PATERSON
Pett’son i Amerikat
eller
Mr Bean i Norge
Om unge Petterssons tillvaro i Pettersson, Nya Jersiön
Om någon tätort i Sverige hade hetat Pettersson, skulle man ha kunnat filma ett drama om livet i Pettersson för en kille som heter – Pettersson. Men veterligen har vi ingen sådan by, köping eller stad i vårt land. Däremot finns det en Patersonstad i New Jersey i Förenta staterna, och efternamnet Paterson är inte helt ovanligt på engelska. Då nu Paterson är större än Umeå är väl chansen god att finna flera personer med samma namn där, så att en påhittad filmfigur inte behöver kränka någon. Ty film har det blivit: Paterson (2016) är en enligt uppgift stillsam historia om en gift ung man med extremt inrutade vanor. Inte ovanor, inget märkvärdigt.
Det låter inte kul. En film om mig själv, tänker nog en del av oss, vad har jag för glädje av att se sådant?
Men stora författare och stora regissörer anses ofta stora för att de förmår göra stor litteratur, film eller teater av vardag, som vi andra aldrig hade kunnat tänka oss se poesin i. Vem skulle till exempel roa sig med att läsa en bok om torpare, som gräver och gräver för att dika ut en våtmark för att få bröd på bordet om något år? Men när bokens första rad ser ut så här:
I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.
(Väinö Linna: Högt bland Saarijärvis moar)
Då hajar man till och vill läsa vidare. Eller vem idag skulle vilja läsa om en fattig flicka som utnyttjas, dumpas och ensam får barn hon inte kan försörja – detta eviga tema? Men när man öppnar Martin Andersen Nexøs av titeln uppenbarligen trista roman Ditte människobarn och efter första halvsidan bara måste vända blad – då har man precis som i fallet Linna hamnat i stor litteratur, fast man egentligen ville läsa något mer spännande.
De stora berättarna kan få banala händelser att verka spännande. Somliga kan göra dem roliga, låta huvudrollen bete sig som en tjur i en porslinsbutik (som Peter Sellers gör i Oh, vilket party! 1968) eller ställa till katastrof på katastrof (som Mister Bean).
Så gjorde undertecknad själv på ett norskt tåg i mellandagarna. En svag kopp norskt kaffe med en typiskt god norsk våffla med grädde och sylt skulle sitta fint, tyckte jag när jag såg menyn i restaurangvagnen på väg övre Dovrefjäll. Det fanns ett par rejäla skinnfåtöljer vid ett jättestort fönster på både babords- och styrbordssidan, där man kunde sitta och jäsa med makalös utsikt. Två unga kvinnor satt och språkade på ena sidan, men på den andra satt bara en och läste en bok. Så en fåtölj var ledig, och jag bad att få tränga mig på med våffeltallriken på det minimala fönsterbordet. Den enorma kaffemuggen rymdes inte där, den ställde jag på det svagt lutande elementet intill medan jag bänkade mig.
Just som jag kommit till rätta och skulle ta tallriken i knät krängde tåget till, och den stora muggen (med lock på) välte ned på golvet och hällde ut en störtflod av kaffe över restaurangens golv. Då det rann in under min fåtölj också försökte jag raskt vrida undan mina fötter för att kunna resa mig på torrt underlag och snabbt springa efter en trasa, men vridningen fick hela fåtöljen att välta, varvid jag själv hamnade på golvet och flickorna på andra sidan skrek till.
Jag rusade förstås upp och hämtade famnen full med papper från kyparen, och alla tre kvinnorna plockade med sig av papper och torkade frenetiskt upp, de också. They too… När det såg ut som att vi började nå någon vart, krängde tåget åt andra hållet och en ny störtflod av tydligen samma kaffe kom rinnande ut underifrån fåtöljerna på andra sidan.
Efter att alla damer (tågmästaren inberäknad) och jag ännu en gång gått till motangrepp med golvtorkning, påstod de sig vara glada till sinnes, och kyparen gav mig en ny mugg kaffe. En katastrof kan ge oväntat positiva följder: min fönsterkamrat återupptog inte bokläsningen utan hon och jag fick oss en riktigt trevlig pratstund. Så trevlig, att när jag höll på att berätta något och tåget länge stått på en station, »vaknade hon upp« ur samtalet och undrade var vi var. Det visade sig vara i Dovre. – Men här ska ju jag av!
Katastrof på katastrof. Hon hade bagage på hyllan i nästa kupé, och jag kunde inte vara till större hjälp än att hålla mig ur vägen och be försynen om att hålla tåget en minut till. Det gjorde den.
Jag har bara blivit utkastad från ett etablissemang i hela mitt liv, och det var från en norsk bar. Nu fruktade jag att bli det från en norsk restaurangvagn också. Är det mitt norska efternamn som gör mig till en svenskjävla Bean i Norge?
Huruvida Jim Jarmusch ska räknas in bland de stora filmskaparna vågar jag inte påstå, men en egensinnig regissör är denne uramerikanske man med europeisk filmskolning. Han gjorde 1983 en kortfilm som hette Sällsammare än paradiset och året efter en långfilm med samma (engelska) namn, Stranger than paradise. Med den slog han igenom. En icke märkvärdig historia som blev märkvärdig att se, liksom på pin kiv gjord i svartvitt (när han själv växte upp var svartvitt det normala, när sedan allt kom att vara i färg blev det lite käringen mot strömmen att filma i svartvitt).
Det hade varit en riktig lågproduktion han slagit igenom med. Människor bakom kameran spelade också roller framför densamma. För min personliga del var det nog då jag först uppmärksammade klassningen »oberoende« – eller som alla i svängen säger: independent – det vill säga film som inte står under de stora hollywoodbolagens kontroll (vilket innebär att man kan göra sin film som man vill utan att få den förstörd av kommersiellt insnöade chefer). I sådana filmer vill ofta stjärnor från den kommersiella världen vara med till självkostnadspris för att det är kul eller för att de vill stödja filmskaparen.
År 1986 gjorde Jarmusch en film om tre mäns flykt från fängelset, Down by law, i vilken en framstående italiensk komiker hade en stor roll, Roberto Benigni (känd för Johnny Tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997 – en ironisk titel, märk väl). Fortfarande svartvitt och fortfarande dråpligt (lite Aki Kaurismäki över det, kanske).
Nu ska filmstudion på torsdag visa hans senaste film (som ej är i svartvitt), och den är just filmen om Pett’son. Tidigare nämnde Paterson, alltså.
För att inte bli slagen på fingrarna har jag faktiskt i Ortnamsregistret kollat, om inte en ort med namnet Pettersson ändå finns i Sverige. Det gör det inte…
En idé i idet av Björn Forseth