KUNGENS VAL

Kung Håkon i valfiskens buk

En prins som heter Karl döps om till Håkon för att passa in.

Det är inte lätt att vara prins, alltid. I Saudi-Arabien, där det går tretton prinsar på dussinet, kan man lätt bli avsågad, om man inte är politiskt korrekt. Men om man är det kan man leva gott. Som prins, alltså. Sessor lär också kunna leva gott men utan prinsarnas vidlyftiga levnadsförmåner.

De europeiska kungahusen ynglar inte av sig i samma mått, men även i dem kan man leva gott, om man anpassar sig till sina roller. Men inte heller där är det väl gott för dem, som vill gå sin egen väg. Man kan tvingas att välja mellan makten och makan, som Edvard VIII av Förenade kungariket, vilken till slut valde kärleken. Sånt krångel slipper man i Sverige, där prinsar och prinsessor inte behöver välja blått blod att beblanda sig med. Det har vi kommit över, sedan tvångssteriliseringarnas och skallmätningarnas tid.

Finland fyller hundra i nästa vecka. De hade fram till 1917 en kejsare som storfurste och skulle väl ha fortsatt med det, om inte ryssarna hade proklamerat republik. – En president kan väl inte bli storfurste, heller. Men om Finland som självständigt rike skulle fortsätta som kungadöme eller också det bli republik, det stod inte omedelbart klart. Först ville man tillsätta en tysk furste på Finlands tron, men så förlorade Tyskland världskriget, och då skapade man en republik.

Norge hade redan gått igenom samma kval. När de 1905 lösgjorde sig från unionen med Sverige, kunde de ha valt att bli republik. De kunde också ha fortsatt med ätten Bernadotte, som unionskungen Oskar II tillhörde. Men Oskar avsade sig alla anspråk på Norges tron efter unionsupplösningen. Ändå blev det en Bernadotte där. De norska ledarna importerade den danske prinsen Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel, vars mamma drottningen var bernadottskan Lovisa från Sverige. Tänk så det kan bli!

Men Carl (som blir Karl i svenska regentlängder) var ingen nickedocka, så prins han var. Fullt beredd på att Norge kunde bli republik ville han invänta resultatet av en folkomröstning om statsskicket, innan han tackade ja till att bli kung. Folket röstade på fortsatt kungadöme, och därmed blev Kalle konung och fick sitt namn förnorskat till Haakon (Håkon), vilket gjorde honom till den sjunde regenten med det namnet.

Minnesgoda läsare har säkert hört talas om den idag så förkättrade förnorskningspolitiken, varmed samer och kväner tvingades undantränga sina modersmål och – för att få lagfart på fastigheter – måste byta till norska egennamn. Som vi sett kunde alltså även danska prinsar utsättas för den politiken.

Att Håkon VII inte var någon nickedocka visade han ännu en gång den 9 april 1940, när Adolf Hitlers Tredje rike anföll och allteftersom ockuperade hela Norge utom Svalbard, Jan Mayen och Bouvetön. Tyskland ville ha honom som – just en nickedocka – i ett Norge med nazistisk regering. Men det uppfattade inte Kalle som vad det norska folket hade önskat sig av honom 1905.

Han ställdes alltså inför ett ödesdigert val och kunde ha blivit en Jona i en vals buk – men blev det inte. Kanske är det därför norrmännen är så otroligt rojalistiska.

Om detta handlar torsdagens film på filmstudion, Kungens val från 2016. Och det danska kungaämnet spelas i filmen av en tvättäkta dansk skådespelare, som vi tidigare sett som den göteborgska antinazistiske tidningsmannen Torgny Segerstedt i Jan Troells film Dom över död man (2012): Jesper Christensen.

Petiga läsare kan vilja påpeka, att Jona slukades av en fisk, inte en val. Men det får väl räknas som poetisk frihet att använda min gamla bibelöversättning, där det stod om Jona i valfiskens buk. Sådan djur finns ju ändå inte. Om Jona ens gjorde det.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad som hundra år tidigare sig föredragit hafver

Efter »novemberrevolutionen«, som finsk press kallar oktoberrevolutionen, meddelas:

U. S. A. vägrar erkänna bolschevikregeringen och lämna

lån.

Petrograd, 26 nov. Från Washington har anländt ett trådlöst telegram, hvari meddelas att Rysslands regering, som fått löfte om ett lån om 360 miljoner dollars, ej kommer att få ens en bråkdel af detta lån, innan man fått till stånd en af hela landet erkänd regering i stället för bolschevikerna. Detta telegram har sändts till alla armé- och regementskomitéer.

Björneborgs Tidning 1917-11-30

Utöver rubriken Världskriget finns nu en ny, Fredskampen. Därunder står, att »L. Trotskij« och »V. Uljanov (Lenin)« tillskriver »alla krigförande länders folk« i en proklamation, som slutar sålunda:

Den 2 dec. skrida vi till fredsunderhandlingar. Om alliansfolken icke sända sina representanter, skola vi ensamma underhandla med tyskarna. Vi önska allmän fred, men tvingar bourgeoisin i alliansländerna oss att ingå separatfred, faller hela ansvaret på den.

Soldater, arbetare och bönder i Frankrike, England, Italien, Förenta Staterna, Belgien, Serbien! Den 2 dec. öppnas fredsunderhandlingar. Vi vänta edra representanter. Varen verksamma! Förloren icke en enda timme! Ned med vinterkampanjen, ned med kriget! Lefve freden och folkens broderskap!

Hufvudstadsbladet 1917-11-30

Österbottningen återger steg för steg, hur tyskarna kontaktats av Rysslands nye ÖB, fänrik Krylenko (som visst inte åtnjuter allmän aktning – måhända på grund av sin låga grad?):

I onsdags på förmiddagen meddelade fänrik Krylenko från högkwarteret pr telegraf, att han kl. 11 f. m. utsänt tre befullmäktigade parlamentärer till tyska öwerbefälet för att förfråga sig huruwida det wore willigt att sända ombud för underhandlingar om wapenwila på alla fronter i syfte att snart påbörja fredsunderhandlingar.

– – –

Kl. 3,50 e. m. ingick följande telegram: Parlamentärerna ha anlänt till främsta linjen och kl. 4,10 utan swårigheter sluppit genom de tyska löpgrawarna.

– – –

Mina parlamentärer ha sluppit genom de tyska löpgrawarna för att föreslå underhandlingar om wapenwila på alla fronter.

– – –

Wåra fredsmäklare ha återwänt och medföra den tyska arméns öwerbefälhawares officiella swar, enligt wilket han är willig att underhandla om wapenwila på alla fronter.

Österbottningen 1917-11-30

Det tyska Armékommandot svarar

1. Öfverbefälhafvaren vid Tysklands östra front är beredd att träda i underhandlingar med Rysslands högsta befälhafvare.

2. Öfverbefälhafvaren vid Tysklands östra front är af det högsta tyska armébefälet befullmäktigad att underhandla om fred.

och så vidare i fyra punkter till, återgivna i Hufvudstadsbladet 1917-11-30.

För Finlands del är kanske det allra viktigaste, att deras egen regeringsfråga avgjorts. Lantdagen har tillsatt en senat med prokurator Pehr Evind Svinhufvud som regeringschef:

Med 100 röster mot 80, som avgåwos för en ren soc.-dem. regering, beslöt lantdagen så tillsätta den av herr Swinhuwud bildade regeringen.

Österbottningen 1917-11-30

Det är nu mindre än en vecka kvar till den historiska dag, som vi firar hundraårsminnet av dagen före filmstudions decemberseries början!

DS

CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA

En annorlunda pappa

En människa som lever i en skogsby kanske aldrig i hela sitt liv möter en björn.

 

Jag lärde nyss känna en späd flicka som nyligen blivit vuxen och redan mött andra björnar än undertecknad flera gånger och till och med blivit antastad (inte av mig utan av en med långa klor). Detta framkom när jag tipsat henne om, att en resa till Kamtjatka var något extra. När jag var där för några år sedan, »kryllade det av björnar«, som jag berättade. Men hon tyckte att hon fått lite för mycket av den varan.

Man lär så länge man lever, och nu har jag lärt mig, att en ung, kortväxt kvinna som ser ut att kunna brytas itu med ett enda bett i själva verket kanske inte går av för hackor utan med skinn på näsan är tuffare än en annan. Jag får samma känsla som inför den lika späda Kirunatjejen i elitklass i tyngdlyftning. Hon skulle i bänkpress hur lätt som helst kunna bolla med mig i stället för med en stång. Man blir ödmjuk, för att inte säga undergiven.

Skenet bedrar, alltså. Det kan titeln på en film också göra. När jag första gången hörde om filmen Captain Fantastic, trodde jag det var en hollywoodrulle om superhjältar. Hollywoodrulle visade sig vara rätt, men superhjälte – tja; om man kan kalla en familjefader, som bor med fru och barn i vildmarken för att tillsammans med henne lära barnen hur man överlever och tar hand om varandra i stället för att underkasta sig ett imperialistiskt lands maktstrukturer; alltså, om man kalla en sådan pappa en superhjälte, så var det också rätt.

Filmen (från förra året) heter på svenska i sin fulla titel Captain Fantastic – en annorlunda pappa, vilket leder tankarna i rätt riktning. Herr och fru Cash lever inte på cash utan på självhushåll med sina sex barn i en stuga i delstaten Washington i USA. Den staten ska vara skogrik med ett inte alltför kyligt klimat. För den som minns Vietnamkriget, som inte bara tog kål på en stor del av det vietnamesiska folket, så producerade det förutom amerikanska lik även krigsveteraner, som efteråt inte kunde anpassa sig till vardagen utan stack ut i delstaten Washingtons skogar och levde som eremiter i stället för att slå anhöriga fördärvade.

Det tycks alltså kunna gå att bo i en stuga där med hela stora familjen. Hur man kan göra det utan att statsmakten håller reda på veteraner och inte minst barns skolgång är mig en gåta, men de har ju inte haft någon allsmäktig statskyrka där borta med total folkbokföring. Alltnog, i filmen inträffar något som tvingar den väl vildmarksanpassade familjen till »civilisationen«, vilken för barnen är något okänt.

Nationalencyklopedin påstår, att »många av Washingtons invånare har skandinaviskt ursprung«. Det har delvis också den annorlunda pappan i verkligheten, skådespelaren Viggo Mortensen, som vi här i Norden blev så förtjusta i som Vidstige i Sagan om ringen-trilogin (2001 – 2003).

»Captain Fantastic« visar filmstudion nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser rapporterade i pressen samma dag som den fantastiska kaptenen visas, den 23 november – men 1917!

Oktoberrevolutionen ser ut att ha segrat. Den danska dagstidningen Politiken har träffat en landsman som länge bott utomlands men nu kommit hem, Chefingeniør E. L. C. Magnussen fra den evropæiske Donaukommission i Sulina, som vet att berätta (översättning längre ned), att

I Petrograd var alt et Kaos.

[– – –] I Tusindvis fo’r Bolschevik-Soldater gennem Gaderne, til Hest, pr. Bil og til Fods og opførte sig komplet som Hunner. Velklædte Mennesker blev standset ved højlys Dag og afpresset Penge. Jeg saá en aristokratisk udseende Dame, der blev tvunget at tage Støvlerne af og gaa hjem paa Strømpesokker, mens en Bolschevik-Soldat med et Grin stakk Støvlerne i Lommen.

Politiken 1917-11-23

Det var ålderdomlig danska, här modern svenska:

I tusental for bolsjeviksoldater genom gatorna till häst, per bil och till fots och uppförde sig fullständigt som hunner. Välklädda människor hejdades mitt på ljusan dag och avkrävdes pengar. Jag såg en dam med aristokratiskt utseende tvingas ta av sig stövlarna och gå hem i strumplästen, medan en bolsjeviksoldat flinande stack stövlarna i fickan.

Så upplevde inte direktören för Svenska expeditionsbolaget i Petrograd, hr Gustaf Wickman, som sedan 6 år tillbaka varit bosatt i den ryska huvudstaden det:

Bolsjevikerna anstränga sig också ärligt att upprätthålla ordning och särskilt att inte tolerera några stölder eller plundringar. Min personliga erfarenhet av deras vaktposter är också odelat angenäm. När jag visat mitt pass, har jag alltid utan vidare fått passera.

Dagens Nyheter 1917-11-23

Så långt utlänningars iakttagelser. De finländska tidningarna befinner sig mitt i smeten och behöver inte sådana berättelser – de har bevakat kaos och övergrepp under lång tid ända sedan februarirevolutionen.

I stället finner vi här något avgjort mer sensationellt: Republiken Rysslands fredsbud. Vi har ju upprepade gånger sedan i mars sett, att parollen FRED skilt bolsjevikerna och arbetar- och soldatråden från övriga revolutionspartier. Nu, ett par veckor efter oktoberrevolutionen, kommer det formella erbjudandet till både allierade och till ententen (fienden). Den som intresserar sig för historiska dokument kan här läsa det taget från en finländsk tidning, som översatt det till den moderna svenska, som de flesta tidningar ännu inte anammat:

DS

ALFF 2017

Oskarsfestivalen i Kiruna

Denna vecka pausar Kiruna filmstudio, för det pågår större filmspektakel i sta’n

 

Det är nog inte många Kirunabor som är medvetna om, hur stort evenemang Arctic light filmfestival är. Förr hade vi om höstarna den så kallade Rallarfestivalen, som var ett jättearrangemang med musik i samarbete med Narvik. Den är borta nu, men i stället har vi det lika underbara upplägget Kiruna bokfestival. Under alla de åren har även filmfestivalen ägt rum, så även idag med den 28e i ordningen. Den stora skillnaden mellan dessa stora kulturbegivenheter är, att filmfestivalen knappt alls får någon medial uppmärksamhet. För några år sedan kördes en veckoslutsfilmfestival i Luleå, varpå landshövdingen, landstingsdirektören och det lokala kommunalrådet jublande skrev i dagstidningen om, att »äntligen hade Norrbotten fått en filmfestival«.

En annan skillnad mot Rallar- och Bokfestivalerna är, att under filmfestivalen erbjuds besökarna varken rallarpub eller ens kaffeservering mellan filmerna. Man tillåts dock att gratis sitta ned vid borden i den öde serveringen på Folkets hus.

Och detta trots att filmfestivalen sedan tre år är en Oskarsfestival. – Kände du till det, kära läsande Kirunabo? Jo, så är det i alla fall. En enda person skarvar ihop filmer och gör 52 föreställningar, som vederbörande ensam kör igång och avslutar. Hans namn är Oskar Hallberg, en proffsmaskinist från Folkets bio i Malmö.

Men det är 53 föreställningar på årets Alff. I morgon, onsdag den 15 november, visar nämligen Kiruna kyrka den 104 år gamla filmen Ingeborg Holm. – Men kan den verkligen vara liturgiskt relevant? må trogen kyrkobesökare oroligt undra. Nja, kanske inte, men det är faktiskt en bioföreställning inne i kyrkan, inte en mässa. Och filmen ställde till rabalder 1913. En fattigvårdsinspektör skrev under rubriken »Osund biografkonst« i Stockholms Dagblad, att

Det i dubbel mening sorgliga filmdramat kommer att blifva till otrolig skada ej minst för de fattiga, som därigenom få en obefogad farhåga för att vända sig till fattigvården.

Filmens regissör, Victor Sjöström (senare ansedd som en av svensk filmhistorias stora), replikerade:

Att Ingeborg Holm skulle kunna åstadkomma någon skada hade jag aldrig tänkt mig – men väl hade jag trott att filmen måhända skulle kunna göra gott i någon vrå genom att hos åskådaren väcka medkänsla för de mindre lottade i samhället.

Kanske var Ingeborg Holm den första film som påverkat lagstiftningen. I alla fall ändrades den svenska fattigvårdslagen 1918. – Men hur har festivalen i Kiruna kommit på att visa den här gamla rullen? Jo, det började med att Svenska filminstitutet förra året bad sju utländska filmregissörer att välja ut sina svenska favoritfilmer. Därvid valde en av dem Ingeborg Holm. Det var amerikanske Alexander Payne (som gjort About Schmidt 2002, Sideways 2004, The descendants 2011, Nebraska 2013, filmer som filmstudion visat). Hans motivering för sitt val var följande:

Ingeborg Holm har otrolig belysning och skådespelaruppsättning, ovanligheter inom filmen så här tidigt. En mycket känslig och rörande film som är så sann att den alltjämt känns modern.

»Så här tidigt«. Ja, 1913 var detta »drama i 5 akter« (en akt var en filmrulle) naturligtvis stumt. På biograferna spelades därför dåförtiden anpassad musik av antingen en orkester, ett kapell eller en pianist. På Kiruna kyrka ska en organist spela! (Närmare bestämt: Alexandra Pilakouris från Linköping.)

Detta fantastiska engångsframträdande äger alltså rum i Kiruna kyrka i morgon, onsdag, klockan 18.30. Och därutöver har den ärade läsaren av denna krönika möjligheten att se två av fyra möjliga filmer i kväll och så vidare ända till och med lördag, till ett mycket facilt pris.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad som hände samtidigt med Arctic light filmfestival – fast ett hundra år tidigare, revolutionsåret 1917

Förra veckan ägde den så kallade oktoberrevolutionen rum. Lördagen den 10 november antar den 560-hövdade Allmänna kongressen av hela Rysslands arbetar- och soldatråd ett förslag till fred i Det stora kriget (Första världskriget), vari de föreslår…

[…] alla krigförande makters regeringar att genast ingå på förhandlingar om en rättvis demokratisk fred. […] Regeringen anser att det är ett stort brott mot mänskligheten att fortsätta kriga för att bland de rika och mäktiga nationerna fördela de besegrade svaga nationaliteterna.

Dagens Nyheter 1917-11-10

Detta lilla utdrag är från en lång översättning av kongressresolutionen i Dagens Nyheter, som verkar ha översatt den från franskan. I de svenskspråkiga finländska dagstidningarna får man leta en stund för att hitta någon som alls nämner resolutionen. De berättar denna dag om bolsjevikernas revolution/statskuppsom om den inte var tre – fyra dagar gammal redan. Men i Kotka Nyheter blir det napp. Den har antagligen översatt från det ryska originalet, varför sista meningen ovan lyder:

Ett fortsatt krig på grundvalen av de starka och rika folkens maktfördelning, de svagare folkens underkuvande av de starkare, anser regeringen innebära det största brott mot mänskligheten.

Kotka Nyheter 1917-11-10

Vladimir Iljitj Lenin kommenterade resolutionsförslaget med

Det kan ju hända att regeringarna ej ge oss något svar på vår fredsvädjan. Men den omständigheten att vi ej ge någon del af vårt förslag formen af ett ultimatum skall åtminstone ej göra det lättare för regeringarna att svara nekande. Vi göra allt hvad vi kunna för att påskynda fredsslutet och få kännedom om de krigförandes fredsvillkor.

Hufvudstadsbladet 1917-11-10

Oktoberrevolutionen är ingalunda säkrad. Regelrätta drabbningar inleds mellan förband trogna den nu störtade Aleksandr Kerenskij och bolsjeviktrupper. Kerenskij flyr efter slaget vid Gattjina, när hans kosackförband svikit sin ledare.

Men Kerenskij undkom, förklädd som matros.

Dagens Nyheter 1917-11-20

DS

HUNT FOR THE WILDERPEOPLE

Jakt på satungar och vildbasar

Barn är ens egna, ungar är andras. Vildbattingar är de allihop.

 

I dessa sköra tider är alla barn gulliga och ska kommenteras med »jättebra!«, när de skapat något medelmåttigt, man ska fråga dem om de inte vill ha tonfisk till middag, när man har köpt tonfisk, och man får lösa problemen allteftersom, när man inte får den respons man velat locka fram.

Litteraturen ska återge verkligheten verkligare än den är, och då är barn gärna snorungar. Som en Dennis. Förnamnet Dennis dök upp i svenskan efter att den tecknade serien Dennis blivit populär. Ett busfrö blev alltså förebild, och i enlighet med det talar man om att »busa« med barnen och man tillverkar barnvagnar för »små monster«. Det är som att man hoppas undvika otrevligheter genom att måla dem på väggen.

Seriens Dennis heter Dennis the menace i original, vilket rimmar. I Veckorevyn hette han Kristian tyrann, vilket var en lysande försvenskning av originalet, både vitsigt och rimmat såväl som att Kristian redan fanns som svenskt förnamn. Seriefiguren i fråga var alltså en ostyring, en icke illasinnad sådan. Det var väl grannen farbror Nilsson som mest upplevde honom på det sättet. Men samme herr Nilsson kunde också visas ha klok fördragsamhet mot den unge ibland. Precis som det går till i verkliga livet.

En argentinsk flicka blev på 1980-talet populär som seriefigur: Mafalda. Hon var tvärtemot att vara ett busfrö en filosofiskt lagd liten jänta. Kanske tack vare henne har vi nu 56 personer med det namnet i Sverige. Serien var inte lika långlivad som Dennis. Hennes karaktär (lägg märke till ordvalet; Mafalda är en rollfigur, medan karaktär beskriver egenskaper) – alltså, figuren Mafaldas karaktär är fundererskan/funderaren, en som iakttar livets egendomligheter och grubblar över dem. Den karaktären brukar i icke-argentinska serier (vanligen nordamerikanska) ges åt fyrbenta seriefigurer såsom Snobben och Gustaf.

Vanligtvis är busfrön och illbattingar i serier och på film gossar. När man drar det till sin ytterlighet kan det leda till ond, bråd död bland barn, som i den kända boken Flugornas herre (filmad 1963 och 1990). Vanligare är ändå att film och litteratur skildrar hur pojkar slipper bli sådana som dödar andra.

Den nyzeeländske regissören Taika Waititi (efter hans maoriske far) eller Taika Cohen (efter hans europeiska mor) gjorde 2010 en film om en pojke, som var besatt av – inte en ond ande utan – Michael Jackson. Som elvaåring 1984 lever pojken på Nya Zeeland med farmor, lillebror och get och drömmer förutom om Jackson om sin frånvarande far – som rätt vad det är dyker upp och visar sig vara en… riktig buse.

Filmen hette Boy och visades av Kiruna filmstudio härom året. Man kan nog inte säga, att Waititi var världsberömd i sta’n, men kanske är han det nu, sedan Thor: Ragnarök (2017) gått på bio, ty den filmen är regisserad av just densamme. Någon likhet mellan dessa två filmer lär inte gå att spåra. Däremot kan det finnas en likhet mellan »Boy« och torsdagens film på filmstudion, Hunting for the wilderpeople, som Waititi regisserade förra året. Ty här är man åter på nyzeeländsk mark med en gosse ännu en gång i blickfånget. En Dennis – nej, ett riktigt busfrö från sta’n, ett som står på randen till att bli en flugornas herre. Socialen kör ut honom till en släkting i vildmarkens utkant. En riktig farbror Nilsson. Vad kan väl en huligan hitta på där?

En del visar det sig, det blir människojakt på vildar i de nyzeeländska bergen på Folkets hus på torsdag. Då börjar tio dagars filmfest – först denna filmstudiofilm och dagen efter börjar filmfestivalen. Är inte det skäl nog till att ta en semestervecka i Kiruna?

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Ett hundra år före filmfestivalen utbröt oktoberrevolutionen

I vår serie tidningsklipp från februarirevolutionen den 8 mars 1917 (skildrad i krönikan för filmen den 9 mars 2017) har vi nu kommit fram till oktoberrevolutionen. Låt oss se, vad pressen skrev om de bägge revolutionerna dagen efter.

Den åttonde mars strejkade ryska kvinnor för bröd och fred. (Därav firar vi idag Internationella kvinnodagen.) Om detta berättar några svenskspråkiga finländska dagstidningar dagen efter:

—

Alltså ingenting. Var det inte intressant? – Eller var det inte lämpligt att omnämna kvinnornas strejkkrav med tanke på tsarens hemliga polis?

Ett halvår senare börjar oktoberrevolutionen den 7 november (den 25 oktober enligt den i Ryssland då rådande julianska kalendern). Nu har tidningarna upplevt pressfrihet ett halvår och skriver dagen efter om saken, alltså den 8 november. Huvudrubrikerna i Åbo Underrättelser denna dag:

Ny statsvälvning i Ryssland.

Interimsregeringen störtad. – Bolschevikerna vid makten i Petrograd.

Ett manifest av bolschevikregeringen: Snar moderat fred, jorden åt folket m. m. – Manifestet översänt till fronttrupperna, som manas att lojalt foga sig.

 

I Dagens Press och Telegramnyheter:

Rådens representantkongress tillkännagifver,

att all makt öfvergått till råden.

Exministrarna, Konovalov, Kischkin, Terescht-

schenko, Maljentowitsch och Nikitin

ha arresterats.

Kerenski har flytt.

 

I Jakobstad utkommer ett ensidigt extrablad till Pedersöre:

Åbo Underrättelser skriver om Den ,,tredje revolutionensʻʻ program och syftar då på februarirevolutionen, en misslyckad revolution på sommaren och nu på oktoberrevolutionen. Det var efter den »andra« som interimsregeringens ledare Kerenskij utnämnde sig till diktator.

Dagens Press och Telegramnyheter listar denna tredje revolutions regering (korrekturfelen finns i originalet). I den finns också en som förordnas till diktator:

Den nya ministären.

Enligt meddelande af utrikesministern Tereschtschenko upptager Petarsburgerrådets ministerlista följande namn.

Lenin — premiärminister.

Trotski — utrikesminister,

Weirhovski — krigsminister,

S. L. Bernatski (chef för Kasanjärnvägen) — kommunikationsminister,

Avilov — finansminister.

Bland bolschevikerna uppgifves det, att Werkovski skulle förordnas till diktator, tills den nya mnstären hunnit bildas. — Djen.

Åbotidningen Västra Finland återger två sidor, dels de nya revolutionsmakarnas:

Ett upprop av militärrevolutionära kommitén.

Rådet åtar sig att med fasthet upprätthålla ordningen.

Dels interimsregeringens:

Alla statskuppsförsök skola undertryckas.

En uppmaning av regeringen.

Hela den sidan i Västra Finland speglar en dramatisk dag på 1900-talet: Läget i Ryssland, Kriget och Panik i Venetien (med karta över krigsskådeplatsen). Ingen lätt dag för medborgare i republiken Ryssland med furstendömet Finland, vilket i det lilla kan illustreras av följande annons på första sidan av Borgåbladet denna dag efter oktoberrevolutionen.

Nu kan någon med en blick i backspegeln hävda, att det inte var tre revolutioner: februarirevolutionen ska nog ha varit en revolution, men oktoberrevolutionen var en statskupp.

Den distinktionen har nu inte varit ämnet för dessa krönikebihang. Jag har noterat, att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet våren 1917 ömsom kallade det som hänt en revolution, ömsom en statskupp. Och så sent som den 9 november 1917 var rapporteringen inte högröstad.

Det är ju segrarna som skriver historien. Alla kupper som lyckas kallas revolutioner av dem som vann. Senast har vi bevittnat Majdan i Kiev; formellt en kupp men folklig som en revolution. Det är dock inte platsen att utreda här.

DS

MOONLIGHT

Svart drama

Är man nu inte lite ute på farliga vatten med en sådan rubrik? Någon kanske kommer att ringa ned Annonsbladet och kräva avbön för anspelningar på ras?

 

För det första är inte Annonsbladet intresserade av att köpa undertecknads så kallade filmkrönikor, för det andra är det faktiskt en rasanspelning i rubriken, även om den som kan svenska inser att här också ligger en annan betydelse inbäddad. Vilken är då den?

Filmen som nu ska omtalas handlar faktiskt om en svart människa. Därtill bög. Det kan inte bli mer politiskt korrekt i denna tid!

Även den kommentaren kan jag få äta upp, men det ska väl en karl tåla. Alltnog! Den som sitter klistrad vid teven när Oscarsgalan sänds, kan komma ihåg det pinsamma spektaklet senaste gången, då La la land fick priset som årets bästa film – och omedelbart fråntogs det! Konferencieren och skådespelaren Warren Beatty hade nämligen kommit av sig, varpå den andra konferencieren och skådepelerskan Faye Dunaway tog kuvertet ifrån honom och läste upp vad som stod där. Men hoppsan – det var fel kuvert. Skadan var dock skedd, »La la lands« producent Jordan Horowitz höll redan på med tacktalet, då fadäsen avslöjades. Denne fick bli den som bekräftade misstaget, så att ingen skulle tro att det var lyteskomik på hög nivå där på scenen. »Det här är inget skämt, ’Moonlight’ vann«, sa han något upprörd.

Nu fick ensemblen från fel film stiga ned och idel afroamerikanska personer äntra scenen. Det blev alltså ett svart drama, inte svart humor. Men vilken av de två sorterna är då själva filmen Moonlight? – En ung man växer upp i en ruffig del av Miami, vilket väl skulle vara tufft för vem som helst. Men kanske är det inte så tufft att vara svart där, när de flesta där är det. Att samtidigt vara homosexuell kan kanske vara mer motigt, vilket väl filmen ska visa, antar jag.

En krönika om barndom, pubertet och vuxenblivande låter inte så spännande, men hallå – sådant handlar ju filmer och böcker om hela tiden! Ta bara en gammal filmtrilogi i högen: Min barndom (1938) – Ute i världen (1939) – Mina universitet (1940). Vad är det annat än barndom – pubertet – vuxenblivande? (Svaret på frågan ni alla ställer er är: detta är författaren Maksim Gorkijs självbiografi).

Nåväl, om det inte låter spännande, så måste väl i alla fall Oscarsakademien haft fog för att skänka denna film det största priset!

Moonlight betyder månsken, men det kan också betyda att jobba svart (där har vi det lömska s-ordet igen). Även i svenskan använder vi samma ord för något kontroversiellt – om än inte förbjudet – vi talar om månskensbönder. Det förefaller mig dock aningen malplacerat att tro att man bedriver något slags ljusskyggt lantbruk i Miamis ruffigare förorter, så i stället för månskensbönder skulle jag gissa på annan ljusskygg verksamhet i filmen i fråga.

En bra bok- eller filmtitel ska gärna vara dubbeltydig, vilket ger översättaren en bjudande utmaning. Den har man i detta fall undsluppit genom att låta bli att översätta, och då vet inte den svenska publiken vad den ska vänta sig. Amerikanarna själva förstår nog dubbeltydigheten i titeln, det ska väl räcka.

Ett exempel på lyckad översättning av tvetydig titel var boken Schindler’s list, som på svenska blev minst lika fyndig: Schindlers ark – men det fattade inte filmversionens distributör utan lät den få ha den engelska titeln i Sverige. På svenska skulle man då kunna tro att filmen handlade om någon fönsterlist, om det nu inte var så enkelt som att han Schindler var en listig typ.

»Moonlight« ska hur som helst upp på filmstudions första novembervisning nu på torsdag. För att helt gardera mot missförstånd, så är det inte den holländska thrillern Moonlight från 2002, som nu ska visas, ej heller Harold Pinters skådespel Moonlight från 1993 och inte ens pilotavsnittet ur teveserien Moonlight från 1980-talet, där huvudrollen är en detektiv som är vampyr. Kiruna filmstudio är visserligen mångsidig, en som varken skyr vassa pennor eller huggtänder, men på torsdag blir det ett modernt svart drama på vita duken.

Notera, att i denna »Moonlight« spelar rätt okända, kanske blivande stjärnor – med ett undantag: Naomie Harris, engelsk fixstjärna i de senaste James Bond-filmerna. Det är hon som är fröken Moneypenny.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad som samtidigt timat samma datum som då »Moonlight« visas – men hundra år tidigare

Landtdagens öppnande framskjutes?

frågar sig Wiborgs Nyheter 1917-11-02 (lantdagen är Finlands riksdag, fastän den inte bestämmer över furstendömet Finland, det gjorde ryske tsaren och nu efter revolutionen gör den så kallade interimsregeringen det):

Det har varit fråga om en sådan anordning, att interimsregeringen skulle öfverflytta utöfvandet af högsta makten i Finlands inre angelägenheter till ett finskt statsorgan, exempelvis en af landtdagen vald riksföreståndare.

Detta är ju sensationellt – Finland skulle alltså få styra sina inre angelägenheter självt (ungefär som Katalonien får göra idag inom Spanien). Men bara de inre angelägenheterna. En fullödig bild ger den nyss avgångne guvernören över Finland, Michail Aleksandrovitj Stachovitj (stavfelen nedan finns redan i originalet):

Stahovitsch om Finland.

Ett intervju i Dagens Nyheter: Finland skall bli autonomt, men tillhöra Ryssland.

På genomresa till Madrid har Rysslands nya sändebud i Spanien, Finlands förre generalguvernör Stahovitsch i Stockholm blifvit intervuad af Dagens Nyheter. I intervjuet uttalade han sig äfven om Finland. Det skall måhända intressera, att taga del af Stahovitsch uttalanden, som förmodligen återge opinionerna inom vissa samhällskretsar i Ryssland.

Det heter i intervjuet:

– Och förhållandena i Finland? Dess framtidsutsikter?

– Jag är öfvertygad om att hvad som än händer – alltså äfven om monarkien skulle retableras – är Finlands autonomi tryggad. Det kommer att få fullkomlig själfstyrelse, stå i förhållande till Ryssland ungefär som Kanada till England, eventuellt få en egen president. Men Rysslands gränser måste omsluta äfven Finland. Ett land på 180 miljoner kan icke frivilligt afskära den enda strand det äger vid ett isfritt haf. Själfva det geografiska läget, hela den historiska utvecklingen pekar hän på Finlands utrikespolitiska gemenskap med Ryssland.

– Sympatiarna för Finland ha förmodligen minskats i Ryssland genom de senaste månadernas händelser?

– Kolossalt – och icke endast i Ryssland. Våra allierade känna – därom är jag öfvertygad – samma djupa besvikelse som vi öfver finnarnas uppträdande. Det var den 2 mars (enlikt rysk tid) revolutionen bröt ut. Fem dagar senare proklamerades den nya friheten i Finland. Det blef ett jubel, en glädjeyra utan gräns. Det räckte i summa två veckor – två korta veckor. Sedan ville man ha mer, och man trodde allt möjligt. Man tog Petrograd för hela Ryssland och bolschevikerna för hela Petrograd. Men i Ryssland har uppstått en gränslös indignation mot finnarna. Det har gått så långt att på lifsmedelssändningarna till detta land vågar man inte skrifva ut adresserna. Man befarar att de då aldrig skulle komma fram, ty i vida kretsar betraktar man finnarna som förrädare. De ha drifvit ett högt spel. Men skulle de än nå hvad de djärfvaste drömma om, så skulle det dock alltid vara endast för en ytterst begränsad framtd. I den riktningen kan icke utvecklingen gå men att den alltid måste omfatta Finlands fulla inre själfstyrelse, därom är jag öfvertygad.

Wiborgs Nyheter 1917-11-02

Även i Ukraina smids planer på självstyre, det händer något på Krim, något som påminner oss om vad som senare hände där 2014:

Hela Svartahafsflottan har förklarat sig ukrainsk.

KIEV, 27 okt. (R. V.) Ukrainas öfverkrigskommitté har af flottans centralkommitté erhållit ett telegram, hvari meddelas, att hela Svartahafsflottan förklarat sig ukrainsk. På alla pansarfartyg, kryssare, torpedbåtar och andra fartyg har Ukrainas flagga hissats. Ukrainas Svartahafs-kommitté har beslutat betrakta hela Svartahafsflottan som ukrainsk och framdeles komplettera dess manskap endast med ukrainare.

Wiborgs Nyheter 1917-11-02

En norsk journalist, Edward Welle-Strand, berättar för danska Politiken om sina upplevelser i Ryssland, här återgivet i Wiborgs Nyheter (även här har jag behållit tryck- och stavfelen). Först står han vid Republiken Rysslands gräns:

Haparanda, förklarade hr Welle-Strand, är för närvarande en af världens märkligaste städer. Där promenerar folk omkring i sina vida pälsar, af hvilka hvarannan döljer en spion, hvarannan en smugglare. De märkvärdigaste kosmopolitiska typer synas öfverallt. De tyckas ej göra annat än läsa tidningar och dricka champagne. I själfva vdrket bruka de sina ögon. Rätt som det är, kommer en vacker dam resande trån Ryssland, kosmopoliten förälskar sig i henne och reser vidare med henne, men redan nästa dag sitter i hans ställe en annan kosmopolit och väntar på en annan vacker dam trån Ryssland.

Den temporära revolutionsregeringen leds ju av Aleksandr Kerenskij, vilken hr Welle-Strand hör om ideligen:

Allt efter som man närmade sig Petrograd hörde man allt oftare ett namn uttalas: Kerenski. Plötsligt kunde midt i tåget en hänförd finne resa sig upp och utropa ett: »Eläköön Karenski!» och så utbröto alla: »Lefve Kerenski!»

Vid gränsen mellan Finland och Ryssland frågade man Welle-Strand:

– Skall ni till Petrograd!

– Ja.

– Hälsa Kerenski!

Om revolutionens framtid har den norske journalisten åsikter; man skulle väl kalla honom vår politiske kommentator idag, när han analyserar Kerenskij:

Han är halfjude med ett fint rasansikte och blek gulaktig hy. Han är ej sjuk, men öfveransträngd och ser ut som döden i smoking. Han är den mest sympatiska politiska personlighet, som Ryssland någonsin haft. Men jag tror ej på hans framtid, han är för vek, han kan ej styra.

Han har startat revolutionen på ett lysande sätt, men han äger ej kraft och myndighet nog till att föra den igenom. Det är en gigantisk uppgift, som kräfver en brutal Napoleon, ej en idealistisk demokrat. Hvad har han egentligen uträttat efter revolutionen? Ingenting. Allt är kaos, upplösning, anarki. Ryssland måste ha en gudabild. Då tsaren var störtad, fick det Kerenski. Men Ryssland måste regleras med stark vilja och fast hand med handling, under det att Kerenski blott ger fraser. Därför äro hans dagar räknade.

[– – –]

Ett otal myter äro ju i svang angående Kerenskis person. Man berättar, att han har tuberkulos i höften, i lungorna, i njurarna. Det är osanning. Man säger, att han gift sig med den vackraste skådespelerskan i Petrograd. Det är också osant. Hvad skall han nu göra? Ingen vet det. Hvad skall tilldraga sig under de närmaste dagarna i Ryssland? Omöjligt att förutse.

Wiborgs Nyheter 1917-11-02

Ja, det är omöjligt. Men den gode Welle-Strand är med sin analys på god väg att förutse vad som kommer att ske om sex dagar i november 1917. Efter den gregorianska kalendern. I oktober enligt den julianska.

DS

SNOWDEN

Tågmästaren som blev visselblåsare

På Boden C såg jag på 1970-talet en nybliven tågmästare på perrongen svara på en fråga från en orolig passagerare, just när tåget skulle till att gå. Det gick.

 

Tågmästaren i fråga skulle naturligtvis ha varit ombord på tåget, som vederbörande var tågmästare på. Passagerarens oro stillades kanske, sedan tågmästaren fått se biljetten, men den oro denna tågmästare måste ha känt, när tåget visade sig ha startat – den var nog stor.

När lokföraren strax i backspegeln såg sin tågmästare springande, vilt viftande och blåsandes i sin pipa, då bromsade han. Eller hon. Jag hade tyckt mycket synd om denna nybakade tågmästare, om SJ fått rapport om att tåget var i Älvsbyn medan dess konduktör var i Boden.

Notera, att jag inte använt ordet hän om tågmästaren. Jag ville inte avslöja den stackarens kön, ty så många tågkonduktörer har vi inte på Norrlandstågen, att de inte skulle kunna bli igenkända. Men när Svenska akademien godkänt det könsneutrala finska ordet hän med stavningen -e-, så tolkar jag det som ett demonstrativt avståndstagande från finländarna. Då vill inte jag vara med. Vederbörande är ändå redan ett urgammalt svenskt ord för samma sak.

Ett annat ord som Akademien godkänt och som gillas av undertecknad är visselblåsare. Var då den visslande tågmästaren en så kallad visselblåsare? – Nej, det visslandet lär syfta på, att när någon engelsk bobby såg ofog på gång, ringde vederbörande (he eller she) med sin visselpipa i stället för att bara ropa »Hallå där!« eller »Halt!« eller helt enkelt »Anhåller om förstärkning«.

I överförd bemärkelse blåste 1936 någon på Maria sjukhus i Stockholm i en osynlig visselpipa, när ett par patienter förgiftats i stället för läkts. Av det fick vi så småningom Lex Maria, en lag om att anställda ska anmäla, om de ser något oegentligt.

Historien har sett många sanningssägande visselblåsare, och ofta har det gått dem illa. År 1977 gick tankern Tsesis på grund utanför Trosa och läckte ut tusen kubikmeter olja. Den ryske sjökaptenen fick skulden, men på Sjöfartsverket satt en kartograf och såg, att det var fel på sjökortet. Det påtalade han för sina chefer. Men i polisutredningen fortsatte verket att hävda att sjökortet var riktigt, varför kartografen gick till massmedia med sin upptäckt. Han blåste i visslan. Det ogillade hans arbetskamrater, ett tiotal skrev på en lista mot honom, han fick inte längre arbeta i sitt yrke på Sjöfartsverket utan förflyttades till en fyrverkstad. Men brasan var tänd i massmedia, och sex år efter olyckan fick kartografen rätt i Högsta domstolen. Men en ursäkt från staten fick han inte. Hans namn var Anders Ahlmark.

Ännu värre gick det för den israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu som 1986 avslöjade att Israel hade kärnvapen där han jobbade (Israel har aldrig erkänt sig ha sådana vapen). När han var på resa i Rom kidnappades han av israeliska agenter, fördes till hemlandet och fick 18 års fängelse. Elva av dem satt han sedan i isoleringscell. När straffet var avtjänat sökte han politisk asyl i Sverige, nekades det och förbjöds lämna Israel och att tala allvar med utlänningar. Och där sitter han nu.

Det är klart att döden är ett ännu värre resultat av visselblåsande. Det drabbade Sergej Magnitskij 2007, när han som revisor avslöjade ryska statstjänstemäns brottsliga affärer i ett företag. Han häktades i över ett år och dog bara några dagar innan han skulle släppas. En stat ska hålla inte bara snälla medborgare vid liv utan även dem som blivit obekväma för staten, särskilt om de befinner sig i dess vård.

Men ibland händer det oväntade, att ett visselblåsande av minst samma magnitud som Mordechai Vaunus avslöjande av Israels atombomb slutar som rena hollywoodfilmen.

Under »det amerikanska kriget« (som vietnameserna säger) jobbade den före detta marinkårssoldaten Daniel Ellsberg en tid för UD och besökte därvid Vietnam, där han insåg att USA inte kunde vinna kriget och att alla beslutsfattare också insåg det – medan de öppet sa tvärtom. Politiskt korrekt, alltså. Ellsberg lämnade UD och jobbade sedan för ett företag, som gjorde anayser på offentliga uppdrag. Där fick han insyn i regeringshandlingar som visade, att inte ens de själva trodde på seger. Dessutom visade dessa dokument, Pentagonpapperen kallade, vilka osnygga skäl USA hade för att förhindra att Vietnam återgick till att vara ett eget land.

Detta berättade han för senatorer, eftersom en senator som visselblåsare inte kunde straffas. Men ingen senator ville blåsa, så till slut gick han själv till pressen med de 7.000 sidorna. Det ledde till åtal för stöld, stämpling mot staten och spionage, och Ellsberg såg fram emot att sitta i sinkabirum resten av sin levnad.

Emellertid hade regeringen under president Richard Nixon sökt få tyst på Ellsberg genom att sprida elaka rykten om honom, göra inbrott hos hans psykolog och till och med söka mörda honom. Detta uppdagades under rättegången, som slutade med att åtalet mot visselblåsaren lades ned.

När Jan Guillou en tid senare släpptes efter ett års fängelse för den så kallade IB-affären, fick han vid ett offentligt möte – där undertecknad satt i publiken – frågan hur det kunde komma sig, att Ellsberg friats efter ett så mycket större avslöjande som det med Pentagonpapperen, medan IB-affären i Sverige givit fängelse. Guillou svarade, att han i finkan läst lite juridik och funnit, att den anglosaxiska rätten (som USA efterlever) till skillnad från vår germanska kan låta ändamålet helga medlen. Ellsberg hade ju visat att USAs regering ljugit för sitt folk.

Idag överträffas Pentagonpapperens visselblåsares 7.000 sidor av Julian Assanges och Wikileaks 400.000 dokument om kriget i Irak. Tur att tekniken gått framåt, så att de inte behövde lämna in dem som 400.000 A4-ark på någon redaktion…

Assange är inte amerikanare och skulle nog inte behandlas med silkesvantar om han åkte dit, men innan han hamnade i den rävsaxen var han i Sverige inblandad i en föregångare till #metoo och har nu suttit många år på Ecuadors ambassad i stället för att åka till Sverige för att förhöras om otukt – med, som han tror, uppenbar risk att Sverige skulle skicka honom till USA.

Större omfång än Pentagonpapperen har också Edward Snowdens avslöjande av hur mycket Förenta staterna avlyssnar både andra länder (även sina vänners) och sina egna medborgare. Han är nog den i min lista med de värsta framtidsutsikterna, vilket han insåg och sökte asyl i Sverige. Det fick han inte, och vid en mellanlandning i Moskva drog USA in hans pass, så att han blev tvungen att stanna där.

Om denne unge mans visselblåsande har Oliver Stone gjort en spelfilm, Snowden (2016). De unga läsare, som inte känner så mycket till om Stone bör veta, att han gjort sin tid i Vietnamkriget och därefter spelat in en amerikansk variant av finska Okänd soldat, filmen Plutonen (1986) och tre år senare Född den fjärde juli om en vietnamveteran som från rullstolen vänder sig emot regeringens krig. Just idag känner vi Oliver Stone genom hans tio timmar långa dokumentärserie om USAs efterkrigshistoria och intervjuserien om Vladimir Putin.

»Snowden« visar filmstudion på Folkets hus nu på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser samma dag som Snowden visas – fast hundra år tidigare, revolutionsåret 1917

Militären i Finland fordrar vapenstillestånd

___________

Ett maximiprogram för en snabb lösning av Rysslands inre problem.

___________

HAPARANDA, torsdag.

(H. K.) Ett möte av representanter för de i Finland förlagda trupperna har, enligt Russkoje Volja, antagit en resolution, vari framställas följande krav:

Vapenstillestånd på alla fronter för underhandlingar om fred utan erövringar och skadestånd på grundvalen av folkens självbestämningsrätt; all jord överlämnas omedelbart i jordkommittéernas händer och förvaltas tills konstituerande församlingen sammanträder; kontroll från arbetarnas sida över förbrukning och fördelning; arméen demokratiseras; dödsstraffet avskaffas omedelbart; principen om nationernas i Ryssland självbestämningsrätt bör faktiskt följas; valen till nationalförsamlingen böra ske på den utsatta tiden, den 25 november.

Dagens Nyheter 1917-10-26

Kära läsare 2017: notera kraven i några få ord: FRED och JORD kommer först, Demokratisering och Bort med dödsstraffet därnäst. Sedan kommer Nationernas självbestämmanderätt. Det första kravet, det på fred, kommer nästa månad att genomdrivas med mycket ödesmättade följdverkningar. Det sista kravet kommer om två månader att få en hundraårig verkan för furstendömet Finland.

DS

LIVBÅT

I en eka på oceanen

På Kiruna bokhandel låg en bok, som hette »Livbåten«. Väl medveten om, att filmstudion i höst skulle visa en film med samma namn – om än i obestämd form, »Livbåt« – lockades jag att köpa boken.

 

Det var en spännande historia i deckarstil. Boken var kanske förlaga till filmen? Nå, nu visade sig författaren vara en högst levande dam, Charlotte Rogan, som vid en hastig blick påminner om Åsa Larsson till utseendet, och henne ska jag ju lyssna till i kväll vid Bokfestivalens öppnande. Filmen däremot spelades in i slutet av andra världskriget, 1944, av Alfred Hitchcock, som inte alls lever idag. Således drar jag slutsatsen, att de två inte har något annat än idén gemensamt.

Rogans livbåt guppar runt på oceanen 1914, två år efter Titanics undergång, så man förstår uppslaget. Hitchcocks guppar i realtid, kan man säga, eftersom mängder av livbåtar måste sjösättas hela tiden där ute, där striderna pågick medan filmningen skedde. Hitchcock gav John Steinbeck i uppdrag att skriva manus om följderna av att ett passagerarfartyg torpederats av en tysk ubåt.

Jämför med vårens film i filmstudion, Sänkningen av Laconia. I den filmen hjälper ubåtens besättning de skeppsbrutna i livbåtarna, sedan ubåtschefen upptäckt misstaget med passagerarfartyget (en sann historia).

I Hitchcocks/Steinbecks historia följer man som i Rogans bok de skeppsbrutna ute på villande hav i liten båt men med kriget inte bara runtomkring sig utan så att säga ombord. Ty i filmens livbåt ryms en aristokrat, en journalist, en maskinist med kommunistiska åsikter, en mor med sitt livlösa barn och några till, sammanlagt åtta personer. Som lite senare blir nio när ytterligare en nödställd räddas ombord: en tysk ubåtskapten…

Den som vill testa, om en viss kvinna respektive viss man skulle duga som livskamrat, kan ta med vederbörande på någon veckas öde fjälltur med övernattning i tält. Går inte det, kan man vistas tillsammans någon månad på Atlanten i en eka. I bägge fallen kommer man snart att få veta, vad den andre/a (och man själv!) går för.

Detta anspelar författaren Rogman på i Livbåten och regissören Hitchcock på i filmen Livbåt.

Hitchcock spelade inte in sin film i sitt hemland England, som ju bombades dagligen, utan i lugn och ro i Förenta staterna. Ändå blev det dramatiska inspelningsdagar, då besättningen (rollbesättningen som spelade livbåtens besättning) drabbades av att indränkas i olja och vatten, bli sjösjuka, få lunginflammation och knäckta revben samt angripas mentalt, som då den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Tallulah Bankhead vid nyheten om att det verkliga Italien kapitulerat i det verkliga kriget, som ännu pågick, skrek till den österrikiskfödde men antinazistiske medspelaren Walter Slezak att »hoppas de utgjuter allt tyskt blod«, att hon hatade alla tyskar och hatade honom.

»Beklagar«, sa Slezak.

Hitchcock ville inte ha filmmusik, för då skulle publiken undra var farao den kom ifrån mitt ute på Atlanten. Kompositören David Raskin kommenterade det med, att det skulle han gärna förklara för herr Hitchcock, om denne förklarade var kameran kom från.

En person ombord kallas George fast han heter Joe, vilket tydligen dåförtiden var vanligt att kalla svarta personer i Amerikat, sedan man vant sig vid att svarta tågvärdar kallades så efter tågkompaniet Pullmans ägare George Pullman. Manusförfattaren blev rasande på regissörens nedlåtande attityd gentemot skådespelaren Canada Lee, som spelar Joe. Steinbeck kallade Hitchcock »rasistisk«.

Charlotte Rogan har förresten den svenska upplagan av »Livbåten« avbildad på sin hemsida. Läs den boken. Filmen visas nu på torsdag på folkhögskolan.

Men nu är det dags att gå och höra Åsa och andra intressanta författare på Bokfestivalen, ett evenemang väl i klass med filmfestivalen men utan känsla för andra kulturyttringar. De förlägger ju varje år Bokfestivalen tisdag till torsdag, trots att filmstudion visar film varje torsdag, en kulturförening som verkat betydligt längre än Bokfestivalen – sedan 1954.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser samma dag som Livbåt visas – fast hundra år tidigare

Vi har sett städer byta namn efter »murens fall« (som Karl Marx-Stadt som blev Chemnitz) eller efter »Sovjetunionens sammanbrott« (som Sverdlovsk som blev Jekaterinburg) och så vidare. Men som resultat av den ryska revolutionen 1917 har det också ägt rum i vår omedelbara närhet:

Vasa, icke Nikolaistad.

Interimsregeringen har vid föredragning den 13 dennes bifallit senatens framställning om, att staden Nikolaistad finge återtaga sitt ursprungliga namn Vasa.

Hufvudstadsbladet 1917-10-19

Nikolaistad hette Vasa alltså mellan 1855 och 1917 efter ett kejserligt dekret, så kallad efter tsar Nikolaj I.

Krigshändelserna behandlas nästan så alldagligt som en evenemangskalender i Kiruna Annonsblad. En rubrik i Hufvudstadsbladet samma dag lyder:

Tyskarna äro herrar öfver Ösel och Riga-viken.

Ösel är en estländsk ö med svensktalande befolkning och Rigaviken är en strategisk plats för örlogsflottan. I och med att Ösel är tagen hotas hela Estland, och därför:

Ett sent i natt ingånget telegram förmäler att i följd af det hotande läget en planmässig evakuering af staden Reval vidtagit. Skolornas verksamhet har afbrutits. En stor del af invånarna afreser från staden.

Hufvudstadsbladet 1917-10-19

Den stad vi idag kallar Tallinn kallades i svensk historia Reval, och så sent som under sovjettiden stod det i Hufvudstadsbladets TV-tablåer vid sidan av Yle och SVT »Reval kanal 1«…

Men åter till första världskriget. Det är fortfarande en vattendelare i rysk politik. Kerenskijs revolutionära regering vill fortsätta det, medan bolsjevikerna och arbetar- och soldatråden vill avsluta det. Författaren Maksim Gorkij är aktiv för den senare hållningen:

Gorkijs tidning Nov. Schisnj angriper skarpt

Ryska regeringens hållning i fredsfrågan.

Hufvudstadsbladet 1917-10-19

Om någon undrar över det svenska språket i de finländska tidningarna, så är det detsamma som i de rikssvenska Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Nämligen skrivna med en äldre grammatik, som Svenska Akademien övergett 1906. Den gamla stilen lever ännu kvar, dock icke i Åbo Underrättelser. Den tidningen skrifver inte bref och själfständighet utan skriver i enlighet med reformen brev och självständighet. Så gör också Österbottningen men använder i gengäld typsnitt som var vanliga på 1800-talet. Läs själv om krigshändelserna på Ösel och ubåtsangrepp:

 

För att avslutningsvis upprätthålla skenet av filmkrönika kan vi ögna igenom filmtitlarna på de stockholmska biograferna denna dag och finner då bland andra dessa:

Desertören

Flickan från Magasin du Nord

En hustru i en hast

No:4 Atta Boy

Jungfrun av Orléans

Carmen

Flickan som bedårade alla

Fjällgodsets hemlighet

Apans hand

Tösen från Stormyrtorpet

Katarina Karaschkin

Kvinnliga huvudroller var det i alla fall gott om på den tiden.

 

DS

THE HANDMAIDEN

Kammar-

jungfrun

som slutade

vara jungfru

Jungfrubröst kallas en sorts geléhallon. En Narviksflicka kom till Kiruna på sin möhippa och utmanade: »Smak mine deilige jomfrubryst!«

 

Hade undertecknads krönikor fortfarande publicerats i Kiruna Annonsblad, skulle väl före publiceringen ett e-brev ha kommit som ett brev på posten: »Var god ändra den här krönikans rubrik och ingress«. En tidningsredaktion vill ju inte bli nedringd av upprörda läsare.

Ty så vist är det ordnat i vår pressvärld, att man räknar med att läsarna tar en överblick på en sida, ögnar sedan igenom rubrikerna och i tredje hand läser ingressen till artiklarna. Att de skulle läsa hela artiklar kommer kanske i femte eller sjätte hand.

Mina ärade läsare har nu kommit så här långt och får då förklaringen till intresset för jungfrubröst: det är jungfrun som intresserar. Ordet jungfru.

Robin Hoods käresta kallades jungfru Marion i böckerna jag läste som barn, men idag kallar vi sällan unga kvinnor jungfrur, hur mycket de än hållit på sig. Förr i tiden hade också adliga och förnämt rika familjer självklart så kallade kammarjungfrur i sina hushåll.

År 1985 skrev den kanadensiska författarinnan Margaret Atwood en roman, som på engelska hette The handmaid’s tale och på svenska Tjänarinnans berättelse. Handmaid betyder tjänarinna eller kammarjungfru. Historien handlar om en kvinna som i ett framtida fundamentalistiskt samhälle blivit så gott som fjättrad vid spis och barn. Som i det föraktfulla – alternativt satiriska – talesättet »Är hon mer än 10 meter från spisen har hon rymt!«, vilket händelsevis är namnet på en Facebookgrupp. Därmed står det väl klart, att det talibanska föraktet för kvinnor varken är historia eller afghanskt.

Ty nej – vi vet ju hur ofta kvinnor slagits ihjäl av svenska män, som inte tålt att se sina kvinnor som fria människor. Den sortens män har tolkat uttrycket »min kvinna« som »min slavinna«. Det var inte utan orsak Stieg Larsson kallade sin första bok om Lisbeth Salander Män som hatar kvinnor.

Ordet kammarjungfru är trots allt historia (utom i kungahuset). Idag ser vi kvinnor i det yrket i engelska tv-serier mest. Och på bio. Margaret Atwoods bok blev film 1990 med den svenska titeln Mardrömmen och som tv-serie i år (dock inte i Sverige). Drama, romantik, science fiction klassificerar databasen »Mardrömmen« som. Atwood själv föredrar att kalla den »spekulativ fiktion« i stället för sf. I alla fall motiveras väl mardrömmen av att kristna fundamentalister tagit makten i ett framtida USA, som man inte får lämna, för då straffas man. Till exempel genom att bli någon hög fundamentalists kammarjungfru och fru för att bära hans barn. Liknar lite Isis-stuk, inte sant?

Spekulativ fiktion, jaha. Det där kommer ju aldrig att hända i verkligheten…

Men filmen kanske skulle vara något för filmstudion? Filmen går inte att få tag på just nu, så tills vidare får vi på torsdag hålla till godo med en ny sydkoreansk film om en kammarjungfru som slutar vara jungfru, The handmaiden (2016), som inte är gjord efter Atwoods bok utan utspelar sig i Korea, medan det var koloniserat av Japan (något som förklarar    koreaners – både i nord och i syd – rädsla för Japan, men det är en annan historia). Där behöver herrefolket kammarjungfrur.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad händer samma dag som filmstudion visar sin film – fast 100 år tidigare – i revolutionens Ryssland och Finland?

I skrivande stund 2017 kanske den katalanska delregeringen utropar ett självständigt Katalonien. Hela 38 procent av valmanskåren var ju för det i folkomröstningen. De hade kanske önskat sig 95-procentigt stöd som i folkomröstningen på Krim, då folket valde att tillhöra Ryssland. Ty vad Kataloniens återstående 62 procent önskade framgick inte, men nu har ju stora demonstrationer mot en delning av Spanien förekommit.

Den krimska omröstningen 2014 skrattade omvärlden åt, men vad vet jag? – De hade redan 1991 med 93 procent röstat för att stå utanför Ukraina. Men jag kan inte ta en folkomröstning med en veckas varsel som den 2014 på allvar. Den katalanska kunde inte heller tas helt på allvar på grund av åtskilliga formella fel. Och för att den var olaglig. Det hade den korkade spanska statsledningen kunnat nöja sig med, då hade den vunnit anseende. I stället lät den polisen ställa till våldsamheter och blåste därmed under den separatistiska brasan.

Den katalanske ledaren Carles Puigdemont påminner i sin tur om sin litauiske motsvarighet Vytautas Landsbergis i slutet av sovjettiden, då denne försökte bryta ut Litauen ur Sovjet med självsvåldiga åtgärder och provokativa uttalanden i fullständig övertygelse om att Nato skulle komma honom till hjälp. Att han riskerade storkrig oroade honom inte. Ej heller verkar Puigdemont oroad över om det skulle bli krigiska följder.

Ändå: »Ingenting är värdefullare än oberoende«, vill jag minnas att Ho Chi Minh sa. Men man bör påminna sig om, att om skälet att lämna ett land är, att man är less på att bidra till fattigare delar av riket, så har det skälet mörka historiska paralleller. Så började Jugoslaviens sönderfall. Och den ärade läsaren vet nog, vad det ledde till.

Och ingenting är nytt under solen. Här en notis från orostiderna 1917, när Ryssland just proklamerat sig som republik:

Lithauen beslutar bilda ett oberoende rike.

Z ü r i c h, 9 okt. (Petr. ag.) Lithauiska byrån meddelar, att lithauiska landtdagen, som den 15 september sammanträdde i Vilna, enhälligt beslutat bilda ett oberoende lithauiskt rike. Den slutliga regeringsformen kommer att utarbetas af Lithauens konstituerande nationalförsamling, som skall sammankallas till Vilna.

Hufvudstadsbladet 1917-10-12

Vi har i tidigare krönikor sett, hur Finland och Ukraina rest liknande krav. Notisen nedan visar, att vitryska krav inte går lika långt:

Hvit-ryssarnas autonomisträfvanden.

MOSKVA, 11 okt. (Petr. ag.) Hvitryska representantmötet godkände vid afslutningssessionen en resolution, hvari framhålles, att för Hvit-Ryssland en omfattande själfstyrelse är nödvändig, att Hvit-Rysslands existens är möjlig endast inom gränserna för den ryska republiken och att icke en enda del af Hvit-Ryssland kan vid fredsslutet öfverlåtas åt Polen eller Litauen och ännu mindre åt mot Ryssland fientligt sinnade stater.

Dagens Press 1917-10-12

Samtidigt pågår ju första världskriget för fullt! Följande notis kommer att visa sig vara mycket mer avgörande för kommande händelser i höst.

Soldaterna önska endast ett: slut på kriget.

,,R e t s c h” meddelar följande tilldragelse vid Petrograds arbetare- och soldatråds senaste sammanträde:

Ett mäktigt intryck gjorde officeren Dubasovs uppträdande. Han anlände direkt från fronten och yttrade i sitt andragande bl.a.:

,,I detta nu önska soldaterna hvarken jord eller frihet. De yrka endast på ett: ett snart slut på kriget. Hvad här än må talas, så komma soldaterna ej att strida”.

Detta yttrande gjorde på mötet ett intryck som ej kan i ord beskrifvas. Midt under den tystnad som följde på Dubasovs andragande hördes en röst:

— Så hafva ej ens bolschevikerna någonsin talat!

Dubasov svarade:

— Vi veta icke, och det intresserar oss ej hvad bolschevikerna prata. Jag fullgör endast min skyldighet då jag säger eder det, som soldaterna bedt mig säga.

Björneborgs Tidning 1917-10-12

Här vore det på plats med tre ödesmättade punkter…

Men låt oss avsluta med vad de fala skandinaverna samtidigt haft för sig:

Skandinaviska resebyrån i Petrograd – en spionbyrå

PETROGRAD, torsdag. (Sv. T.) Militärmyndigheterna ha stängt Skandinaviska resebyrån, sedan det blivit bevisat att den verkat som spionbyrå. Den har arbetat i Petrograd i ett tiotal år.

Svenska Dagbladet 1917-10-12

DS

MANCHESTER BY THE SEA

 

Köpingen vid havet

 

I Trelleborgs kommun finns en by som heter Alstad och en bit längre bort en Fru Alstad. De tycks ha avlat av sig, för där finns också en Lilla Alstad.

 

Nu hävdar trelleborgarna, att så hänger det inte alls ihop. Men vägskyltarna har jag sett, och ortnamn bestående av flera ord får tanken att flyga.

Det är väl klart, att när Yorkbor flyttade till Amerikat döpte de gärna sin bosättning till Nyyork (fast andra var redan där; New York hette först Nya Amsterdam). Lika naturligt är det att sätta ut väderstreck och åldersstreck i namnet, som Södra Bredåker i Bodens kommun och Gamla Köpstad i Varbergs kommun.

Lite mer yviga är namn som Södra Bergsbyn och Stackgrönnan – jo, det är ett enda, inte två ortnamn och ligger i Skellefteå kommun. En enda ort är också Garn och Eckene i Lilla Edets kommun.

Hemmestorps eke och Hemmestorps fure är två byar i Sjöbo kommun, vilka man torde kunna åtskilja när man ser vilken sorts skog som växer där.

Det är alls inget svenskt fenomen med ortnamn bestående av längre förklaringar. Se bara på vår närbelägna Mo i Rana i Norge. Ligger en ort nära kusten eller ett vattendrag, så är det ytterst vanligt att det framgår i ortnamnet. Det kan skrivas som Frankfurt an der Oder (Frankfurt vid Oder i östra Tyskland), Frankfurt am Main (Frankfurt vid Main i västra Tyskland) eller med bindestreck som Rostov-na-Donu (Rostov vid Don i sydvästra Ryssland).

Man kan förstås beskriva närheten till en älv eller strand eller något annat som ett enda ord, till exempel Hunnebostrand (i Sotenäs kommun) eller Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch, vilket den goda läsaren uppmanas att själv försöka läsa högt i stället för att lösa korsord eller något annat.

Stället ligger på än Anglesey i Wales, och undertecknad har själv fått namnet uttalat för sig av föraren till en bil jag liftade med i sagda land. Särskilt svårt att härma uttalet har jag med ll (lägg märke till, att i namnet står fyra l i rad på ett ställe), som i korsord räknas som en bokstav och uttalas ungefär som när norr- och västerbottningar svarar »ja« genom att tvärt suga in luft. I walesiskan tillkommer därtill ljudet av l…

För att ingen ska tro att namnet bara är på skoj, så håll till godo med dess betydelse:

Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helige Tysilios av den röda grottan kyrka

Men det har väl inte så värst mycket med film att göra, kan uppmärksamma läsare nu finna läge att påpeka. Inte så värst mycket, kanske, men något.

Walesiska (kymriska) var den store brittiske skådespelaren Richard Burtons modersmål. Hans underbara engelska lärde han sig först i skolan, ungefär som när en del samisk- och finsktalande lär sig svenska.

Ytterligare filmanknytning: i England finns en mångmiljonstad som heter Manchester. Den ligger inte vid havet, men – som framgår av ortnamnet – det gör Manchester-by-the-Sea, som ligger i Nya England som ligger i Förenta staterna. Havet i fråga är Atlanten. Invånarantalet är lägre än i dess engelska förlaga, drygt fem tusen enligt senaste folkräkningen. Invånarnas svar på Kiruna-Tidningen och Kiruna Annonsblad, The Manchester Cricket, utkommer en gång i veckan, och deras svar på NSD, Gloucester Daily Times, sex gånger.

Med denna information i bakhuvudet borde Kirunabor kunna känna sig hemma i en film som heter Manchester by the sea. Inte för havets skull, men för den lilla världens:

Folk flyttar ut. En har lämnat både byn och frun och blivit vaktmästare i storstaden Boston medan hans äldre bror stannat kvar. Men en dag avlider brodern och efterlämnar en son i högstadieåldern. Någon änka är inte med i bilden, så någon måste bli målsman åt barnet, som väl tycker sig vara mer än ett barn.

Se där bakgrunden till, att vaktmästaren motvilligt återvänder till den lilla världen.

Låter det spännande? Inte? Men då ska jag snabbt påpeka, att dramer kan vara hur givande som helst, även om de låter som om de är urtråkiga. I september drog den isländska filmen från 2015 Bland män och får stor publik i filmstudion. Efter septemberseriens sista film om en mans kamp med Försäkringskassan, Jag, Daniel Blake från 2016, kom ett brev till filmstudions styrelse:

…vilken upplevelse! Jag satt filmen igenom helt koncentrerad och med en växande irritation och ilska över det vansinniga systemet. Jag tar tillfället i akt och vill ge dig och styrelsen min uppriktiga uppskattning för vad ni gör. Jag ser fram emot torsdagarna, konceptet med en liten fika före filmen har gjort det till, inte bara en filmkväll utan också till en social träffpunkt.

Så varför skulle inte ett drama om en motvillig målsman till en lika motvillig tonåring i en amerikansk småstad kunna locka? – Om inte annat kan man ju själv konstatera, att amerikansk film inte är detsamma som hollywoodfilm – om någon förstår vad jag menar (som Oliver B Bumble brukar säga).

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad nytt revolutionsåret 1917 samma dag som filmstudion hundra år senare visar film?

Helsingfors har fått en ny biograf, som inleder med ett drama väl i klass med »Manchester by the sea«, om man får tro premiärannonsen:

R E V O N T U L I

Ny biografteater. Eriksgatan 5.

Speciellt Intressant!

OBS.! Denna vecka förevisas första serien af världens största nyhet, en film från revolutionens skräcktid.

Oöfverträffad monopolfilm.

Största och mest spännande seriebild tills dato.

Underbara situationer från sandöknar. Outsägligt spännande handling. Mästerlig kinematografering. Filmen, till hvilken något motstycke aldrig förevisats i Finland, är

„LIBERTY” (frihet).

.Äfventyrsfilm i 12 serier (omkr. 46 delar), författad af Jaques Jaccard. På scenen uppträda flere tusental personer.

„Liberty” är en film som i fråga om hjältemod, fantasi och spännande situationer är oöfverträffad. Den är utmärkt för de många spännande och liffulla äfventyren, hvilka öfverflöda af häpnadsväckande, men samtidigt tillförlitliga och konsekvent framställda situationer.

OBS.! 2 kuplettsångare.

I dag fredag uppträder och endast under denna vecka de berömda Gidi Hellström och K. Lahti. Förevisningen börjar kl. 3, söndagar kl. 2. Biljetter säljas ½ timme tidigare för undvikande af alltför stor trängsel.

I Helsingfors håller man även reda på vad vi tar oss före här uppe i lappmarken. Hufvudstadsbladet berättar om något som kanske föregår det folkliga dopet av lokaltåget Kiruna – Narvik till Karven:

OCKSÅ EN „FÖRLOSSNING”.

Svenskarnas smuggling öfver Narvik synes ha antagit betydande dimensioner. Smugglarnas slughet är stor. Nyligen sökte en dam uppträda såsom varande i välsignadt tillstånd, och vid visitationen nedkom hon – med en betydlig kvantitet kaffe och andra förbjudna varor. En annan dam uppträdde i en uppseendeväckande krinolin, hvars foder visade sig vara dubbelt och innehöll åtskilliga kilo kaffe. Med anledning af detta smugglingsförsök har vid Ofotenbanan anställts en kvinnlig tullfunktionär.

I övrigt är det liksom ständig regeringskris i Ryssland. I Petrograd pågår en demokratikonferens och i Finland redovisas röstresultaten från lantdagsvalet. Samtidigt fortgår kriget, som lakoniskt rapporteras i varje nummer i denna stil:

Ryska flygare i liflig verksamhet.

A k t i v a a r m é n, 3 okt. (Petr. ag.) Trots den ogynnsamma väderleken ha våra flygare befunnit sig i liflig verksamhet. Under den förflutna veckan ha våra flygare fällt 5 fientliga aeroplan och tvungit 6 att gå ned. Af våra aeroplan ha två icke återvändt. En af våra luftballonger har uppbränts. På västra fronten försökte fientliga rekognosceringsafdelningar närma sig våra skyttegrafvar österom Baranovitsch och nordost om sjön Vygen, men tillbakaslogos. På rumäniska fronten har fienden i rayonen Muncelu upprätthållit energisk artillerield. På den öfriga fronten ha förekommit skott-växling och rekognoscörverksamhet.

Hufvudstadsbladet 1917-10-05

DS

JAG, DANIEL BLAKE

 

Hur man än vänder sig har man ändan bak

 

I Nådens år 1975 lyfte jag med rak rygg en 25 kg tung lyftögla för att släppa ned den över kanten på ett skott på fartyget jag var med och byggde. Men en balk hindrade mig från att nå ända fram till skottet med knäna, så jag böjde ryggen en aning för att få öglan över kanten och släppa den. Det skulle jag inte ha gjort.

I förstone verkade inte något ha hänt, inte mer än att jag blev illamående och vinglig en liten stund. Dagen efter, däremot, vaknade jag S-formad och fick åla mig ur sängen och se fram emot en tid av konvalescens. Som upprepades.

Långt senare blev jag uppringd av en läkare, som jag aldrig hade träffat under behandlingen på sjukhuset. Mannen kallade sig förtroendeläkare hos Försäkringskassan och bedömde, att min skada inte var en arbetsskada. Det hade han kommit fram till utifrån läkarjournalen. Detta gjorde mig så förargad, att jag överklagade. På den tiden var man inte så lättkränkt, men här hade ordet verkligen haft sin plats.

Vad jag inte hade förstått var, att det handlade om pengar. Skadestånd, alltså. Sådant hade inte jag tänkt på. Jag hade ju vårdats och fått sjukpenning alldeles som på räls. Men att den bestämmande läkaren inte ens ville träffa mig men ändå hävda att jag hade något medfödd snedvridning i ryggen, det gjorde att jag överklagade ända upp till Försäkringsöverdomstolen. (Idag kan jag möjligen medge, att jag måhända har någon medfödd snedvridning, men inte i ryggen.)

Det var en nyttig lärdom att se, hur en sådan process går till. Tänk bara att verkmästaren några år efteråt kallar in en till telefonen, i vilken någon jurist i Stockholm vill intervjua en om fallet, och samtalet nästan omöjliggörs av bullret runtomkring.

Hur slutade det då? Tja, två av tre på Försäkringsöverdomstolen gick på min linje, så Försäkringskassan vann alltså. Men lilla jag kom in som god tvåa.

På den tiden var det nog ändå idylliskt. Idag kan folk mötas av besked i den här stilen:

Under ovanstående tid kan du ha rätt till ersättning i form av aktivitetsstöd utvecklingsersättning. Det är försäkringskassan som fattar beslut om ersättning och ersättningsnivå samt ansvarar för att den betalas ut. För att få ersättning ska du varje månad skicka in blanketten Försäkran (FK 5057) till Försäkringskassan. Du kan bli skyldig att betala tillbaka ersättning om du lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller om du inte anmäler förändringar. Arbetsförmedlingen kan begära att få uppgifter från Försäkringskassan och/eller anordnaren om det du angett på din försäkran. Meddela snarast Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om du inte kan börja programmet eller om förutsättningarna för detta beslut ändras.

Detta kunde vara taget ur torsdagens film på torsdag: Jag, Daniel Blake. Men den är brittisk (från 2013).

Den 59-årige snickaren Daniel Blake får en hjärtattack, blir sjukskriven och läkaren avråder honom å det bestämdaste från att arbeta. Men den engelska försäkringskassan avslår hans ansökan om sjukpenning och han måste söka jobb. Emellertid kan han inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpenning eller söka jobb-bidrag.

Det låter som utförsäkring och fas 3 eller dylikt.

Regissören Ken Loach berättar i en intervju för Rosemarie Södergren om hur de förberett filmen:

Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att han inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken…

Ken Loach är över åttio och har gjort dryga femtiotalet filmer för bio och teve. Filmstudion har visat åtskilliga. Innehållet är oftast socialrealistiskt, gärna roligt samtidigt. Ibland tragiskt. Några filmer är våldsamma. Och så någon gång en

dokumentär.

Han slog igenom stort med Kes, falken 1969 och passerade väl kulmen på våldsamheter i Route Irish 2010 för att återkomma två år senare med en rolig film om småbusar och whisky: Änglarnas andel (min whiskyprovande broder blev så förtjust i den, att han tog med den till whiskyprovarföreningen som uppbygglig förströelse).

Det är för övrigt ett vanligt tema på bio. Whisky, alltså. I vilda västernfilmerna kommer revolvermännen efter några dagars ritt genom öken och stäpp in i första bästa bar och »ska släcka törsten« med whisky. Vad säger whiskyprovarna om en sådan kur? Och så hette en av de roligare filmerna i historien Massor av whisky (1949)…

En film om en som misslyckas att söka jobb och vara sjuk på en gång låter inte som veckans action. ­– Men hej, vad man kan bedra sig! Det finns naturligtvis en kvinna med i historien också, och där är dråpligheter mitt i eländet. Loach vet hur en slipsten ska dras. (Och som bakgrundsinformation kan nämnas, att han 2013 gjorde en dokumentär om hur den brittiska samhällsandan efter andra världskrigets slut drev igenom djuplodande reformer såsom allmän och fri sjukvård, men hur den andan i senare tider förbyttes i egennytta, som började rasera vad som byggts upp genom moderna politikers försorg – såväl Winston Churchill som Tony Benn är med i filmen.) Den dokumentären hette just »Andan från 45«, alltså Spirit of ’45. Vilken alltså inte råder längre, i Daniel Blakes England.

Men med Ken Loach har man aldrig tråkigt.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Äventyrliga nyheter från samma dag som nu på torsdag – för hundra år sedan, revolutionsåret 1917

 

Öfvergrepp af ryska

gränssoldater.

___

Beskjuta svenska arbetare

vid Torne älf.

___

LULEÅ, torsdag. Till k. bfhde har från k. bfhdes inspektör i Tornedalen inkommit en rapport, enligt hvilken flottningschefen J. O. Sjöberg anmält att ryska gränssoldater den 24 dennes vid 5-tiden på eftermiddagen aflossat en mängd skarpa skott mot svenska flottningskarlar som förde en timmerflotte i Torne älf samt mot en svensk fiskare A. Fräki från Kuckola, hvilken med sin roddbåt kommit norrifrån och slutit sig till flotten. Kulorna slogo ned rundt omkring flotten, men ingen träffades. Fräki rodde skyndsamt mot svenska landet under fortsatt beskjutning från de ryska soldaterna, hvarvid ett skott gick igenom båten. Det syntes som om Fräki särskildt varit målet för beskjutningen, men skott aflossades mot flotten äfven sedan Fräki rott från denna.

I en rapport från svenska militärbevakningen bekräftas flottningschefens uppgifter, och Fräki har vid förhör äfven lämnat enahanda uppgifter. Han har vidare försäkrat att han icke sedan lång tid tillbaka varit på andra sidan gränsen och icke på något sätt gifvit de ryska soldaterna anledning att misstänka honom för något som kunde berättiga dem att förfölja honom.

Meddelande om saken har lämnats till ryske konsuln i Haparanda.

(Svenska Dagbladet 1917-09-28)

 

Om den gode läsaren undrar över förkortningen k. bfhde, så är det helt enkelt den »kunglige befattningshavande«, det vill säga landshövdingen…

DS