SMULTRONSTÄLLET

Hjulfilm

Vad nu – Ingmar Bergman i filmstudion?

Om det kommer på tal, att man »håller på« med en filmklubb (som till exempel Kiruna filmstudio) får man lätt frågor som »Då visar ni mycket Ingmar Bergman, då?«. Det hände mig senast på Bishop’s, och då var det ingen Kirunabo som frågade utan någon utländsk ung rymdforskare.

Det är vad man kan vänta sig. »Du måste bara se Bergman« eller »Du som är med i en filmklubb måste bara älska Fellini.« – Så kunde det låta när jag var ung och gått med i en filmklubb för att kringgå åldersgränsen, så att jag skulle få se Brigitte Bardot i Och gud skapade kvinnan. Men jag älskade varken Fellini eller Bergman. Inte Bardot heller, för den delen, inte ur filmkonstens perspektiv i alla fall.

Det var irriterande. Jag smög ju in på vilda västernfilmer och gillade Helan och Halvan. Men på filmklubbar fick man ibland se jättespännande filmer, som inte fått så stor publik kommersiellt, som till exempel den japanska krigsfilm där bortglömda soldater i Manchuriet blev kannibaler för att klara sig. Det var ju en fördel för en ung filmintresserad kille. Bergmans filmer, däremot, såg jag ingen spänning i.

Men som äldre har jag förstås insett, att det måste ha funnits något hos Ingmar Bergman, eftersom så många internationella regissörer (såsom Ang Lee och Woody Allen) sagt att de lärt sig så mycket av honom.

I december 2016 visade faktiskt Kiruna filmstudio en film av Ingmar Bergman, Fanny och Alexander från 1983, men i år är det hundra år sedan Bergman föddes, och den här veckan visar filmstudion Smultronstället, som Bergman gjorde 1958. Den – som i likhet med undertecknad förr i tiden – efter att ha hört namnet Bergman fått något grått, dystert, ångestfyllt och   l-å-n-g-s-a-m-t   i blicken, får tänka om. Som jag fick göra. Den här filmen och många andra av denne nu hundraårsfirande, framlidne regissör är helt andra sorters dramer. I det här fallet är den en så kallad roadmovie.

Och vad är då det?

Med Nationalencyklopedins ord är en roadmovie en

filmgenre, i vilken huvudpersonen (huvudpersonerna) med motorfordon är på väg någonstans, vanligtvis utan mål, ibland på flykt, för att söka friheten. Under resans gång råkar huvudpersonen ut för oförutsedda händelser och möten, vilka konstituerar filmens handling.

Det går alltså inte att kalla en historia en roadmovie, där man åker spark. Eller cyklar. Det är taskigt, men det kommer nog att förändras. I alla fall är det i denna film just oförutsedda händelser en gammal man råkar ut för på en bilresa söderut genom Sverige. Många av dem har ungdomar inblandade, vilket ger honom minnesbilder av hans egen ungdom.

Letar man information om begreppet roadmovie kommer man osvikligt att få hänvisningar till Dennis Hoppers motorcyklande Easy rider från 1969. Det är typiskt. Förvisso är den filmen ett utmärkt exempel, men att Ingmar Bergman gjorde ett skolexempel på roadmovie redan elva år tidigare brukar inte informatörerna »komma ihåg«. Det handlar förstås inte om deras komihåg, det handlar om att de bara tänker Hollywood, när de får frågan.

Men när de nu är så enögda borde de förresten allra först ha nämnt en roadmovie från 1938, en som vi alla har sett och sett igen och ser om och om igen varje julafton: Jan Långben som bildrulle.

Det står bil-drulle, inte bild-rulle… Sådana svenska ord fanns det 1938.

Alltnog! Kirunaborna kan tänkas vara nyfikna på huvudpersonen i »Smultronstället«, ty han heter Victor Sjöström. Vem är väl det? – Jo, han var Sveriges mest kände filmregissör under stumfilmstiden och en av Ingmar Bergmans förebilder. Men varför skulle han intressera Kirunaborna? – Jo, Sjöström hade 1913 regisserat det stumma dramat Ingeborg Holm, som filmfestivalen i höstas föredömligt visade i Kiruna kyrka – till levande orgelmusik. Den föreställningen drog mycket folk.

Inte nog med att Bergman var föregångsman i genren roadmovie, han var det i annat också. För att åter ta på de hollywoodska glasögonen minns jag en vilda västernparodi 1965 med Jane Fonda och Lee Marvin. Den hette Cat Ballou skjuter skarpt och handlade, som vilda västernfilmer gör, om hämnd. Hämnaren här var en dam som tog hjälp av en ökänd revolverman som var så alkoholiserad, att även hans häst var dyngrak. Poängen jag vill komma till är, att när Cat Ballou och suputen sidledes red ut ur bild mot horisonten till sång av en ballad om hjältinnan, så såg man plötsligt de som sjöng stå där bland kaktusarna med sina instrument. Att filmmusiken återgavs i bild upplevdes som ett nytt grepp i filmisk återgivning av en berättelse.

Men i »Smultronstället« lät Ingmar Bergman åtta år tidigare Victor Sjöströms rollfigur stå i bild bredvid och bakom de personer denne mindes från sin ungdom. Greppet var alltså nytt, men Bergman var först.

För dagens åskådare kan det vara kul att höra, hur annorlunda människor tilltalade varandra på svenska för nu sextio år sedan. Privatbilismen var tidens ideal, och bilen var mannens domän. Visserligen är det gamlingens svärdotter (i Ingrid Thulins gestalt) som kör, men hur låter det mellan man och hustru som fått bilhaveri?

Och hur länge var man barn 1958? – Jag slänger ut den brandfacklan men tar själv inte upp den här. Se själva på torsdag på Folkets hus!

En idé i idet av Björn Forseth