THEIR FINEST HOUR

Spik i foten under blitzen

Om så imperiet består i tusen år var detta deras skönaste tid.

Den gamle imperialisten Winston Churchill var en baddare på att formulera sig, så att hans ord kom att leva kvar som sentenser. I skolan påstod en av mina lärare, att Churchill efter en förfrågan, om han kunde komma och hålla ett tal inför en viss sammanslutning, hade kontrat med »Hur långt?«. Ty »om det får vara en timme eller två kan jag komma nu med detsamma, men om det ska vara ett femminuterstal, behöver jag en månad på mig att förbereda mig«.

När de tre stora på den allierade sidan i andra världskriget, Roosevelt, Stalin och Churchill, samtalade i Jalta 1945 kunde Churchill formulera sig i bilder när de språkade om vad de skulle göra med Tyskland, när de besegrat det. Han hemsöktes av tanken på ett svältande Tyskland, som de allierade antingen måste traktera med »Rätt åt dem« eller hjälpa dem – men vem skulle betala? Han sa:

Vill man att hästen ska dra en kärra måste man åtminstone ge den foder.

Marskalk Stalin (som det står i protokollen) kommenterade det med:

Jo, jo, men man måste se till att hästen inte vänder om och sparkar en.

I början av kriget höll Churchill på Björndagen 1940 ett anförande i underhuset om krigsläget för att understryka hur apokalyptiskt viktigt det var att just Storbritannien inte besegrades av Hitler. I det lååånga anförandet uttryckte han detta sammanfattat i en mening:

Låt oss därför klamra oss fast vid vår plikt och uppträda på ett sådant sätt, att om det brittiska samväldet och imperiet så består i tusen år kommer folk fortfarande säga: »Detta var deras skönaste tid«.

I original, på hans eget tungomål, var slutorden: This was their finest hour. De har blivit ett citat så känt, att det kan kortas till »their finest« och ändå få folk att tänka på det Churchill avsåg att de skulle tänka på.

Detta visste förstås de britter, som 2016 lanserade den brittisk-svenska komedin med just namnet Their finest. Mer behövdes inte (men i Sverige förlängdes titeln till Their finest hour, kanske litade man inte på svenskarnas historiekunskaper).

Med brittisk humor får man skratta åt vad som helst. Det kan i och för sig sägas om andra folk också. Till exempel brukar judisk humor vara rå så det förslår i ämnen som alla andra måste närma sig i filttofflor. Svarta pantrarna i USA talade om sitt eget folk med skällsord, som uttalade av vem som helst som inte var svart skulle ha uppfattats just som ­ skällsord.

Nå, britterna kan göra komedi om tysk bombning av London. Det har de i den här filmen gjort, och en dansk medlöperska (som komediant, alltså), Lone Scherfig, har regisserat historien om propagandadepartementet som ska få upp de brittiska hakorna genom att göra en optimistisk film om räddningen av de flyende brittiska trupperna i Dunkerque. En fåfäng matinéhjälte ska spela huvudrollen (i filmen i filmen) – kanske en riktig metoo-typ, för att tala modernt språk.

En varm avslutning inför jul på filmstudion på torsdag den 21 december – kanske med Hans Alfredssonsk humor: »Spik i foten? Spik i foten! Londonborna, du, londonborna när tyskarna bombade dem i blitzen – de skulle ha varit djävligt glada för att ha en spik i foten!«

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Sista rapporten om vad som hände för hundra år sedan

På Österbottningens första sida sticker en stor dikt ut mitt ibland alla artiklar, som för övrigt i denna tidning trycks med gotisk skrift. Dikten heter Jul och är tryckt i modern, latinsk stil. Det är faktiskt också en annan, lite mer undangömd, dikt av »Gånge Rolf« på samma sida: Till Sverge. Den är lika aktuell som Jul men handlar om något helt annat. Finland sträcker mot dig sin hand, står det i första strofen. Det handlar om den belägenhet Finland i december 1917 befinner sig i.

Mynt mäkta föga; ej vackra ord, –

Holmgång här hövs och ej dikter!

Sänd dina män, så fly våld och mord,

lagbunden, fri står då åter den jord,

du engång gav rätt och plikter.

Sverge—för handling är stunden gjord!

Finland sträcker alltså enligt Gånge Rolf inte sin hand efter pengar utan trupper!

Det är inte första gången tanken tänks. Den 10 november hade Hufvudstadsbladet en lång artikel med rubriken

Svenskt besättande av Finland.

Ett förslag från vänsterhåll.

I (enligt artikeln från »vår korrespondent«) har i Sverige ett förslag framförts i en broschyr, Vänsterns väg, om

att Sverge måtte taga hela Finland i besittning, tills kriget är slut och frågan om Finlands ställning i framtiden kan definitivt lösas.

Uppgiften skulle vara

att rädda Finland såväl från hungersnödens som från den statliga anarkins fasor.

Det handlar förstås om den ryska revolutionen och hungersituationen i Finland. Och anarki och hungersnöd är det, om man får tro notiser i den finländska tidningarna. Men Finland har ju just förklarat sig självständigt utan att mycket hänt. Wiborgs Nyheter noterar samma dag, att den ryskspråkiga upplagan av Finlands författningssamling ska dras in, och redan tidigare har ju ryska frimärken blivit ogiltiga. Alltid något. Men något mer drastiskt behöver göras för att Finland verkligen ska bli ett eget land.

Under kriget pågår kriget. Återigen Wiborgs Nyheter (observera, att Smolna nedan är folkkommissariernas råds – bolsjevikregeringens – högkvarter):

Hafva fredsunderhandlingarna strandat?

Intet nytt från Brest Litovsk.

Till den 20 ds. hade till Smolna icke ingått några meddelanden om underhandlingarna i Brest-Litovsk. Telegrafförbindelsen mellan staden ooh högkvarteret är t. v. afbruten till följd af att ledningen skadats.

Centralmakterna finna Rysslands fredsprinclper omöjliga att godkänna.

Dagens Nyheter skriver:

Trotskij har undertecknat en order, som befriar österrikiska och tyska krigsfångar i Borovitsjdistriktet i guvernementet Novgorod från tvångsarbete och likställer dem med fria arbetare i avseende på löner, läkarunderstöd och andra fördelar fr. o. m. den 14 d:s.

Dagens Nyheter 1917-12-21

Han föreslår, att de österrikiska, tyska, bulgariska och turkiska delegerade gör sammalunda. Fan tro’t.

Wiborgs Nyheter meddelar sorglustigt nog samtidigt i en notis, att bolsjevikernas stora banérförare, författaren Maksim Gorkij ska fängslas för smädelse af rådsregeringen…

Och allt detta har tryckts i pressen på dagen 100 år innan filmstudion visar sin sista film för året, »Their finest«.

Den 4 januari är årets första torsdag, men filmstudion kommer likväl att vila den dagen. Med tanke på de här rapporterna från finsk press är det synd, ty just den 4 januari 1917 erkänner Ryssland och Sverige officiellt Finland som självständig stat. Å andra sidan lär förstås den finska pressen inte kunna berätta om det förrän dagen efter…

Dock hände det på nyårsafton 1917/1918 mycket spännande saker, varom undertecknad inte kommer att berätta här. Nästa år slutar den här mediebevakningen hundra år bakåt.

Däremot kommer den som är hågad att få veta vad det var, som var så spännande den där nyårsaftonen, ifall folkhögskolan som aviserat anordnar att jag håller mitt anförande på Finlands sistlidna hundraårsdag en gång till i vinter.

Den som lever får se.

DS