THE SALESMAN

En handels-resandes nöd

Iransk film lättar på slöjan.

När jag gick i gymnasiet hade jag en geografi- och biologilärare, som öppnade våra ögon för omvärlden. Han berättade, att om man i något arabland kom in i en gränd i någon småstad och där råkade möta en okänd kvinna, kunde hon förskräckt ta tag i särken och dra upp den över ansiktet för att dölja det, därmed blottande de kroppsdelar »som vi i Europa döljer allra mest«.

Något åt det hållet lekte en tjeckoslovakisk teveserie för barn och unga med på 1970-talet (om jag såg den på svensk eller finsk teve vill jag låta vara osagt). Huvudpersonerna var från framtiden och sökte information från vår tid, information som de visste fanns i ett dokument, som en på vår tid levande vetenskapsman hade undanlagt och glömt. I framtiden hade de beräkningar han gjort varit värdefulla, när de råkade ut för en naturkatastrof. Därför var patrullen från framtiden i huset för att leta.

Framtidsmänniskorna var helt ovana vid trappor och fick en del besvär med tvåvåningsvillan. De ville också klä sig samtida för att inte sticka ut, eftersom deras vistelse drog ut på tiden. En kvinna i patrullen fann en hel garderob, som hon prövade sig igenom och var därigenom en längre stund helt naken. Och skallig, hon hade tagit av sig sin peruk under klädprovandet (peruker bar de alla, visade det sig). Plötsligt kom en av de manliga i patrullen in i rummet utan att knacka (dörrar med handtag var också besvärliga för dem). Kvinnan blev då så förskräckt, att hon tog ett plagg hon just skulle till att dra på sig och la det över skallen. Mannen bad om ursäkt men fortsatte att prata med henne utan att se åt sidan. Det var att man var skallig som var det pinsamma för framtidens människor.

Under en vistelse i Afghanistan hörde jag historien om att kvinnornas utmärkta stormskydd, burkan, uppstått hundra år tidigare, då någon rik knös med flera fruar ogillat att andra män såg åt hans fruar. Han sa då till dem att skyla sig helt och hållet. Som skydd mot snöstorm var burkan alltså inte tänkt.

I mullornas Iran är huvuddukar påbjudna, med risk för spöstraff om man bryter mot budet (dock inte för män, de behöver inte dölja hår och ansikte alls).

Trots att kvinnor måste gå omkring som lilla spöket Laban i dagens persiska rike, är de både bara och barhuvade när så krävs i iranska filmer. Hur realistiskt skulle det annars vara, om de spelat äkta par och i rollfigurernas egna lägenheter inte fått gå oblygt omkring som de skulle ha gjort i verkligheten?

Det är lustigt med diktaturer, att deras kulturutbud kan vara lysande men sedan censureras för de egna medborgarna – och samtidigt kan de exportera förbjudna kulturyttringar och vinna priser utomlands. Vi som var med kan minnas, att på Sovjetunionens tid kunde filmer därifrån slå i väst, medan de inte fick visas i hemlandet.

Så är det ibland med Iran. Asghar Farhadi heter en iransk regissör med sin kinomatografiska utbildning genomgången i hemlandet, en man som gjort flera internationellt uppmärksammade produktioner. Vi här kanske mest har hört talas om hans Nader och Simin – En separation från 2011, för vilken han skördade priser, toppade med en Oscar för Årets bästa film på främmande språk. Om inte annat visar det, att Hollywoods juryer inte låter rikspolitik styra sig.

Den filmen, om paret som hade besvär med att skilja sig, blev den första iranska film att få en Oscar men också den första av Farhadis långa produktion att nå en svensk publik. (Visades på Arctic light filmfestival i Kiruna när den var ny.)

Därefter har det flutit på: Farhadis Det förflutna från 2013, vilken börjar efter en separation, då huvudpersonen åker från Teheran till Paris för att skriva under skilsmässopapperen med sin förra fru, och det därvid händer en massa annat, som gör filmen nästan rafflande. Gick också på Arctic light.

Och 2016 kom Farhadi med The salesman. Jo – ni gissade rätt: så fort någon blivit känd i Sverige börjar filmbolagen att lansera deras produktioner med engelsk titel. I original heter filmen Forushande… En salesman är inte en saluman på svenska utan en försäljare eller handelsman. Arthur Millers skådespel En handelsresandes död heter på engelska Death of a salesman, så Handelsmannen kan vi väl kalla den iranska filmen.

Kan det vara intressant? Klart det kan, precis som Millers pjäs. Handelsmannen börjar med en jordbävning, vilket naturfenomen det höglänta Persien har rikliga erfarenheter av. (Om det nu var en jordbävning, jag har bara sett början.) Huvudpersonerna tvingas att tillfälligt flytta in i en lägenhet i centrala Teheran. – Låter det intressant? Nej, men det kommer, det kommer. Dramer utvecklar sig inför ens ögon till något oväntat eller spännande.

Och så får man se hur det ser ut i vardagen där i det där landet, där det finns moralpoliser och piskstraff.

Nu på torsdag på Folkets hus: The salesman. Nyblivna medlemmar i filmstudion sedan finska veckans Ljus i natten ska veta, att kortet de då betalade för för en hundralapp även gäller för denna iranska film och nästa veckas engelska.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Hur det gick för Finland för hundra år sedan

Förra veckans film visades dagen efter Finlands hundraårsdag. Men var Finland fritt den 7 december 1917? En vecka efter, hundra år innan den iranska filmen ska visas på Folkets hus, skriver Hufuvdstadsbladet om hur Frankrike ställer sig. Notera hur de ser på Åland, och kom då ihåg, att Frankrike ännu är i krig med Tyskland:

Finlands själfständighet och utlandet.

_________

P r e s s u t t a l a n d e n.

Enär Finland vändt sig till de allierade med framställning om erkännande af landets själfständighet, skrifver, omtalas i ryska blad, L e T e m p s i Paris, att de allierade komma att behandla denna fråga först sedan Ryssland erhållit en regering, som är ett uttryck för hela befolkningen.

Nasch Vjeks Pariskorrespondent Dimitriev telegraferar från Paris den 10 dennes:

Franska diplomater ha i samtal med mig anmärkt att reglerandel af de omedelbara relationerna med Finland och Ukrajna ingalunda betyder att den ryska centralmaktens rättigheter skulle förnekas. Endast på grund af af att denna makt temporärt upphört att existera ser sig Frankrike tvunget att trygga sina relationer med autonoma områden. Dessa nya relationer skola ha en rent tillfällig karaktär tills en af folket erkänd laglig makt återställts. Sedermera skall den franska diplomatins tillvägagående vara beroende af hvilka rättigheter den ryska centralmakten beviljar hvarje autonomt område. Ytterligare framhåller korrespondenten, att ett uttalande i Le Temps om önskvärdheten af Ålandsöarnas afträdelse till Sverge icke har officiös karraklär. Bladet har utgått från den förutsättningen, att enär Finlands rätt till Ålands-arkipelagen är omtvistad öarna hellre må afstås åt Sverge än åt Tyskland. Skulle Ryssland emellertid vara i stånd att själft behålla öarna, kommer Frankrike icke att bestrida Rysslands rättigheter i detta hänseende.

För övrigt berättar tidningen detaljerat om förhandlingarna mellan Ryssland och Tyskland i den vitryska staden Brest-Litovsk (idag Brest) och citerar en officiell kommuniké:

Nu har den timme slagit, då folken själfva skola underteckna ett fördrag, som baserar sig på samarbete och ömsesidig högaktning. För socialistpartierna har nu det ögonblick kommit, då i lefvande lifvet det sedan 70 år tillbaka kraftigt skallade ropet: „Proletärer i alla länder, förenen Eder” skall realiseras.

Hufvudstadsbladet 1917-12-14

Så enkelt är det emellertid inte. Man är oense om Östersjökriget, om en demarkationslinje Spithamn—Odensholm—Russarö, om att vapenhvilan på den baltiska krigsteatern skulle sträcka sig till meridianen för 15 grader ostlig längd från Greenwich, eller om demarkationslinjen skall dras från Saallismünde (på lifländska kusten) öfver Zerel och Gotlands södra udde inåt svenskt territorialvatten. Och inte är det lätt att avsluta ett krig, när hemlandet är i uppror.

DS