CALL ME BY YOUR NAME

Kärlek och sån’t trams på vita duken

Borde man vid varje romantisk scen i spännande filmer busvissla i biljetten?

 

Det borde man kanske. Som förr på söndagsmatinéerna. Biljetterna, som var »ogiltiga utan kontramärke«, var av lagom tunt och blåsbart material. Men det går nog inte idag. Biljetterna från de moderna maskinerna är inte av busvänligt papper. Och mobilbiljetter kan man ju försöka blåsa i.

Jag vet förstås inte hur kvinnor är funtade, och utan någon syster vet jag så klart inte hur små flickor upplevde de påklistrade kärleksscenerna i matinéfilmerna under uppväxten. Men som små pojkar vred vi oss av irritation, när hjälten (alltid en man) började vänslas med hjältinnan, vilket vi uppfattade som något inkommenderat (i manuset, alltså – av någon utomstående beslutsfattare, kantänka). Pinsamt, tyckte vi. Var det pang-pang det skulle handla om, så skulle det vara pang-pang (och inte bang-bang, som man kanske skulle ha sagt idag). Det var då man blåste i pappersbiljetten, så att maskinisten hörde det.

Gick över huvud taget tjejer på matinéerna? Det vågar jag ärligt talat inte uttala mig om. Alla matinéer jag såg var komedier eller äventyr av något slag, där alltså hjältarna var män. Flickorna kanske såg Angélique eller Kulla-Gulla – fanns det sådana matinéer?

Hur som helst var dessa filmer ofta inte gjorda för barn. De var vuxenfilmer, där bolaget klippt bort de våldsammaste scenerna för att censuren skulle släppa igenom dem som barnfilmer. Det blev snopna hopp i handlingen ibland.

Hur de svenska biograferna gjorde med nakenhet i matinéer vet jag inte. Trots att jag gärna såg Tarzan (självklart med Johnny Weißmüller), så var det först som vuxen jag upptäckte, att hans djungelfästmö Jane i en scen var helt naken (»Tarzan och Trasan« kunde man ha kallat filmen, för Jane gick ständigt i en gammal trasa – månne det är därför som dagens stylade kändiskvinnor viftar bort beröm för sina kreationer med »Den här gamla trasan«?). Alltnog, i Tarzan och den vita kvinnan (1934) knuffar Tarzan ned Jane från en trädgren där de suttit och kuttrat ovanför en tjärn, varvid trasan fastnar i en kvist och blir kvar där.

Nu har jag läst på: scenen spelades in i tre versioner – en där hon har på sig trasan ned i plurret, en där hon är barbröstad och en där hon är som gudarna* skapat henne. Varje amerikansk delstat skulle få välja den version som passade deras respektive lagstiftning bäst. Men katolsk höger fick dem att helt sonika klippa bort hela scenen. När jag i modern tid såg filmen i sin rätta version, var det resultatet av en inventering av filmbolagets arkiv där en yngre generation filmfolk återfunnit den bortklippta scenen.

Vad har nu detta med veckans två filmer på filmstudion att göra? – Så här är det: en vildman av Tarzans kaliber hade alltså en affär med en världsvan kvinna, som utan egen förskyllan råkat i hans djungelfamn. Kärlek. Och kärlek är huvudsaken i veckans filmer, inte en störande bisak som i de gamla matinérullarna.

»Två« filmer, förresten? Jo, Kiruna pride har ett arrangemang på alla hjärtans dag, vilket avslutas med film i samarbete med filmstudion. Den dagen infaller på onsdag, så filmstudion visar då lägligt nog en annan kärlekssaga dagen efter, på torsdagen. En oväntad vänskap på onsdag (en oväntad publiksuccé 2011), Call me by your name på torsdag (om oväntad kärlek 2017).

Nu kan kärlekstemat rymma mycket. I den första filmen är det, som titeln antyder, snarare fråga om vänskap. Men också vänskap kan rymma mycket. Här är den oväntad, för att en snajdare från Paris förorter helt oväntat stannar på ett av Arbetsförmedlingen anvisat jobb, trots att han av princip misslyckas med alla han anvisats, så fort han kvalificerat sig för en ny portion understöd. På det här jobbet erbjuds han att torka en förlamad rik man i ändan: »Aldrig i h-e!«. Och ändå.

Den rike, förlamade mannen och förortsnissen ska alltså bli vänner, om man får tro titeln. Och eftersom historien hänt i verkligheten, måste man väl tro på den. Biobesökarna anmodas å det bestämdaste att inte ha så bråttom ut, när filmens sluttexter börjar, för där visas fotografier på huvudrollernas verkliga förebilder.

Den andra filmen utspelas på liknande breddgrader, längre österut: i norra Italien. Men alls inte i Parisliknande miljö. Sjuttonårig yngling undersöker under sommarlovet på familjens sextonhundratalsgård den första kärleken med lokal jänta, när ung, stilig amerikan dyker upp.

Det där med sjuttonåringars sökande är förstås inte ett nytt grepp. Seventeen hette en amerikansk (stum) film 1916 och Sjutton år var en svensk film 1957. Men först med danska Sjutton 1965 korsades en linje. Den var en seriös ungdoms-pubertets-sexualitetsfilm men så djärv, att den kanske väckte danska filmskapares mod att fantisera öppet om sex. Ty sedan kom en våg av filmer allt djärvare och djärvare, och alla ville de ha Ole Søltoft i huvudrollen – som dragplåster; ty även om alla män och kvinnor i ensemblerna gick omkring i ullstrumporna (bara i dem och ingenting annat), så höll han själv familjelyckan inbäddad.

Observera, att detta sista stycke ej ska ses som reklam för någon ekivok italiensk rulle. »Call me by your name« har nominerats till fyra Oscar, och det gör de inte med porrfilmer, så det så.

En idé i idet av Björn Forseth

* Varför »gudarna«? Varför inte Gud, helt enkelt? – Jo, det var en känga åt trettiotalets amerikanska högerkatoliker.