sig i liflig verksamhet. Under den förflutna veckan ha våra flygare fällt 5 fientliga aeroplan och tvungit 6 att gå ned. Af våra aeroplan ha två icke återvändt. En af våra luftballonger har uppbränts. På västra fronten försökte fientliga rekognosceringsafdelningar närma sig våra skyttegrafvar österom Baranovitsch och nordost om sjön Vygen, men tillbakaslogos. På rumäniska fronten har fienden i rayonen Muncelu upprätthållit energisk artillerield. På den öfriga fronten ha förekommit skott-växling och rekognoscörverksamhet.

Hufvudstadsbladet 1917-10-05

DS

JAG, DANIEL BLAKE

 

Hur man än vänder sig har man ändan bak

 

I Nådens år 1975 lyfte jag med rak rygg en 25 kg tung lyftögla för att släppa ned den över kanten på ett skott på fartyget jag var med och byggde. Men en balk hindrade mig från att nå ända fram till skottet med knäna, så jag böjde ryggen en aning för att få öglan över kanten och släppa den. Det skulle jag inte ha gjort.

I förstone verkade inte något ha hänt, inte mer än att jag blev illamående och vinglig en liten stund. Dagen efter, däremot, vaknade jag S-formad och fick åla mig ur sängen och se fram emot en tid av konvalescens. Som upprepades.

Långt senare blev jag uppringd av en läkare, som jag aldrig hade träffat under behandlingen på sjukhuset. Mannen kallade sig förtroendeläkare hos Försäkringskassan och bedömde, att min skada inte var en arbetsskada. Det hade han kommit fram till utifrån läkarjournalen. Detta gjorde mig så förargad, att jag överklagade. På den tiden var man inte så lättkränkt, men här hade ordet verkligen haft sin plats.

Vad jag inte hade förstått var, att det handlade om pengar. Skadestånd, alltså. Sådant hade inte jag tänkt på. Jag hade ju vårdats och fått sjukpenning alldeles som på räls. Men att den bestämmande läkaren inte ens ville träffa mig men ändå hävda att jag hade något medfödd snedvridning i ryggen, det gjorde att jag överklagade ända upp till Försäkringsöverdomstolen. (Idag kan jag möjligen medge, att jag måhända har någon medfödd snedvridning, men inte i ryggen.)

Det var en nyttig lärdom att se, hur en sådan process går till. Tänk bara att verkmästaren några år efteråt kallar in en till telefonen, i vilken någon jurist i Stockholm vill intervjua en om fallet, och samtalet nästan omöjliggörs av bullret runtomkring.

Hur slutade det då? Tja, två av tre på Försäkringsöverdomstolen gick på min linje, så Försäkringskassan vann alltså. Men lilla jag kom in som god tvåa.

På den tiden var det nog ändå idylliskt. Idag kan folk mötas av besked i den här stilen:

Under ovanstående tid kan du ha rätt till ersättning i form av aktivitetsstöd utvecklingsersättning. Det är försäkringskassan som fattar beslut om ersättning och ersättningsnivå samt ansvarar för att den betalas ut. För att få ersättning ska du varje månad skicka in blanketten Försäkran (FK 5057) till Försäkringskassan. Du kan bli skyldig att betala tillbaka ersättning om du lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller om du inte anmäler förändringar. Arbetsförmedlingen kan begära att få uppgifter från Försäkringskassan och/eller anordnaren om det du angett på din försäkran. Meddela snarast Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om du inte kan börja programmet eller om förutsättningarna för detta beslut ändras.

Detta kunde vara taget ur torsdagens film på torsdag: Jag, Daniel Blake. Men den är brittisk (från 2013).

Den 59-årige snickaren Daniel Blake får en hjärtattack, blir sjukskriven och läkaren avråder honom å det bestämdaste från att arbeta. Men den engelska försäkringskassan avslår hans ansökan om sjukpenning och han måste söka jobb. Emellertid kan han inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpenning eller söka jobb-bidrag.

Det låter som utförsäkring och fas 3 eller dylikt.

Regissören Ken Loach berättar i en intervju för Rosemarie Södergren om hur de förberett filmen:

Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att han inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken…

Ken Loach är över åttio och har gjort dryga femtiotalet filmer för bio och teve. Filmstudion har visat åtskilliga. Innehållet är oftast socialrealistiskt, gärna roligt samtidigt. Ibland tragiskt. Några filmer är våldsamma. Och så någon gång en

dokumentär.

Han slog igenom stort med Kes, falken 1969 och passerade väl kulmen på våldsamheter i Route Irish 2010 för att återkomma två år senare med en rolig film om småbusar och whisky: Änglarnas andel (min whiskyprovande broder blev så förtjust i den, att han tog med den till whiskyprovarföreningen som uppbygglig förströelse).

Det är för övrigt ett vanligt tema på bio. Whisky, alltså. I vilda västernfilmerna kommer revolvermännen efter några dagars ritt genom öken och stäpp in i första bästa bar och »ska släcka törsten« med whisky. Vad säger whiskyprovarna om en sådan kur? Och så hette en av de roligare filmerna i historien Massor av whisky (1949)…

En film om en som misslyckas att söka jobb och vara sjuk på en gång låter inte som veckans action. ­– Men hej, vad man kan bedra sig! Det finns naturligtvis en kvinna med i historien också, och där är dråpligheter mitt i eländet. Loach vet hur en slipsten ska dras. (Och som bakgrundsinformation kan nämnas, att han 2013 gjorde en dokumentär om hur den brittiska samhällsandan efter andra världskrigets slut drev igenom djuplodande reformer såsom allmän och fri sjukvård, men hur den andan i senare tider förbyttes i egennytta, som började rasera vad som byggts upp genom moderna politikers försorg – såväl Winston Churchill som Tony Benn är med i filmen.) Den dokumentären hette just »Andan från 45«, alltså Spirit of ’45. Vilken alltså inte råder längre, i Daniel Blakes England.

Men med Ken Loach har man aldrig tråkigt.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Äventyrliga nyheter från samma dag som nu på torsdag – för hundra år sedan, revolutionsåret 1917

 

Öfvergrepp af ryska

gränssoldater.

___

Beskjuta svenska arbetare

vid Torne älf.

___

LULEÅ, torsdag. Till k. bfhde har från k. bfhdes inspektör i Tornedalen inkommit en rapport, enligt hvilken flottningschefen J. O. Sjöberg anmält att ryska gränssoldater den 24 dennes vid 5-tiden på eftermiddagen aflossat en mängd skarpa skott mot svenska flottningskarlar som förde en timmerflotte i Torne älf samt mot en svensk fiskare A. Fräki från Kuckola, hvilken med sin roddbåt kommit norrifrån och slutit sig till flotten. Kulorna slogo ned rundt omkring flotten, men ingen träffades. Fräki rodde skyndsamt mot svenska landet under fortsatt beskjutning från de ryska soldaterna, hvarvid ett skott gick igenom båten. Det syntes som om Fräki särskildt varit målet för beskjutningen, men skott aflossades mot flotten äfven sedan Fräki rott från denna.

I en rapport från svenska militärbevakningen bekräftas flottningschefens uppgifter, och Fräki har vid förhör äfven lämnat enahanda uppgifter. Han har vidare försäkrat att han icke sedan lång tid tillbaka varit på andra sidan gränsen och icke på något sätt gifvit de ryska soldaterna anledning att misstänka honom för något som kunde berättiga dem att förfölja honom.

Meddelande om saken har lämnats till ryske konsuln i Haparanda.

(Svenska Dagbladet 1917-09-28)

 

Om den gode läsaren undrar över förkortningen k. bfhde, så är det helt enkelt den »kunglige befattningshavande«, det vill säga landshövdingen…

DS

CITIZEN SCHEIN

 

En sensation

 

Så hette en för sin tid sensationell film, men man hör aldrig titeln nämnas. Varför?

Det var underbarnet Orson Welles, som 1941 tog världen med storm med denna film, och i original hette den Citizen Kane (medborgare Kane).

Regissören Welles spelar själv filmens huvudperson Kane, en streber som blir mogul inom tidningsbranschen och – som så framgångsrika män ofta blir – demon (som Welles själv sedan blev i filmbranschen).

I lilla Sverige hade vi på sjuttiotalet en egen mogul i vår filmbransch. Hans namn var Schein, Harry Schein. Han började som kemiingenjör precis som Margaret Thatcher. Och precis som hon blev han en ledare med hårda nypor (en yrkesskada, tro?). För dem av oss som levde i Scheins tid, lät han tala om sig ganska ofta. Det gör demoner. Och de har en benägenhet att göra både oväntade och osannolika saker, som ibland imponerar, ibland upprör. Demoner går inte obemärkta förbi utan lämnar avtryck i historien.

Därför finns det mycket att berätta om dem, när de avlidit. Då skrivs det böcker om dem. Eller görs filmer. Just det har nu 2017 ett gäng regissörer gjort: Kersti Grunditz Brennan, Maud Nycander och Jannike Åhlund. De har samtidigt skrivit manus och därmed haft full koll. Och därtill kunnat hitta på ett slagfärdigt namn på filmen: Citizen Schein. Titeln är nämligen dubbelt fiffig; dels leder den tankarna till Orson Welles »Citizen Kane«, dels till en annan klassisk filmfigur, vars namn låter som Harry Schein: Harry Lime.

Harry Lime var huvudpersonen i Carol Reeds film Den tredje mannen (1949), som blev extra berömd för Anton Karas musikaliska ledmotiv, som alla lär ha gått och nynnat på vid den tiden: Harry Lime’s theme. Och vem spelade väl Harry Lime i filmen? – Ni gissar rätt: Orson Welles…

Trion har gjort en dokumentärfilm. Dokumentärfilmer har på senare år gjort comeback på bioduken, dels utifrån som av amerikanske Michael Moore, dels inhemska filmer om Olof Palme och Ingrid Bergman. Och nu alltså om vår egen filmmogul in memoriam.

Till och med i Kiruna finns det människor, som kan berätta personligt om Harry Schein. I alla fall en: Magnus Leijer. En nestor inom filmklubbarnas värld, en som var med när Kiruna filmstudio bildades 1954. När nu på torsdag denna filmstudio visar den nya filmen »Citizen Schein«, kommer Leijer att inleda föreställningen med att berätta om egna erfarenheter av mogulen.

Och så en nekrolog även denna vecka, det kan inte undvikas. Ännu en storhet inom filmen har gått bort: Hans Alfredsson. I hans fall rör det sig om mycket, mycket mer än film, och jag vill bara nämna en sak han gjort för att den är väldigt nedtystad.

År 1996 kom en »memoarbok« av en Holger Axel Andersson ut, Attentatet i Pålsjö skog. I den berättar denne man om hur han som ung i början av andra världskriget tillsammans med några andra utförde ett sprängattentat mot ett tyskt tåg på väg från Helsingborgs hamn till Narvik, och om hur det attentatet ledde till att Adolf Hitlers Tyskland började ställa hårda krav på Sverige, krav som Per Albin Hanssons regering på bästa sätt försökte balansera mot neutraliteten. Det gick inte i längden, och Tyskland ockuperade därför Sverige.

Att hela det andra världskriget därmed fick ett annat förlopp än i verkligheten, det gör att man förstår, att boken är en roman och författaren någon annan än Andersson. Den verklige författaren är Hans Alfredsson.

Boken uppfattade jag som nedtystad så fort den släppts, för få verkar ha hört talas om den. Men här visar vår store komiker Hasse, att han djupt engagerade sig i världspolitiken och kunde ge oss en riktig tankeställare om en annan utgång av kriget.

Men varför tystades då boken ned? Min personliga bedömning har stått sig, ända sedan jag läste boken: författaren nämnde ännu levande dåtida svenska fascister vid namn. I samhället upphöjda personer.

En idé i idet av Björn Forseth

 

 

 

Nyheter från samma dag som »Citizen Schein« visas
– men hundra år tidigare: 21 september revolutionsåret 1917

Björneborgs Tidning meddelar, att furstendömet Finland fått en ny generalguvernör, N. V. Nekrasov. Samtidigt annonseras det inför lantdagsvalet. I Finland har man ju till skillnad från i övriga ryska riket allmän rösträtt.

Wiborgs Nyheter skriver om »Extsarens afresa till Sibirien«. Som bekant har alltsedan revolutionen tsarfamiljen hållits fången i sommarslottet Tsarskoje Selo, men nu

omgafs slottet med en afdelning infanteri och kavalleri, och framemot klockan tre på morgonen fördes bagaget på lastautomobiler ned till stationen. Kejsaren och kejsarinnan brydde sig ej om att gå till hvila utan vakade hela natten.

Nu är det alltså omvänt: tsaren förvisas till Sibirien, sedan hans politiska fångar återvänt därifrån. Regeringschefen Kerenskij närvarar. Artikeln slutar:

På slaget 6 satte sig tåget i rörelse. Extsaren frågade då Kerenski, som medföljde till andra stationen på vägen:

– Vågar jag hoppas att snart få återvända till mitt kära Tsarskoje Selo?

Diktatorn gaf intet svar.

Observera, att tidningen använder ordet »diktator«. Det är på den tiden inte nedsättande. Så kallades redan ministern för livsmedelsförsörjningen, sedan denne fått »utomordentliga befogenheter«. Efter general Kornilovs kuppförsök (som omtalades i förra krönikan) har regeringen Kerenskij getts sådana befogenheter, och han kallas då följdriktigt för diktator. För övrigt har man den 17 september utropat Ryssland till republik.

Annars är den finska pressen full av reportage om den våg av mord på officerare som utförts i Viborg, Hälsingfors (jo, de stavar så ibland) och även andra bestialiska överfall, ofta utförda av soldater. Författaren Maksim Gorkij (som fått sin tidning Novaja Zjizn (Det nya livet) indragen, fördömer i sin nya tidning Svobodnaja Zjizn (Det fria livet) morden:

Det finns icke ord nog att beskriva hur upprörd och förbittrad varje medveten socialist känner sig då han läser om fall som dessa. Vari bestod i själva verket de mördades skuld? […] blott däri, att de visade sig vara anständigare än de hundratal politiska överlöpare som dölja sig under den röda skyddsfärgen.

Dagens Nyheter 1917-09-21

Massakrerna äger rum även på matrosernas arbetsplatser. På örlogsfartyget Petropavlovsk har samtliga officerare begärt förflyttning av fruktan för fartygets våldsamma manskap. Hufvudstadsbladet berättar närmare om ett annat manskap:

De ryska amazonerna.

Den kvinnliga dödsbataljonen pryglar upp sin grundläggarinna.

Russk. Volja meddelar: Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.

Och Republiken Ryssland är fortfarande med i Det stora kriget (första världskriget)…

Som motvikt mot allt elände tar jag en platsannons ur Österbottningen. Allra vanligaste platsannnonserna i finsk press är efter »springflickor« och »springpojkar«, men här:

En barnkär bonne

med goda rekommendationer erhåller plats genast. Närmare med

Fru Anna Hongell,

Gamlakarleby.

BLAND MÄN OCH FÅR

 

Bagge mot bagge

 

Bröder i luven på varandra är ett slitstarkt ämne på filmduken, betydligt vanligare än syster mot syster.

 

Förra veckan visade filmstudion en film, Hell or high water (2016), om just två aparta bröder: den ene en lantbrukare med huvudet på skaft men ändå »genetiskt« (som han tyckte det) förutbestämd för fattigdom, den andre hade löst det problemet med brott och blivit kåkfarare. Men så kom de samman om en gemensam (olaglig att genomföra) uppgift, där bägges färdigheter kom till sin rätt.

Nu är det dags igen med bröder som hållit sig ifrån varandra men av omständigheterna tvingas samarbeta. De här är äldre än i förra filmen, för de har inte talat med varandra på fyrtio år…

Det utspelar sig på landsbygden precis som i förra filmen, men i en bister omgivning till skillnad från i varma Texas. De här bröderna är bönder på Island, nämligen.

På landet går det att tiga i fyrtio år med lite avstånd mellan varandra. Ibland går det på kortare avstånd också. I Bosnien och Hercegovina stötte jag som militär på uppdrag hos civilbefolkningen på ett äkta par, som inte talat med varandra på sju år. De bodde i var sin ände av ett ensligt, långsmalt hus…

Bland män och får heter den isländska filmen, på originalspråket »Hrútar«, som lär betyda »baggar«. Och baggar kan man väl kalla gubbstruttar i fårullströjor med skägg i samma stil. Gubbar och baggar. De senare är för övrigt upptagna i eftertexterna som medverkande.

Observera, att filmen inte är en komedi. Men hur kan man låta bli att göra något komiskt av sådana förutsättningar? Vet ni vem Sture Böcke är? – Det är bara det tyska namnet på filmen, »envisa getter«.

En film om sådana drar uppmärksamheten till sig. Sture Böcke har vunnit 31 priser, bland annat i Cannes, Denver, Zagreb, Zürich och på Edda-festivalen i hemlandet, till exempel för bästa klippning av baggarna. Och nu går den alltså i Kiruna, torsdag den 14 september på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Nyheter från samma dag för hundra år sedan, 1917-09-14

Björneborgs Tidning har denna dag en sammanfattande artikel om vad den kallar Inbördeskriget i Ryssland. Det handlar dock inte om vad historien kallar det ryska inbördeskriget utan om maktkamp mellan ÖB, general Kornilov, och regeringschefen, Kerenskij. Tyskarna har brutit igenom vid Yxkull, och överbefälhavaren kräver att få ta Kerenskijs plats. Han omdirigerar trupper mot huvudstaden. Men försöket till statskupp går om intet:

Underrättelse har ingått att Korniloffs och regeringens trupper mångenstädes begynt ingå förbrödring. Trupperna ha haft gemensamma konferenser, hvarvid framgått att de mot Petrograd dirigerade trupperna förts bakom ljuset.

Revolutionsåret 1917 är ju också Finlands självständighetsår, som vi vet. Men ännu i september har det ju inte skett. Ändå arbetar krafter i furstendömet Finland på förändringar i den riktningen:

Senaten har förordnat att nya, egna finländska postmärken, postkort och frankokort skola tagas i bruk för postförsändelser inom Finland från 1 okt. 1917 så långt tillverkningen hinner ske samt för postförsändelser till Ryssland och utrikesorter från 1 jan. 1918.

(Björneborgs Tidning 1917-09-14)

Samtidigt som man strävar mot finländsk självständighet, värnar man uppenbarligen Ålands status som finländsk, om man får analysera rubriken och början på följande artikel i Österbottniska Posten 1917-09-14:

Åland i fara.

Svenska Tidningen innehöll i fredags ett uppseendeväckande meddelande, gående ut på ingenting mer eller mindre än att underhandlingar skulle pågå mellan Ryssland och de ententvänliga svenska vänstermännen med Branting i spetsen om Ålands avträdande åt Sverge mot att Sverge skulle tillåta transport av krigsförnödenheter genom landet från England till Ryssland.

DS

HELL OR HIGH WATER

 

Helvete eller högvatten?

 

I Texas åker ett par bröder omkring och rånar bankkontor i småstäder vid öppningsdags – på växelpengar. För lite för att kunna spåras, men dag efter dag. Någon avsikt har de, och det får bära eller brista.

 

Så skulle jag vilja förklara titeln på filmen Hell or high water (2016) när den nu på torsdag ska visas i Kiruna filmstudio. Det engelska uttrycket låter förstås tuffare än »Bära eller brista«. Tragiskt nog stämmer en rak översättning bra in på situationen i dagens Texas: där får de just nu välja mellan ett rent helvete och högvatten, sedan orkanen Harvey dränkt stora delar av delstaten.

I veckans film är det torrt och dammigt över samma delstat och alls ingen översvämning. Men likheter finns: BBC News skriver den 2 september, att omkring 80 procent av Texasborna saknar försäkring mot översvämning. I filmen anar man att de saknar andra försäkringar också. De rånande bröderna kör hela tiden förbi skyltar som »Skuldsatt?«, »Konkurs«, »Till salu«, och man får intrycket av utbredd fattigdom påtvingad lokalbefolkningen av banker, som tar över gård och mark av folk som lånat mot fastighetspant. Originaltiteln ska visst antyda även detta: det finns i landet därborta en »hell or high water«-klausul – att i kontraktet förmildrande omständigheter helt saknas (det må bära eller brista, men amorterar du inte i tid tillfaller marken banken).

De tycks ha stora jordegendomar. En rollfigur säger vid ett tillfälle:

För länge sedan var ens indianska förfäder här, tills någon kom och slog ihjäl dem, bröt ned dem och gjorde en till en av dem. För 150 år sedan var allt detta mina förfäders land. Nu tas det från dem också, men inte av någon armé utan av de djävla bankerna.

Av filmen att döma ser dessa jordar ut som de brukar göra i vilda västern-filmer. Det här är ett slags modern vilda västern med bilar och mobiler i stället för hästar och röksignaler. Men bössor, bira och barbarisk mentalitet är desamma. Man undrar, om en film filmad 2016 verkligen rättvist återger hur det kan gå till i detta land:

– Du gör intrång, säger en beväpnad ranchägare till en annalkande polis.

– Och om du skjuter mig nu har du rätten på din sida, svarar polisen.

Skulle man våga turistvandra där? Lite väl långt ifrån allemansrätten, tycker jag.

Egentligen skulle filmen ha hetat Comancheria efter det landområde som comancherna ursprungligen bebodde (man röstade fram titeln med ordleken om helvete eller högvatten i stället). Några comancher förekommer också i filmen – och till och med kofösare med boskap! Men romantiseras de? Nej, verkligen inte. Manusförfattaren ger i kriminalfilmsformen några av dagens amerikanska förlorare en röst.

De bägge bröderna spelas av Chris Pine och Ben Foster, vilka samma år spelade mot varandra i en annan film, som Folkets hus i Kiruna visade: The finest hours (om en fartygskatastrof till havs 1952). En tredje framträdande roll i veckans film är en polis som just varslats om att pensionen är nära. Han spelas av veteranen Jeff Bridges, som ser ut som om pensionen ges vid 75 års-åldern i Amerikat. Men vid närmare kontroll är han för farao ett år yngre än undertecknad!

Bäst att prata om något annat – till exempel om andra framstående skådespelare som faktiskt gått bort:

Michael Nyqvist (57 år), som i en av sina sista filmer gjorde en fullständigt makalös rollprestation: Min så kallade pappa (2014).

Janne Carlsson (80 år), allmänt känd som »Loffe« från TV-serien Någonstans i Sverige (1973). Ärligt talat hade jag bara sett honom som Loffe i vad han än gjorde – tills jag såg Mats Arehns hitchcockska drama från 2008 Persona non grata, där Carlsson spelade mot Alexandra Rapaport. Jag träffade honom och fann honom vara Loffe även privat, men när jag undrade hur det var att spela mot Rapaport, fick jag intrycket av honom, att de inte hade dragit jämnt (kanske samma yrkesmässiga motsättning, som när Jeanne Moreau 1965 fick spela mot Brigitte Bardot i komedin Viva Maria!). Men Carlsson visade här i alla fall som Rapaports motspelare, att han verkligen kunde spela drama. Det är hans minne förtjänt av att nämnas!

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad med revolutionsåret 1917?

Exakt etthundra år innan filmstudion visar »Hell or high water«, den 7 september 1917, pågår fortfarande det första världskriget (som ännu inte kallas det första). Om den ryska revolutionen vet Svenska Dagbladet att berätta att den provisoriska regeringen »beviljat Estland, Lifland och Kurland autonomi«.

Våra dagars läsare bör påminnas om, att hela Baltikum vid den här tiden ingick i kejsarriket Ryssland (Livland och Kurland är delar av dagens Lettland).

Samtidigt, skriver SvD, vill den tyska riksdagen »åstadkomma folkrepresentation för Litauen och Kurland«. Tyskland och Ryssland är ju i krig med varandra, och Tyskland har tagit de baltiska områdena och flörtar på detta vis med befolkningen där.

Än se’n då? – Jo, vi ser här några av nittonhundratalets kommande stora konflikter ta form. Bra att lägga på minnet.

Men vardagen har också sina bekymmer i revolutionens Ryssland. Tankarna går tillbaka till Texas, när en annons i Hufvudstadsbladet 1917-09-07 antyder att även furstendömet Finland tycks ha sina cowboys:

Koskötare

svensktalande erhåller stadigvarande, förmånlig plats från den 1 november. Närmare med

Agronom A. Forssell.

Helsingfors, Konstantinsgatan 12.

Telef. 60 02.

(T.A.25653) 11442

DS