PRICKSKYTTEN FRÅN SEVASTOPOL
Dödsängeln på Krim
Just när ett nytt Krimkrig brutit ut, gör ukrainare och ryssar en film
– om Krim
Det är synd om människorna
säger Indras dotter i Ett drömspel av August Strindberg. Bra sagt! Det borde vi säga då och då, när världen och Sverige ser ut som det gör. Stormakter och kriminella statsledare sliter sönder andras länder och egna befolkningar, och i Sverige börjar krimmarna likna Al Capone i flera storstäder.
Ett annat slags krimmare lever i ro på sin udde, men runtom dem pågår liksom ett nytt Krimkrig. Upphovet till namnet Krimkriget var kriget 1853 – 1856 mellan å ena sidan imperiet Ryssland och å den andra de brittiska, franska och osmanska imperierna (samt Sardinien). Vems var då Krim?
Det har jag skrivit om förut, i krönikorna Sång om 1944 (2016) och Kammarjungfrun som slutade vara jungfru (2017). Halvön Krim annekterades 1783 av Ryssland från Osmanska riket, som 1792 formellt erkände annexionen, varför det under Krimkriget alltså inte rådde någon tvekan om, att Krim folkrättsligt sett var ryskt (att dåförtiden ingen pratade om folkrätt är en annan historia).
Men 1954 överförde den ukrainske Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov självsvåldigt (alltså inte lagenligt) Krim till den ukrainska sovjetrepubliken, vilket tydligen mottogs med en gäspning. Gränsen mellan Ukraina och Ryssland fanns ändå bara på kartan i den Sovjetunion som då rådde. När Sovjet 1991 upplöstes och Ukraina blev ett eget land visade krimmarna i en folkomröstning, att de inte ville ingå i Ukraina längre – men vem tror ni brydde sig om vad en liten folkgrupp på en halvö tyckte, när en ny stat skulle byggas upp? Med det i bakhuvudet var det mindre förvånande att de gröna gubbarna 2014 så lätt kunde »överföra« Krim till Ryssland.
Rätt eller fel? – det lämnar jag just nu därhän, för här ska det bli filmprat. Samma år som den ukrainsk-ryska, ännu pågående, konflikten började, spelades en ukrainsk-rysk film in om just Krim. En spelfilm om Krim under ännu ett av sina krig, nämligen då det tyska Tredje riket anföll Sovjetunionen och intog halvön, som de höll ett par år och då hann utrota alla judar och romer där samt en ansenlig mängd tatarer. Staden Sevastopol höll ut ett halvår längre än resten av Krim, delvis tack vare en ovanligt skicklig prickskytt där. Hon kom att kallas »Dödsängeln på Krim« och blev känd bland de allierade bland annat genom Vasilij Belajevs dokumentär från striderna kring Sevastopol, Tjernomortsy (Svarta havet, 1942), Filmens frontfotograf Vladislav Mikosja hade nämligen fångat henne på bild.
Hon hette Ljudmila Pavlitjenko och bjöds in till Vita huset i Washington, där hon fick träffa presidentskan Eleanor Roosevelt, som frågade henne, hur många människor hon skjutit.
– Inte människor. Fascister, svarade Pavlytjenko.
Jag säger som Charles Laughton gjorde om Marlene Dietrich i Åklagarens vittne (1957, efter Agatha Christie): »Vilken kvinna!« En sådan skulle man ha. Ja, det förstås – hon behöver inte vara prickskytt, det räcker att hon är av rätta virket. Jag kollar ibland av på Bishops eller på någon resa, men än har ingen gått igenom ekluten. Men nog om det.
Roosevelt och Pavlytjenko gick bra ihop. Det gjorde amerikanare och »sovjeter« under kriget. Gamla Det Bästa ur Reader’s Digest från den tiden bär syn för sägen. De var ju allierade. Idag är det tvärtom. Ryssland anklagas öppet för att ha förgiftat en rysk före detta spion och dennes dotter med nervgift i England. En spion som Ryssland hade släppt ur fängelse i en fångutväxling. Kanske är anklagelsen sann. Men när jag på tevenyheterna ser, att spåren leder tillbaka till en italiensk restaurang, så börjar jag undra, om inte kockarna där försökt laga till den japanska blåsfisken.
Kom ihåg, var ni läste den teorin första gången!
Men åter till Dödsängeln, som vi kunde se på filmfestivalen i Gunilla Breskys film om frontfotografen själv, Jag stannar tiden (2014).
Denna enastående kvinna spelas av Julija Peresild i den film, som filmstudion nu på torsdag visar på folkhögskolan (observera platsen – Folkets hus är fullbokat denna vecka): Prickskytten från Sevastopol (2015). Kiruna filmstudio blir först att visa denna film, som inte gått på bio i Sverige.
Och nu över till något helt annat som avslutning. Fan vet, om det blir några fel krönikor. På filmstudions årsmöte upptäckte undertecknad händelsevis, att ingen där läste mina krönikor. Om inte en sådan publik läser dem kan man undra om någon annan gör det, då krönikorna ju ger sig ut för att vara »högst egna filmkrönikor«. Så länge de publicerades i Kiruna annonsblad var de lästa av för mig obekanta människor, som påpekade det för mig på sta’n. Men Annonsbladet tycker inte de är värda att betala för, så den publiken har visst gått förlorad. Krönikorna skriver sig heller inte själva och alls inte på fem minuter, så jag överväger nu att sätta P för dem. – Överväger, jag får se.
En idé i idet av Björn Forseth