NIGHT TRAIN TO LISBON
På spåret
I förrgår krockade ett amerikanskt nattåg på väg mot Miami med ett godståg, varvid lokföraren och tågmästaren dödades. Passagerarna låg i sina sovvagnar och väcktes brutalt.
Om man bortser från det tragiska, så kan man konstatera, att även i det flygande Förenta staterna går det ännu nattåg. I filmstudions klassikerfilm Jätten sist i januari reste Elisabeth Taylor och Rock Hudson i egen sovkupé från New England till Texas och trivdes med det. Undra på det – de kunde ju ostört rumla om i sänghalmen medan de färdades mot sitt mål.
Det är ju det. Man kan uppleva romanser eller möta intresseväckande personligheter på nattåg och till och med se någon medpassagerare bete sig som en riktig mister Bean… Allt detta medan man är på väg utan att behöva ta något ansvar för föret eller trafiken. Dela en vinare med någon annan i restaurangvagnen eller sitta och spela kort vid restaurangbordet. Det surras i en restaurangvagn på väg genom nattens landskap.
Nattåg har länge inspirerat författare och filmmakare. De låter spännande saker hända folk. Tänk bara Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, En dam försvinner av Alfred Hitchcock och Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie. För att inte tala om Skenbart av Peter Dalle.
En gång såg jag ett slagsmål på ett finskt tåg. Det var en rätt överförfriskad man som skulle avvisas. Det tyckte nu inte han var någon bra idé. Två konduktörer kämpade med honom, så att uniformsmössor flög.
En annan gång vaknade jag av att det kom in ljus från korridoren i min sovkupé. Jag blundade för att inte få det i ögonen och trodde efter ett tag, att någon av de bägge tjejerna i bäddarna ovanför mig tagit ett glas för mycket i restaurangvagnen och glömt stänga dörren. Irriterad öppnade jag till slut ögonen och fick se en vilt främmande man stå vid tvättstället och gräva i tjejernas handväskor.
– Mitä helvetti! eller något annat för situationen passande lät jag nu undslippa mig, ty vi befann oss i grannlandet på klassresa till grannlandets grannland. Först tycktes inte den främmande mannen uppfatta mitt utrop (se där hur dålig min finska är), men sedan liksom upptäckte han i alla fall mig och ryckte till. Och rusade mot den öppna dörren. Jag slängde mig då ur bädden och famnade hans ena ben, som dock satt fast och fortsatte ut i korridoren. Med följde undertecknad som ett tredje ben i kortkalsonger. Tjuven var uppenbarligen fast besluten att lämna tåget medan det stod stilla på en växlingsstation och ryckte och ryckte därför för att slippa loss. Som en trasa släpades jag på golvet, medan en av tjejerna vaknade och skrek Iiiii! precis som på film.
Hur det sedan gick? – Äsch, inte bara kunde jag inte riktig finska, jag kunde inte fånga en riktig finne heller.
Ibland blir det romantiskt på nattåg också. Jodå, inte bara på film. Tro mig! Men nog om det. På film kommer man allt detta mycket närmare, om man själv är fullt påklädd i en biosalong. Det kommer man att få se på torsdag, då filmstudion visar en filmatisering av romanen Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Filmen är från 2013, och i enlighet med tidens lösen kan den så klart inte heta något så töntigt på en svensk biograf utan heter Night train to Lisbon. Regissören är en dansk stjärnregissör, Bille August, en av de européer som värvats till Hollywood, där han gjort sådant som Fröken Smillas känsla för snö (delvis inspelad i Kiruna 1997), Les misérables 1998 och nu denna nattågsfilm (man bör dock minnas hans danska verk Pelle Erövraren 1987, Den goda viljan 1992 och bland de senare Balladen om Marie Krøyer 2012).
Nattåget som går mot Lissabon innehåller Jeremy Irons, Mélanie Laurent, Jack Huston och en massa andra internationella stjärnor (som svenska Lena Olin och den gamla skräckisskådisen Christopher Lee), så det är upplagt för en thriller.
Som man kan förstå av vad jag hittills skrivit, så är idén inte ny. År 1959 kom en polsk thriller med det enkla namnet Nattåg (på den tiden fick en film ha en svensk titel). En man som verkar vara på flykt från någonting tar nattåget till Baltikum och får dela sovkupé med en märklig kvinna, som också tycks fly ifrån något.
Nu må den svenska läsaren undra hur detta kan hända: en kvinna och en man i samma sovkupé utan att känna varandra? Utan att alltså ha raggat upp varandra på tåget? – Tja, det har hänt mig. Felbokning. Hur kunde detta ske på 1990-talet? frågade jag mig, men då tåget var fullt frågade damen och jag varandra om vi kunde acceptera det. Det kunde vi. Men i östra Europa skulle de nog inte ha höjt på ögonbrynen. – Varför skulle man inte dela kupé? När jag for på transsibiriska järnvägen delade en äldre dam med guldtänder fyrbäddskupé med mig och två andra män. När hon skulle gå till sängs måste hon ha höjt något ögonbryn eller blixtrat med någon tand, för plötsligt reste sig den ryske medpassageraren upp och gick ut i korridoren en stund. Vi två andra fattade vinken. Så enkelt är det.
Nu vet jag inte vad Jeremy Irons råkar ut för på väg mot Lissabon, men det de i Lissabon har – det har de ju i Lissabon, om någon förstår vad jag menar. När en man steg på tåget (för att travestera thrillern En man steg av tåget från 1955) kan allt hända på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth