JORDGUBBSLANDET

Polacker och andra jordgubbar

Gamla försyndelser ramlar över en, när man ramlar in på puben. – Inte ramlar ut, alltså.

 

 

Det som händer på lokal är att människor säger och gör saker de kanske inte annars skulle ha sagt. Har de för länge sedan knutit hymens band med någon, kan eldvattnet lösa upp det och andra band en stund på krogen. Inte alltid så bra.

Att tungans band tänjs ut kan förstås ibland vara riktigt bra. Ofta sägs det, att man är mer sig själv då. Det är något oroväckande, för en del uppenbarelser visar sig inte längre vara dem man trodde sig känna och kanske inte ens vill känna.

Men för det mesta är det bara glada tillrop och kommentarer, då läpparna lättare förkunnar vad hjärtat känner. Som när mina finska vapenbröder i utlandstjänst plötsligt började prata svenska i mässen, när de i tjänsten tidigare hade haft tunghäfta.

På lokal i Kiruna träffar undertecknad stundom gamla elever från den livsepok, då jag försökte mig som lärare. Nu är deras barn i bästa fall i den ålder då jag hade dem själva. Tiden går och ursäktar att jag inte alltid känner igen dem. Men alla känner som bekant apan. Eller björnen.

För det mesta är det skolminnen som ramlar över en. Nu senast ramlade dock minnen från en annan tidigare livsepok över mig, från den tiden då jag gjorde rätt för den titel, som alltjämt står i telefonkatalogen (som förstås inte längre finns) vid mitt namn: plåtslagare. En bekant började berätta om när jag var ny på Nybergs Mekaniska. Då hade cheferna undrat: »Vad fan – en karl med knäskydd!«.

Så jag blev knäskyddskillen. Mina knäskydd var inte av denna världen – så mycket medger jag. De var ishockeymålvaktsskydd som täckte både knä och skenben. De var skrymmande, skulle man kunna säga, så när jag med svårighet dragit overallen över dem såg jag ut som en Michelingubbe. Inte tänkte jag på, vad folk trodde. Ingen av mina arbetskamrater bar knäskydd, än mindre skenbensskydd. Och inte gick de som jag in i målarverkstaden och arbetade med kolfiltermask heller (även det kom man ihåg på puben i fredags).

Men jag hade mina skäl. I sex och ett halvt år hade jag jobbat på ett av världens tio största skeppsvarv, ofta knästående lutad över svetshandtaget eller med skärbrännaren i hand. En supertanker nuförtiden är inte gjord av odlad och avkvistad ek från Visingsö utan av kallt stål, vanligen 25 – 35 millimeter i tjocklek, vad skrovet beträffar. Det är på våra breddgrader betydligt kallare att knästå på än på ett trädäck.

En dag efter varvsjobbet skulle jag ta fram en bok från bokhyllans nedersta hylla och knäböjde då på heltäckningsmattan, som funnits i det rummet när jag flyttade in. Från den mjuka mattan gick då ett knivstick upp i mitt knä genom benet upp genom överkroppen och träffade min hjärna som ett skott. Fastän jag vid denna tid var en ung och oerfaren man, insåg jag omedelbart orsaken till detta och beslöt på stört att rädda mina knän från framtida men: Jag cyklade till en sportaffär och köpte knäskydd för en ishockeymålvakt.

Därefter arbetade jag i många år obekymrat bland vassa och kalla plåtkanter med varma, sköna knän och fick aldrig några ärr på skenbenen. Blixten genom kroppen återkom aldrig. Vad betyder sedan det, att jag sågs som ett original – jag har ju fungerande knän än idag.

Folk som rensar ogräs i sina jordgubbsland söderut bär nog inte sådana knäskydd, fast jag tror att beskedligare sådana säkert är bra att ha även där. På de stora kommersiella jordgubbslanden i södra Sverige jobbar mängder av människor. Där är inte allt automatiserat ännu. Inga hubotar plockar jordgubbar. Det gör utlänningar. Dem behöver man inte fundera på knäskydd åt med samma intresse som man har för sina egna.

När jag var ung och byggde fartyg, kom polacker och sommararbetade på varvet. Andra plockade bär – fortfarande polacker, inte thailändare – och somliga tog säsongsjobb på åkrarna.

Idag är det visst fortfarande så, om man får tro den prisbelönta nya svenska och romantiska dramafilmen Jordgubbslandet från förra året. Där kommer de till Blekinge i risig bil, och ung polack möter ung bonddotter, varvid något uppstår. Och kolliderar.

Wiktor Ericssons debutfilm visas av filmstudion denna torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

JÄTTEN

Jättesöt yngling i jätteroll

När man står inför valet att trycka på gilla-knappen eller domedagsknappen.

Den 26 september 1983 var 44-årige Stanislav Petrov vakthavande befäl i den sovjetiska stridsledningscentralen Serpuchov 15. Året var spänt i det kalla kriget mellan Sovjetunionen och Förenta staterna, och bägge parter hade arbetat upp sina kärnvapen till en nivå, som på engelska kallas mad, vilket betyder »galen«. Men det är också en förkortning för mutually assured destruction, »ömsesidigt garanterad ödeläggelse«, vilket väl i sig är ett slags galenskap.

Ty med kärnvapen förhåller det sig så, att de är alltför överdjävliga för att slåss med. Man åker själv dit, om man använder dem. USA och Sovjet hade testat kraftigare och kraftigare atombomber burna av robotar, som liksom rymdraketer kunde ta sig över till »andra sidan«, tills man var säker på att de skulle fungera. I och med det innebar de ett hot för motparten, vilket vi kallar avskräckning. (Den som undrar, varför Nordkorea i höstas skickade upp den ena roboten efter den andra, kan nu förstå, att om robotar inte testas tills de fungerar som de ska, är de inget hot!) 1983 visste de bägge supermakterna, att om den ena skulle anfalla den andra med kärnvapenrobotar, skulle den andra svara med samma mynt, innan den förstes robotar slagit ned.

I och med det skulle bägge länderna ödeläggas. Mad, alltså – då skulle det ju inte vara någon idé. Detta kallas terrorbalans.

På Stanislav Petrovs pass gjorde robotvarningssystemet utslag. Han hade en kvart på sig att trycka på en ödesdigert röd knapp, varvid en vedergällningsattack troligen skulle sättas igång. Efter den kvarten skulle det vara för sent att agera, och endast Sovjetunionen skulle då utplånas. Alla i stridsledningscentralen fasade för hans beslut, men Petrov tryckte inte på knappen. (Varför inte? – Det kan jag berätta i ett annat sammanhang.)

Petrov fick rätt, det var en felanalys av varningssystemet. USA hade inte anfallit. Men inget av detta kom naturligtvis till allmänhetens kännedom i någondera landet.

Under tiden satt de svenska tevetittarna och följde en nordamerikansk tvålopera på den ena av de två tevekanalerna, Dallas hette den. Hade incidenten i Serpuchov 15 inträffat idag, hade svenskarna nog suttit klistrade vid någon annan tvålopera eller vid Soapbook eller dylikt, och på nyheterna hade man kortfattat nämnt ett strömavbrott i någon bunker någonstans men huvudsakligen berättat om hur Game of thrones påverkar vår vardag. Kärnvapen är nämligen inte något man tar på allvar, vilket man torde misstänka, när så många politiker inte vill skriva under FN-konventionen mot kärnvapen, eftersom vi då inte skulle få gå med i Nato.

Än Dallas, då? Själv har jag inget emot vare sig tvål eller opera men fann redan under första avsnittet av sagda teveserie, att den var lika förutsägbar som den tantsnuskbok jag just håller på att läsa (den ska dock till sista sidan få chansen att visa sig bättre). I Dallas är det vilda västernmiljö med kossor som en ranchägarfamilj blivit stor på. Så går det hål på jordskorpan, och de blir ännu rikare på olja. Och ju mer de gifter sig och förmerar sig, desto gnidnare blir de. Spacklade rikemanssöner och -döttrar som grälar och bedrar i rustik miljö, det är tvålopera, det.

Redan 1956 beskrevs något liknande i en amerikansk helaftonsfilm, som hette Jätten. Där spelades de unga rikemanshjältarna i vilda västernmiljön av den tidens Hollywoods romantiska storstjärnor, Elisabeth Taylor och Rock Hudson. Men för spänningens skulle måste ett orosmoment in, och det hette här James Dean.

Den senare var en yngling, som i likhet med sin rollfigur hade fattig bakgrund men också – vilket gjorde honom till Hollywoods gunstling – var vacker. Efter några småroller fick han 1955 huvudrollen i vardera av två starka karaktärsfilmer, Öster om Eden och Ung rebell. Och så Jätten året efter. Öster om Eden hann han uppleva premiären på, men som amerikanska ungdomsidoler plägar göra, när de blivit rika som troll, körde han en Porsche för fort, fick böter för det och körde ett par timmar senare ihjäl sig, 24 år gammal.

Filmen var nästan klar, så den gjordes klar. Den räknas lite grand som en klassiker, och Kiruna filmstudio vill gärna visa en klassiker i månaden vid sidan om det övriga programmet. Så nu på torsdag visas Jätten. Kom bara ihåg vad jag berättat – det finns en sextio år yngre svensk film med samma namn. Den är det alltså inte!

En idé i idet av Björn Forseth

PATERSON

Pett’son i Amerikat

eller

Mr Bean i Norge

Om unge Petterssons tillvaro i Pettersson, Nya Jersiön

Om någon tätort i Sverige hade hetat Pettersson, skulle man ha kunnat filma ett drama om livet i Pettersson för en kille som heter – Pettersson. Men veterligen har vi ingen sådan by, köping eller stad i vårt land. Däremot finns det en Patersonstad i New Jersey i Förenta staterna, och efternamnet Paterson är inte helt ovanligt på engelska. Då nu Paterson är större än Umeå är väl chansen god att finna flera personer med samma namn där, så att en påhittad filmfigur inte behöver kränka någon. Ty film har det blivit: Paterson (2016) är en enligt uppgift stillsam historia om en gift ung man med extremt inrutade vanor. Inte ovanor, inget märkvärdigt.

Det låter inte kul. En film om mig själv, tänker nog en del av oss, vad har jag för glädje av att se sådant?

Men stora författare och stora regissörer anses ofta stora för att de förmår göra stor litteratur, film eller teater av vardag, som vi andra aldrig hade kunnat tänka oss se poesin i. Vem skulle till exempel roa sig med att läsa en bok om torpare, som gräver och gräver för att dika ut en våtmark för att få bröd på bordet om något år? Men när bokens första rad ser ut så här:

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.

(Väinö Linna: Högt bland Saarijärvis moar)

Då hajar man till och vill läsa vidare. Eller vem idag skulle vilja läsa om en fattig flicka som utnyttjas, dumpas och ensam får barn hon inte kan försörja – detta eviga tema? Men när man öppnar Martin Andersen Nexøs av titeln uppenbarligen trista roman Ditte människobarn och efter första halvsidan bara måste vända blad – då har man precis som i fallet Linna hamnat i stor litteratur, fast man egentligen ville läsa något mer spännande.

De stora berättarna kan få banala händelser att verka spännande. Somliga kan göra dem roliga, låta huvudrollen bete sig som en tjur i en porslinsbutik (som Peter Sellers gör i Oh, vilket party! 1968) eller ställa till katastrof på katastrof (som Mister Bean).

Så gjorde undertecknad själv på ett norskt tåg i mellandagarna. En svag kopp norskt kaffe med en typiskt god norsk våffla med grädde och sylt skulle sitta fint, tyckte jag när jag såg menyn i restaurangvagnen på väg övre Dovrefjäll. Det fanns ett par rejäla skinnfåtöljer vid ett jättestort fönster på både babords- och styrbordssidan, där man kunde sitta och jäsa med makalös utsikt. Två unga kvinnor satt och språkade på ena sidan, men på den andra satt bara en och läste en bok. Så en fåtölj var ledig, och jag bad att få tränga mig på med våffeltallriken på det minimala fönsterbordet. Den enorma kaffemuggen rymdes inte där, den ställde jag på det svagt lutande elementet intill medan jag bänkade mig.

Just som jag kommit till rätta och skulle ta tallriken i knät krängde tåget till, och den stora muggen (med lock på) välte ned på golvet och hällde ut en störtflod av kaffe över restaurangens golv. Då det rann in under min fåtölj också försökte jag raskt vrida undan mina fötter för att kunna resa mig på torrt underlag och snabbt springa efter en trasa, men vridningen fick hela fåtöljen att välta, varvid jag själv hamnade på golvet och flickorna på andra sidan skrek till.

Jag rusade förstås upp och hämtade famnen full med papper från kyparen, och alla tre kvinnorna plockade med sig av papper och torkade frenetiskt upp, de också. They too… När det såg ut som att vi började nå någon vart, krängde tåget åt andra hållet och en ny störtflod av tydligen samma kaffe kom rinnande ut underifrån fåtöljerna på andra sidan.

Efter att alla damer (tågmästaren inberäknad) och jag ännu en gång gått till motangrepp med golvtorkning, påstod de sig vara glada till sinnes, och kyparen gav mig en ny mugg kaffe. En katastrof kan ge oväntat positiva följder: min fönsterkamrat återupptog inte bokläsningen utan hon och jag fick oss en riktigt trevlig pratstund. Så trevlig, att när jag höll på att berätta något och tåget länge stått på en station, »vaknade hon upp« ur samtalet och undrade var vi var. Det visade sig vara i Dovre. – Men här ska ju jag av!

Katastrof på katastrof. Hon hade bagage på hyllan i nästa kupé, och jag kunde inte vara till större hjälp än att hålla mig ur vägen och be försynen om att hålla tåget en minut till. Det gjorde den.

Jag har bara blivit utkastad från ett etablissemang i hela mitt liv, och det var från en norsk bar. Nu fruktade jag att bli det från en norsk restaurangvagn också. Är det mitt norska efternamn som gör mig till en svenskjävla Bean i Norge?

Huruvida Jim Jarmusch ska räknas in bland de stora filmskaparna vågar jag inte påstå, men en egensinnig regissör är denne uramerikanske man med europeisk filmskolning. Han gjorde 1983 en kortfilm som hette Sällsammare än paradiset och året efter en långfilm med samma (engelska) namn, Stranger than paradise. Med den slog han igenom. En icke märkvärdig historia som blev märkvärdig att se, liksom på pin kiv gjord i svartvitt (när han själv växte upp var svartvitt det normala, när sedan allt kom att vara i färg blev det lite käringen mot strömmen att filma i svartvitt).

Det hade varit en riktig lågproduktion han slagit igenom med. Människor bakom kameran spelade också roller framför densamma. För min personliga del var det nog då jag först uppmärksammade klassningen »oberoende« – eller som alla i svängen säger: independent – det vill säga film som inte står under de stora hollywoodbolagens kontroll (vilket innebär att man kan göra sin film som man vill utan att få den förstörd av kommersiellt insnöade chefer). I sådana filmer vill ofta stjärnor från den kommersiella världen vara med till självkostnadspris för att det är kul eller för att de vill stödja filmskaparen.

År 1986 gjorde Jarmusch en film om tre mäns flykt från fängelset, Down by law, i vilken en framstående italiensk komiker hade en stor roll, Roberto Benigni (känd för Johnny Tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997 – en ironisk titel, märk väl). Fortfarande svartvitt och fortfarande dråpligt (lite Aki Kaurismäki över det, kanske).

Nu ska filmstudion på torsdag visa hans senaste film (som ej är i svartvitt), och den är just filmen om Pett’son. Tidigare nämnde Paterson, alltså.

För att inte bli slagen på fingrarna har jag faktiskt i Ortnamsregistret kollat, om inte en ort med namnet Pettersson ändå finns i Sverige. Det gör det inte…

En idé i idet av Björn Forseth

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Hippie anno 1973 möter 2016 tjej, som han kunde ha varit far åt om han stannat i sin tid

Hollywood gjorde 1985 en rolig science fiction-historia om en sjuttonårings resa bakåt i tiden, där han mötte sina föräldrar innan de avlat honom.

Filmen hette Tillbaka till framtiden och fick två uppföljare. Den 21 oktober 2015, särskilt nämnt i filmen som ett datum tidsresenärerna kom till, ville filmbolaget visa både första och andra filmen på biografer överallt. Kiruna filmstudio hörsammade idén och hängde på.

Science fiction faller inte alla på läppen. Rymdfilmen Gravity från 2013 borde tvivlarna dock kunna acceptera, då den egentligen inte var någon riktig science fiction, om man med det menar fantasier om rymd eller framtid. Handlingen i den filmen kunde utspela sig idag (eller 2013, då). Tidernas film om framtida rymdresor gjorde Stanley Kubrick 1968, 2001 – ett rymdäventyr. Händelserna i den filmen var optimistiska i överkant, eftersom varken 2001 eller ens idag rymdresor av filmens kaliber genomförs. Ändå tål den att ses än idag, dels för dess filosofiska grundidé, dels för att den alltjämt känns »verklighetstrogen«. Farkostens huvuddator är fullt möjlig att föreställa sig idag men var det inte 1968. Det var väl å andra sidan miman i Harry Martinssons rymddikt Aniara från 1956 också. Och i Kubricks film var det tyst i tomma rymden.

Så törs inte Hollywood framställa rymden längre, inte efter Stjärnornas krig 1977, den första i serien Star wars. Ty i den filmen var det pang-pang i tomrummet oavbrutet. Serien är förstås inte science fiction i egentlig mening utan fantasy, sagor från framtiden.

Science fiction kan alltså fantisera om rymden, om teknik och om tidsresor. Med tydlig anspelning på »Tillbaka till framtiden« har Ulf Malmros gjort en komedi om en ung svensk 1973, en kille med hjärtproblem. Alltså fysiska. Fast känslomässiga har han också. På tur i Stockholms T-bana stiger han oväntat (det får man allt säga) av på en station år 2016 (!), varvid kulturkrockar uppstår. Han får också hjälp med sin känslomässiga sida av hjärtproblemen, men tjejen i fråga förbryllas av hans underliga beteende. Med modern kirurgi kunde det fysiska hjärtat kanske fixas, men pengarna finns hos killens holkrökande proggarkompis 1973…

Filmen kom 2016 med namnet Flykten till framtiden, vilket får anses vara ett oblygt försök att locka åskådare på. Men om den amerikanska idén var att göra något av en actionfilm med komiska inslag, så är det väl tvärtom här. Bara att Henrik Dorsin och Johan Ulveson är med anger tonen.

Kulturkrockar vid tidsresor bara måste locka till skratt. Det var hela kärnan i den franska superroliga filmen Visitörerna från 1993, då en medeltida riddare med sin väpnare med hjälp av en dekokt ville fara fjorton dagar bakåt i tiden för att omintetgöra sitt misstag att under en jakt skjuta ihjäl sin blivande svärfar (kungen, gudbevars) och i stället (för att trollkarlarna i slottets källarvalv inte hittat en av ingredienserna till dekokten och sålunda fuskat) hamnade på 1990-talet. När riddaren och väpnaren strax stötte på en gul postbil som de tog för en drake och genast slog ihjäl med yxa och svärd kunde man tala om kulturkrockar. Brevbäraren, som de på grund av hans mörka hudfärg trodde var saracen, slogs inte ihjäl, för han flydde. Klokt nog.

Själva idén med att resa i tiden är skrattretande så det förslår, men alla rymdforskare i Kiruna kan kanske hålla sig för skratt, om de läser dessa rader. Självaste Stephen Hawking har ju vetenskapligt visat vad som skulle hända, om man for genom maskhål (i rymden, inte i strumpan), så vem är väl jag att säga »hänt är hänt; bytt bytt – kommer aldrig mer igen«?

I alla fall öppnar filmstudion vårsäsongen med denna svenska komedi nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Finland självständigt!

Trots vad jag skrev i 2017 års sista krönika, kommer här några slutliga rader om resultatet för Finland av revolutionsåret 1917.

På nyårsaftonens kväll den 31 december 1917 (den 18 december i den julianska kalendern) söker en finländsk tremannadelegation under ledning av assessor P. E. Svinhufvud från lantdagen i Helsingfors upp folkkommissariernas råd (bolsjevikregeringen) i Petrograd för att överlämna Finlands självständighetsförklaring och be om ett erkännande av den. »Vadå? – Jamen genast!« blir bolsjevikledningens reaktion, och delegationen kan nöjda om natten gå därifrån med nedanstående dokument efter att ha skakat hand med V. I. Uljanov (Lenin).

Information om detta publiceras i finländsk press den 2 januari 1918.

Den fjärde januari 1918 förelägger formellt J. Stalin folkkommissariatet i plenum rådets proposition om att erkänna Finland som självständigt land. Vilket sker. Sverige följer senare samma dag efter.

DS

 

THEIR FINEST HOUR

Spik i foten under blitzen

Om så imperiet består i tusen år var detta deras skönaste tid.

Den gamle imperialisten Winston Churchill var en baddare på att formulera sig, så att hans ord kom att leva kvar som sentenser. I skolan påstod en av mina lärare, att Churchill efter en förfrågan, om han kunde komma och hålla ett tal inför en viss sammanslutning, hade kontrat med »Hur långt?«. Ty »om det får vara en timme eller två kan jag komma nu med detsamma, men om det ska vara ett femminuterstal, behöver jag en månad på mig att förbereda mig«.

När de tre stora på den allierade sidan i andra världskriget, Roosevelt, Stalin och Churchill, samtalade i Jalta 1945 kunde Churchill formulera sig i bilder när de språkade om vad de skulle göra med Tyskland, när de besegrat det. Han hemsöktes av tanken på ett svältande Tyskland, som de allierade antingen måste traktera med »Rätt åt dem« eller hjälpa dem – men vem skulle betala? Han sa:

Vill man att hästen ska dra en kärra måste man åtminstone ge den foder.

Marskalk Stalin (som det står i protokollen) kommenterade det med:

Jo, jo, men man måste se till att hästen inte vänder om och sparkar en.

I början av kriget höll Churchill på Björndagen 1940 ett anförande i underhuset om krigsläget för att understryka hur apokalyptiskt viktigt det var att just Storbritannien inte besegrades av Hitler. I det lååånga anförandet uttryckte han detta sammanfattat i en mening:

Låt oss därför klamra oss fast vid vår plikt och uppträda på ett sådant sätt, att om det brittiska samväldet och imperiet så består i tusen år kommer folk fortfarande säga: »Detta var deras skönaste tid«.

I original, på hans eget tungomål, var slutorden: This was their finest hour. De har blivit ett citat så känt, att det kan kortas till »their finest« och ändå få folk att tänka på det Churchill avsåg att de skulle tänka på.

Detta visste förstås de britter, som 2016 lanserade den brittisk-svenska komedin med just namnet Their finest. Mer behövdes inte (men i Sverige förlängdes titeln till Their finest hour, kanske litade man inte på svenskarnas historiekunskaper).

Med brittisk humor får man skratta åt vad som helst. Det kan i och för sig sägas om andra folk också. Till exempel brukar judisk humor vara rå så det förslår i ämnen som alla andra måste närma sig i filttofflor. Svarta pantrarna i USA talade om sitt eget folk med skällsord, som uttalade av vem som helst som inte var svart skulle ha uppfattats just som ­ skällsord.

Nå, britterna kan göra komedi om tysk bombning av London. Det har de i den här filmen gjort, och en dansk medlöperska (som komediant, alltså), Lone Scherfig, har regisserat historien om propagandadepartementet som ska få upp de brittiska hakorna genom att göra en optimistisk film om räddningen av de flyende brittiska trupperna i Dunkerque. En fåfäng matinéhjälte ska spela huvudrollen (i filmen i filmen) – kanske en riktig metoo-typ, för att tala modernt språk.

En varm avslutning inför jul på filmstudion på torsdag den 21 december – kanske med Hans Alfredssonsk humor: »Spik i foten? Spik i foten! Londonborna, du, londonborna när tyskarna bombade dem i blitzen – de skulle ha varit djävligt glada för att ha en spik i foten!«

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Sista rapporten om vad som hände för hundra år sedan

På Österbottningens första sida sticker en stor dikt ut mitt ibland alla artiklar, som för övrigt i denna tidning trycks med gotisk skrift. Dikten heter Jul och är tryckt i modern, latinsk stil. Det är faktiskt också en annan, lite mer undangömd, dikt av »Gånge Rolf« på samma sida: Till Sverge. Den är lika aktuell som Jul men handlar om något helt annat. Finland sträcker mot dig sin hand, står det i första strofen. Det handlar om den belägenhet Finland i december 1917 befinner sig i.

Mynt mäkta föga; ej vackra ord, –

Holmgång här hövs och ej dikter!

Sänd dina män, så fly våld och mord,

lagbunden, fri står då åter den jord,

du engång gav rätt och plikter.

Sverge—för handling är stunden gjord!

Finland sträcker alltså enligt Gånge Rolf inte sin hand efter pengar utan trupper!

Det är inte första gången tanken tänks. Den 10 november hade Hufvudstadsbladet en lång artikel med rubriken

Svenskt besättande av Finland.

Ett förslag från vänsterhåll.

I (enligt artikeln från »vår korrespondent«) har i Sverige ett förslag framförts i en broschyr, Vänsterns väg, om

att Sverge måtte taga hela Finland i besittning, tills kriget är slut och frågan om Finlands ställning i framtiden kan definitivt lösas.

Uppgiften skulle vara

att rädda Finland såväl från hungersnödens som från den statliga anarkins fasor.

Det handlar förstås om den ryska revolutionen och hungersituationen i Finland. Och anarki och hungersnöd är det, om man får tro notiser i den finländska tidningarna. Men Finland har ju just förklarat sig självständigt utan att mycket hänt. Wiborgs Nyheter noterar samma dag, att den ryskspråkiga upplagan av Finlands författningssamling ska dras in, och redan tidigare har ju ryska frimärken blivit ogiltiga. Alltid något. Men något mer drastiskt behöver göras för att Finland verkligen ska bli ett eget land.

Under kriget pågår kriget. Återigen Wiborgs Nyheter (observera, att Smolna nedan är folkkommissariernas råds – bolsjevikregeringens – högkvarter):

Hafva fredsunderhandlingarna strandat?

Intet nytt från Brest Litovsk.

Till den 20 ds. hade till Smolna icke ingått några meddelanden om underhandlingarna i Brest-Litovsk. Telegrafförbindelsen mellan staden ooh högkvarteret är t. v. afbruten till följd af att ledningen skadats.

Centralmakterna finna Rysslands fredsprinclper omöjliga att godkänna.

Dagens Nyheter skriver:

Trotskij har undertecknat en order, som befriar österrikiska och tyska krigsfångar i Borovitsjdistriktet i guvernementet Novgorod från tvångsarbete och likställer dem med fria arbetare i avseende på löner, läkarunderstöd och andra fördelar fr. o. m. den 14 d:s.

Dagens Nyheter 1917-12-21

Han föreslår, att de österrikiska, tyska, bulgariska och turkiska delegerade gör sammalunda. Fan tro’t.

Wiborgs Nyheter meddelar sorglustigt nog samtidigt i en notis, att bolsjevikernas stora banérförare, författaren Maksim Gorkij ska fängslas för smädelse af rådsregeringen…

Och allt detta har tryckts i pressen på dagen 100 år innan filmstudion visar sin sista film för året, »Their finest«.

Den 4 januari är årets första torsdag, men filmstudion kommer likväl att vila den dagen. Med tanke på de här rapporterna från finsk press är det synd, ty just den 4 januari 1917 erkänner Ryssland och Sverige officiellt Finland som självständig stat. Å andra sidan lär förstås den finska pressen inte kunna berätta om det förrän dagen efter…

Dock hände det på nyårsafton 1917/1918 mycket spännande saker, varom undertecknad inte kommer att berätta här. Nästa år slutar den här mediebevakningen hundra år bakåt.

Däremot kommer den som är hågad att få veta vad det var, som var så spännande den där nyårsaftonen, ifall folkhögskolan som aviserat anordnar att jag håller mitt anförande på Finlands sistlidna hundraårsdag en gång till i vinter.

Den som lever får se.

DS

THE SALESMAN

En handels-resandes nöd

Iransk film lättar på slöjan.

När jag gick i gymnasiet hade jag en geografi- och biologilärare, som öppnade våra ögon för omvärlden. Han berättade, att om man i något arabland kom in i en gränd i någon småstad och där råkade möta en okänd kvinna, kunde hon förskräckt ta tag i särken och dra upp den över ansiktet för att dölja det, därmed blottande de kroppsdelar »som vi i Europa döljer allra mest«.

Något åt det hållet lekte en tjeckoslovakisk teveserie för barn och unga med på 1970-talet (om jag såg den på svensk eller finsk teve vill jag låta vara osagt). Huvudpersonerna var från framtiden och sökte information från vår tid, information som de visste fanns i ett dokument, som en på vår tid levande vetenskapsman hade undanlagt och glömt. I framtiden hade de beräkningar han gjort varit värdefulla, när de råkade ut för en naturkatastrof. Därför var patrullen från framtiden i huset för att leta.

Framtidsmänniskorna var helt ovana vid trappor och fick en del besvär med tvåvåningsvillan. De ville också klä sig samtida för att inte sticka ut, eftersom deras vistelse drog ut på tiden. En kvinna i patrullen fann en hel garderob, som hon prövade sig igenom och var därigenom en längre stund helt naken. Och skallig, hon hade tagit av sig sin peruk under klädprovandet (peruker bar de alla, visade det sig). Plötsligt kom en av de manliga i patrullen in i rummet utan att knacka (dörrar med handtag var också besvärliga för dem). Kvinnan blev då så förskräckt, att hon tog ett plagg hon just skulle till att dra på sig och la det över skallen. Mannen bad om ursäkt men fortsatte att prata med henne utan att se åt sidan. Det var att man var skallig som var det pinsamma för framtidens människor.

Under en vistelse i Afghanistan hörde jag historien om att kvinnornas utmärkta stormskydd, burkan, uppstått hundra år tidigare, då någon rik knös med flera fruar ogillat att andra män såg åt hans fruar. Han sa då till dem att skyla sig helt och hållet. Som skydd mot snöstorm var burkan alltså inte tänkt.

I mullornas Iran är huvuddukar påbjudna, med risk för spöstraff om man bryter mot budet (dock inte för män, de behöver inte dölja hår och ansikte alls).

Trots att kvinnor måste gå omkring som lilla spöket Laban i dagens persiska rike, är de både bara och barhuvade när så krävs i iranska filmer. Hur realistiskt skulle det annars vara, om de spelat äkta par och i rollfigurernas egna lägenheter inte fått gå oblygt omkring som de skulle ha gjort i verkligheten?

Det är lustigt med diktaturer, att deras kulturutbud kan vara lysande men sedan censureras för de egna medborgarna – och samtidigt kan de exportera förbjudna kulturyttringar och vinna priser utomlands. Vi som var med kan minnas, att på Sovjetunionens tid kunde filmer därifrån slå i väst, medan de inte fick visas i hemlandet.

Så är det ibland med Iran. Asghar Farhadi heter en iransk regissör med sin kinomatografiska utbildning genomgången i hemlandet, en man som gjort flera internationellt uppmärksammade produktioner. Vi här kanske mest har hört talas om hans Nader och Simin – En separation från 2011, för vilken han skördade priser, toppade med en Oscar för Årets bästa film på främmande språk. Om inte annat visar det, att Hollywoods juryer inte låter rikspolitik styra sig.

Den filmen, om paret som hade besvär med att skilja sig, blev den första iranska film att få en Oscar men också den första av Farhadis långa produktion att nå en svensk publik. (Visades på Arctic light filmfestival i Kiruna när den var ny.)

Därefter har det flutit på: Farhadis Det förflutna från 2013, vilken börjar efter en separation, då huvudpersonen åker från Teheran till Paris för att skriva under skilsmässopapperen med sin förra fru, och det därvid händer en massa annat, som gör filmen nästan rafflande. Gick också på Arctic light.

Och 2016 kom Farhadi med The salesman. Jo – ni gissade rätt: så fort någon blivit känd i Sverige börjar filmbolagen att lansera deras produktioner med engelsk titel. I original heter filmen Forushande… En salesman är inte en saluman på svenska utan en försäljare eller handelsman. Arthur Millers skådespel En handelsresandes död heter på engelska Death of a salesman, så Handelsmannen kan vi väl kalla den iranska filmen.

Kan det vara intressant? Klart det kan, precis som Millers pjäs. Handelsmannen börjar med en jordbävning, vilket naturfenomen det höglänta Persien har rikliga erfarenheter av. (Om det nu var en jordbävning, jag har bara sett början.) Huvudpersonerna tvingas att tillfälligt flytta in i en lägenhet i centrala Teheran. – Låter det intressant? Nej, men det kommer, det kommer. Dramer utvecklar sig inför ens ögon till något oväntat eller spännande.

Och så får man se hur det ser ut i vardagen där i det där landet, där det finns moralpoliser och piskstraff.

Nu på torsdag på Folkets hus: The salesman. Nyblivna medlemmar i filmstudion sedan finska veckans Ljus i natten ska veta, att kortet de då betalade för för en hundralapp även gäller för denna iranska film och nästa veckas engelska.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Hur det gick för Finland för hundra år sedan

Förra veckans film visades dagen efter Finlands hundraårsdag. Men var Finland fritt den 7 december 1917? En vecka efter, hundra år innan den iranska filmen ska visas på Folkets hus, skriver Hufuvdstadsbladet om hur Frankrike ställer sig. Notera hur de ser på Åland, och kom då ihåg, att Frankrike ännu är i krig med Tyskland:

Finlands själfständighet och utlandet.

_________

P r e s s u t t a l a n d e n.

Enär Finland vändt sig till de allierade med framställning om erkännande af landets själfständighet, skrifver, omtalas i ryska blad, L e T e m p s i Paris, att de allierade komma att behandla denna fråga först sedan Ryssland erhållit en regering, som är ett uttryck för hela befolkningen.

Nasch Vjeks Pariskorrespondent Dimitriev telegraferar från Paris den 10 dennes:

Franska diplomater ha i samtal med mig anmärkt att reglerandel af de omedelbara relationerna med Finland och Ukrajna ingalunda betyder att den ryska centralmaktens rättigheter skulle förnekas. Endast på grund af af att denna makt temporärt upphört att existera ser sig Frankrike tvunget att trygga sina relationer med autonoma områden. Dessa nya relationer skola ha en rent tillfällig karaktär tills en af folket erkänd laglig makt återställts. Sedermera skall den franska diplomatins tillvägagående vara beroende af hvilka rättigheter den ryska centralmakten beviljar hvarje autonomt område. Ytterligare framhåller korrespondenten, att ett uttalande i Le Temps om önskvärdheten af Ålandsöarnas afträdelse till Sverge icke har officiös karraklär. Bladet har utgått från den förutsättningen, att enär Finlands rätt till Ålands-arkipelagen är omtvistad öarna hellre må afstås åt Sverge än åt Tyskland. Skulle Ryssland emellertid vara i stånd att själft behålla öarna, kommer Frankrike icke att bestrida Rysslands rättigheter i detta hänseende.

För övrigt berättar tidningen detaljerat om förhandlingarna mellan Ryssland och Tyskland i den vitryska staden Brest-Litovsk (idag Brest) och citerar en officiell kommuniké:

Nu har den timme slagit, då folken själfva skola underteckna ett fördrag, som baserar sig på samarbete och ömsesidig högaktning. För socialistpartierna har nu det ögonblick kommit, då i lefvande lifvet det sedan 70 år tillbaka kraftigt skallade ropet: „Proletärer i alla länder, förenen Eder” skall realiseras.

Hufvudstadsbladet 1917-12-14

Så enkelt är det emellertid inte. Man är oense om Östersjökriget, om en demarkationslinje Spithamn—Odensholm—Russarö, om att vapenhvilan på den baltiska krigsteatern skulle sträcka sig till meridianen för 15 grader ostlig längd från Greenwich, eller om demarkationslinjen skall dras från Saallismünde (på lifländska kusten) öfver Zerel och Gotlands södra udde inåt svenskt territorialvatten. Och inte är det lätt att avsluta ett krig, när hemlandet är i uppror.

DS

LJUS I NATTEN

Bockarna på kullen

När nu Finland fyller 100 år hyllar vi landets stenbockar.

När jag bodde i Norge hörde jag människor, som tyckte finnar var egenartade. Med det menade de inte, att finnar tillhörde en egen art. Det gör de ju inte. Norrmän och finnar är bestämt homo sapiens allihop. Vi med. Det bevisas därigenom att vi, när vi parar oss med varandra, får avkomma som kan göra detsamma i nästa släktled.

De menade snarare med norsk tolkning av -artade, att finnar var lite konstiga. Kulturellt sett. Dessa norrmän såg finsk teater och film som fåordigt dystert mörker. Men de hade aldrig hört talas om mumintrollet. Tänk, vad mycket de hade missat: Väinö Linna, Arto Paasilinna och Leningrad cowboys!

Nu har mumin tagit sig in i Norge också. I alla fall på samiska. Men är finländsk film mörk och dyster? Och fåordig?

På en kulle i den lilla sydfinska staden Orimattila bodde i mitten av förra århundradet en familj stenbockar. (Redan i slutet av sjuttonhundratalet hette ortens bock i örtagården Stenius; Jakob Stenius den yngre.) Bocken Jorma och geten Leena födde 1955 – 1957 tvenne killingar, Mika och Aki. Bägge kom som vuxna att bli framstående finländska ljus i filmens värld.

Eftersom Finland ligger i Europa, bör vi tala om alpstensbockar, ty sådana hör hemma i vår världsdel. Som nybakade översättare/undertextare av Ođđasat på teve fick jag och min kollega 2005 ett telegram från Finland att översätta om den stora spridningen av ett djur, vars samiska namn förbryllade oss. Vid närmare undersökning kom vi fram till, att det betydde alpstensbock. När utsändningen var nära hejdade vi oss ändå, för det föreföll oss något underligt, att det som telegrammet påstod skulle finnas två tusen alpstensbockar i Finland. Det hade vi aldrig hört talas om förut. I vilka finska alper skulle de hålla till? Efter något telefonsamtal ändrade vi i sista sekunden undertexten till rådjur.

Det visade sig bli rätt. Telegrammet var från finska Sápmi och hade förmodligen utgått från det finska ordet kauris, som förvisso betyder stenbock men kan användas för rådjur. Bock som bock.

Familjen stenbockar på kullen (eller rådjur) – familjen Stenbockskulle (eller Råkulle då) – hette på finska Kaurismäki, vilket alltså är samma sak. Att killingarna Aki Kaurismäki och Mika Kaurismäki blev internationellt erkända förvånar inte, för om man översätter kauris till det inom zoologin internationella latinet, blir det capra. Och Frank Capra (1897 – 1991) var en filmregissör i Hollywood, hans namne Francis är skådespelare. Av Metoo-kampanjen har vi nu också lärt oss, att filmvärlden är full av bockar.

Alltnog. Broder Mika har gjort flera filmer, som de flesta här i Sverige inte hört talas om (möjligen då en: Helsinki–Napoli – All night long från 1987). Kiruna filmstudio visade härom året en annan, The last border (1993), en riktig rövarhistoria om mordiska mc-gäng härjande på nordkalotten i en framtida militärdiktatur. Kaurismäkihumor. Hans senaste film borde vi känna till allihop, för den handlar om drottning Kristina: The girl king (2015). Inspelad på engelska – kanske kalkonvarningen sänkte filmen här?

Broder Aki har nått större framgång och erkännande. Han spelar på just den fördom om finskhet, som norrmännen ovan hade. Hans filmer är fåordiga och skenbart dystra. I själva verket är de så ljusa och mörka som verkligheten är. Längst har han väl gått i Flickan från tändsticksfabriken (1990), i vilken den första talade repliken kommer tolv minuter in i filmen:

– Philip Morris!

Expediten svarar inte, vänder sig bara om, tar ned och överräcker ett paket, får betalning av kunden, som går utan att säga tack.

I den filmen blir hon kär, bedras, mördar den otrogne, tas av polis och döms. Utan att någon sagt något mer än enstaka ord. På en timme och tio minuter är filmen klar.

Den finska titeln (ordagrant samma som den svenska) är för övrigt en ljudningslek, pröva att uttala den: Tulitikkutehtaan tyttö. Kaurismäkihumor.

Den försmådda spelas av Kati Outinen, som oftast spelar den kvinnliga huvudrollen i Akis filmer. Den manliga brukade spelas av Matti Pellonpää, tills han gick bort. I filmen därefter sitter hans porträtt på en barvägg.

Mellan Katis och Mattis rollfigurer spelas i en film en av filmhistoriens mest romantiska scener upp, när de nybekanta efter att ha ätit varm korv tillsammans stannar i hans bil vid återkomsten till hans hus:

Lång tystnad, figurerna skådar rakt fram utan att röra en fena. Bägge talar rakt fram utan sinnesrörelser.

Matti: – Följer du med upp?

Kati: – Det beror på dina avsikter.

Matti: – Livslång trohet.

Kati: – Okej då.

Dagen efter Finlands hundraårsdag, nu på torsdag, visar filmstudion på Folkets hus Akis senaste, Ljus i natten (2017): Syrisk flykting hittas bakom nyrik handelsresandes nyligen inköpta restaurang och får för en tid varm kontakt med dess kock, servitris och byracka. Jörn Donner spelar pokerspelare.

Den som vill höra anekdoter från 1917, när Finland höll på att bli och blev fritt, kan på själva hundraårsdagen, onsdagen den 6 december, klockan 19.15 på folkhögskolan höra undertecknad tala om det.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Detta hände hundra år tidigare

 

WIEN, 6 dec. (Sv. T.) Officiellt meddelas: Befullmäktigade representanter för Tysklands, Österrike-Ungerns, Turkiets och Bulgariens högsta arméledningar ha den 5 december med befullmäktigade representanter för den ryska högsta arméledningen skriftligen afslutat en vapenhvila på tio dagar för samtliga gemensamma fronter. Vapenhvilans början har bestämts till den 7 december kl. 12 middagen. Tiodagarsfristen skall användas till slutförande af underhandlingarna om vapenstillestånd. I och för afläggande af muntlig rapport om det hittills uppnådda resultatet ha en del af medlemmarna af de olika delegationerna rest hem för några dagar. Kommittésammanträdena fortfara.

Svenska Dagbladet 1917-12-07

Finlands förklarande för republik

Tvänne framställningar i landtdagen i går.

(Per telefon från F. N. B.)

Vid landtdagens plenum i går kl. 12 föredrogs följande skrifvelse af herrar Estlander, Alkio, Ahmavaara, Pullinen och Haataja:

,,Vi anhålla att det måtte beredas tillfälle att vid dagens plenum få framställa att af landtdagen beslutas:

Med anledning däraf att regeringen till landtdagen aflåtit en proposition med förslag till ny regeringsform, hvilken är byggd på den grund att Finland är en oberoende republik, besluter landtdagen såsom innehafvare af högsta statsmakten att för sin del godkänna denna princip och godkänner jämväl att regeringen, för att Finlands själfstyrelse måtte bli erkänd, vidtager de åtgärder regeringen föreslagit såsom varande nödvändiga för detta ändamål.”

– – –

Vid verkställd omröstning mellan dessa förslag godkändes den af de fem ofvannämnda landtdagsmännen gjorda framställningen med 100 röster mot 88.

Björneborgs Tidning 1917-12-07

Det är alltså Finlands självständighetsförklaring som här godkänts. Den är dokumenterad den 4 december, men eftersom antagandet var den 6, kommer denna dag att bli Republiken Finlands nationaldag.

Men antages självständighetsförklaringen av Ryssland…? (Den som vill veta mer om detta kan lämpligen åhöra föredraget Anekdoter ur Finlands historia 1917 – 1918 denna dag 2017 å folkhögskolan i Kiruna.)

Ett annat omvälvande beslut för nittonhundratalets kommande historia kan idag utläsas ur denna notis från 1917:

En rysk proklamation till österns muhammedaner,

P e r s i e n   s k a l l   u t r y m m a s.   –   I n d i e r n a   u p p-m a n a s   a v k a s t a   d e t   e u r o p e i s k a   o k e t.

Pravda publicerar en proklamation av Lenin och Dschugasvili (Sthal) till Rysslands och Österns samtliga muhammedaner, vari meddelas, att muhammedanerna hädanefter fritt och obehindrat kunna ordna sitt nationella liv. Omedelbart efter krigets slut dragas de ryska trupperna bort från Persien och perserna garanteras fri självbestämningsrätt. Ryssland önskar icke erhålla Konstantinopel, som kommer att förbliva i muhammedanernas händer. Armenierna garanteras rätt att efter kriget fritt bestämma över sitt politiska öde. Indierna och övriga asiatiska nationer uppmanas att ofördröjligen avkasta det europeiska oket.

Åbo Underrättelser 1917-12-07

NOT: Ovan nämnda Dschugasvili (Sthal) = Dzjugasjvili (Stalin).

DS

KUNGENS VAL

Kung Håkon i valfiskens buk

En prins som heter Karl döps om till Håkon för att passa in.

Det är inte lätt att vara prins, alltid. I Saudi-Arabien, där det går tretton prinsar på dussinet, kan man lätt bli avsågad, om man inte är politiskt korrekt. Men om man är det kan man leva gott. Som prins, alltså. Sessor lär också kunna leva gott men utan prinsarnas vidlyftiga levnadsförmåner.

De europeiska kungahusen ynglar inte av sig i samma mått, men även i dem kan man leva gott, om man anpassar sig till sina roller. Men inte heller där är det väl gott för dem, som vill gå sin egen väg. Man kan tvingas att välja mellan makten och makan, som Edvard VIII av Förenade kungariket, vilken till slut valde kärleken. Sånt krångel slipper man i Sverige, där prinsar och prinsessor inte behöver välja blått blod att beblanda sig med. Det har vi kommit över, sedan tvångssteriliseringarnas och skallmätningarnas tid.

Finland fyller hundra i nästa vecka. De hade fram till 1917 en kejsare som storfurste och skulle väl ha fortsatt med det, om inte ryssarna hade proklamerat republik. – En president kan väl inte bli storfurste, heller. Men om Finland som självständigt rike skulle fortsätta som kungadöme eller också det bli republik, det stod inte omedelbart klart. Först ville man tillsätta en tysk furste på Finlands tron, men så förlorade Tyskland världskriget, och då skapade man en republik.

Norge hade redan gått igenom samma kval. När de 1905 lösgjorde sig från unionen med Sverige, kunde de ha valt att bli republik. De kunde också ha fortsatt med ätten Bernadotte, som unionskungen Oskar II tillhörde. Men Oskar avsade sig alla anspråk på Norges tron efter unionsupplösningen. Ändå blev det en Bernadotte där. De norska ledarna importerade den danske prinsen Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel, vars mamma drottningen var bernadottskan Lovisa från Sverige. Tänk så det kan bli!

Men Carl (som blir Karl i svenska regentlängder) var ingen nickedocka, så prins han var. Fullt beredd på att Norge kunde bli republik ville han invänta resultatet av en folkomröstning om statsskicket, innan han tackade ja till att bli kung. Folket röstade på fortsatt kungadöme, och därmed blev Kalle konung och fick sitt namn förnorskat till Haakon (Håkon), vilket gjorde honom till den sjunde regenten med det namnet.

Minnesgoda läsare har säkert hört talas om den idag så förkättrade förnorskningspolitiken, varmed samer och kväner tvingades undantränga sina modersmål och – för att få lagfart på fastigheter – måste byta till norska egennamn. Som vi sett kunde alltså även danska prinsar utsättas för den politiken.

Att Håkon VII inte var någon nickedocka visade han ännu en gång den 9 april 1940, när Adolf Hitlers Tredje rike anföll och allteftersom ockuperade hela Norge utom Svalbard, Jan Mayen och Bouvetön. Tyskland ville ha honom som – just en nickedocka – i ett Norge med nazistisk regering. Men det uppfattade inte Kalle som vad det norska folket hade önskat sig av honom 1905.

Han ställdes alltså inför ett ödesdigert val och kunde ha blivit en Jona i en vals buk – men blev det inte. Kanske är det därför norrmännen är så otroligt rojalistiska.

Om detta handlar torsdagens film på filmstudion, Kungens val från 2016. Och det danska kungaämnet spelas i filmen av en tvättäkta dansk skådespelare, som vi tidigare sett som den göteborgska antinazistiske tidningsmannen Torgny Segerstedt i Jan Troells film Dom över död man (2012): Jesper Christensen.

Petiga läsare kan vilja påpeka, att Jona slukades av en fisk, inte en val. Men det får väl räknas som poetisk frihet att använda min gamla bibelöversättning, där det stod om Jona i valfiskens buk. Sådan djur finns ju ändå inte. Om Jona ens gjorde det.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad som hundra år tidigare sig föredragit hafver

Efter »novemberrevolutionen«, som finsk press kallar oktoberrevolutionen, meddelas:

U. S. A. vägrar erkänna bolschevikregeringen och lämna

lån.

Petrograd, 26 nov. Från Washington har anländt ett trådlöst telegram, hvari meddelas att Rysslands regering, som fått löfte om ett lån om 360 miljoner dollars, ej kommer att få ens en bråkdel af detta lån, innan man fått till stånd en af hela landet erkänd regering i stället för bolschevikerna. Detta telegram har sändts till alla armé- och regementskomitéer.

Björneborgs Tidning 1917-11-30

Utöver rubriken Världskriget finns nu en ny, Fredskampen. Därunder står, att »L. Trotskij« och »V. Uljanov (Lenin)« tillskriver »alla krigförande länders folk« i en proklamation, som slutar sålunda:

Den 2 dec. skrida vi till fredsunderhandlingar. Om alliansfolken icke sända sina representanter, skola vi ensamma underhandla med tyskarna. Vi önska allmän fred, men tvingar bourgeoisin i alliansländerna oss att ingå separatfred, faller hela ansvaret på den.

Soldater, arbetare och bönder i Frankrike, England, Italien, Förenta Staterna, Belgien, Serbien! Den 2 dec. öppnas fredsunderhandlingar. Vi vänta edra representanter. Varen verksamma! Förloren icke en enda timme! Ned med vinterkampanjen, ned med kriget! Lefve freden och folkens broderskap!

Hufvudstadsbladet 1917-11-30

Österbottningen återger steg för steg, hur tyskarna kontaktats av Rysslands nye ÖB, fänrik Krylenko (som visst inte åtnjuter allmän aktning – måhända på grund av sin låga grad?):

I onsdags på förmiddagen meddelade fänrik Krylenko från högkwarteret pr telegraf, att han kl. 11 f. m. utsänt tre befullmäktigade parlamentärer till tyska öwerbefälet för att förfråga sig huruwida det wore willigt att sända ombud för underhandlingar om wapenwila på alla fronter i syfte att snart påbörja fredsunderhandlingar.

– – –

Kl. 3,50 e. m. ingick följande telegram: Parlamentärerna ha anlänt till främsta linjen och kl. 4,10 utan swårigheter sluppit genom de tyska löpgrawarna.

– – –

Mina parlamentärer ha sluppit genom de tyska löpgrawarna för att föreslå underhandlingar om wapenwila på alla fronter.

– – –

Wåra fredsmäklare ha återwänt och medföra den tyska arméns öwerbefälhawares officiella swar, enligt wilket han är willig att underhandla om wapenwila på alla fronter.

Österbottningen 1917-11-30

Det tyska Armékommandot svarar

1. Öfverbefälhafvaren vid Tysklands östra front är beredd att träda i underhandlingar med Rysslands högsta befälhafvare.

2. Öfverbefälhafvaren vid Tysklands östra front är af det högsta tyska armébefälet befullmäktigad att underhandla om fred.

och så vidare i fyra punkter till, återgivna i Hufvudstadsbladet 1917-11-30.

För Finlands del är kanske det allra viktigaste, att deras egen regeringsfråga avgjorts. Lantdagen har tillsatt en senat med prokurator Pehr Evind Svinhufvud som regeringschef:

Med 100 röster mot 80, som avgåwos för en ren soc.-dem. regering, beslöt lantdagen så tillsätta den av herr Swinhuwud bildade regeringen.

Österbottningen 1917-11-30

Det är nu mindre än en vecka kvar till den historiska dag, som vi firar hundraårsminnet av dagen före filmstudions decemberseries början!

DS

CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA

En annorlunda pappa

En människa som lever i en skogsby kanske aldrig i hela sitt liv möter en björn.

 

Jag lärde nyss känna en späd flicka som nyligen blivit vuxen och redan mött andra björnar än undertecknad flera gånger och till och med blivit antastad (inte av mig utan av en med långa klor). Detta framkom när jag tipsat henne om, att en resa till Kamtjatka var något extra. När jag var där för några år sedan, »kryllade det av björnar«, som jag berättade. Men hon tyckte att hon fått lite för mycket av den varan.

Man lär så länge man lever, och nu har jag lärt mig, att en ung, kortväxt kvinna som ser ut att kunna brytas itu med ett enda bett i själva verket kanske inte går av för hackor utan med skinn på näsan är tuffare än en annan. Jag får samma känsla som inför den lika späda Kirunatjejen i elitklass i tyngdlyftning. Hon skulle i bänkpress hur lätt som helst kunna bolla med mig i stället för med en stång. Man blir ödmjuk, för att inte säga undergiven.

Skenet bedrar, alltså. Det kan titeln på en film också göra. När jag första gången hörde om filmen Captain Fantastic, trodde jag det var en hollywoodrulle om superhjältar. Hollywoodrulle visade sig vara rätt, men superhjälte – tja; om man kan kalla en familjefader, som bor med fru och barn i vildmarken för att tillsammans med henne lära barnen hur man överlever och tar hand om varandra i stället för att underkasta sig ett imperialistiskt lands maktstrukturer; alltså, om man kalla en sådan pappa en superhjälte, så var det också rätt.

Filmen (från förra året) heter på svenska i sin fulla titel Captain Fantastic – en annorlunda pappa, vilket leder tankarna i rätt riktning. Herr och fru Cash lever inte på cash utan på självhushåll med sina sex barn i en stuga i delstaten Washington i USA. Den staten ska vara skogrik med ett inte alltför kyligt klimat. För den som minns Vietnamkriget, som inte bara tog kål på en stor del av det vietnamesiska folket, så producerade det förutom amerikanska lik även krigsveteraner, som efteråt inte kunde anpassa sig till vardagen utan stack ut i delstaten Washingtons skogar och levde som eremiter i stället för att slå anhöriga fördärvade.

Det tycks alltså kunna gå att bo i en stuga där med hela stora familjen. Hur man kan göra det utan att statsmakten håller reda på veteraner och inte minst barns skolgång är mig en gåta, men de har ju inte haft någon allsmäktig statskyrka där borta med total folkbokföring. Alltnog, i filmen inträffar något som tvingar den väl vildmarksanpassade familjen till »civilisationen«, vilken för barnen är något okänt.

Nationalencyklopedin påstår, att »många av Washingtons invånare har skandinaviskt ursprung«. Det har delvis också den annorlunda pappan i verkligheten, skådespelaren Viggo Mortensen, som vi här i Norden blev så förtjusta i som Vidstige i Sagan om ringen-trilogin (2001 – 2003).

»Captain Fantastic« visar filmstudion nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser rapporterade i pressen samma dag som den fantastiska kaptenen visas, den 23 november – men 1917!

Oktoberrevolutionen ser ut att ha segrat. Den danska dagstidningen Politiken har träffat en landsman som länge bott utomlands men nu kommit hem, Chefingeniør E. L. C. Magnussen fra den evropæiske Donaukommission i Sulina, som vet att berätta (översättning längre ned), att

I Petrograd var alt et Kaos.

[– – –] I Tusindvis fo’r Bolschevik-Soldater gennem Gaderne, til Hest, pr. Bil og til Fods og opførte sig komplet som Hunner. Velklædte Mennesker blev standset ved højlys Dag og afpresset Penge. Jeg saá en aristokratisk udseende Dame, der blev tvunget at tage Støvlerne af og gaa hjem paa Strømpesokker, mens en Bolschevik-Soldat med et Grin stakk Støvlerne i Lommen.

Politiken 1917-11-23

Det var ålderdomlig danska, här modern svenska:

I tusental for bolsjeviksoldater genom gatorna till häst, per bil och till fots och uppförde sig fullständigt som hunner. Välklädda människor hejdades mitt på ljusan dag och avkrävdes pengar. Jag såg en dam med aristokratiskt utseende tvingas ta av sig stövlarna och gå hem i strumplästen, medan en bolsjeviksoldat flinande stack stövlarna i fickan.

Så upplevde inte direktören för Svenska expeditionsbolaget i Petrograd, hr Gustaf Wickman, som sedan 6 år tillbaka varit bosatt i den ryska huvudstaden det:

Bolsjevikerna anstränga sig också ärligt att upprätthålla ordning och särskilt att inte tolerera några stölder eller plundringar. Min personliga erfarenhet av deras vaktposter är också odelat angenäm. När jag visat mitt pass, har jag alltid utan vidare fått passera.

Dagens Nyheter 1917-11-23

Så långt utlänningars iakttagelser. De finländska tidningarna befinner sig mitt i smeten och behöver inte sådana berättelser – de har bevakat kaos och övergrepp under lång tid ända sedan februarirevolutionen.

I stället finner vi här något avgjort mer sensationellt: Republiken Rysslands fredsbud. Vi har ju upprepade gånger sedan i mars sett, att parollen FRED skilt bolsjevikerna och arbetar- och soldatråden från övriga revolutionspartier. Nu, ett par veckor efter oktoberrevolutionen, kommer det formella erbjudandet till både allierade och till ententen (fienden). Den som intresserar sig för historiska dokument kan här läsa det taget från en finländsk tidning, som översatt det till den moderna svenska, som de flesta tidningar ännu inte anammat:

DS

ALFF 2017

Oskarsfestivalen i Kiruna

Denna vecka pausar Kiruna filmstudio, för det pågår större filmspektakel i sta’n

 

Det är nog inte många Kirunabor som är medvetna om, hur stort evenemang Arctic light filmfestival är. Förr hade vi om höstarna den så kallade Rallarfestivalen, som var ett jättearrangemang med musik i samarbete med Narvik. Den är borta nu, men i stället har vi det lika underbara upplägget Kiruna bokfestival. Under alla de åren har även filmfestivalen ägt rum, så även idag med den 28e i ordningen. Den stora skillnaden mellan dessa stora kulturbegivenheter är, att filmfestivalen knappt alls får någon medial uppmärksamhet. För några år sedan kördes en veckoslutsfilmfestival i Luleå, varpå landshövdingen, landstingsdirektören och det lokala kommunalrådet jublande skrev i dagstidningen om, att »äntligen hade Norrbotten fått en filmfestival«.

En annan skillnad mot Rallar- och Bokfestivalerna är, att under filmfestivalen erbjuds besökarna varken rallarpub eller ens kaffeservering mellan filmerna. Man tillåts dock att gratis sitta ned vid borden i den öde serveringen på Folkets hus.

Och detta trots att filmfestivalen sedan tre år är en Oskarsfestival. – Kände du till det, kära läsande Kirunabo? Jo, så är det i alla fall. En enda person skarvar ihop filmer och gör 52 föreställningar, som vederbörande ensam kör igång och avslutar. Hans namn är Oskar Hallberg, en proffsmaskinist från Folkets bio i Malmö.

Men det är 53 föreställningar på årets Alff. I morgon, onsdag den 15 november, visar nämligen Kiruna kyrka den 104 år gamla filmen Ingeborg Holm. – Men kan den verkligen vara liturgiskt relevant? må trogen kyrkobesökare oroligt undra. Nja, kanske inte, men det är faktiskt en bioföreställning inne i kyrkan, inte en mässa. Och filmen ställde till rabalder 1913. En fattigvårdsinspektör skrev under rubriken »Osund biografkonst« i Stockholms Dagblad, att

Det i dubbel mening sorgliga filmdramat kommer att blifva till otrolig skada ej minst för de fattiga, som därigenom få en obefogad farhåga för att vända sig till fattigvården.

Filmens regissör, Victor Sjöström (senare ansedd som en av svensk filmhistorias stora), replikerade:

Att Ingeborg Holm skulle kunna åstadkomma någon skada hade jag aldrig tänkt mig – men väl hade jag trott att filmen måhända skulle kunna göra gott i någon vrå genom att hos åskådaren väcka medkänsla för de mindre lottade i samhället.

Kanske var Ingeborg Holm den första film som påverkat lagstiftningen. I alla fall ändrades den svenska fattigvårdslagen 1918. – Men hur har festivalen i Kiruna kommit på att visa den här gamla rullen? Jo, det började med att Svenska filminstitutet förra året bad sju utländska filmregissörer att välja ut sina svenska favoritfilmer. Därvid valde en av dem Ingeborg Holm. Det var amerikanske Alexander Payne (som gjort About Schmidt 2002, Sideways 2004, The descendants 2011, Nebraska 2013, filmer som filmstudion visat). Hans motivering för sitt val var följande:

Ingeborg Holm har otrolig belysning och skådespelaruppsättning, ovanligheter inom filmen så här tidigt. En mycket känslig och rörande film som är så sann att den alltjämt känns modern.

»Så här tidigt«. Ja, 1913 var detta »drama i 5 akter« (en akt var en filmrulle) naturligtvis stumt. På biograferna spelades därför dåförtiden anpassad musik av antingen en orkester, ett kapell eller en pianist. På Kiruna kyrka ska en organist spela! (Närmare bestämt: Alexandra Pilakouris från Linköping.)

Detta fantastiska engångsframträdande äger alltså rum i Kiruna kyrka i morgon, onsdag, klockan 18.30. Och därutöver har den ärade läsaren av denna krönika möjligheten att se två av fyra möjliga filmer i kväll och så vidare ända till och med lördag, till ett mycket facilt pris.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad som hände samtidigt med Arctic light filmfestival – fast ett hundra år tidigare, revolutionsåret 1917

Förra veckan ägde den så kallade oktoberrevolutionen rum. Lördagen den 10 november antar den 560-hövdade Allmänna kongressen av hela Rysslands arbetar- och soldatråd ett förslag till fred i Det stora kriget (Första världskriget), vari de föreslår…

[…] alla krigförande makters regeringar att genast ingå på förhandlingar om en rättvis demokratisk fred. […] Regeringen anser att det är ett stort brott mot mänskligheten att fortsätta kriga för att bland de rika och mäktiga nationerna fördela de besegrade svaga nationaliteterna.

Dagens Nyheter 1917-11-10

Detta lilla utdrag är från en lång översättning av kongressresolutionen i Dagens Nyheter, som verkar ha översatt den från franskan. I de svenskspråkiga finländska dagstidningarna får man leta en stund för att hitta någon som alls nämner resolutionen. De berättar denna dag om bolsjevikernas revolution/statskuppsom om den inte var tre – fyra dagar gammal redan. Men i Kotka Nyheter blir det napp. Den har antagligen översatt från det ryska originalet, varför sista meningen ovan lyder:

Ett fortsatt krig på grundvalen av de starka och rika folkens maktfördelning, de svagare folkens underkuvande av de starkare, anser regeringen innebära det största brott mot mänskligheten.

Kotka Nyheter 1917-11-10

Vladimir Iljitj Lenin kommenterade resolutionsförslaget med

Det kan ju hända att regeringarna ej ge oss något svar på vår fredsvädjan. Men den omständigheten att vi ej ge någon del af vårt förslag formen af ett ultimatum skall åtminstone ej göra det lättare för regeringarna att svara nekande. Vi göra allt hvad vi kunna för att påskynda fredsslutet och få kännedom om de krigförandes fredsvillkor.

Hufvudstadsbladet 1917-11-10

Oktoberrevolutionen är ingalunda säkrad. Regelrätta drabbningar inleds mellan förband trogna den nu störtade Aleksandr Kerenskij och bolsjeviktrupper. Kerenskij flyr efter slaget vid Gattjina, när hans kosackförband svikit sin ledare.

Men Kerenskij undkom, förklädd som matros.

Dagens Nyheter 1917-11-20

DS