CITIZEN SCHEIN

 

En sensation

 

Så hette en för sin tid sensationell film, men man hör aldrig titeln nämnas. Varför?

Det var underbarnet Orson Welles, som 1941 tog världen med storm med denna film, och i original hette den Citizen Kane (medborgare Kane).

Regissören Welles spelar själv filmens huvudperson Kane, en streber som blir mogul inom tidningsbranschen och – som så framgångsrika män ofta blir – demon (som Welles själv sedan blev i filmbranschen).

I lilla Sverige hade vi på sjuttiotalet en egen mogul i vår filmbransch. Hans namn var Schein, Harry Schein. Han började som kemiingenjör precis som Margaret Thatcher. Och precis som hon blev han en ledare med hårda nypor (en yrkesskada, tro?). För dem av oss som levde i Scheins tid, lät han tala om sig ganska ofta. Det gör demoner. Och de har en benägenhet att göra både oväntade och osannolika saker, som ibland imponerar, ibland upprör. Demoner går inte obemärkta förbi utan lämnar avtryck i historien.

Därför finns det mycket att berätta om dem, när de avlidit. Då skrivs det böcker om dem. Eller görs filmer. Just det har nu 2017 ett gäng regissörer gjort: Kersti Grunditz Brennan, Maud Nycander och Jannike Åhlund. De har samtidigt skrivit manus och därmed haft full koll. Och därtill kunnat hitta på ett slagfärdigt namn på filmen: Citizen Schein. Titeln är nämligen dubbelt fiffig; dels leder den tankarna till Orson Welles »Citizen Kane«, dels till en annan klassisk filmfigur, vars namn låter som Harry Schein: Harry Lime.

Harry Lime var huvudpersonen i Carol Reeds film Den tredje mannen (1949), som blev extra berömd för Anton Karas musikaliska ledmotiv, som alla lär ha gått och nynnat på vid den tiden: Harry Lime’s theme. Och vem spelade väl Harry Lime i filmen? – Ni gissar rätt: Orson Welles…

Trion har gjort en dokumentärfilm. Dokumentärfilmer har på senare år gjort comeback på bioduken, dels utifrån som av amerikanske Michael Moore, dels inhemska filmer om Olof Palme och Ingrid Bergman. Och nu alltså om vår egen filmmogul in memoriam.

Till och med i Kiruna finns det människor, som kan berätta personligt om Harry Schein. I alla fall en: Magnus Leijer. En nestor inom filmklubbarnas värld, en som var med när Kiruna filmstudio bildades 1954. När nu på torsdag denna filmstudio visar den nya filmen »Citizen Schein«, kommer Leijer att inleda föreställningen med att berätta om egna erfarenheter av mogulen.

Och så en nekrolog även denna vecka, det kan inte undvikas. Ännu en storhet inom filmen har gått bort: Hans Alfredsson. I hans fall rör det sig om mycket, mycket mer än film, och jag vill bara nämna en sak han gjort för att den är väldigt nedtystad.

År 1996 kom en »memoarbok« av en Holger Axel Andersson ut, Attentatet i Pålsjö skog. I den berättar denne man om hur han som ung i början av andra världskriget tillsammans med några andra utförde ett sprängattentat mot ett tyskt tåg på väg från Helsingborgs hamn till Narvik, och om hur det attentatet ledde till att Adolf Hitlers Tyskland började ställa hårda krav på Sverige, krav som Per Albin Hanssons regering på bästa sätt försökte balansera mot neutraliteten. Det gick inte i längden, och Tyskland ockuperade därför Sverige.

Att hela det andra världskriget därmed fick ett annat förlopp än i verkligheten, det gör att man förstår, att boken är en roman och författaren någon annan än Andersson. Den verklige författaren är Hans Alfredsson.

Boken uppfattade jag som nedtystad så fort den släppts, för få verkar ha hört talas om den. Men här visar vår store komiker Hasse, att han djupt engagerade sig i världspolitiken och kunde ge oss en riktig tankeställare om en annan utgång av kriget.

Men varför tystades då boken ned? Min personliga bedömning har stått sig, ända sedan jag läste boken: författaren nämnde ännu levande dåtida svenska fascister vid namn. I samhället upphöjda personer.

En idé i idet av Björn Forseth

 

 

 

Nyheter från samma dag som »Citizen Schein« visas
– men hundra år tidigare: 21 september revolutionsåret 1917

Björneborgs Tidning meddelar, att furstendömet Finland fått en ny generalguvernör, N. V. Nekrasov. Samtidigt annonseras det inför lantdagsvalet. I Finland har man ju till skillnad från i övriga ryska riket allmän rösträtt.

Wiborgs Nyheter skriver om »Extsarens afresa till Sibirien«. Som bekant har alltsedan revolutionen tsarfamiljen hållits fången i sommarslottet Tsarskoje Selo, men nu

omgafs slottet med en afdelning infanteri och kavalleri, och framemot klockan tre på morgonen fördes bagaget på lastautomobiler ned till stationen. Kejsaren och kejsarinnan brydde sig ej om att gå till hvila utan vakade hela natten.

Nu är det alltså omvänt: tsaren förvisas till Sibirien, sedan hans politiska fångar återvänt därifrån. Regeringschefen Kerenskij närvarar. Artikeln slutar:

På slaget 6 satte sig tåget i rörelse. Extsaren frågade då Kerenski, som medföljde till andra stationen på vägen:

– Vågar jag hoppas att snart få återvända till mitt kära Tsarskoje Selo?

Diktatorn gaf intet svar.

Observera, att tidningen använder ordet »diktator«. Det är på den tiden inte nedsättande. Så kallades redan ministern för livsmedelsförsörjningen, sedan denne fått »utomordentliga befogenheter«. Efter general Kornilovs kuppförsök (som omtalades i förra krönikan) har regeringen Kerenskij getts sådana befogenheter, och han kallas då följdriktigt för diktator. För övrigt har man den 17 september utropat Ryssland till republik.

Annars är den finska pressen full av reportage om den våg av mord på officerare som utförts i Viborg, Hälsingfors (jo, de stavar så ibland) och även andra bestialiska överfall, ofta utförda av soldater. Författaren Maksim Gorkij (som fått sin tidning Novaja Zjizn (Det nya livet) indragen, fördömer i sin nya tidning Svobodnaja Zjizn (Det fria livet) morden:

Det finns icke ord nog att beskriva hur upprörd och förbittrad varje medveten socialist känner sig då han läser om fall som dessa. Vari bestod i själva verket de mördades skuld? […] blott däri, att de visade sig vara anständigare än de hundratal politiska överlöpare som dölja sig under den röda skyddsfärgen.

Dagens Nyheter 1917-09-21

Massakrerna äger rum även på matrosernas arbetsplatser. På örlogsfartyget Petropavlovsk har samtliga officerare begärt förflyttning av fruktan för fartygets våldsamma manskap. Hufvudstadsbladet berättar närmare om ett annat manskap:

De ryska amazonerna.

Den kvinnliga dödsbataljonen pryglar upp sin grundläggarinna.

Russk. Volja meddelar: Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.

Och Republiken Ryssland är fortfarande med i Det stora kriget (första världskriget)…

Som motvikt mot allt elände tar jag en platsannons ur Österbottningen. Allra vanligaste platsannnonserna i finsk press är efter »springflickor« och »springpojkar«, men här:

En barnkär bonne

med goda rekommendationer erhåller plats genast. Närmare med

Fru Anna Hongell,

Gamlakarleby.

BLAND MÄN OCH FÅR

 

Bagge mot bagge

 

Bröder i luven på varandra är ett slitstarkt ämne på filmduken, betydligt vanligare än syster mot syster.

 

Förra veckan visade filmstudion en film, Hell or high water (2016), om just två aparta bröder: den ene en lantbrukare med huvudet på skaft men ändå »genetiskt« (som han tyckte det) förutbestämd för fattigdom, den andre hade löst det problemet med brott och blivit kåkfarare. Men så kom de samman om en gemensam (olaglig att genomföra) uppgift, där bägges färdigheter kom till sin rätt.

Nu är det dags igen med bröder som hållit sig ifrån varandra men av omständigheterna tvingas samarbeta. De här är äldre än i förra filmen, för de har inte talat med varandra på fyrtio år…

Det utspelar sig på landsbygden precis som i förra filmen, men i en bister omgivning till skillnad från i varma Texas. De här bröderna är bönder på Island, nämligen.

På landet går det att tiga i fyrtio år med lite avstånd mellan varandra. Ibland går det på kortare avstånd också. I Bosnien och Hercegovina stötte jag som militär på uppdrag hos civilbefolkningen på ett äkta par, som inte talat med varandra på sju år. De bodde i var sin ände av ett ensligt, långsmalt hus…

Bland män och får heter den isländska filmen, på originalspråket »Hrútar«, som lär betyda »baggar«. Och baggar kan man väl kalla gubbstruttar i fårullströjor med skägg i samma stil. Gubbar och baggar. De senare är för övrigt upptagna i eftertexterna som medverkande.

Observera, att filmen inte är en komedi. Men hur kan man låta bli att göra något komiskt av sådana förutsättningar? Vet ni vem Sture Böcke är? – Det är bara det tyska namnet på filmen, »envisa getter«.

En film om sådana drar uppmärksamheten till sig. Sture Böcke har vunnit 31 priser, bland annat i Cannes, Denver, Zagreb, Zürich och på Edda-festivalen i hemlandet, till exempel för bästa klippning av baggarna. Och nu går den alltså i Kiruna, torsdag den 14 september på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Nyheter från samma dag för hundra år sedan, 1917-09-14

Björneborgs Tidning har denna dag en sammanfattande artikel om vad den kallar Inbördeskriget i Ryssland. Det handlar dock inte om vad historien kallar det ryska inbördeskriget utan om maktkamp mellan ÖB, general Kornilov, och regeringschefen, Kerenskij. Tyskarna har brutit igenom vid Yxkull, och överbefälhavaren kräver att få ta Kerenskijs plats. Han omdirigerar trupper mot huvudstaden. Men försöket till statskupp går om intet:

Underrättelse har ingått att Korniloffs och regeringens trupper mångenstädes begynt ingå förbrödring. Trupperna ha haft gemensamma konferenser, hvarvid framgått att de mot Petrograd dirigerade trupperna förts bakom ljuset.

Revolutionsåret 1917 är ju också Finlands självständighetsår, som vi vet. Men ännu i september har det ju inte skett. Ändå arbetar krafter i furstendömet Finland på förändringar i den riktningen:

Senaten har förordnat att nya, egna finländska postmärken, postkort och frankokort skola tagas i bruk för postförsändelser inom Finland från 1 okt. 1917 så långt tillverkningen hinner ske samt för postförsändelser till Ryssland och utrikesorter från 1 jan. 1918.

(Björneborgs Tidning 1917-09-14)

Samtidigt som man strävar mot finländsk självständighet, värnar man uppenbarligen Ålands status som finländsk, om man får analysera rubriken och början på följande artikel i Österbottniska Posten 1917-09-14:

Åland i fara.

Svenska Tidningen innehöll i fredags ett uppseendeväckande meddelande, gående ut på ingenting mer eller mindre än att underhandlingar skulle pågå mellan Ryssland och de ententvänliga svenska vänstermännen med Branting i spetsen om Ålands avträdande åt Sverge mot att Sverge skulle tillåta transport av krigsförnödenheter genom landet från England till Ryssland.

DS

HELL OR HIGH WATER

 

Helvete eller högvatten?

 

I Texas åker ett par bröder omkring och rånar bankkontor i småstäder vid öppningsdags – på växelpengar. För lite för att kunna spåras, men dag efter dag. Någon avsikt har de, och det får bära eller brista.

 

Så skulle jag vilja förklara titeln på filmen Hell or high water (2016) när den nu på torsdag ska visas i Kiruna filmstudio. Det engelska uttrycket låter förstås tuffare än »Bära eller brista«. Tragiskt nog stämmer en rak översättning bra in på situationen i dagens Texas: där får de just nu välja mellan ett rent helvete och högvatten, sedan orkanen Harvey dränkt stora delar av delstaten.

I veckans film är det torrt och dammigt över samma delstat och alls ingen översvämning. Men likheter finns: BBC News skriver den 2 september, att omkring 80 procent av Texasborna saknar försäkring mot översvämning. I filmen anar man att de saknar andra försäkringar också. De rånande bröderna kör hela tiden förbi skyltar som »Skuldsatt?«, »Konkurs«, »Till salu«, och man får intrycket av utbredd fattigdom påtvingad lokalbefolkningen av banker, som tar över gård och mark av folk som lånat mot fastighetspant. Originaltiteln ska visst antyda även detta: det finns i landet därborta en »hell or high water«-klausul – att i kontraktet förmildrande omständigheter helt saknas (det må bära eller brista, men amorterar du inte i tid tillfaller marken banken).

De tycks ha stora jordegendomar. En rollfigur säger vid ett tillfälle:

För länge sedan var ens indianska förfäder här, tills någon kom och slog ihjäl dem, bröt ned dem och gjorde en till en av dem. För 150 år sedan var allt detta mina förfäders land. Nu tas det från dem också, men inte av någon armé utan av de djävla bankerna.

Av filmen att döma ser dessa jordar ut som de brukar göra i vilda västern-filmer. Det här är ett slags modern vilda västern med bilar och mobiler i stället för hästar och röksignaler. Men bössor, bira och barbarisk mentalitet är desamma. Man undrar, om en film filmad 2016 verkligen rättvist återger hur det kan gå till i detta land:

– Du gör intrång, säger en beväpnad ranchägare till en annalkande polis.

– Och om du skjuter mig nu har du rätten på din sida, svarar polisen.

Skulle man våga turistvandra där? Lite väl långt ifrån allemansrätten, tycker jag.

Egentligen skulle filmen ha hetat Comancheria efter det landområde som comancherna ursprungligen bebodde (man röstade fram titeln med ordleken om helvete eller högvatten i stället). Några comancher förekommer också i filmen – och till och med kofösare med boskap! Men romantiseras de? Nej, verkligen inte. Manusförfattaren ger i kriminalfilmsformen några av dagens amerikanska förlorare en röst.

De bägge bröderna spelas av Chris Pine och Ben Foster, vilka samma år spelade mot varandra i en annan film, som Folkets hus i Kiruna visade: The finest hours (om en fartygskatastrof till havs 1952). En tredje framträdande roll i veckans film är en polis som just varslats om att pensionen är nära. Han spelas av veteranen Jeff Bridges, som ser ut som om pensionen ges vid 75 års-åldern i Amerikat. Men vid närmare kontroll är han för farao ett år yngre än undertecknad!

Bäst att prata om något annat – till exempel om andra framstående skådespelare som faktiskt gått bort:

Michael Nyqvist (57 år), som i en av sina sista filmer gjorde en fullständigt makalös rollprestation: Min så kallade pappa (2014).

Janne Carlsson (80 år), allmänt känd som »Loffe« från TV-serien Någonstans i Sverige (1973). Ärligt talat hade jag bara sett honom som Loffe i vad han än gjorde – tills jag såg Mats Arehns hitchcockska drama från 2008 Persona non grata, där Carlsson spelade mot Alexandra Rapaport. Jag träffade honom och fann honom vara Loffe även privat, men när jag undrade hur det var att spela mot Rapaport, fick jag intrycket av honom, att de inte hade dragit jämnt (kanske samma yrkesmässiga motsättning, som när Jeanne Moreau 1965 fick spela mot Brigitte Bardot i komedin Viva Maria!). Men Carlsson visade här i alla fall som Rapaports motspelare, att han verkligen kunde spela drama. Det är hans minne förtjänt av att nämnas!

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad med revolutionsåret 1917?

Exakt etthundra år innan filmstudion visar »Hell or high water«, den 7 september 1917, pågår fortfarande det första världskriget (som ännu inte kallas det första). Om den ryska revolutionen vet Svenska Dagbladet att berätta att den provisoriska regeringen »beviljat Estland, Lifland och Kurland autonomi«.

Våra dagars läsare bör påminnas om, att hela Baltikum vid den här tiden ingick i kejsarriket Ryssland (Livland och Kurland är delar av dagens Lettland).

Samtidigt, skriver SvD, vill den tyska riksdagen »åstadkomma folkrepresentation för Litauen och Kurland«. Tyskland och Ryssland är ju i krig med varandra, och Tyskland har tagit de baltiska områdena och flörtar på detta vis med befolkningen där.

Än se’n då? – Jo, vi ser här några av nittonhundratalets kommande stora konflikter ta form. Bra att lägga på minnet.

Men vardagen har också sina bekymmer i revolutionens Ryssland. Tankarna går tillbaka till Texas, när en annons i Hufvudstadsbladet 1917-09-07 antyder att även furstendömet Finland tycks ha sina cowboys:

Koskötare

svensktalande erhåller stadigvarande, förmånlig plats från den 1 november. Närmare med

Agronom A. Forssell.

Helsingfors, Konstantinsgatan 12.

Telef. 60 02.

(T.A.25653) 11442

DS

DUNKIRK

 

Dunkirk, Copenhagen

 

Sommarens »storfilm« var en krigsfilm. Inte om Syrien eller Afghanistan utan om det outslitliga andra världskriget.

Jag ska inte slösa ord på Christopher Nolans film Dunkirk, gjord i år och visad i somras. Den har redan rosats, och jag rosar den också. Den är en bra, realistisk och trovärdig skildring av den fantastiska evakueringen av brittiska armén från Frankrike 1940.

Men för mig kändes den som »inte nödvändig«. Historien hade redan förtjänstfullt skildrats av Leslie Norman i brittiska Dunkerque – helvetesstranden (1958) och särskilt (som jag minns det) i Henri Verneuils franska Flykten från Dunkerque (1964). Varför en ny version 2017, varför just nu? – Onekligen lägligt, när nu Nato gör vad de kan för att bli populära.

Det må vara konspiratoriskt tänkt i överkant. Jag tar upp det närmast på grund av filmens titel. Biografbolagen bryr sig inte om språkvård, det vore lönlöst att få dem att tänka på sådant. De nöjer sig med befintliga affischer och påverkar därmed svensk ungdom till okunnighet (precis som biobesökarna 1998 itutades att Bibelns plats för den sista striden inte hette Harmagedon utan Armageddon efter en hollywoodrulle). Den franska stad, där den historiska händelsen ägde rum, heter ju inte Dunkirk utan Dunkerque. Det är inget att diskutera, man kan inte välja att stava namnet på en stad som man vill. När jag var barn skrev man Hälsingborg, idag vore det en felstavning. Men varje språk kan ha sitt sätt att skriva andra länders ortnamn på, och det är helt normalt. Vi skriver Nya Zeeland och Moskva, britterna New Zealand och Moscow. Och de skriver Dunkirk. Helt okej! Men på svenska har det aldrig funnits någon annan stavning på den orten än fransmännens egen: Dunkerque.

Det var titeln, alltså. Där kan inte översättaren rå på filmdistributören. Jag hade dock väntat mig, att den som svensktextat filmen hade stavat rätt i undertexterna. Men det hade hon inte. Det stod Dunkirk hela filmen igenom. Detta är exempel på okunnighet, ty en översättare ska inte översätta ord för ord utan att ta reda på fakta. Nu kommer en hel generation svenska ungdomar att tro, att den franska staden stavas så som i denna film. Tänk om en engelsk film hade handlat om den danska motståndsrörelsen mot nazisterna. Skulle svensk publik acceptera att Köpenhamn hela tiden kallades Copenhagen i undertexterna?

Detta, go’vänner, var säsongens första klagolåt! En liten uppvärmning inför krönikorna till höstens filmer hos Kiruna filmstudio. Den första kommer ju nästa torsdag, den sjunde september.

En idé i idet av Björn Forseth

LIFE IN A FISHBOWL

Livet i en guldfiskskål

 

Den som tycker Life in a fishbowl låter som isländska – upp med handen! Eller tycker A royal affair är en bra svensk översättning av danska En kongelig affære…

Ruben Östlund vann härom dagen det finaste filmpris man kan få, Guldpalmen i Cannes, för sin Rutan. Men så heter den förstås inte, fast det ordet fullt tydligt stod skrivet på hans egna kulisser vid en intervju strax före Cannes-festivalen. Nej, nu heter den The square.

Nå, men är det något att älta? Kanske inte. Men den isländska filmen med den engelska guldfiskskålen heter faktiskt Vonarstræti, så det så. Och den avslutar filmstudions vårserie nu på torsdag på Folkets hus.

Nordisk film är het. Danskarna leder, men som vi såg med Rutan, så ligger svensk film bra till. Norsk och finsk också. Men isländsk? Jodå, även de visar framfötterna nuförtiden. Se bara på utmärkta teveserier, säger jag. Lilla Island är ju rena rama Midsomer, så många mördare som de tycks ha.

Och »Life in a fishbowl« från 2014 är också en festivalprisvinnare. Så varför inte kosta på sig att se den, innan filmstudion klappar igen för sommarlov?

Den biokvällen för hundra år sedan, 1917-06-01, skriver man i finsk press om att det gått två och en half månad sedan revolutionens utbrott. Nu skrivs det mer om den stora strejk som pågår i Åbo med sammanhängande »uppträden« än om händelserna i världskriget. Skräckväldet i Åbo kallar en rubrik i Tammerfors Aftonblad det. Dagens Press skriver:

Enligt uppgifter lämnade af passagerare och betjäning å ordinarie morgontåget i dag från Åbo lösgåfvos de i stadshuset internerade stadsfullmäktige senaste natt. Frigifvandet ansågs af meddelarna vara ett första resultat af de till Åbo i går afresta senatorernas underhandlingar med de strejkande.

Rätt så hett för att vara en nordisk strejk, kan man tycka, att strejkande tar stadsfullmäktige till fånga. Där man kan vänta hettan mer – vid krigsfronten – är det glödhett även utan kulor och krut. Som vi under våren sett, drivs ju krav på att avsluta kriget genom att sluta fred med Tyskland, vilket Kerenskij och den provisoriska revolutionsregeringen inte vill men Lenin och bolsjevikerna slåss för. – En helt avgörande fråga, som vi ska se i höst. Och den är avgörande ute vid krigets fronter bland de ryska soldaterna, som ingalunda uppträder som god kanonmat längre. Björneborgs Tidning berättar vad krigsministern adjoint öfverstelöjtnanten Jakubovitsch yttrar i frågan om desertörerna:

Kampen mot denna företeelse är […] mycket svår och desertörernas antal uppgår nu till millioner. Regeringen rår ej med uppgiften, om ej soldaterna själfva och de hemmavarande bönderna och hela samhället öfver hufvud taga aktiv del i kampen mot den farliga företeelsen.

Förutom frågan om krig och fred är Finlands ställning fortfarande det stora samtalsämnet i finsk press. Svenska Tidningen återger vad en rysk socialdemokrat, lektor V. Smirnov, skriver om detta. Men eftersom det kanske inte roar läsare av filmkrönikor så mycket, lämnar jag det som bihang idag – se alltså längst ned, den som vill lära känna ryska tankegångar om finska krav på sjävbestämmande.

Därmed önskar jag mina eventuella läsare (det var säkrare med läsarna när krönikorna trycktes i Kiruna Annonsblad) en god sommar med måttligt med snö och mygg. När filmstudion börjar med sin höstserie första torsdagen i september återkommer jag.

Och glöm inte nu på torsdag: Ni vill väl få reda på, om filmen handlar om guldfiskarnas liv eller om det som dess isländska titel betyder: »hoppets gata«, »ett stråk av hopp« eller något ditåt!

En idé i idet av Björn Forseth

* * *

Ur lektor V. Smirnovs tankar om finländska frihetssträvanden, från soldattidningen Izvestija, som ges ut i Helsingfors, återgivet i Svenska Tidningen 1917-06-01:

Hela den ryska borgerliga pressen visar en rörande enighet i fördömandet af finländarnas „omåttliga” fordringar, som ju gå ut på en ökning af senatens maktbefogenhet på interimsregeringens bekostnad eller t. o. m. på landets fullständiga afskiljande från Ryssland. Härvid har man i våra borgerliga tidningar kunnat påträffa denna lindrigt sagdt naiva tanke; finländarna visa „otacksamhet” mot interimsregeringen

– – –

Före revolutionen tröttnade den ryska reaktionära pressen icke att för separatism (d. v. s. önskan att lösgöra sig från Ryssland) beskylla främst det svenska partiet i Finland, d. v. s. det parti, som omfattar finländare med svenskt modersmål, och tillskrifva det önskan att ånyo förena sig med Sverge. Ingen i Finland önskar något så vanvettigt som att underordnas ett annat rike.

– – –

I egenskap af socialdemokrat, som alltid erkänt hvarje nations rätt till själfbestämmelse, finner jag finländarnas önskan att bilda en oafhängig stat fullkomligt berättigad och naturlig. Härjämte är jag öfvertygad om att alla verkliga ryska revolutionärer, vare sig de höra till socialdemokratiska eller socialrevolutionära partiet, komma att understöda Finlands yrkanden. Det revolutionära Ryssland skall icke vägra gifva Finland full oafhängighet.

BEN-HUR

Galärslavar förr och nu

 

En film som inte visas.

Så har då utredningen mot Julian Assange lagts ned. Efter sju år. Nog luktar det svensk rättsskandal. Visserligen har han sig själv att skylla i och med att han inte inställde sig i rätten för att bedyra sin oskuld i våldtäktsmålet. Men han fruktade att det svenska rättsväsendet skulle utlämna honom till Förenta staterna, där han väl skulle kunna råka mycket värre ut än Bradley Manning, som under nytt namn nu benådats.

Assange litade alltså inte på det svenska rättsväsendet. Har vi då ett korrumperat rättsväsen? Själv har jag, efter att några gånger ha sett hur den svenske/a ämbetsmannen ser till lagen, stor respekt för ämbetsmannaseden. Land ska med lag byggas, och ämbetsmannen ska bara följa den. Svenska ministrar får inte lägga sig i ämbetsmännens värv, för det vore ministerstyre och olagligt. Så vad hade Assange att frukta? Fällande dom för något han inte gjort och ivägsändning till landet utan återvändo?

Det skulle vara osvenskt. Väl?

Men då tänker den minnesgode på den gången, då två svenska egyptier av svensk polis på USAs anmodan greps och genom en bakgrind i stängslet fördes till Bromma flygplats, där ett litet flygplan tilläts landa och utan tullkontroller ta ombord de bägge männen, som bakbundna fick huvor dragna över skallarna, kläderna sönderklippta och stolpiller instuckna i sina bakar. Och sedan flögs till Egypten för att torteras.

Gjorde Ämbetsmannasverige detta? Nja, Sverige gjorde det – men en ämbetsman (polis) läckte om övergreppet, så att vi andra fick reda på det. Det var Anna Lind och den regering hon var utrikesminister i, som beordrade detta i Sverige så otänkbara och så rättsvidriga. Fick någon sota för det? Läsaren vet svaret.

Men i och med detta kunde en samhällsorienterad person som Julian Assange inte lita på, att inte också hans kläder skulle komma att klippas sönder och en huva träs över hans skalle medan någon amerikansk hand stack in ett stolpiller i hans röv.

Kommer Sveriges rykte som rättsstat någonsin att återhämta sig efter detta?

Assange var möjligen en fähund mot kvinnor i Stockholm, men han ville inte bli galärslav som Ben-Hur. Historien om ädlingen Ben-Hur på Jesu tid skulle filmstudion visa på Kristi himmelsfärds dag den 25 maj – om intresse funnes. Det gjorde det visst inte. Kanske vårkänslorna är starkare nu än önskan att gå på bio på en ledig dag. Därför ställs denna episka och ännu sevärda version (från 1959) efter generalmajor Lew Wallaces roman in.

För övrigt noterar jag, att Donald Trumps hustru inte behövde ta seden dit hon kom (till Saudi-Arabien, närmare bestämt) och ha håret skylt. Det lönar sig att ha ihop det med chefen för stormakt A.

Och i stormakt B hundra år före den dag då Ben-Hur skulle ha visats är det inte mycket mer spännande än att en ny flagga efter revolutionen diskuteras. Interimsregeringen ser dock ej några hinder mot att tillsvidare den hittillsvarande trefärgade riksflaggan hissas när anledning till flaggning föreligger. (Hufvudstadsbladet 1917-05-25.)

En idé i idet av Björn Forseth

TA MINA ÖGON

 

»Ta mina ögon«

– Ett uttryck som sticker ut.

 

En kall vinternatt lämnar Pilar sitt hem. Med sig har hon sin son Juan och några få ägodelar. Hennes man, Antonio, är henne dock snabbt på spåren. Han säger att hon är hans allt och att hon lovat sig åt honom – att hon har gett honom sina ögon. Men Antonios kärleksbetygelser står i stark kontrast till hans allt annat än ömma handlingar.

Det där låter banalt. För hundra år sedan kanske det hade ansetts vara en djärv beskrivning på en film eller ett skådespel, men idag hör vi jobbigt ofta om sådana personer. Fast uttrycket »ta mina ögon« kan väcka olustiga fantasier.

I förra veckans film på filmstudion såg vi en kvinna, vars egen moder hade förblindat henne med kokt vatten hällt i ansiktet i ungdomen, och i Jules Vernes roman Tsarens kurir blir hjälten som fånge hos tatarerna förblindad med ett glödgat svärdsblad hållet framför hans ögon. Dock riktar han i det ögonblicket en förtvivlans tanke till sin moder, varvid hans ögon så plötsligt fylls av tårar, att den avsiktliga förblindningen inte får full verkan.

För hundra år sedan, ja. Samma dag 1917 som filmstudion visar Ta mina ögon, 18 maj, meddelar de finska tidningarna, att Ryska riket nu efter revolutionen äntligen fått en riktig regering utsedd av

temporära regeringen, riksdumans temporära utskott samt arbetarnes och soldaternas representantråd […] Enligt meddelanden af temporära regeringens ledamöter komma i ministären efter dess nya sammansättning att ingå 14 medlemmar, däraf 5 socialdemokrater, Kerenski inbegripen.

(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)

Dessa socialdemokrater tillhör minoritetsfraktionen, mensjevikerna, och Kerenskij välkomnas som krigsminister av militären. Som bekant från tidigare krönikor är ju han stark anhängare av att fortsätta det pågående världskriget, medan ledaren för den socialdemokratiska majoriteten, bolsjevikerna, står för att avsluta kriget. Men tydligen gillas det inte vid den antika staden Eupatoria på Krim (idag Jevpatorija):

SIMFEROPOL, 15 maj. (Petr. ag.) Enär rykten fortsättningsvis cirkulera om Lenins snara ankomst till Eupatoria har arbetarnes och soldaternas representantråd därstädes i princip beslutat anse Lenins ankomst mindre önskvärd samt anhållit om garnisonschefens, åtgärd därhän, att Lenin hindrades resa till Eupatoria, eller om han trots allt lyckades komma dit, han genast måtte anhållas och sändas tillbaka.

(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)

Angående Finland skiljer sig mensjevikers och bolsjevikers åsikt betydligt. I bolsjevikernas partiorgan Pravda kritiseras mensjevikernas »avsteg från partiprogrammet«, ty

De själfmedvetna proletärerna och socialisterna, hvilka förblifvit partiprogrammet af år 1903 trogna, tillerkänna Finland frihet att om det så önskar skilja sig från Ryssland. […] Rysslands själfmedvetna proletariat fruktar intet af en skilsmässa mellan Finland och Ryssland. Norge och Sverge ha båda haft gagn däraf att Norge fritt fick skilja sig från Sverge 1905.

(återberättat i Wiborgs Nyheter, alltjämt samma dag)

Den 18 maj för hundra år sedan förefaller för övrigt avslagen i sin brist på bio- och teaterannonser – och väldigt många dagstidningar utkommer inte alls. Det annonseras inte ens mycket efter »springflickor« och »springgossar«.

Det gör det inte idag heller, men å andra sidan behöver vi väl inga springflickor längre, när vi har tjänsteandar som Kiruna Mail och motsvarande i andra städer. För att inte tala om SMS och e-post.

Och ändå är de mänskliga svagheterna alltjämt desamma, såsom våld i nära relationer. »Det är lika gammalt som det första yrket, den prostituerade«, säger en del. Men då upprepar de bara vad de hört. Människans ursamhälle kände ingen prostitution, det skulle ha varit en obegriplighet. Och när förhållandet mellan man och kvinna inte var såsom mellan en ägare och en ägd torde inte den äganderättssjuka som kallas svartsjuka ha varit lika allmänt förekommande som nu.

Om detta finns det antropologiska studier – men vad bryr sig en Antonio om det, när han anser sig ha rätt att bestämma över en Pilar? Man måste fortfarande skriva romaner och göra filmer för att öppna ögonen på dem, som inte märker förändringen i sinnestillståndet, när en man från att ha varit ömsint uppvaktare över en natt blir slavägare, sedan han trätt en ring på kvinnans finger.

Med 42 festivalpriser måste väl den här spanska filmen ha skildrat saken rätt bra. Folkets hus klockan 19 på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

FLASKPOST FRÅN P

 

Brev i en flaska

– från P…

När Trump valdes till president, gav en kille i mitt bastugäng honom ett år att leva.

I mitt husorgan berättades härom dagen, att denne herr Donald Trump kan tänka sig att träffa herr Kim Jong Un.

Vi är många som är bekymrade över till synes oberäkneliga ledare på bägge hållen, men jag tänker, att man aldrig vet, vem som blir den riktiga fredsmäklaren. Vem hade trott, att kommunistjägaren Nixon skulle öppna diplomatiska förbindelser med Kina?

Trumps attityd är en sak, men just hans motvilja till att »vara PK« skulle kunna vara till fördel och ta honom till Nordkorea. Vem vet, vad det skulle kunna leda till?

Skulle det – fantasi- och förhoppningsfullt – leda till att Förenta staterna slöt fred med Nordkorea i stället för att fortsätta femtio år till med detta eviga vapenstillestånd från 1953 – då kanske det bleve Trumps död i ett attentat. Han gillar ju inte utrikespolitik utan vill göra affärer och gå sin egen väg – men kan man det i hans ställning? Eisenhower varnade vid sin avgång som president för »det militärindustriella komplexet« (som kanske var det, som fick Trump att krama avtryckaren i Syrien nyligen, fast han hade sagt att han inte skulle hålla på med sådant).

Nå, vi får se. På torsdag är det den 11 maj och det blir visst bra skidväder. Men på kvällen visar filmstudion en dansk deckare på Folkets hus. Då lär det kramas avtryckare. Det blir tredje filmen efter tredje boken av Jussi Adler-Olsen om den buttre kommissarien som inte ville ha någon »svartskalle« som städhjälp men fick just en sådan. Som hade huvudet på skaft och naturligtvis kom att bli ena delen i ett radarpar med kommissarien (fast just dennes i början nedlåtande syn på invandrare har strukits i filmatiseringen – kanske för att hans tankar skulle vara svåra att uttrycka i bild?). I denna tredje bok och film kommer en ny och ytterst egen person att bli bestående på avdelningen. De som läst böckerna vet, att filmen måste heta Flaskpost från P.

Gick det deckare på stumfilmsbio för hundra år sedan? Jo, minsann. Enligt Svenska Dagbladet samma datum som »Flaskpost från P« visas men år 1917 går på Royal i Stockholm ett »Kriminellt sensationsdrama i 4 akter« som heter Gröna rummet och får sitt dramatiska ljud från »Royals charmanta solistkapell«. Alla föreställningar är utsålda.

På Kaleva Biografteater på Karelskagatan 7 i Viborg visas samma dag Ödets son, drama i 5 delar:

Den vackra zigenarflickan Ayla har födt ett barn, hvars far ej är zigenare. Detta är ett sådant brott, som ej kan förlåtas och Aylas fader förbannar sin dotter och drifver henne bort från stammen […] Samtidigt förlorar grefvinnan Julie sin ende son, men tillfället leder henne till parken, där Ayla lämnar sitt barn. […]

Därefter visas humoresken Den ihärdige banar sig väg eller Kalle som skådespelare. »Obs! Orkestermusik.«

Sådana här »ofta tarfliga och smaklösa skämtfilmer« ogillar »Svenska folkskolans vänner«, som i en skrivelse till folkskoleöfverstyrelsen för att värna barnen vill ha censur även på biografreklamen (notera, att film kallas »bild« som i finska elokuva – levande bild):

De växlande reklambilder, som biograferna begagna sig af såsom lockbete till sina föreställningar, äro ofta synnerligen rafflande och osmakliga. Hvad censuren klippt bort af filmen användes ej sällan såsom skylt för densamma. På vissa unga sinnen utöfva sådana bilder en alltför stark lockelse eller nervretning. Dessutom verka de i hög grad stötande för allt hvad god smak heter.

Livet går alltså sin gilla gång i revolutionens före detta kejsardöme. Men i samma tidning som bioannonsen och censurönskan ovan (Wiborgs Nyheter 1917-05-11) kan vi förutse dagens Sannfinländare (ett par feltryck har jag rättat):

Gammalfinnarnes språkliga förtrycksprogram mot de svensktalande har naturligtvis väckt synnerlig förtjusning i Viipuri. En herre, som signerar sig Y-ö K-a, jubilerar under rubriken Ÿ„Taistelu on jatkettava“ i gårdagens nummer öfver de beslut, som fattats i språkfrågan vid partidagen och prisar suometarianerna som det enda parti, hvilket drifvit nationalismens sak. […] Hr Y-ö K-a gläder sig än vidare öfver, att saken nu fått den vändningen att den aggressiva svenskheten nu efterträdts af en „aggressiv finskhet“ (hyökkäävä suomalaisuus).

Är alltså allt frid och fröjd med revolutionen? I den finska pressen ser det ut så, men denna dag 1917-05-11 ses i Svenska Dagbladet rubriker som

General Kartzoff mördad på öppen gata.

Gärningsmannen ej att söka inom armén, förklara soldaterna.

– – –

Oroligheter på gatorna i Moskva.

En folkhop kräfver tsardömets återställande.

Engelska Morning Post sammanfattar (återgivet i Wiborgs Nyheter) läget i Ryssland med, att

Utanför Petrograd utgör kriget fortfarande det dagliga lifvets hufvudsakliga innehåll. […] Under tiden äro hufvudstadens folkmassor förnämligast sysselsatta med att demonstrera sin glädje öfver den vunna friheten. Men röster börja förnimmas, att förhållandena ingalunda förbättrats under de gångna veckorna; och hvad den personliga säkerheten beträffar är denna nu mindre än någonsin. De fängelser som icke ödelagts, lära vara öfverbefolkade af den gamla regimens ämbetsmän och folkets fiender. Tjufvar, gripna på bar gärning, slippa undan med att det stulna tas ifrån dem och en varning af de nya myndighetspersonerna. Korruptionen tillväxer. Äfven ifriga beundrare af friheten, sådan den gestaltar sig i Ryssland, inse att man fått för mycket äfven af detta goda.

Detta med utländska ögon sett. Interimsregeringens chef Kerenskij rapporteras återkommen från Reval (gammelsvenska för Tallinn) säga:

Målet med min resa var att undersöka tillståndet vid den ryska östersjöflottan samt söka utröna hvilken stämning som var rådande bland befolkningen i Estland. De slutsatser till hvilka jag kommit äro de mest optimistiska. Hela flottan befinner sig i ett utmärkt skick och är fullt stridsfärdig. Dess män inse fullkomligt det allvarliga i situationen och det ansvar som hvilar på dem samt äro beslutna att försvara sitt fosterland till det yttersta. De rykten som varit i omlopp rörande bristande disciplin vid Östersjöflottan äro fullständigt utan grund.

(Wiborgs Nyheter 1917-05-11)

Detta motsägs dock av de händelser som låg till grund för Sergej Eisensteins film Pansarkrysssaren Potemkin (1925), som filmstudion visade härom året på första maj. Å andra sidan hände de i Svarta havsflottan.

Men på torsdag ska vi se, om filmatiseringarna av Adler-Olsens bokserie håller fortsatt kvalitet. Kommissarie Mørck (Nikolaj Lie Kaas) och assistent Assad (vår egen Fares Fares) ser i ett av de gamla fall, som de just ska avskriva, uppgifter om en repad flaska, som i åtta år stått på en fönsterkarm i en skotsk polisstation utan att någon lagt märke till, att den innehöll ett brev där det stod »hjälp!«…

En idé i idet från Björn Forseth

YARDEN

Storstadshamn och storstadscharm

 

Att ungdom efter gymnasiet vill dra till storsta’n är inte konstigt. Storstäder har något visst.

Man får uppleva saker i en storstad, händelser som knappast skulle äga rum i en småstad eller i en by.

I Stockholms tunnelbana får man se både det ena och det andra. En kille på lyran som på perrongen går och svingar sin manslem hit och dit, till exempel. Det lär jag aldrig få se på Kiruna station, och det räcker för mig att ha sett det den gången.

På Glasgows station en gång kom två tjejer på rad med svartmålade läppar och pussade mig på munnen och ropade Happy new year, bara för att jag var den som delade sovkupé med deras kompis de skulle vinka av. Sådant kunde däremot gott få hända också i småstaden, tycker jag.

Så visst kan jag förstå vurmen att vara i en storstad där saker händer. Därför är väl också kulturfolk där. Kanske inte bara för att de träffar fler likasinnade där än på hemorten, utan kanske också för att det finns större chanser till extraknäck, om de inte kan klara hyran med sitt målande eller författande. Konstnärliga yrken blir man inte fet på i lilla Sverige.

Veckans film på filmstudion handlar om en författare, som nödgas återgå till att knega som sjåare och återupptäcker livet. Sjåare finns inte i Kiruna, så det kanske tarvar en förklaring. Det måste finnas en hamn för att finnas sjåare. Hamnarbetare, stuvare. Filmen heter förresten Yarden av någon anledning – jag har inte sett den själv. En svensk film från förra året som fick tre guldbaggar.

Sjåarna i storstaden Helsingfors får samma datum som filmen på torsdag – den 4 maj (fast revolutionsåret 1917) – ett glädjande besked, annonserat i Hufvudstadsbladet:

Meddelande.

Efter det vi infört 8 timmars arbetsdag, meddelas härmed ärade affärsvänner att arbetstiden härefter är från kl. 7 på morgonen till kl. 4 e. m. med 1 timmes måltidsrast.

H:fors d. 2 maj 1917.

Styrelsen för H:gin Satamatyömiesten

Osuuskunta r.l.

Samtidigt fortsätter både världskriget och Statshvälfningen i Ryssland. Revolutionsregeringen är ännu en interimsregering, och i en bilaga till tidningen berättas om missnöje inom några truppafdelningar:

I dag infann sig ett finländskt regemente till Mariapalatset och framställde yrkan, att den imperialistiska politiken skulle frångås samt Gutschkov och Miljukov träda tillbaka.

Storkapitalisten Aleksandr Gutjkov och historiedocenten Pavel Miljukov är alltså företrädare för interimsregeringen, och med »den imperialistiska politiken« åsyftas nog kriget.

Arbetar- och soldatrådets i Petrograd verkställande kommitté yrkar, att   M i l j u k o v   och   G u t s c h k o v   skola afgå.

fortsätter Hufvudstadsbladet men berättar också, att andra demonstrerat till förmån för dessa två och för

att fullfölja kriget till ett slut, som är Rysslands folk värdigt.

Rysslands trohet mot de allierade betygas af provisoriska regeringen omtalar även Svenska Dagbladet samma 4 maj. Ja, »de allierade« Frankrike, Storbritannien och USA är förstås bekymrade. Vi får anledning att återkomma.

Men på torsdag den 4 maj – i år! – får vi alltså se en ny svensk guldbaggebelönad film på Folkets hus. Kanske kan den beskrivas, som en annons i SvD gör 1917-05-04 om en då aktuell film:

Ett stycke med djupt gripande handling. Konstnärligt utförande. Upphöjd tendens. Mästerlig teknik.

En idé i idet av Björn Forseth

KLANEN

 

Klaner och tronstrider

 

»Atta unsar, þu in himinam«

– så börjar Fader vår på östgotiska.

Men vad farao – ska vi hålla på med utdöda språk i filmkrönikorna nu?

Det vore väl för all del inte det mest ointressanta, men låt oss bara lägga märke till det första ordet: atta. Filmanknytningen kommer, vänta bara.

Atta är alltså »fader«, någon man kommer ifrån. Ordet ätt ligger då nära till hands, för alla kommer vi från någon ätt, ett gammalt ord för släktskap i manligt nedstigande led. Den som läst någon isländsk saga har stött på ordet. Den som läst Sagan om ringen eller sett Game of thrones lär också ha det. Eller den som läst sin svenska historia i skolan. Sturar, Erikar, Bielkar, Natt och Dag – se där ätter inblandade i exempelvis håtunalekar och nyköpingska gästabud: verklighetens Game of thrones.

Ett annat ord för ätt är klan. Det hörs mest om skotska ätter. Eller i onda sammanhang som Ku klux klan. Och här kommer filmanknytningen: en film som heter Klanen visas på Folkets hus på torsdag den 27 april.

Den klanen har mer likhet med maffia. Argentina har i många år varit en militärdiktatur, och filmen inleds med att den tiden officiellt är förbi »och får inte upprepas«. I sådana monumentala skiften i historien andas befolkningen äntligen ut, men då vädrar också fifflarna morgonluft. Fifflarna, som i släktgrupper konkurrerar med varandra och utvecklar organiserad brottslighet. Maffia. Där den egna klanen är allt. Vad därutöver är, är fiender.

Den 27 april för hundra år sedan rådde en liknande situation i Ryssland (och furstendömet Finland). Vi har i tidigare krönikor sett, att när fängelserna då tömdes, slapp inte bara politiska fångar utan även vanliga kriminella lösa (och uppmanades sedan allvarligt att gå hem till sina finkor och låta sig inlåsas igen).

Denna dag skriver Hufvudstadsbladet om »jäsning« på örlogsbasen Kronstadt utanför Petrograd, där bland andra en finsk officer, kapten Almqvist, nära nog lynchats av en folkhop, sedan en prokurator (åklagare) velat frige officerare som inte belagts med brott. Hopen godkände dock ej prokuratorn Pereversevs förklaringar och „dömde prokuratorn att afrättas”, vilket stoppades, men då tog hopen ett par frigivna officerare och släpade dem till Ankartorget   f ö r   a t t   a f r ä t t a s, där de redan de första revolutionsdagarna nackat 39 officerare.

Jojo, där i Kronstadt gjorde de som under franska revolutionen: »högg huvudet av adelsmännen som limpskivor«, för att tala med Hans Alfredsson.

Inne i staden, berättas enskildt till Svenska Dagbladet, att

milisen i söndags märkte en på gatorna i Petrograd försiggående agitation i syfte att anordna en fientlig demonstration mot Förenta Staterna.

Lenins anhängare söka ställa till oroligheter, lyder ingressen denna den 27 april 1917.

Varför denna avoghet mot USA, som nyss gått in i kriget på Rysslands sida? Jo:

Af talarnas andraganden framgick att de omfatta Lenins lösen ”fred till hvarje pris”.

Återigen framträder den stora skiljelinjen i revolutionen mellan dem, som vill fortsätta Det Stora Kriget och dem, som vill sluta separatfred med Tyskland, för att kriget inte är folkets krig. Under tiden sitter hela »stackars« familjen Romanov (den störtade tsaren med fru och barn) fångna i Tsarskoje Selo, vilket SvD ägnar ansenlig spaltlängd.

Den, som vill fördjupa sig i dagens rysk-ukrainska konflikt, kan fundera på betydelsen av ett upprop av ukrainare till »storryssarna« 1917-04-27 (för sin längds skull återges uppropet efter den här krönikan – ett däri förekommande stavfel finns redan i originalet).

Det kan då kanske vara bra att veta, att i äldre svenska kallades ukrainare lillryssar, vilket kanske påverkat formuleringarna i det här uppropet.

När man då insett, att inget är nytt under solen, kan man ta sig till Folkets hus för att se Klanen den 27 april klockan 19.

En idé i idet av Björn Forseth

Ett upprop af ukrainare

i Helsingfors.

–––

I „Isvestija”, det här utkomande ryska organet, ingår ett så lydande upprop.

Söner af det stora Ryssland, kamrater, s t o r r y s s a r!

Sedan de här boende ukrainarna organiserat sig för att dryfta våra nationella spörsmål, begynte allehanda mot oss orättvisa rykten komma i omlopp, hvilka sakna all grund ooh voro egnade att väcka misstro mot oss. Ukraina, som åstundar autonomi, men icke vill lösgöra sig från den stora ryska republiken, sträfvar med alla krafter därhän, att våra nationaliteter under sin utveckling och frihet i kulturellt afseende blefve så fast förenade genom ömsesidig vänskap, att ingen makt och fara kunde någonsin åtskilja dem, hvaraf ett försvarande af det stora fria Ryssland blefve en följd. Därför bedja vi samtliga ukrainare Eder, våra kamrater-storryssar, vara fullt solidariska med oss. Alla uppdiktade rykten äro falska och utspridas af provokatörer, hvilka begagna sig af tillfället och vilja emellan oss, de två stora folken, storryssar och ukrainare, utså split i syfte att undergräfva vår makt i den gemensamma kampen för den dyrbara friheten. Vi skola med Eder beträda den väg, som vårt stora fria Ryssland bjuder.

Lefve broderskapet, jämlikheten, enigheten och vänskapen mellan samtliga folk i den stora ryska demokratiska federativa republiken!

Ordföranden för den ukrainska „radan” (centralorganisationen) i Helsingfors.

K o s t j u k.

Sekreteraren Saljvicky.

(Hufvudstadsbladet, 1917-04-27)