JORDGUBBSLANDET
Polacker och andra jordgubbar
Gamla försyndelser ramlar över en, när man ramlar in på puben. – Inte ramlar ut, alltså.
Det som händer på lokal är att människor säger och gör saker de kanske inte annars skulle ha sagt. Har de för länge sedan knutit hymens band med någon, kan eldvattnet lösa upp det och andra band en stund på krogen. Inte alltid så bra.
Att tungans band tänjs ut kan förstås ibland vara riktigt bra. Ofta sägs det, att man är mer sig själv då. Det är något oroväckande, för en del uppenbarelser visar sig inte längre vara dem man trodde sig känna och kanske inte ens vill känna.
Men för det mesta är det bara glada tillrop och kommentarer, då läpparna lättare förkunnar vad hjärtat känner. Som när mina finska vapenbröder i utlandstjänst plötsligt började prata svenska i mässen, när de i tjänsten tidigare hade haft tunghäfta.
På lokal i Kiruna träffar undertecknad stundom gamla elever från den livsepok, då jag försökte mig som lärare. Nu är deras barn i bästa fall i den ålder då jag hade dem själva. Tiden går och ursäktar att jag inte alltid känner igen dem. Men alla känner som bekant apan. Eller björnen.
För det mesta är det skolminnen som ramlar över en. Nu senast ramlade dock minnen från en annan tidigare livsepok över mig, från den tiden då jag gjorde rätt för den titel, som alltjämt står i telefonkatalogen (som förstås inte längre finns) vid mitt namn: plåtslagare. En bekant började berätta om när jag var ny på Nybergs Mekaniska. Då hade cheferna undrat: »Vad fan – en karl med knäskydd!«.
Så jag blev knäskyddskillen. Mina knäskydd var inte av denna världen – så mycket medger jag. De var ishockeymålvaktsskydd som täckte både knä och skenben. De var skrymmande, skulle man kunna säga, så när jag med svårighet dragit overallen över dem såg jag ut som en Michelingubbe. Inte tänkte jag på, vad folk trodde. Ingen av mina arbetskamrater bar knäskydd, än mindre skenbensskydd. Och inte gick de som jag in i målarverkstaden och arbetade med kolfiltermask heller (även det kom man ihåg på puben i fredags).
Men jag hade mina skäl. I sex och ett halvt år hade jag jobbat på ett av världens tio största skeppsvarv, ofta knästående lutad över svetshandtaget eller med skärbrännaren i hand. En supertanker nuförtiden är inte gjord av odlad och avkvistad ek från Visingsö utan av kallt stål, vanligen 25 – 35 millimeter i tjocklek, vad skrovet beträffar. Det är på våra breddgrader betydligt kallare att knästå på än på ett trädäck.
En dag efter varvsjobbet skulle jag ta fram en bok från bokhyllans nedersta hylla och knäböjde då på heltäckningsmattan, som funnits i det rummet när jag flyttade in. Från den mjuka mattan gick då ett knivstick upp i mitt knä genom benet upp genom överkroppen och träffade min hjärna som ett skott. Fastän jag vid denna tid var en ung och oerfaren man, insåg jag omedelbart orsaken till detta och beslöt på stört att rädda mina knän från framtida men: Jag cyklade till en sportaffär och köpte knäskydd för en ishockeymålvakt.
Därefter arbetade jag i många år obekymrat bland vassa och kalla plåtkanter med varma, sköna knän och fick aldrig några ärr på skenbenen. Blixten genom kroppen återkom aldrig. Vad betyder sedan det, att jag sågs som ett original – jag har ju fungerande knän än idag.
Folk som rensar ogräs i sina jordgubbsland söderut bär nog inte sådana knäskydd, fast jag tror att beskedligare sådana säkert är bra att ha även där. På de stora kommersiella jordgubbslanden i södra Sverige jobbar mängder av människor. Där är inte allt automatiserat ännu. Inga hubotar plockar jordgubbar. Det gör utlänningar. Dem behöver man inte fundera på knäskydd åt med samma intresse som man har för sina egna.
När jag var ung och byggde fartyg, kom polacker och sommararbetade på varvet. Andra plockade bär – fortfarande polacker, inte thailändare – och somliga tog säsongsjobb på åkrarna.
Idag är det visst fortfarande så, om man får tro den prisbelönta nya svenska och romantiska dramafilmen Jordgubbslandet från förra året. Där kommer de till Blekinge i risig bil, och ung polack möter ung bonddotter, varvid något uppstår. Och kolliderar.
Wiktor Ericssons debutfilm visas av filmstudion denna torsdag på Folkets hus.
En idé i idet av Björn Forseth