DOLDA TILLGÅNGAR
Vallning och rymdfysik
Jag ringde ett vandrarhem i Degerfors för att som tidigare år boka rum. Föreståndarinnan svarade sömndrucket. Hon befann sig i Sydkorea. Jag ville genast lägga på, men hon hann säga, att jag redan var inbokad. Men hur…? – Alla känner apan, förstås.
Nu är det bara Paralympics kvar. Efter två veckors olympiska vinterspel på en kanal som faktiskt fanns i vägguttaget, så har jag en del att säga om underlaget där borta i Sydkorea. Inte underlaget för spelen – jag har inte varit i Sydkorea men väl i Nordkorea, och bergen är väl sig lika. En halvö på samma breddgrad som Italien och med natur slående lik Italiens. Och finns det höga berg i varma länder, så finns det snö även där.
Underlaget, alltså. Skidföret närmare bestämt. Eller själva skidorna. Det skär ju i hjärtat att se en sådan idol som Lotta nästan hulka, att hon inte hade kunnat ge vad hon hade, för att skidorna var dåliga.
Bortsett från sådana uppenbara kvinnliga hjältar som Marit är det väl en källa till missnöje, att de ska ha en hel hord mänskliga vallare och tonvis av skidor med sig. Då är det ju inte alltid åkarnas skicklighet som avgör utan vallarnas.
Nej, låt alla åkare åka vita blixten. Ovallat. Eller i alla fall likadana skidor allihop. Ovallade. Fast då komme väl IOK att sätta kontrollanter på hårdvarorna, så att ingen är där och smygvallar. Då är vi ute på hal is igen, det blir de skickligaste smygarna som vinner.
Men om alla tvingades ha exakt samma skidmodell (med beställd storlek och spann till viss vikt) med vallningsfri undersida, då? Två strängar päls på belaget, det skulle göra dem lika.
Nej, då skulle världens katter och kaniner snart börja sakna morrhår. Men räfflat underlag då? – Ja, där någonstans skulle skidsporten kunna bli lika för alla, och utvecklingen skulle leda till allt smartare räffling (ett nytt mönster per OS), som skulle gynna oss vanliga skidåkare också.
Men ska verkligen en filmnörd kommentera skidsport? Tja, i DN kan ju filmrecensenten få kommentera vad som helst, så jag är väl i gott sällskap…
Alltnog. Utöver idrottarna (som en del kallar atleter, vilket de ju inte är), finns det alltså vandrarhemsföreståndare och kungar på plats, men dessa kallar vi inte tillgångar. En tillgång är skidor, en annan är vallare.
När man ska skjuta upp sonder i rymden, behöver man också många slags tillgångar utöver eventuella kosmonauter. En uppenbar tillgång är människor kunniga i matematik och fysik. Det upptäckte amerikanarna att de hade för lite av i sitt folkmaterial, när plötsligt en plåtboll som hette Sputnik snurrade runt jorden. Än värre blev det, när det började snurra hundar och apor där ute, och alla känner ju apan… Kulmen på pinan kom när Jurij Gagarin snurrade där uppe. Det utgick snart ett påbud, att alla skolor i Förenta staterna skulle lägga mer vikt vid matte och fysik.
Samtidigt måste de så fort som möjligt skicka upp en egen kosmonaut (som naturligtvis inte fick kallas så) för att återfå självrespekten. Alltså måste landets bästa hjärnor slå dem ihop (hjärnorna, alltså) för att komma på, hur detta skulle kunna ordnas redan innan det uppväxande släktet lärt sig räkna och beräkna naturlagarna. Men i all tysthet! Man fick inte ge sken av att ligga allvarligt på efterkälken.
Någon hittade tre damer, som var fenor på just det som befolkningen i övrigt läst för lite av. Att de var kvinnor var en nackdel, ty det här skedde i början av 1960-talet, då kvinnor inte ansågs vara kapabla till avancerad problemlösning (men då hade man förstås inte insett att stickmönster och raketritningar var besläktade, och man hade nog inte läst Två städer av Charles Dickens heller, i vilken Frankrikes fattiga kvinnor i sina virkningar krypterade information om vilka adelsmän de så småningom skulle nacka).
Nå, tre kvinnor skulle man nog kunna förklara med att de ju var mattegenier – men hur förklara att de samtidigt var svarta? På 60-talet visste man ju, att sådana inte var lagda åt teoretiskt tänkande.
Ja, på den tiden rådde apartheid i södra USA. Det ordet användes inte, för det var inte på engelska. Men praktiken var densamma som i Sydafrika. Svarta skulle sitta på läktaren på bio och hade en egen bakdörr dit. Svarta hade egna toaletter på allmänna inrättningar, till exempel en planka över en bäck (just det exemplet lånar jag från Stephen King, som berättat om det). Således var det problematiskt att kalla in tre svarta kvinnor till uppbyggnaden av USAs rymdprogram. De var ju en tillgång, men den fick hållas dold.
Om detta handlar torsdagens film på filmstudion. Dolda tillgångar heter den och är från 2016. Titeln leker med orden. Man kan i matematiken kalla x en dold tillgång, om man vill. Obekant är det vanliga begreppet. På engelska heter filmen Hidden figures, vilket är ungefär detsamma. Men bara ungefär. »Dolda figurer« kan syfta på dolda personer, kvinnorna som skulle döljas, eller på kön och hudfärg som skulle döljas. Men det kan också syfta på dolda tal.
Därmed börjar filmstudions marsserie. Internationella kvinnodagen 8 mars infaller på en torsdag, en filmstudiodag. Hela marsserien har nu för andra året i rad satts med filmer med kvinnliga hjältar. De dolda rymdforskarna är de första.
En idé i idet av Björn Forseth