FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Hippie anno 1973 möter 2016 tjej, som han kunde ha varit far åt om han stannat i sin tid

Hollywood gjorde 1985 en rolig science fiction-historia om en sjuttonårings resa bakåt i tiden, där han mötte sina föräldrar innan de avlat honom.

Filmen hette Tillbaka till framtiden och fick två uppföljare. Den 21 oktober 2015, särskilt nämnt i filmen som ett datum tidsresenärerna kom till, ville filmbolaget visa både första och andra filmen på biografer överallt. Kiruna filmstudio hörsammade idén och hängde på.

Science fiction faller inte alla på läppen. Rymdfilmen Gravity från 2013 borde tvivlarna dock kunna acceptera, då den egentligen inte var någon riktig science fiction, om man med det menar fantasier om rymd eller framtid. Handlingen i den filmen kunde utspela sig idag (eller 2013, då). Tidernas film om framtida rymdresor gjorde Stanley Kubrick 1968, 2001 – ett rymdäventyr. Händelserna i den filmen var optimistiska i överkant, eftersom varken 2001 eller ens idag rymdresor av filmens kaliber genomförs. Ändå tål den att ses än idag, dels för dess filosofiska grundidé, dels för att den alltjämt känns »verklighetstrogen«. Farkostens huvuddator är fullt möjlig att föreställa sig idag men var det inte 1968. Det var väl å andra sidan miman i Harry Martinssons rymddikt Aniara från 1956 också. Och i Kubricks film var det tyst i tomma rymden.

Så törs inte Hollywood framställa rymden längre, inte efter Stjärnornas krig 1977, den första i serien Star wars. Ty i den filmen var det pang-pang i tomrummet oavbrutet. Serien är förstås inte science fiction i egentlig mening utan fantasy, sagor från framtiden.

Science fiction kan alltså fantisera om rymden, om teknik och om tidsresor. Med tydlig anspelning på »Tillbaka till framtiden« har Ulf Malmros gjort en komedi om en ung svensk 1973, en kille med hjärtproblem. Alltså fysiska. Fast känslomässiga har han också. På tur i Stockholms T-bana stiger han oväntat (det får man allt säga) av på en station år 2016 (!), varvid kulturkrockar uppstår. Han får också hjälp med sin känslomässiga sida av hjärtproblemen, men tjejen i fråga förbryllas av hans underliga beteende. Med modern kirurgi kunde det fysiska hjärtat kanske fixas, men pengarna finns hos killens holkrökande proggarkompis 1973…

Filmen kom 2016 med namnet Flykten till framtiden, vilket får anses vara ett oblygt försök att locka åskådare på. Men om den amerikanska idén var att göra något av en actionfilm med komiska inslag, så är det väl tvärtom här. Bara att Henrik Dorsin och Johan Ulveson är med anger tonen.

Kulturkrockar vid tidsresor bara måste locka till skratt. Det var hela kärnan i den franska superroliga filmen Visitörerna från 1993, då en medeltida riddare med sin väpnare med hjälp av en dekokt ville fara fjorton dagar bakåt i tiden för att omintetgöra sitt misstag att under en jakt skjuta ihjäl sin blivande svärfar (kungen, gudbevars) och i stället (för att trollkarlarna i slottets källarvalv inte hittat en av ingredienserna till dekokten och sålunda fuskat) hamnade på 1990-talet. När riddaren och väpnaren strax stötte på en gul postbil som de tog för en drake och genast slog ihjäl med yxa och svärd kunde man tala om kulturkrockar. Brevbäraren, som de på grund av hans mörka hudfärg trodde var saracen, slogs inte ihjäl, för han flydde. Klokt nog.

Själva idén med att resa i tiden är skrattretande så det förslår, men alla rymdforskare i Kiruna kan kanske hålla sig för skratt, om de läser dessa rader. Självaste Stephen Hawking har ju vetenskapligt visat vad som skulle hända, om man for genom maskhål (i rymden, inte i strumpan), så vem är väl jag att säga »hänt är hänt; bytt bytt – kommer aldrig mer igen«?

I alla fall öppnar filmstudion vårsäsongen med denna svenska komedi nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Finland självständigt!

Trots vad jag skrev i 2017 års sista krönika, kommer här några slutliga rader om resultatet för Finland av revolutionsåret 1917.

På nyårsaftonens kväll den 31 december 1917 (den 18 december i den julianska kalendern) söker en finländsk tremannadelegation under ledning av assessor P. E. Svinhufvud från lantdagen i Helsingfors upp folkkommissariernas råd (bolsjevikregeringen) i Petrograd för att överlämna Finlands självständighetsförklaring och be om ett erkännande av den. »Vadå? – Jamen genast!« blir bolsjevikledningens reaktion, och delegationen kan nöjda om natten gå därifrån med nedanstående dokument efter att ha skakat hand med V. I. Uljanov (Lenin).

Information om detta publiceras i finländsk press den 2 januari 1918.

Den fjärde januari 1918 förelägger formellt J. Stalin folkkommissariatet i plenum rådets proposition om att erkänna Finland som självständigt land. Vilket sker. Sverige följer senare samma dag efter.

DS