JÄTTEN

Jättesöt yngling i jätteroll

När man står inför valet att trycka på gilla-knappen eller domedagsknappen.

Den 26 september 1983 var 44-årige Stanislav Petrov vakthavande befäl i den sovjetiska stridsledningscentralen Serpuchov 15. Året var spänt i det kalla kriget mellan Sovjetunionen och Förenta staterna, och bägge parter hade arbetat upp sina kärnvapen till en nivå, som på engelska kallas mad, vilket betyder »galen«. Men det är också en förkortning för mutually assured destruction, »ömsesidigt garanterad ödeläggelse«, vilket väl i sig är ett slags galenskap.

Ty med kärnvapen förhåller det sig så, att de är alltför överdjävliga för att slåss med. Man åker själv dit, om man använder dem. USA och Sovjet hade testat kraftigare och kraftigare atombomber burna av robotar, som liksom rymdraketer kunde ta sig över till »andra sidan«, tills man var säker på att de skulle fungera. I och med det innebar de ett hot för motparten, vilket vi kallar avskräckning. (Den som undrar, varför Nordkorea i höstas skickade upp den ena roboten efter den andra, kan nu förstå, att om robotar inte testas tills de fungerar som de ska, är de inget hot!) 1983 visste de bägge supermakterna, att om den ena skulle anfalla den andra med kärnvapenrobotar, skulle den andra svara med samma mynt, innan den förstes robotar slagit ned.

I och med det skulle bägge länderna ödeläggas. Mad, alltså – då skulle det ju inte vara någon idé. Detta kallas terrorbalans.

På Stanislav Petrovs pass gjorde robotvarningssystemet utslag. Han hade en kvart på sig att trycka på en ödesdigert röd knapp, varvid en vedergällningsattack troligen skulle sättas igång. Efter den kvarten skulle det vara för sent att agera, och endast Sovjetunionen skulle då utplånas. Alla i stridsledningscentralen fasade för hans beslut, men Petrov tryckte inte på knappen. (Varför inte? – Det kan jag berätta i ett annat sammanhang.)

Petrov fick rätt, det var en felanalys av varningssystemet. USA hade inte anfallit. Men inget av detta kom naturligtvis till allmänhetens kännedom i någondera landet.

Under tiden satt de svenska tevetittarna och följde en nordamerikansk tvålopera på den ena av de två tevekanalerna, Dallas hette den. Hade incidenten i Serpuchov 15 inträffat idag, hade svenskarna nog suttit klistrade vid någon annan tvålopera eller vid Soapbook eller dylikt, och på nyheterna hade man kortfattat nämnt ett strömavbrott i någon bunker någonstans men huvudsakligen berättat om hur Game of thrones påverkar vår vardag. Kärnvapen är nämligen inte något man tar på allvar, vilket man torde misstänka, när så många politiker inte vill skriva under FN-konventionen mot kärnvapen, eftersom vi då inte skulle få gå med i Nato.

Än Dallas, då? Själv har jag inget emot vare sig tvål eller opera men fann redan under första avsnittet av sagda teveserie, att den var lika förutsägbar som den tantsnuskbok jag just håller på att läsa (den ska dock till sista sidan få chansen att visa sig bättre). I Dallas är det vilda västernmiljö med kossor som en ranchägarfamilj blivit stor på. Så går det hål på jordskorpan, och de blir ännu rikare på olja. Och ju mer de gifter sig och förmerar sig, desto gnidnare blir de. Spacklade rikemanssöner och -döttrar som grälar och bedrar i rustik miljö, det är tvålopera, det.

Redan 1956 beskrevs något liknande i en amerikansk helaftonsfilm, som hette Jätten. Där spelades de unga rikemanshjältarna i vilda västernmiljön av den tidens Hollywoods romantiska storstjärnor, Elisabeth Taylor och Rock Hudson. Men för spänningens skulle måste ett orosmoment in, och det hette här James Dean.

Den senare var en yngling, som i likhet med sin rollfigur hade fattig bakgrund men också – vilket gjorde honom till Hollywoods gunstling – var vacker. Efter några småroller fick han 1955 huvudrollen i vardera av två starka karaktärsfilmer, Öster om Eden och Ung rebell. Och så Jätten året efter. Öster om Eden hann han uppleva premiären på, men som amerikanska ungdomsidoler plägar göra, när de blivit rika som troll, körde han en Porsche för fort, fick böter för det och körde ett par timmar senare ihjäl sig, 24 år gammal.

Filmen var nästan klar, så den gjordes klar. Den räknas lite grand som en klassiker, och Kiruna filmstudio vill gärna visa en klassiker i månaden vid sidan om det övriga programmet. Så nu på torsdag visas Jätten. Kom bara ihåg vad jag berättat – det finns en sextio år yngre svensk film med samma namn. Den är det alltså inte!

En idé i idet av Björn Forseth