OUAGA GIRLS
Tjejen som mekade med bilar
Man borde kunna bli galen på filmtitlar som börjar med »Tjejen som«, lika mycket som på dem som slutar med »girls«. – Men oroas ej: rubriken här är bara dragplåster, ty filmen i fråga heter något annat…
Men först några jämförelser. Jag bekänner. Jag är en filmnörd. Men är jag därför en »cineast«?
Då jag inte hört till Ingmar Bergmans hejaklack, ville jag i lördags när SVT i firandet av hans hundra år visade en av hans tidiga filmer se densamma: Sommarlek från 1951. Helt okej kärleksdrama, som långt in i handlingen bar på en hemlighet, som Bergmansällskapet på sin hemsida avslöjar i första meningen om filmen. – Att göra så är möjligen kännetecknande för äkta cineaster. Själv vill jag ge dem som avslöjar vitala inslag en propp (det var nära att ske en gång med en alltför pratglad maskinist på Folkets hus).
För några dagar sedan studerade jag åt andra hållet och såg två filmer på bio i Stockholm utan att egentligen vara intresserad av någondera.
Men det talades ju så mycket om dem!
Black Panther (2018) hade jag först trott skulle vara den första spelfilmen om den i backspegeln fullständigt osannolika historien om de amerikanska Svarta pantrarnа under 1970-talet, då förtrycket av de svarta i USA hotade att leda till ett nytt inbördeskrig (berättas det om detta i dagens svenska historieböcker?). Då uppstod – inte i de rassegregerade sydstaterna utan i storstadsgetton i nordstaterna – en afroamerikansk rörelse med kommunistiska sympatier – som uppträdde beväpnade. Helt öppet. De vapenlagar som idag ifrågasätts efter varje skolskjutning var vad dessa kämpar mot rasåtskillnad hänvisade till, när de patrullerade sina stadsdelar med korsade patronbälten över bringan och automatkarbin på axeln.
Nu var det inte om dem filmen handlade. Den var om superhjältar i ett påhittat afrikanskt land. Det pangades på så mycket att jag nickade till ett tag, när jag tappade bort vem som var på vilken sida och inte ens brydde mig. Men så kom en intressant vinkling, som höll mig uppmärksam därefter. Filmen blev ett slags »Bilbos äventyr« med tillräckligt stor självdistans för att också skoja med just den kopplingen. Fast i Nigeria och Sydafrika togs filmen visst emot som något enastående, ty det var afrikanska hjältar i afrikansk miljö, vilka älskade och slog ihjäl med samma varma själ. Nästan inga vita var med, och de svarta skådespelare som inte var från kontinenten måste tala engelska med olika afrikanska brytningar, som de visst blandade ihop en del.
Och de av oss i publiken, som stannade kvar under eftertexterna, blev rikligt belönade.
Det var film nummer ett om en diktatur, låt vara en med ett lyckligt folk under en upplyst despot. Som i sagorna. Diktaturen i film nummer två hyste nog inte lika lyckliga undersåtar:
Death of Stalin (2017) är helt enkelt en löjlig titel, eftersom det inte finns någon anledning i världen att inte översätta den. Men skit samma – här skulle göras komedi (på engelska) om maktkampen i den sovjetiska partitoppen efter Stalins tvära död i filmens början. Verkligheten bakom filmen är så bisarr, att det skulle kunna bli en hysteriskt makabert rolig historia i stil med judisk makaber självironi. Men sådan ironi blir inte självironi om inte judar utför den, och Stalinfilmens ironi har inte framställts av folk som var med eller sovjetmedborgare över huvud taget. Det blir bara makaber, befängd och plump buskis som inte är det minsta rolig.
Fastän inspelad på ort och ställe i Kreml anmäldes den i samband med premiären av kulturpersonligheter såsom den store filmregissören Nikita Michalkov till kulturdepartementet med krav på att visningsrätten skulle dras in. Det gjordes.
Men nu över till dagens verklighet. Det har gått ett år sedan jag i krönikorna började ta med utdrag ur finländska dagstidningar ett hundra år tidigare med anledning av revolutionsåret 1917. Det fortgick ända till första krönikan i år. Denna vecka finns det anledning att påminna om detta, eftersom filmstudions marsserie helt har kvinnliga hjältar (precis som marsserien hade ifjol). Internationella kvinnodagen den 8 mars infaller i år på en torsdag, då filmstudion alltid visar film, och bemärkelsedagen instiftades till minne av textilarbeterskornas strejk i Petrograd, vilken blev startskottet för den ryska revolutionen.
Den 8 mars i år är det tydligen något särskilt med filmen, för den som filmstudion valt har väckt påtagligt intresse, så påtagligt att utomstående vill komma och bjuda på fika före föreställningen. Hur det hänger ihop undgår mig, men inte säger Kirunabor nej tack till gratis kaffe?
Filmen ifråga är svensk. I någon mån, i alla fall. Filmen från 2017 heter Ouaga girls, men den är inte engelsk, egentligen. Titeln, alltså. Snarare är det ett gruppnamn på ett gäng tjejer – som bandnamn, som till exempel Sápmi sisters.
Gänget är tjejer, förstås, unga tjejer i Ouagadougou (uttala det som Oagadogo). De är alltså burkinafasoner – eller som man måste ha sagt förr: övrevoltor. Det får vara hur som helst med det, men Burkina Faso, Frankrike och Sverige står som produktionsländer, och en svenskfason är regissör: Theresa Traoré Dahlberg. Under sin uppväxt pendlade hon mellan lilla Öland och stora staden Ouagadougou i Burkina Faso, där hon upplevde den ålder som Ouaga sisters befinner sig i. Att det skulle bli en film om ouagadougouska skolflickor var inte planerat men blev en följd av att hon 2011 gjort en kortfilm om en senegalesisk taxichauffös, Taxi sister (se där ytterligare ett bandnamn). Hon, Dahlberg, föreslogs senare av någon som sett taxifilmen att komma och titta på en bilmekanikerskola för flickor som riskerade att hamna på glid. För att göra en film om dem. Dahlberg hade andra planer men gick ändå dit – och blev fascinerad.
Tjejer som inte frivilligt går i lära till bilmekaniker, det är Ouaga girls, det. Dahlberg påstås ha uttalat, att hon avskyr filmer om kvinnor där ordet girls finns i namnet, men det har hon glömt. Fast ursprungligen skulle filmen ha hetat »De courage!« – alltså »lycka till!«, »ge järnet!« eller något sådant.
Den, som är intresserad av detta nya stjärnskott på den svenska biohimlen, kan med fördel gå på filmstudions årsmöte i folkhögskolans aula nu på onsdag klockan 18.30 (dagen före »Ouaga girls«), ty efter mötet kommer den 28 minuter långa »Taxi sister« att visas – direkt utlånad av Theresa Traoré Dahlberg till Kiruna filmstudio…
En idé i idet av Björn Forseth