SMULTRONSTÄLLET

Hjulfilm

Vad nu – Ingmar Bergman i filmstudion?

Om det kommer på tal, att man »håller på« med en filmklubb (som till exempel Kiruna filmstudio) får man lätt frågor som »Då visar ni mycket Ingmar Bergman, då?«. Det hände mig senast på Bishop’s, och då var det ingen Kirunabo som frågade utan någon utländsk ung rymdforskare.

Det är vad man kan vänta sig. »Du måste bara se Bergman« eller »Du som är med i en filmklubb måste bara älska Fellini.« – Så kunde det låta när jag var ung och gått med i en filmklubb för att kringgå åldersgränsen, så att jag skulle få se Brigitte Bardot i Och gud skapade kvinnan. Men jag älskade varken Fellini eller Bergman. Inte Bardot heller, för den delen, inte ur filmkonstens perspektiv i alla fall.

Det var irriterande. Jag smög ju in på vilda västernfilmer och gillade Helan och Halvan. Men på filmklubbar fick man ibland se jättespännande filmer, som inte fått så stor publik kommersiellt, som till exempel den japanska krigsfilm där bortglömda soldater i Manchuriet blev kannibaler för att klara sig. Det var ju en fördel för en ung filmintresserad kille. Bergmans filmer, däremot, såg jag ingen spänning i.

Men som äldre har jag förstås insett, att det måste ha funnits något hos Ingmar Bergman, eftersom så många internationella regissörer (såsom Ang Lee och Woody Allen) sagt att de lärt sig så mycket av honom.

I december 2016 visade faktiskt Kiruna filmstudio en film av Ingmar Bergman, Fanny och Alexander från 1983, men i år är det hundra år sedan Bergman föddes, och den här veckan visar filmstudion Smultronstället, som Bergman gjorde 1958. Den – som i likhet med undertecknad förr i tiden – efter att ha hört namnet Bergman fått något grått, dystert, ångestfyllt och   l-å-n-g-s-a-m-t   i blicken, får tänka om. Som jag fick göra. Den här filmen och många andra av denne nu hundraårsfirande, framlidne regissör är helt andra sorters dramer. I det här fallet är den en så kallad roadmovie.

Och vad är då det?

Med Nationalencyklopedins ord är en roadmovie en

filmgenre, i vilken huvudpersonen (huvudpersonerna) med motorfordon är på väg någonstans, vanligtvis utan mål, ibland på flykt, för att söka friheten. Under resans gång råkar huvudpersonen ut för oförutsedda händelser och möten, vilka konstituerar filmens handling.

Det går alltså inte att kalla en historia en roadmovie, där man åker spark. Eller cyklar. Det är taskigt, men det kommer nog att förändras. I alla fall är det i denna film just oförutsedda händelser en gammal man råkar ut för på en bilresa söderut genom Sverige. Många av dem har ungdomar inblandade, vilket ger honom minnesbilder av hans egen ungdom.

Letar man information om begreppet roadmovie kommer man osvikligt att få hänvisningar till Dennis Hoppers motorcyklande Easy rider från 1969. Det är typiskt. Förvisso är den filmen ett utmärkt exempel, men att Ingmar Bergman gjorde ett skolexempel på roadmovie redan elva år tidigare brukar inte informatörerna »komma ihåg«. Det handlar förstås inte om deras komihåg, det handlar om att de bara tänker Hollywood, när de får frågan.

Men när de nu är så enögda borde de förresten allra först ha nämnt en roadmovie från 1938, en som vi alla har sett och sett igen och ser om och om igen varje julafton: Jan Långben som bildrulle.

Det står bil-drulle, inte bild-rulle… Sådana svenska ord fanns det 1938.

Alltnog! Kirunaborna kan tänkas vara nyfikna på huvudpersonen i »Smultronstället«, ty han heter Victor Sjöström. Vem är väl det? – Jo, han var Sveriges mest kände filmregissör under stumfilmstiden och en av Ingmar Bergmans förebilder. Men varför skulle han intressera Kirunaborna? – Jo, Sjöström hade 1913 regisserat det stumma dramat Ingeborg Holm, som filmfestivalen i höstas föredömligt visade i Kiruna kyrka – till levande orgelmusik. Den föreställningen drog mycket folk.

Inte nog med att Bergman var föregångsman i genren roadmovie, han var det i annat också. För att åter ta på de hollywoodska glasögonen minns jag en vilda västernparodi 1965 med Jane Fonda och Lee Marvin. Den hette Cat Ballou skjuter skarpt och handlade, som vilda västernfilmer gör, om hämnd. Hämnaren här var en dam som tog hjälp av en ökänd revolverman som var så alkoholiserad, att även hans häst var dyngrak. Poängen jag vill komma till är, att när Cat Ballou och suputen sidledes red ut ur bild mot horisonten till sång av en ballad om hjältinnan, så såg man plötsligt de som sjöng stå där bland kaktusarna med sina instrument. Att filmmusiken återgavs i bild upplevdes som ett nytt grepp i filmisk återgivning av en berättelse.

Men i »Smultronstället« lät Ingmar Bergman åtta år tidigare Victor Sjöströms rollfigur stå i bild bredvid och bakom de personer denne mindes från sin ungdom. Greppet var alltså nytt, men Bergman var först.

För dagens åskådare kan det vara kul att höra, hur annorlunda människor tilltalade varandra på svenska för nu sextio år sedan. Privatbilismen var tidens ideal, och bilen var mannens domän. Visserligen är det gamlingens svärdotter (i Ingrid Thulins gestalt) som kör, men hur låter det mellan man och hustru som fått bilhaveri?

Och hur länge var man barn 1958? – Jag slänger ut den brandfacklan men tar själv inte upp den här. Se själva på torsdag på Folkets hus!

En idé i idet av Björn Forseth

CALL ME BY YOUR NAME

Kärlek och sån’t trams på vita duken

Borde man vid varje romantisk scen i spännande filmer busvissla i biljetten?

 

Det borde man kanske. Som förr på söndagsmatinéerna. Biljetterna, som var »ogiltiga utan kontramärke«, var av lagom tunt och blåsbart material. Men det går nog inte idag. Biljetterna från de moderna maskinerna är inte av busvänligt papper. Och mobilbiljetter kan man ju försöka blåsa i.

Jag vet förstås inte hur kvinnor är funtade, och utan någon syster vet jag så klart inte hur små flickor upplevde de påklistrade kärleksscenerna i matinéfilmerna under uppväxten. Men som små pojkar vred vi oss av irritation, när hjälten (alltid en man) började vänslas med hjältinnan, vilket vi uppfattade som något inkommenderat (i manuset, alltså – av någon utomstående beslutsfattare, kantänka). Pinsamt, tyckte vi. Var det pang-pang det skulle handla om, så skulle det vara pang-pang (och inte bang-bang, som man kanske skulle ha sagt idag). Det var då man blåste i pappersbiljetten, så att maskinisten hörde det.

Gick över huvud taget tjejer på matinéerna? Det vågar jag ärligt talat inte uttala mig om. Alla matinéer jag såg var komedier eller äventyr av något slag, där alltså hjältarna var män. Flickorna kanske såg Angélique eller Kulla-Gulla – fanns det sådana matinéer?

Hur som helst var dessa filmer ofta inte gjorda för barn. De var vuxenfilmer, där bolaget klippt bort de våldsammaste scenerna för att censuren skulle släppa igenom dem som barnfilmer. Det blev snopna hopp i handlingen ibland.

Hur de svenska biograferna gjorde med nakenhet i matinéer vet jag inte. Trots att jag gärna såg Tarzan (självklart med Johnny Weißmüller), så var det först som vuxen jag upptäckte, att hans djungelfästmö Jane i en scen var helt naken (»Tarzan och Trasan« kunde man ha kallat filmen, för Jane gick ständigt i en gammal trasa – månne det är därför som dagens stylade kändiskvinnor viftar bort beröm för sina kreationer med »Den här gamla trasan«?). Alltnog, i Tarzan och den vita kvinnan (1934) knuffar Tarzan ned Jane från en trädgren där de suttit och kuttrat ovanför en tjärn, varvid trasan fastnar i en kvist och blir kvar där.

Nu har jag läst på: scenen spelades in i tre versioner – en där hon har på sig trasan ned i plurret, en där hon är barbröstad och en där hon är som gudarna* skapat henne. Varje amerikansk delstat skulle få välja den version som passade deras respektive lagstiftning bäst. Men katolsk höger fick dem att helt sonika klippa bort hela scenen. När jag i modern tid såg filmen i sin rätta version, var det resultatet av en inventering av filmbolagets arkiv där en yngre generation filmfolk återfunnit den bortklippta scenen.

Vad har nu detta med veckans två filmer på filmstudion att göra? – Så här är det: en vildman av Tarzans kaliber hade alltså en affär med en världsvan kvinna, som utan egen förskyllan råkat i hans djungelfamn. Kärlek. Och kärlek är huvudsaken i veckans filmer, inte en störande bisak som i de gamla matinérullarna.

»Två« filmer, förresten? Jo, Kiruna pride har ett arrangemang på alla hjärtans dag, vilket avslutas med film i samarbete med filmstudion. Den dagen infaller på onsdag, så filmstudion visar då lägligt nog en annan kärlekssaga dagen efter, på torsdagen. En oväntad vänskap på onsdag (en oväntad publiksuccé 2011), Call me by your name på torsdag (om oväntad kärlek 2017).

Nu kan kärlekstemat rymma mycket. I den första filmen är det, som titeln antyder, snarare fråga om vänskap. Men också vänskap kan rymma mycket. Här är den oväntad, för att en snajdare från Paris förorter helt oväntat stannar på ett av Arbetsförmedlingen anvisat jobb, trots att han av princip misslyckas med alla han anvisats, så fort han kvalificerat sig för en ny portion understöd. På det här jobbet erbjuds han att torka en förlamad rik man i ändan: »Aldrig i h-e!«. Och ändå.

Den rike, förlamade mannen och förortsnissen ska alltså bli vänner, om man får tro titeln. Och eftersom historien hänt i verkligheten, måste man väl tro på den. Biobesökarna anmodas å det bestämdaste att inte ha så bråttom ut, när filmens sluttexter börjar, för där visas fotografier på huvudrollernas verkliga förebilder.

Den andra filmen utspelas på liknande breddgrader, längre österut: i norra Italien. Men alls inte i Parisliknande miljö. Sjuttonårig yngling undersöker under sommarlovet på familjens sextonhundratalsgård den första kärleken med lokal jänta, när ung, stilig amerikan dyker upp.

Det där med sjuttonåringars sökande är förstås inte ett nytt grepp. Seventeen hette en amerikansk (stum) film 1916 och Sjutton år var en svensk film 1957. Men först med danska Sjutton 1965 korsades en linje. Den var en seriös ungdoms-pubertets-sexualitetsfilm men så djärv, att den kanske väckte danska filmskapares mod att fantisera öppet om sex. Ty sedan kom en våg av filmer allt djärvare och djärvare, och alla ville de ha Ole Søltoft i huvudrollen – som dragplåster; ty även om alla män och kvinnor i ensemblerna gick omkring i ullstrumporna (bara i dem och ingenting annat), så höll han själv familjelyckan inbäddad.

Observera, att detta sista stycke ej ska ses som reklam för någon ekivok italiensk rulle. »Call me by your name« har nominerats till fyra Oscar, och det gör de inte med porrfilmer, så det så.

En idé i idet av Björn Forseth

* Varför »gudarna«? Varför inte Gud, helt enkelt? – Jo, det var en känga åt trettiotalets amerikanska högerkatoliker.

NIGHT TRAIN TO LISBON

På spåret

I förrgår krockade ett amerikanskt nattåg på väg mot Miami med ett godståg, varvid lokföraren och tågmästaren dödades. Passagerarna låg i sina sovvagnar och väcktes brutalt.

 

 

Om man bortser från det tragiska, så kan man konstatera, att även i det flygande Förenta staterna går det ännu nattåg. I filmstudions klassikerfilm Jätten sist i januari reste Elisabeth Taylor och Rock Hudson i egen sovkupé från New England till Texas och trivdes med det. Undra på det – de kunde ju ostört rumla om i sänghalmen medan de färdades mot sitt mål.

Det är ju det. Man kan uppleva romanser eller möta intresseväckande personligheter på nattåg och till och med se någon medpassagerare bete sig som en riktig mister Bean… Allt detta medan man är på väg utan att behöva ta något ansvar för föret eller trafiken. Dela en vinare med någon annan i restaurangvagnen eller sitta och spela kort vid restaurangbordet. Det surras i en restaurangvagn på väg genom nattens landskap.

Nattåg har länge inspirerat författare och filmmakare. De låter spännande saker hända folk. Tänk bara Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, En dam försvinner av Alfred Hitchcock och Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie. För att inte tala om Skenbart av Peter Dalle.

En gång såg jag ett slagsmål på ett finskt tåg. Det var en rätt överförfriskad man som skulle avvisas. Det tyckte nu inte han var någon bra idé. Två konduktörer kämpade med honom, så att uniformsmössor flög.

En annan gång vaknade jag av att det kom in ljus från korridoren i min sovkupé. Jag blundade för att inte få det i ögonen och trodde efter ett tag, att någon av de bägge tjejerna i bäddarna ovanför mig tagit ett glas för mycket i restaurangvagnen och glömt stänga dörren. Irriterad öppnade jag till slut ögonen och fick se en vilt främmande man stå vid tvättstället och gräva i tjejernas handväskor.

– Mitä helvetti! eller något annat för situationen passande lät jag nu undslippa mig, ty vi befann oss i grannlandet på klassresa till grannlandets grannland. Först tycktes inte den främmande mannen uppfatta mitt utrop (se där hur dålig min finska är), men sedan liksom upptäckte han i alla fall mig och ryckte till. Och rusade mot den öppna dörren. Jag slängde mig då ur bädden och famnade hans ena ben, som dock satt fast och fortsatte ut i korridoren. Med följde undertecknad som ett tredje ben i kortkalsonger. Tjuven var uppenbarligen fast besluten att lämna tåget medan det stod stilla på en växlingsstation och ryckte och ryckte därför för att slippa loss. Som en trasa släpades jag på golvet, medan en av tjejerna vaknade och skrek Iiiii! precis som på film.

Hur det sedan gick? – Äsch, inte bara kunde jag inte riktig finska, jag kunde inte fånga en riktig finne heller.

Ibland blir det romantiskt på nattåg också. Jodå, inte bara på film. Tro mig! Men nog om det. På film kommer man allt detta mycket närmare, om man själv är fullt påklädd i en biosalong. Det kommer man att få se på torsdag, då filmstudion visar en filmatisering av romanen Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Filmen är från 2013, och i enlighet med tidens lösen kan den så klart inte heta något så töntigt på en svensk biograf utan heter Night train to Lisbon. Regissören är en dansk stjärnregissör, Bille August, en av de européer som värvats till Hollywood, där han gjort sådant som Fröken Smillas känsla för snö (delvis inspelad i Kiruna 1997), Les misérables 1998 och nu denna nattågsfilm (man bör dock minnas hans danska verk Pelle Erövraren 1987, Den goda viljan 1992 och bland de senare Balladen om Marie Krøyer 2012).

Nattåget som går mot Lissabon innehåller Jeremy Irons, Mélanie Laurent, Jack Huston och en massa andra internationella stjärnor (som svenska Lena Olin och den gamla skräckisskådisen Christopher Lee), så det är upplagt för en thriller.

Som man kan förstå av vad jag hittills skrivit, så är idén inte ny. År 1959 kom en polsk thriller med det enkla namnet Nattåg (på den tiden fick en film ha en svensk titel). En man som verkar vara på flykt från någonting tar nattåget till Baltikum och får dela sovkupé med en märklig kvinna, som också tycks fly ifrån något.

Nu må den svenska läsaren undra hur detta kan hända: en kvinna och en man i samma sovkupé utan att känna varandra? Utan att alltså ha raggat upp varandra på tåget? – Tja, det har hänt mig. Felbokning. Hur kunde detta ske på 1990-talet? frågade jag mig, men då tåget var fullt frågade damen och jag varandra om vi kunde acceptera det. Det kunde vi. Men i östra Europa skulle de nog inte ha höjt på ögonbrynen. – Varför skulle man inte dela kupé? När jag for på transsibiriska järnvägen delade en äldre dam med guldtänder fyrbäddskupé med mig och två andra män. När hon skulle gå till sängs måste hon ha höjt något ögonbryn eller blixtrat med någon tand, för plötsligt reste sig den ryske medpassageraren upp och gick ut i korridoren en stund. Vi två andra fattade vinken. Så enkelt är det.

Nu vet jag inte vad Jeremy Irons råkar ut för på väg mot Lissabon, men det de i Lissabon har – det har de ju i Lissabon, om någon förstår vad jag menar. När en man steg på tåget (för att travestera thrillern En man steg av tåget från 1955) kan allt hända på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

JORDGUBBSLANDET

Polacker och andra jordgubbar

Gamla försyndelser ramlar över en, när man ramlar in på puben. – Inte ramlar ut, alltså.

 

 

Det som händer på lokal är att människor säger och gör saker de kanske inte annars skulle ha sagt. Har de för länge sedan knutit hymens band med någon, kan eldvattnet lösa upp det och andra band en stund på krogen. Inte alltid så bra.

Att tungans band tänjs ut kan förstås ibland vara riktigt bra. Ofta sägs det, att man är mer sig själv då. Det är något oroväckande, för en del uppenbarelser visar sig inte längre vara dem man trodde sig känna och kanske inte ens vill känna.

Men för det mesta är det bara glada tillrop och kommentarer, då läpparna lättare förkunnar vad hjärtat känner. Som när mina finska vapenbröder i utlandstjänst plötsligt började prata svenska i mässen, när de i tjänsten tidigare hade haft tunghäfta.

På lokal i Kiruna träffar undertecknad stundom gamla elever från den livsepok, då jag försökte mig som lärare. Nu är deras barn i bästa fall i den ålder då jag hade dem själva. Tiden går och ursäktar att jag inte alltid känner igen dem. Men alla känner som bekant apan. Eller björnen.

För det mesta är det skolminnen som ramlar över en. Nu senast ramlade dock minnen från en annan tidigare livsepok över mig, från den tiden då jag gjorde rätt för den titel, som alltjämt står i telefonkatalogen (som förstås inte längre finns) vid mitt namn: plåtslagare. En bekant började berätta om när jag var ny på Nybergs Mekaniska. Då hade cheferna undrat: »Vad fan – en karl med knäskydd!«.

Så jag blev knäskyddskillen. Mina knäskydd var inte av denna världen – så mycket medger jag. De var ishockeymålvaktsskydd som täckte både knä och skenben. De var skrymmande, skulle man kunna säga, så när jag med svårighet dragit overallen över dem såg jag ut som en Michelingubbe. Inte tänkte jag på, vad folk trodde. Ingen av mina arbetskamrater bar knäskydd, än mindre skenbensskydd. Och inte gick de som jag in i målarverkstaden och arbetade med kolfiltermask heller (även det kom man ihåg på puben i fredags).

Men jag hade mina skäl. I sex och ett halvt år hade jag jobbat på ett av världens tio största skeppsvarv, ofta knästående lutad över svetshandtaget eller med skärbrännaren i hand. En supertanker nuförtiden är inte gjord av odlad och avkvistad ek från Visingsö utan av kallt stål, vanligen 25 – 35 millimeter i tjocklek, vad skrovet beträffar. Det är på våra breddgrader betydligt kallare att knästå på än på ett trädäck.

En dag efter varvsjobbet skulle jag ta fram en bok från bokhyllans nedersta hylla och knäböjde då på heltäckningsmattan, som funnits i det rummet när jag flyttade in. Från den mjuka mattan gick då ett knivstick upp i mitt knä genom benet upp genom överkroppen och träffade min hjärna som ett skott. Fastän jag vid denna tid var en ung och oerfaren man, insåg jag omedelbart orsaken till detta och beslöt på stört att rädda mina knän från framtida men: Jag cyklade till en sportaffär och köpte knäskydd för en ishockeymålvakt.

Därefter arbetade jag i många år obekymrat bland vassa och kalla plåtkanter med varma, sköna knän och fick aldrig några ärr på skenbenen. Blixten genom kroppen återkom aldrig. Vad betyder sedan det, att jag sågs som ett original – jag har ju fungerande knän än idag.

Folk som rensar ogräs i sina jordgubbsland söderut bär nog inte sådana knäskydd, fast jag tror att beskedligare sådana säkert är bra att ha även där. På de stora kommersiella jordgubbslanden i södra Sverige jobbar mängder av människor. Där är inte allt automatiserat ännu. Inga hubotar plockar jordgubbar. Det gör utlänningar. Dem behöver man inte fundera på knäskydd åt med samma intresse som man har för sina egna.

När jag var ung och byggde fartyg, kom polacker och sommararbetade på varvet. Andra plockade bär – fortfarande polacker, inte thailändare – och somliga tog säsongsjobb på åkrarna.

Idag är det visst fortfarande så, om man får tro den prisbelönta nya svenska och romantiska dramafilmen Jordgubbslandet från förra året. Där kommer de till Blekinge i risig bil, och ung polack möter ung bonddotter, varvid något uppstår. Och kolliderar.

Wiktor Ericssons debutfilm visas av filmstudion denna torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

JÄTTEN

Jättesöt yngling i jätteroll

När man står inför valet att trycka på gilla-knappen eller domedagsknappen.

Den 26 september 1983 var 44-årige Stanislav Petrov vakthavande befäl i den sovjetiska stridsledningscentralen Serpuchov 15. Året var spänt i det kalla kriget mellan Sovjetunionen och Förenta staterna, och bägge parter hade arbetat upp sina kärnvapen till en nivå, som på engelska kallas mad, vilket betyder »galen«. Men det är också en förkortning för mutually assured destruction, »ömsesidigt garanterad ödeläggelse«, vilket väl i sig är ett slags galenskap.

Ty med kärnvapen förhåller det sig så, att de är alltför överdjävliga för att slåss med. Man åker själv dit, om man använder dem. USA och Sovjet hade testat kraftigare och kraftigare atombomber burna av robotar, som liksom rymdraketer kunde ta sig över till »andra sidan«, tills man var säker på att de skulle fungera. I och med det innebar de ett hot för motparten, vilket vi kallar avskräckning. (Den som undrar, varför Nordkorea i höstas skickade upp den ena roboten efter den andra, kan nu förstå, att om robotar inte testas tills de fungerar som de ska, är de inget hot!) 1983 visste de bägge supermakterna, att om den ena skulle anfalla den andra med kärnvapenrobotar, skulle den andra svara med samma mynt, innan den förstes robotar slagit ned.

I och med det skulle bägge länderna ödeläggas. Mad, alltså – då skulle det ju inte vara någon idé. Detta kallas terrorbalans.

På Stanislav Petrovs pass gjorde robotvarningssystemet utslag. Han hade en kvart på sig att trycka på en ödesdigert röd knapp, varvid en vedergällningsattack troligen skulle sättas igång. Efter den kvarten skulle det vara för sent att agera, och endast Sovjetunionen skulle då utplånas. Alla i stridsledningscentralen fasade för hans beslut, men Petrov tryckte inte på knappen. (Varför inte? – Det kan jag berätta i ett annat sammanhang.)

Petrov fick rätt, det var en felanalys av varningssystemet. USA hade inte anfallit. Men inget av detta kom naturligtvis till allmänhetens kännedom i någondera landet.

Under tiden satt de svenska tevetittarna och följde en nordamerikansk tvålopera på den ena av de två tevekanalerna, Dallas hette den. Hade incidenten i Serpuchov 15 inträffat idag, hade svenskarna nog suttit klistrade vid någon annan tvålopera eller vid Soapbook eller dylikt, och på nyheterna hade man kortfattat nämnt ett strömavbrott i någon bunker någonstans men huvudsakligen berättat om hur Game of thrones påverkar vår vardag. Kärnvapen är nämligen inte något man tar på allvar, vilket man torde misstänka, när så många politiker inte vill skriva under FN-konventionen mot kärnvapen, eftersom vi då inte skulle få gå med i Nato.

Än Dallas, då? Själv har jag inget emot vare sig tvål eller opera men fann redan under första avsnittet av sagda teveserie, att den var lika förutsägbar som den tantsnuskbok jag just håller på att läsa (den ska dock till sista sidan få chansen att visa sig bättre). I Dallas är det vilda västernmiljö med kossor som en ranchägarfamilj blivit stor på. Så går det hål på jordskorpan, och de blir ännu rikare på olja. Och ju mer de gifter sig och förmerar sig, desto gnidnare blir de. Spacklade rikemanssöner och -döttrar som grälar och bedrar i rustik miljö, det är tvålopera, det.

Redan 1956 beskrevs något liknande i en amerikansk helaftonsfilm, som hette Jätten. Där spelades de unga rikemanshjältarna i vilda västernmiljön av den tidens Hollywoods romantiska storstjärnor, Elisabeth Taylor och Rock Hudson. Men för spänningens skulle måste ett orosmoment in, och det hette här James Dean.

Den senare var en yngling, som i likhet med sin rollfigur hade fattig bakgrund men också – vilket gjorde honom till Hollywoods gunstling – var vacker. Efter några småroller fick han 1955 huvudrollen i vardera av två starka karaktärsfilmer, Öster om Eden och Ung rebell. Och så Jätten året efter. Öster om Eden hann han uppleva premiären på, men som amerikanska ungdomsidoler plägar göra, när de blivit rika som troll, körde han en Porsche för fort, fick böter för det och körde ett par timmar senare ihjäl sig, 24 år gammal.

Filmen var nästan klar, så den gjordes klar. Den räknas lite grand som en klassiker, och Kiruna filmstudio vill gärna visa en klassiker i månaden vid sidan om det övriga programmet. Så nu på torsdag visas Jätten. Kom bara ihåg vad jag berättat – det finns en sextio år yngre svensk film med samma namn. Den är det alltså inte!

En idé i idet av Björn Forseth

PATERSON

Pett’son i Amerikat

eller

Mr Bean i Norge

Om unge Petterssons tillvaro i Pettersson, Nya Jersiön

Om någon tätort i Sverige hade hetat Pettersson, skulle man ha kunnat filma ett drama om livet i Pettersson för en kille som heter – Pettersson. Men veterligen har vi ingen sådan by, köping eller stad i vårt land. Däremot finns det en Patersonstad i New Jersey i Förenta staterna, och efternamnet Paterson är inte helt ovanligt på engelska. Då nu Paterson är större än Umeå är väl chansen god att finna flera personer med samma namn där, så att en påhittad filmfigur inte behöver kränka någon. Ty film har det blivit: Paterson (2016) är en enligt uppgift stillsam historia om en gift ung man med extremt inrutade vanor. Inte ovanor, inget märkvärdigt.

Det låter inte kul. En film om mig själv, tänker nog en del av oss, vad har jag för glädje av att se sådant?

Men stora författare och stora regissörer anses ofta stora för att de förmår göra stor litteratur, film eller teater av vardag, som vi andra aldrig hade kunnat tänka oss se poesin i. Vem skulle till exempel roa sig med att läsa en bok om torpare, som gräver och gräver för att dika ut en våtmark för att få bröd på bordet om något år? Men när bokens första rad ser ut så här:

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.

(Väinö Linna: Högt bland Saarijärvis moar)

Då hajar man till och vill läsa vidare. Eller vem idag skulle vilja läsa om en fattig flicka som utnyttjas, dumpas och ensam får barn hon inte kan försörja – detta eviga tema? Men när man öppnar Martin Andersen Nexøs av titeln uppenbarligen trista roman Ditte människobarn och efter första halvsidan bara måste vända blad – då har man precis som i fallet Linna hamnat i stor litteratur, fast man egentligen ville läsa något mer spännande.

De stora berättarna kan få banala händelser att verka spännande. Somliga kan göra dem roliga, låta huvudrollen bete sig som en tjur i en porslinsbutik (som Peter Sellers gör i Oh, vilket party! 1968) eller ställa till katastrof på katastrof (som Mister Bean).

Så gjorde undertecknad själv på ett norskt tåg i mellandagarna. En svag kopp norskt kaffe med en typiskt god norsk våffla med grädde och sylt skulle sitta fint, tyckte jag när jag såg menyn i restaurangvagnen på väg övre Dovrefjäll. Det fanns ett par rejäla skinnfåtöljer vid ett jättestort fönster på både babords- och styrbordssidan, där man kunde sitta och jäsa med makalös utsikt. Två unga kvinnor satt och språkade på ena sidan, men på den andra satt bara en och läste en bok. Så en fåtölj var ledig, och jag bad att få tränga mig på med våffeltallriken på det minimala fönsterbordet. Den enorma kaffemuggen rymdes inte där, den ställde jag på det svagt lutande elementet intill medan jag bänkade mig.

Just som jag kommit till rätta och skulle ta tallriken i knät krängde tåget till, och den stora muggen (med lock på) välte ned på golvet och hällde ut en störtflod av kaffe över restaurangens golv. Då det rann in under min fåtölj också försökte jag raskt vrida undan mina fötter för att kunna resa mig på torrt underlag och snabbt springa efter en trasa, men vridningen fick hela fåtöljen att välta, varvid jag själv hamnade på golvet och flickorna på andra sidan skrek till.

Jag rusade förstås upp och hämtade famnen full med papper från kyparen, och alla tre kvinnorna plockade med sig av papper och torkade frenetiskt upp, de också. They too… När det såg ut som att vi började nå någon vart, krängde tåget åt andra hållet och en ny störtflod av tydligen samma kaffe kom rinnande ut underifrån fåtöljerna på andra sidan.

Efter att alla damer (tågmästaren inberäknad) och jag ännu en gång gått till motangrepp med golvtorkning, påstod de sig vara glada till sinnes, och kyparen gav mig en ny mugg kaffe. En katastrof kan ge oväntat positiva följder: min fönsterkamrat återupptog inte bokläsningen utan hon och jag fick oss en riktigt trevlig pratstund. Så trevlig, att när jag höll på att berätta något och tåget länge stått på en station, »vaknade hon upp« ur samtalet och undrade var vi var. Det visade sig vara i Dovre. – Men här ska ju jag av!

Katastrof på katastrof. Hon hade bagage på hyllan i nästa kupé, och jag kunde inte vara till större hjälp än att hålla mig ur vägen och be försynen om att hålla tåget en minut till. Det gjorde den.

Jag har bara blivit utkastad från ett etablissemang i hela mitt liv, och det var från en norsk bar. Nu fruktade jag att bli det från en norsk restaurangvagn också. Är det mitt norska efternamn som gör mig till en svenskjävla Bean i Norge?

Huruvida Jim Jarmusch ska räknas in bland de stora filmskaparna vågar jag inte påstå, men en egensinnig regissör är denne uramerikanske man med europeisk filmskolning. Han gjorde 1983 en kortfilm som hette Sällsammare än paradiset och året efter en långfilm med samma (engelska) namn, Stranger than paradise. Med den slog han igenom. En icke märkvärdig historia som blev märkvärdig att se, liksom på pin kiv gjord i svartvitt (när han själv växte upp var svartvitt det normala, när sedan allt kom att vara i färg blev det lite käringen mot strömmen att filma i svartvitt).

Det hade varit en riktig lågproduktion han slagit igenom med. Människor bakom kameran spelade också roller framför densamma. För min personliga del var det nog då jag först uppmärksammade klassningen »oberoende« – eller som alla i svängen säger: independent – det vill säga film som inte står under de stora hollywoodbolagens kontroll (vilket innebär att man kan göra sin film som man vill utan att få den förstörd av kommersiellt insnöade chefer). I sådana filmer vill ofta stjärnor från den kommersiella världen vara med till självkostnadspris för att det är kul eller för att de vill stödja filmskaparen.

År 1986 gjorde Jarmusch en film om tre mäns flykt från fängelset, Down by law, i vilken en framstående italiensk komiker hade en stor roll, Roberto Benigni (känd för Johnny Tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997 – en ironisk titel, märk väl). Fortfarande svartvitt och fortfarande dråpligt (lite Aki Kaurismäki över det, kanske).

Nu ska filmstudion på torsdag visa hans senaste film (som ej är i svartvitt), och den är just filmen om Pett’son. Tidigare nämnde Paterson, alltså.

För att inte bli slagen på fingrarna har jag faktiskt i Ortnamsregistret kollat, om inte en ort med namnet Pettersson ändå finns i Sverige. Det gör det inte…

En idé i idet av Björn Forseth

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Hippie anno 1973 möter 2016 tjej, som han kunde ha varit far åt om han stannat i sin tid

Hollywood gjorde 1985 en rolig science fiction-historia om en sjuttonårings resa bakåt i tiden, där han mötte sina föräldrar innan de avlat honom.

Filmen hette Tillbaka till framtiden och fick två uppföljare. Den 21 oktober 2015, särskilt nämnt i filmen som ett datum tidsresenärerna kom till, ville filmbolaget visa både första och andra filmen på biografer överallt. Kiruna filmstudio hörsammade idén och hängde på.

Science fiction faller inte alla på läppen. Rymdfilmen Gravity från 2013 borde tvivlarna dock kunna acceptera, då den egentligen inte var någon riktig science fiction, om man med det menar fantasier om rymd eller framtid. Handlingen i den filmen kunde utspela sig idag (eller 2013, då). Tidernas film om framtida rymdresor gjorde Stanley Kubrick 1968, 2001 – ett rymdäventyr. Händelserna i den filmen var optimistiska i överkant, eftersom varken 2001 eller ens idag rymdresor av filmens kaliber genomförs. Ändå tål den att ses än idag, dels för dess filosofiska grundidé, dels för att den alltjämt känns »verklighetstrogen«. Farkostens huvuddator är fullt möjlig att föreställa sig idag men var det inte 1968. Det var väl å andra sidan miman i Harry Martinssons rymddikt Aniara från 1956 också. Och i Kubricks film var det tyst i tomma rymden.

Så törs inte Hollywood framställa rymden längre, inte efter Stjärnornas krig 1977, den första i serien Star wars. Ty i den filmen var det pang-pang i tomrummet oavbrutet. Serien är förstås inte science fiction i egentlig mening utan fantasy, sagor från framtiden.

Science fiction kan alltså fantisera om rymden, om teknik och om tidsresor. Med tydlig anspelning på »Tillbaka till framtiden« har Ulf Malmros gjort en komedi om en ung svensk 1973, en kille med hjärtproblem. Alltså fysiska. Fast känslomässiga har han också. På tur i Stockholms T-bana stiger han oväntat (det får man allt säga) av på en station år 2016 (!), varvid kulturkrockar uppstår. Han får också hjälp med sin känslomässiga sida av hjärtproblemen, men tjejen i fråga förbryllas av hans underliga beteende. Med modern kirurgi kunde det fysiska hjärtat kanske fixas, men pengarna finns hos killens holkrökande proggarkompis 1973…

Filmen kom 2016 med namnet Flykten till framtiden, vilket får anses vara ett oblygt försök att locka åskådare på. Men om den amerikanska idén var att göra något av en actionfilm med komiska inslag, så är det väl tvärtom här. Bara att Henrik Dorsin och Johan Ulveson är med anger tonen.

Kulturkrockar vid tidsresor bara måste locka till skratt. Det var hela kärnan i den franska superroliga filmen Visitörerna från 1993, då en medeltida riddare med sin väpnare med hjälp av en dekokt ville fara fjorton dagar bakåt i tiden för att omintetgöra sitt misstag att under en jakt skjuta ihjäl sin blivande svärfar (kungen, gudbevars) och i stället (för att trollkarlarna i slottets källarvalv inte hittat en av ingredienserna till dekokten och sålunda fuskat) hamnade på 1990-talet. När riddaren och väpnaren strax stötte på en gul postbil som de tog för en drake och genast slog ihjäl med yxa och svärd kunde man tala om kulturkrockar. Brevbäraren, som de på grund av hans mörka hudfärg trodde var saracen, slogs inte ihjäl, för han flydde. Klokt nog.

Själva idén med att resa i tiden är skrattretande så det förslår, men alla rymdforskare i Kiruna kan kanske hålla sig för skratt, om de läser dessa rader. Självaste Stephen Hawking har ju vetenskapligt visat vad som skulle hända, om man for genom maskhål (i rymden, inte i strumpan), så vem är väl jag att säga »hänt är hänt; bytt bytt – kommer aldrig mer igen«?

I alla fall öppnar filmstudion vårsäsongen med denna svenska komedi nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Finland självständigt!

Trots vad jag skrev i 2017 års sista krönika, kommer här några slutliga rader om resultatet för Finland av revolutionsåret 1917.

På nyårsaftonens kväll den 31 december 1917 (den 18 december i den julianska kalendern) söker en finländsk tremannadelegation under ledning av assessor P. E. Svinhufvud från lantdagen i Helsingfors upp folkkommissariernas råd (bolsjevikregeringen) i Petrograd för att överlämna Finlands självständighetsförklaring och be om ett erkännande av den. »Vadå? – Jamen genast!« blir bolsjevikledningens reaktion, och delegationen kan nöjda om natten gå därifrån med nedanstående dokument efter att ha skakat hand med V. I. Uljanov (Lenin).

Information om detta publiceras i finländsk press den 2 januari 1918.

Den fjärde januari 1918 förelägger formellt J. Stalin folkkommissariatet i plenum rådets proposition om att erkänna Finland som självständigt land. Vilket sker. Sverige följer senare samma dag efter.

DS

 

THEIR FINEST HOUR

Spik i foten under blitzen

Om så imperiet består i tusen år var detta deras skönaste tid.

Den gamle imperialisten Winston Churchill var en baddare på att formulera sig, så att hans ord kom att leva kvar som sentenser. I skolan påstod en av mina lärare, att Churchill efter en förfrågan, om han kunde komma och hålla ett tal inför en viss sammanslutning, hade kontrat med »Hur långt?«. Ty »om det får vara en timme eller två kan jag komma nu med detsamma, men om det ska vara ett femminuterstal, behöver jag en månad på mig att förbereda mig«.

När de tre stora på den allierade sidan i andra världskriget, Roosevelt, Stalin och Churchill, samtalade i Jalta 1945 kunde Churchill formulera sig i bilder när de språkade om vad de skulle göra med Tyskland, när de besegrat det. Han hemsöktes av tanken på ett svältande Tyskland, som de allierade antingen måste traktera med »Rätt åt dem« eller hjälpa dem – men vem skulle betala? Han sa:

Vill man att hästen ska dra en kärra måste man åtminstone ge den foder.

Marskalk Stalin (som det står i protokollen) kommenterade det med:

Jo, jo, men man måste se till att hästen inte vänder om och sparkar en.

I början av kriget höll Churchill på Björndagen 1940 ett anförande i underhuset om krigsläget för att understryka hur apokalyptiskt viktigt det var att just Storbritannien inte besegrades av Hitler. I det lååånga anförandet uttryckte han detta sammanfattat i en mening:

Låt oss därför klamra oss fast vid vår plikt och uppträda på ett sådant sätt, att om det brittiska samväldet och imperiet så består i tusen år kommer folk fortfarande säga: »Detta var deras skönaste tid«.

I original, på hans eget tungomål, var slutorden: This was their finest hour. De har blivit ett citat så känt, att det kan kortas till »their finest« och ändå få folk att tänka på det Churchill avsåg att de skulle tänka på.

Detta visste förstås de britter, som 2016 lanserade den brittisk-svenska komedin med just namnet Their finest. Mer behövdes inte (men i Sverige förlängdes titeln till Their finest hour, kanske litade man inte på svenskarnas historiekunskaper).

Med brittisk humor får man skratta åt vad som helst. Det kan i och för sig sägas om andra folk också. Till exempel brukar judisk humor vara rå så det förslår i ämnen som alla andra måste närma sig i filttofflor. Svarta pantrarna i USA talade om sitt eget folk med skällsord, som uttalade av vem som helst som inte var svart skulle ha uppfattats just som ­ skällsord.

Nå, britterna kan göra komedi om tysk bombning av London. Det har de i den här filmen gjort, och en dansk medlöperska (som komediant, alltså), Lone Scherfig, har regisserat historien om propagandadepartementet som ska få upp de brittiska hakorna genom att göra en optimistisk film om räddningen av de flyende brittiska trupperna i Dunkerque. En fåfäng matinéhjälte ska spela huvudrollen (i filmen i filmen) – kanske en riktig metoo-typ, för att tala modernt språk.

En varm avslutning inför jul på filmstudion på torsdag den 21 december – kanske med Hans Alfredssonsk humor: »Spik i foten? Spik i foten! Londonborna, du, londonborna när tyskarna bombade dem i blitzen – de skulle ha varit djävligt glada för att ha en spik i foten!«

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Sista rapporten om vad som hände för hundra år sedan

På Österbottningens första sida sticker en stor dikt ut mitt ibland alla artiklar, som för övrigt i denna tidning trycks med gotisk skrift. Dikten heter Jul och är tryckt i modern, latinsk stil. Det är faktiskt också en annan, lite mer undangömd, dikt av »Gånge Rolf« på samma sida: Till Sverge. Den är lika aktuell som Jul men handlar om något helt annat. Finland sträcker mot dig sin hand, står det i första strofen. Det handlar om den belägenhet Finland i december 1917 befinner sig i.

Mynt mäkta föga; ej vackra ord, –

Holmgång här hövs och ej dikter!

Sänd dina män, så fly våld och mord,

lagbunden, fri står då åter den jord,

du engång gav rätt och plikter.

Sverge—för handling är stunden gjord!

Finland sträcker alltså enligt Gånge Rolf inte sin hand efter pengar utan trupper!

Det är inte första gången tanken tänks. Den 10 november hade Hufvudstadsbladet en lång artikel med rubriken

Svenskt besättande av Finland.

Ett förslag från vänsterhåll.

I (enligt artikeln från »vår korrespondent«) har i Sverige ett förslag framförts i en broschyr, Vänsterns väg, om

att Sverge måtte taga hela Finland i besittning, tills kriget är slut och frågan om Finlands ställning i framtiden kan definitivt lösas.

Uppgiften skulle vara

att rädda Finland såväl från hungersnödens som från den statliga anarkins fasor.

Det handlar förstås om den ryska revolutionen och hungersituationen i Finland. Och anarki och hungersnöd är det, om man får tro notiser i den finländska tidningarna. Men Finland har ju just förklarat sig självständigt utan att mycket hänt. Wiborgs Nyheter noterar samma dag, att den ryskspråkiga upplagan av Finlands författningssamling ska dras in, och redan tidigare har ju ryska frimärken blivit ogiltiga. Alltid något. Men något mer drastiskt behöver göras för att Finland verkligen ska bli ett eget land.

Under kriget pågår kriget. Återigen Wiborgs Nyheter (observera, att Smolna nedan är folkkommissariernas råds – bolsjevikregeringens – högkvarter):

Hafva fredsunderhandlingarna strandat?

Intet nytt från Brest Litovsk.

Till den 20 ds. hade till Smolna icke ingått några meddelanden om underhandlingarna i Brest-Litovsk. Telegrafförbindelsen mellan staden ooh högkvarteret är t. v. afbruten till följd af att ledningen skadats.

Centralmakterna finna Rysslands fredsprinclper omöjliga att godkänna.

Dagens Nyheter skriver:

Trotskij har undertecknat en order, som befriar österrikiska och tyska krigsfångar i Borovitsjdistriktet i guvernementet Novgorod från tvångsarbete och likställer dem med fria arbetare i avseende på löner, läkarunderstöd och andra fördelar fr. o. m. den 14 d:s.

Dagens Nyheter 1917-12-21

Han föreslår, att de österrikiska, tyska, bulgariska och turkiska delegerade gör sammalunda. Fan tro’t.

Wiborgs Nyheter meddelar sorglustigt nog samtidigt i en notis, att bolsjevikernas stora banérförare, författaren Maksim Gorkij ska fängslas för smädelse af rådsregeringen…

Och allt detta har tryckts i pressen på dagen 100 år innan filmstudion visar sin sista film för året, »Their finest«.

Den 4 januari är årets första torsdag, men filmstudion kommer likväl att vila den dagen. Med tanke på de här rapporterna från finsk press är det synd, ty just den 4 januari 1917 erkänner Ryssland och Sverige officiellt Finland som självständig stat. Å andra sidan lär förstås den finska pressen inte kunna berätta om det förrän dagen efter…

Dock hände det på nyårsafton 1917/1918 mycket spännande saker, varom undertecknad inte kommer att berätta här. Nästa år slutar den här mediebevakningen hundra år bakåt.

Däremot kommer den som är hågad att få veta vad det var, som var så spännande den där nyårsaftonen, ifall folkhögskolan som aviserat anordnar att jag håller mitt anförande på Finlands sistlidna hundraårsdag en gång till i vinter.

Den som lever får se.

DS

THE SALESMAN

En handels-resandes nöd

Iransk film lättar på slöjan.

När jag gick i gymnasiet hade jag en geografi- och biologilärare, som öppnade våra ögon för omvärlden. Han berättade, att om man i något arabland kom in i en gränd i någon småstad och där råkade möta en okänd kvinna, kunde hon förskräckt ta tag i särken och dra upp den över ansiktet för att dölja det, därmed blottande de kroppsdelar »som vi i Europa döljer allra mest«.

Något åt det hållet lekte en tjeckoslovakisk teveserie för barn och unga med på 1970-talet (om jag såg den på svensk eller finsk teve vill jag låta vara osagt). Huvudpersonerna var från framtiden och sökte information från vår tid, information som de visste fanns i ett dokument, som en på vår tid levande vetenskapsman hade undanlagt och glömt. I framtiden hade de beräkningar han gjort varit värdefulla, när de råkade ut för en naturkatastrof. Därför var patrullen från framtiden i huset för att leta.

Framtidsmänniskorna var helt ovana vid trappor och fick en del besvär med tvåvåningsvillan. De ville också klä sig samtida för att inte sticka ut, eftersom deras vistelse drog ut på tiden. En kvinna i patrullen fann en hel garderob, som hon prövade sig igenom och var därigenom en längre stund helt naken. Och skallig, hon hade tagit av sig sin peruk under klädprovandet (peruker bar de alla, visade det sig). Plötsligt kom en av de manliga i patrullen in i rummet utan att knacka (dörrar med handtag var också besvärliga för dem). Kvinnan blev då så förskräckt, att hon tog ett plagg hon just skulle till att dra på sig och la det över skallen. Mannen bad om ursäkt men fortsatte att prata med henne utan att se åt sidan. Det var att man var skallig som var det pinsamma för framtidens människor.

Under en vistelse i Afghanistan hörde jag historien om att kvinnornas utmärkta stormskydd, burkan, uppstått hundra år tidigare, då någon rik knös med flera fruar ogillat att andra män såg åt hans fruar. Han sa då till dem att skyla sig helt och hållet. Som skydd mot snöstorm var burkan alltså inte tänkt.

I mullornas Iran är huvuddukar påbjudna, med risk för spöstraff om man bryter mot budet (dock inte för män, de behöver inte dölja hår och ansikte alls).

Trots att kvinnor måste gå omkring som lilla spöket Laban i dagens persiska rike, är de både bara och barhuvade när så krävs i iranska filmer. Hur realistiskt skulle det annars vara, om de spelat äkta par och i rollfigurernas egna lägenheter inte fått gå oblygt omkring som de skulle ha gjort i verkligheten?

Det är lustigt med diktaturer, att deras kulturutbud kan vara lysande men sedan censureras för de egna medborgarna – och samtidigt kan de exportera förbjudna kulturyttringar och vinna priser utomlands. Vi som var med kan minnas, att på Sovjetunionens tid kunde filmer därifrån slå i väst, medan de inte fick visas i hemlandet.

Så är det ibland med Iran. Asghar Farhadi heter en iransk regissör med sin kinomatografiska utbildning genomgången i hemlandet, en man som gjort flera internationellt uppmärksammade produktioner. Vi här kanske mest har hört talas om hans Nader och Simin – En separation från 2011, för vilken han skördade priser, toppade med en Oscar för Årets bästa film på främmande språk. Om inte annat visar det, att Hollywoods juryer inte låter rikspolitik styra sig.

Den filmen, om paret som hade besvär med att skilja sig, blev den första iranska film att få en Oscar men också den första av Farhadis långa produktion att nå en svensk publik. (Visades på Arctic light filmfestival i Kiruna när den var ny.)

Därefter har det flutit på: Farhadis Det förflutna från 2013, vilken börjar efter en separation, då huvudpersonen åker från Teheran till Paris för att skriva under skilsmässopapperen med sin förra fru, och det därvid händer en massa annat, som gör filmen nästan rafflande. Gick också på Arctic light.

Och 2016 kom Farhadi med The salesman. Jo – ni gissade rätt: så fort någon blivit känd i Sverige börjar filmbolagen att lansera deras produktioner med engelsk titel. I original heter filmen Forushande… En salesman är inte en saluman på svenska utan en försäljare eller handelsman. Arthur Millers skådespel En handelsresandes död heter på engelska Death of a salesman, så Handelsmannen kan vi väl kalla den iranska filmen.

Kan det vara intressant? Klart det kan, precis som Millers pjäs. Handelsmannen börjar med en jordbävning, vilket naturfenomen det höglänta Persien har rikliga erfarenheter av. (Om det nu var en jordbävning, jag har bara sett början.) Huvudpersonerna tvingas att tillfälligt flytta in i en lägenhet i centrala Teheran. – Låter det intressant? Nej, men det kommer, det kommer. Dramer utvecklar sig inför ens ögon till något oväntat eller spännande.

Och så får man se hur det ser ut i vardagen där i det där landet, där det finns moralpoliser och piskstraff.

Nu på torsdag på Folkets hus: The salesman. Nyblivna medlemmar i filmstudion sedan finska veckans Ljus i natten ska veta, att kortet de då betalade för för en hundralapp även gäller för denna iranska film och nästa veckas engelska.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Hur det gick för Finland för hundra år sedan

Förra veckans film visades dagen efter Finlands hundraårsdag. Men var Finland fritt den 7 december 1917? En vecka efter, hundra år innan den iranska filmen ska visas på Folkets hus, skriver Hufuvdstadsbladet om hur Frankrike ställer sig. Notera hur de ser på Åland, och kom då ihåg, att Frankrike ännu är i krig med Tyskland:

Finlands själfständighet och utlandet.

_________

P r e s s u t t a l a n d e n.

Enär Finland vändt sig till de allierade med framställning om erkännande af landets själfständighet, skrifver, omtalas i ryska blad, L e T e m p s i Paris, att de allierade komma att behandla denna fråga först sedan Ryssland erhållit en regering, som är ett uttryck för hela befolkningen.

Nasch Vjeks Pariskorrespondent Dimitriev telegraferar från Paris den 10 dennes:

Franska diplomater ha i samtal med mig anmärkt att reglerandel af de omedelbara relationerna med Finland och Ukrajna ingalunda betyder att den ryska centralmaktens rättigheter skulle förnekas. Endast på grund af af att denna makt temporärt upphört att existera ser sig Frankrike tvunget att trygga sina relationer med autonoma områden. Dessa nya relationer skola ha en rent tillfällig karaktär tills en af folket erkänd laglig makt återställts. Sedermera skall den franska diplomatins tillvägagående vara beroende af hvilka rättigheter den ryska centralmakten beviljar hvarje autonomt område. Ytterligare framhåller korrespondenten, att ett uttalande i Le Temps om önskvärdheten af Ålandsöarnas afträdelse till Sverge icke har officiös karraklär. Bladet har utgått från den förutsättningen, att enär Finlands rätt till Ålands-arkipelagen är omtvistad öarna hellre må afstås åt Sverge än åt Tyskland. Skulle Ryssland emellertid vara i stånd att själft behålla öarna, kommer Frankrike icke att bestrida Rysslands rättigheter i detta hänseende.

För övrigt berättar tidningen detaljerat om förhandlingarna mellan Ryssland och Tyskland i den vitryska staden Brest-Litovsk (idag Brest) och citerar en officiell kommuniké:

Nu har den timme slagit, då folken själfva skola underteckna ett fördrag, som baserar sig på samarbete och ömsesidig högaktning. För socialistpartierna har nu det ögonblick kommit, då i lefvande lifvet det sedan 70 år tillbaka kraftigt skallade ropet: „Proletärer i alla länder, förenen Eder” skall realiseras.

Hufvudstadsbladet 1917-12-14

Så enkelt är det emellertid inte. Man är oense om Östersjökriget, om en demarkationslinje Spithamn—Odensholm—Russarö, om att vapenhvilan på den baltiska krigsteatern skulle sträcka sig till meridianen för 15 grader ostlig längd från Greenwich, eller om demarkationslinjen skall dras från Saallismünde (på lifländska kusten) öfver Zerel och Gotlands södra udde inåt svenskt territorialvatten. Och inte är det lätt att avsluta ett krig, när hemlandet är i uppror.

DS

LJUS I NATTEN

Bockarna på kullen

När nu Finland fyller 100 år hyllar vi landets stenbockar.

När jag bodde i Norge hörde jag människor, som tyckte finnar var egenartade. Med det menade de inte, att finnar tillhörde en egen art. Det gör de ju inte. Norrmän och finnar är bestämt homo sapiens allihop. Vi med. Det bevisas därigenom att vi, när vi parar oss med varandra, får avkomma som kan göra detsamma i nästa släktled.

De menade snarare med norsk tolkning av -artade, att finnar var lite konstiga. Kulturellt sett. Dessa norrmän såg finsk teater och film som fåordigt dystert mörker. Men de hade aldrig hört talas om mumintrollet. Tänk, vad mycket de hade missat: Väinö Linna, Arto Paasilinna och Leningrad cowboys!

Nu har mumin tagit sig in i Norge också. I alla fall på samiska. Men är finländsk film mörk och dyster? Och fåordig?

På en kulle i den lilla sydfinska staden Orimattila bodde i mitten av förra århundradet en familj stenbockar. (Redan i slutet av sjuttonhundratalet hette ortens bock i örtagården Stenius; Jakob Stenius den yngre.) Bocken Jorma och geten Leena födde 1955 – 1957 tvenne killingar, Mika och Aki. Bägge kom som vuxna att bli framstående finländska ljus i filmens värld.

Eftersom Finland ligger i Europa, bör vi tala om alpstensbockar, ty sådana hör hemma i vår världsdel. Som nybakade översättare/undertextare av Ođđasat på teve fick jag och min kollega 2005 ett telegram från Finland att översätta om den stora spridningen av ett djur, vars samiska namn förbryllade oss. Vid närmare undersökning kom vi fram till, att det betydde alpstensbock. När utsändningen var nära hejdade vi oss ändå, för det föreföll oss något underligt, att det som telegrammet påstod skulle finnas två tusen alpstensbockar i Finland. Det hade vi aldrig hört talas om förut. I vilka finska alper skulle de hålla till? Efter något telefonsamtal ändrade vi i sista sekunden undertexten till rådjur.

Det visade sig bli rätt. Telegrammet var från finska Sápmi och hade förmodligen utgått från det finska ordet kauris, som förvisso betyder stenbock men kan användas för rådjur. Bock som bock.

Familjen stenbockar på kullen (eller rådjur) – familjen Stenbockskulle (eller Råkulle då) – hette på finska Kaurismäki, vilket alltså är samma sak. Att killingarna Aki Kaurismäki och Mika Kaurismäki blev internationellt erkända förvånar inte, för om man översätter kauris till det inom zoologin internationella latinet, blir det capra. Och Frank Capra (1897 – 1991) var en filmregissör i Hollywood, hans namne Francis är skådespelare. Av Metoo-kampanjen har vi nu också lärt oss, att filmvärlden är full av bockar.

Alltnog. Broder Mika har gjort flera filmer, som de flesta här i Sverige inte hört talas om (möjligen då en: Helsinki–Napoli – All night long från 1987). Kiruna filmstudio visade härom året en annan, The last border (1993), en riktig rövarhistoria om mordiska mc-gäng härjande på nordkalotten i en framtida militärdiktatur. Kaurismäkihumor. Hans senaste film borde vi känna till allihop, för den handlar om drottning Kristina: The girl king (2015). Inspelad på engelska – kanske kalkonvarningen sänkte filmen här?

Broder Aki har nått större framgång och erkännande. Han spelar på just den fördom om finskhet, som norrmännen ovan hade. Hans filmer är fåordiga och skenbart dystra. I själva verket är de så ljusa och mörka som verkligheten är. Längst har han väl gått i Flickan från tändsticksfabriken (1990), i vilken den första talade repliken kommer tolv minuter in i filmen:

– Philip Morris!

Expediten svarar inte, vänder sig bara om, tar ned och överräcker ett paket, får betalning av kunden, som går utan att säga tack.

I den filmen blir hon kär, bedras, mördar den otrogne, tas av polis och döms. Utan att någon sagt något mer än enstaka ord. På en timme och tio minuter är filmen klar.

Den finska titeln (ordagrant samma som den svenska) är för övrigt en ljudningslek, pröva att uttala den: Tulitikkutehtaan tyttö. Kaurismäkihumor.

Den försmådda spelas av Kati Outinen, som oftast spelar den kvinnliga huvudrollen i Akis filmer. Den manliga brukade spelas av Matti Pellonpää, tills han gick bort. I filmen därefter sitter hans porträtt på en barvägg.

Mellan Katis och Mattis rollfigurer spelas i en film en av filmhistoriens mest romantiska scener upp, när de nybekanta efter att ha ätit varm korv tillsammans stannar i hans bil vid återkomsten till hans hus:

Lång tystnad, figurerna skådar rakt fram utan att röra en fena. Bägge talar rakt fram utan sinnesrörelser.

Matti: – Följer du med upp?

Kati: – Det beror på dina avsikter.

Matti: – Livslång trohet.

Kati: – Okej då.

Dagen efter Finlands hundraårsdag, nu på torsdag, visar filmstudion på Folkets hus Akis senaste, Ljus i natten (2017): Syrisk flykting hittas bakom nyrik handelsresandes nyligen inköpta restaurang och får för en tid varm kontakt med dess kock, servitris och byracka. Jörn Donner spelar pokerspelare.

Den som vill höra anekdoter från 1917, när Finland höll på att bli och blev fritt, kan på själva hundraårsdagen, onsdagen den 6 december, klockan 19.15 på folkhögskolan höra undertecknad tala om det.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Detta hände hundra år tidigare

 

WIEN, 6 dec. (Sv. T.) Officiellt meddelas: Befullmäktigade representanter för Tysklands, Österrike-Ungerns, Turkiets och Bulgariens högsta arméledningar ha den 5 december med befullmäktigade representanter för den ryska högsta arméledningen skriftligen afslutat en vapenhvila på tio dagar för samtliga gemensamma fronter. Vapenhvilans början har bestämts till den 7 december kl. 12 middagen. Tiodagarsfristen skall användas till slutförande af underhandlingarna om vapenstillestånd. I och för afläggande af muntlig rapport om det hittills uppnådda resultatet ha en del af medlemmarna af de olika delegationerna rest hem för några dagar. Kommittésammanträdena fortfara.

Svenska Dagbladet 1917-12-07

Finlands förklarande för republik

Tvänne framställningar i landtdagen i går.

(Per telefon från F. N. B.)

Vid landtdagens plenum i går kl. 12 föredrogs följande skrifvelse af herrar Estlander, Alkio, Ahmavaara, Pullinen och Haataja:

,,Vi anhålla att det måtte beredas tillfälle att vid dagens plenum få framställa att af landtdagen beslutas:

Med anledning däraf att regeringen till landtdagen aflåtit en proposition med förslag till ny regeringsform, hvilken är byggd på den grund att Finland är en oberoende republik, besluter landtdagen såsom innehafvare af högsta statsmakten att för sin del godkänna denna princip och godkänner jämväl att regeringen, för att Finlands själfstyrelse måtte bli erkänd, vidtager de åtgärder regeringen föreslagit såsom varande nödvändiga för detta ändamål.”

– – –

Vid verkställd omröstning mellan dessa förslag godkändes den af de fem ofvannämnda landtdagsmännen gjorda framställningen med 100 röster mot 88.

Björneborgs Tidning 1917-12-07

Det är alltså Finlands självständighetsförklaring som här godkänts. Den är dokumenterad den 4 december, men eftersom antagandet var den 6, kommer denna dag att bli Republiken Finlands nationaldag.

Men antages självständighetsförklaringen av Ryssland…? (Den som vill veta mer om detta kan lämpligen åhöra föredraget Anekdoter ur Finlands historia 1917 – 1918 denna dag 2017 å folkhögskolan i Kiruna.)

Ett annat omvälvande beslut för nittonhundratalets kommande historia kan idag utläsas ur denna notis från 1917:

En rysk proklamation till österns muhammedaner,

P e r s i e n   s k a l l   u t r y m m a s.   –   I n d i e r n a   u p p-m a n a s   a v k a s t a   d e t   e u r o p e i s k a   o k e t.

Pravda publicerar en proklamation av Lenin och Dschugasvili (Sthal) till Rysslands och Österns samtliga muhammedaner, vari meddelas, att muhammedanerna hädanefter fritt och obehindrat kunna ordna sitt nationella liv. Omedelbart efter krigets slut dragas de ryska trupperna bort från Persien och perserna garanteras fri självbestämningsrätt. Ryssland önskar icke erhålla Konstantinopel, som kommer att förbliva i muhammedanernas händer. Armenierna garanteras rätt att efter kriget fritt bestämma över sitt politiska öde. Indierna och övriga asiatiska nationer uppmanas att ofördröjligen avkasta det europeiska oket.

Åbo Underrättelser 1917-12-07

NOT: Ovan nämnda Dschugasvili (Sthal) = Dzjugasjvili (Stalin).

DS