Nedsättande och upplyftande

CHALLENGER DISASTER

Nedsättande och upplyftande

Att lansera en teveserie som »bondkomik« – kan det vara hets mot folkgrupp?

 

En besökare på biblioteket läser i tidningen om »sammanstötningen« mellan turistföretagaren och renskötaren och kommenterar högt:

Nu ska han åka dit. Vi får inte åka skoter men lapparna – samerna – får göra som de vill.

Den andre vid bordet tiger still. Man ska inte väsnas på bibliotek.

Sveriges Television kör en serie renodlad buskis med titeln Uti bȏgda. Man kan väl säga, att SVT har bredd i sitt utbud. Men denna serie lanseras i trailrar som »bondkomik«. Får man då säga så? Är inte det nedsättande mot en hel yrkeskår, rentav folkgrupp?

I Sverige av idag är det inte många kvar som vuxit upp i det bondesamhälle landet var fram till andra världskriget. Att skriva »bondesamhälle« är ingen värdering, det är ett konstaterande av att befokningen i det dåtida Sverige hölls uppe av bondeklassen. Därav har vi många ord, som börjar med bonde eller bond-, inte alltid så trivsamma: bondånger, bondpermis, bondlurk, bondfångare. Dagens bönder är kanske för få för att upprört kunna göra sig hörda.

Eller så känner vi skillnad mellan det sakligt sagda och det illa menta. Vilket av dem är egentligen »bondkomik«?

Ärade läsare i Kirunatrakten kan kanske vara ovetande om vilka motsättningar som tidigare rådde mellan arbetarklass och bondeklass i Skåne. Den bondehatarkultur som Peps blodsband förmedlade i Fyra tunnlann bedor om dan har undertecknad i sin ungdom hört en skånsk arbetare i fyllan sjunga innan Peps kommit ut med den plattan. Han hade från föräldragenerationen ärvt hatet mot giriga bönder som tog emot AK-arbetare men lät dem bo i spiltor i stället för inne på gården.

Begreppet bonde var för honom något helt annat än en i Tornedalens lantbruk.

Samer är också en liten del av Sveriges i min mening alltför stora befolkning (sex – sju miljoner var mer hanterbart, tycker jag – men det är en annan historia). För begreppet lapp känner vi inte lika säkert skillnad mellan sakligt sagt och illa ment, vilket illustrerades av biblioteksbesökaren ovan, när han (för det var en han) själv utan påpekande från någon annan rättade sitt spontana begrepp »lappar« till »samer«. Han anade väl att han inte var politiskt korrekt, för samerna har till skillnad från bondeklassen faktiskt tagit itu med språkbruket.

När hockeylaget från Kiruna någon gång på åttiotalet spelade mot Luleå i Luleå, skanderade enligt dagspressen publiken »samedjävlar!«. Det lät definitivt inte välvilligt, men den publiken liksom den omnämnde biblioteksbesökaren var politiskt korrekt. Och menade illa ändå.

Poängen är, att vill man illa kan vilket ord som helst få sin klang förstörd. Varken ordet bonde eller ordet lapp har från början haft nedsättande betydelse. Skulle man ändra landskapsnamnet Lappland till Sameland skulle det inte ändra existerande konflikter mer än man minskat klasskillnader genom att döpa om städerska till lokalvårdare.

Men namnet Sameland eller Sápmi kan förstås ändå vara att föredra. Fast gamla texter måste man alltjämt citera ordagrant. Lappkodicillen är ett historiskt dokument som man naturligtvis inte kan ändra namn på, och Bondepraktikan är alltjämt Bondepraktikan.

Och visst kan idag fördömda ord som zigenare ha upplyftande bäring. Nyss nämnda SVT körde 2002 en teveserie av Peter Birro och Agneta Fagerström-Olsson, Den förste zigenaren i rymden. Bara titeln var väl positiv nog.

Därmed har en koppling hittats till torsdagens film på Kiruna filmstudio. Då är det nämligen den 12 april, den internationella bemärkelsedagen för den mänskliga rymdfarten. År 1961 gjorde nämligen Jurij Gagarin sin resa runt jorden och blev den första människan i rymden. Från sovjetisk bemärkelsedag blev den senare internationell, när FN antog den. På hösten 2010 började filmstudion att visa film varje torsdag, och 2012 uppmärksammade Olga i filmstudions styrelse, att den 12 april det året inföll på en torsdag. I Sveriges rymdstad vore det väl konstigt, om inte Kiruna filmstudio skulle visa film på temat rymdfart den dagen varje år, så sedan dess sker det även när det inte är torsdag.

Fast i år infaller Rymdfartens dag återigen på en torsdag, torsdagen denna vecka. Filmen som då visas heter Challenger disaster och är en brittisk spelfilm från 2013, som undersöker vad som orsakade att den amerikanska rymdfärjan Challenger 1986 exploderade efter start med sju personer ombord. Huvudrollen är Nobelpristagaren i fysik Richard Feynman (i William Hurts gestaltning), som ingår i den kommission, som efter katastrofen söker dess orsak.

En idé i idet av Björn Forseth

Krympling – handikapp 6?

LIVET EFTER DIG

Krympling – handikapp 6?

Som liten trodde jag att golfspelare skulle vara handikappade. Och det var långt innan Paralympics. Men får verkligen hårdrockare kalla sig »Krymplings«?

Självkörande bilar måste så klart förr eller senare bli mördande bilar, tänkte vi tvivlare, när de började komma. Och så skedde det 2018! Men det var förstås en utländsk självkörare… Men vad vet man? – den 29 mars i år fanns en notis i NSD:

Två personer skadades allvarligt när bilen de färdades i körde rakt in i ett hus. Bilen åkte av vägen sedan den kört om en annan bil på länsväg 924 i Hagfors kommun.

Hemska saker, dessa bilar som självmant kör om andra bilar och in i andras hus! De olycksaliga passagerarna eller lika olycksaliga husägarna kunde ha dött och blev kanske halta och lytta för livet.

Förr sa man vanför eller krympling, sedan sa man handikappad och nu säger man – ja… Vilket är det för dagen rätta ordet? – rörelsehindrad? Eller rörelsehämmad? Ärligt talat hänger jag inte med, antagligen för att det känns som trender och mode inom tycka synd om-domänen. För att lära mig lite mer googlade jag (fast inte på Google, det är det ingen lag på att man ska) ordkombinationen kärlek+krympling och fann då en rockgrupp med namnet Grymlings och en annan med namnet Krymplings. På ordet kärlek+handikappad blev resultatet många träffar på dejting för handikappade/funktionshindrade (se där ännu ett ord). Jag hade faktiskt väntat mig en del golfregler där, men de uteblev. kärlek+rörelsehämmad däremot gav ett splittrat resultat.

Det som tycktes stämma bäst med sökfrågan var väl det där med kärleksträffar för handikappade. Med snabbsökningens brister i bakhuvudet verkar ändå ordet handikappad stå sig bra.

De som har sådana här nedsättningar i kroppens funktioner brukar inte vilja bli tyckta synd om (eftersom det lätt verkar falskt), och de brukar inte heller hänga upp sig så mycket på vilket ord som används. Det gör inte jag heller, men en del av de som såg mina krönikor i Annonsbladet högg direkt på politiskt inkorrekta ord i rubrik eller ingress och kastade sig på telefonen utan att först läsa själva krönikan och ringde ner den stackars personalen på Annonsbladet. Det kan de ju försöka göra när krönikorna publiceras här i Idet…

Som ni förstår imponerar de moderna sumprunkarna inte på mig (håll tillbaka upprördheten och slå först upp det ordet).

Nu till den andra delen av ordkombinationen: kärlek. På torsdag börjar filmstudion sin aprilserie med en romantisk historia med anknytning till kärlek mellan handikappad och icke-handikappad. För den som aldrig stöter på vanföra personer i sin vardag kan kärlek given av en fullt frisk till en som inte är det låta som tillgjord tycka synd om-mentalitet. Man har väl hört talas om sol- och vårare.

Riddar Blåskägg i Gåsmors sagor brukar räknas som värsta sortens sol-och-vårare, men jag skulle vilja utnämna Henri Landru till det (han försörjde ju sin familj genom att förföra 283 kvinnor och elda upp tio av dem i en ugn därhemma, sedan de skrivit över sina tillgångar på honom). Fallet Landru förevigade Charles Chaplin i sin film Monsieur Verdoux 1947. Denne franske Blåskägg ska ha haft en handikappad fru. Då så?

Alltså är temat inte helt ovanligt på vita duken. Den som eventuellt läser dessa rader har säkert antingen sett eller hört talas om filmen En oväntad vänskap (2011), som trots att den inte var anglosaxisk (utan fransk) blev en oväntad publiksuccé, också i Kiruna. (Kiruna filmstudio visade den för övrigt i år på alla hjärtans dag efter önskemål från Pride Kiruna.) I denna film är det en småkriminell kille från förorten, som satt i system att söka alla jobb och genast förkasta dem eller göra sig omöjlig på dem för att ständigt få en ny chans av Försäkringskassan. Att torka en totalförlamad rikeman i röven ingår inte i hans framtidsplaner.

Men det är vad det blir. Omar Sy heter den charmerande fifflarens skådespelare och den store stjärnskådespelaren François Cluzet spelar den rullstollsbundne mannen. Naturligtvis blir de mot alla odds ett radarpar för livet (och finns i verkligheten, vilka publiken får se i stillbilder under eftertexterna).

För att ta några exempel på föregångare hade 1992 äkta paret Eric Stoltz och Helen Hunt (deras rollfigurer, alltså) svårt att bli ett radarpar i amerikanska The Waterdance: En författare totalförlamas och hustrun har svårt att leva med det, kanske för att äktenskapet som i så många stora kulturgeniers liv byggt på marktjänst från en kuvad hustru.

Men ett annat filmpar, Rachel McAdams och Channing Tatum, löser i den internationella samproduktionen Älska mig igen (2012) en liknande situation på annat sätt: Efter en bilolycka ligger makan i koma, vaknar till sist upp med svåra minnesluckor och måste uppvaktas på nytt för att återvinnas av maken.

Den sista satsen här ovan leder tanken till en roman med viss likhet med temat »återvinna make«: Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide Lindqvist (inte av John i vars böcker allt går åt helvete på slutet, utan av hustrun som för övrigt verkar ha strukit tredjenamnet Lindqvist). Anbefalles å det bestämdaste!

Helt utan tidigare band men med begynnande känslor blir den ena parten, en späckhuggarskötare (Marion Cotillard), angripen av en av valarna med ett liv i rullstol som resultat (späckhuggarens öde lämnar jag därhän). Killen i Matthias Schoenaerts gestalt har ju inte hunnit avge några löften och kan nu lätt schappa men gör det inte i den fransk-belgiska filmen Rust and Bone (2012). Det krävs lite extra när man inte moraliskt sett måste ta hand om en handikappad, inte sant?

Sverige har inte legat lågt i den här genren. 2013 gjordes Miffo av Daniel Lind Lagerlöf med Jonas Karlsson som nybakad präst i en förort (en präst som får se sin idealism krackelera av församlingsmedlemmarnas ointresse). Ändå börjar han fatta tycke för en av dem, en sedan födelsen rullstolsbunden kedjerökerska, Livia Millhagen (rökningen torde hon dock ha inlett i något högre ålder).

Ska vi alltså se ljust på människan och tro att kärleken övervinner allt? Vi får på torsdag chans att ompröva våra fördomar i ämnet återigen, då filmstudion inleder aprilserien med Livet efter dig, som är en brittisk-amerikansk film från 2016 i regi av Thea Sharrock, 32, en kvinna som närmast är debutant i branschen. Den engelska skådisen Emilia Clarke känner yngre åskådare säkert till från teveserien om Herraväldenas kamp (eller Tronkampen), det vill säga Game of thrones. Men den lika engelske skådisen Sam Claflin är svårare att få grepp om. Vi kunde ha känt igen honom, om filmstudion i julas verkligen hade visat den aviserade filmen Their finest hour (2016) – men den försvann ju snöpligt strax före visningen.

I den här filmen bor hon i pittoresk stad på engelsk landsbygd och ströjobbar glatt för att hålla liv i sina föräldrar och sig själv. I likhet med förortsfifflaren i Paris (En oväntad vänskap) erbjuds hon att bli personlig assistent åt honom, framgångsrik ung aktiemäklare, som också i likhet med En oväntad vänskap blivit rullstolsburen genom olycka och har pengarna i behåll.

Uppstår då kärlek+handikapp? – Gå själv och se på torsdag, vetja.

En idé i idet av Björn Forseth

 

Det är synd om människorna

SKÄRTORSDAGSFUNDERINGAR

Det är synd om människorna

Var det Cambridge Analytica eller ryssen, som gjorde Donald Trump till USAs president?

 

Det är frågan, det. För bara några dagar sedan rådde en fullständigt eu-vertygande enighet om, att bakom förgiftningen av avdankade agenten Sergej Skripal med dotter ligger staten Ryssland och ingen annan. Till och med våra egna stats- och utrikesministrar anslöt sig förbehållslöst till den anklagelsen.

Som alltjämt bara var en teori. För det måste det väl vara fråga om, när inte den brittiska polisen lagt fram betryggande bevis eller åtminstone indicier. Ska det verkligen räcka med, att en brittisk premiärminister fastslår skuldbördan och utan bevis också kräver att vi tror på henne?

I lördags, den 24 mars 2018, redovisade Sveriges Radio ett reportage från attentatsorten Salisbury, där folk börjat just undra, hur det kunnat vara så lätt att fastställa den ryska skulden utan att lägga fram bevis.

En bit utanför sta’n, nära Porton Down, ligger Försvarsdepartementets forskningscentral för – surpris, surpris – biologisk och kemisk krigföring och ytterligare en bit bort ett träningsförband för NBC-försvar (nukleärt, biologiskt, kemiskt). På forskningscentralen lär fler anställda ha känt sig pressade att peka åt ett visst håll, när det gäller det upphittade nervgiftet novitjok. Observera att Theresa May säger, att giftet är »av en sort som utvecklats i Ryssland«, ett uttalande som vid närmare skärskådan inte anklagar någon och alltså inte kan slå tillbaka mot henne, ifall polisen skulle komma till någon annan slutsats än hon.

Och idag, på skärtorsdagen, har den av allt att döma samvetsgranna polisen kommit så långt att giftet starkast påvisas på Skripals ytterdörr. (Det tycks inte finnas mycket stöd för teorin om misslyckad tillagning av japansk blåsfisk…)

Och samma brittiska poliskår har gjort husrannsakan på skvallerföretaget Cambridge Analytica, sedan dessa i lönndom filmats skrytande över, att de lyckats få Donald Trump vald till president i USA. Denna sak har inget med förgiftningen i Salisbury att göra, men gemensamt med den historien är, att även här har Ryssland offentligt pekats ut som ansvariga för att ha manipulerat presidentvalet i USA. Så nu är frågan, vilka vi ska ge den tvivelaktiga äran av denna inblandning i ett annat lands inrikespolitik: Ryssland eller det brittiska analysföretaget.

Beträffande valmanipulationen kan man roa sig med att se det liksom från ovan. Som duvan.

I Roy Anderssons senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014), kanske den grubblade just på sådana saker som bevisläge och hysteriska anklagelser. En duva kan nog analysera sådant klokare än vi vanliga tvåbenta, för duvan behöver inte mobbas för att den inte är politiskt korrekt.

Oavsett vem som är ansvarig för att ha påverkat USAs presidentval, så passar det att här citera den nu fockade amerikanske utrikesministern Rex Tillerson: De har inte ett djävla dugg med vårt val att göra.

Nej, och det hade inte heller USA, när de 1996 pumpade in pengar för att få rätt president vald i Ryssland eller senare i Ukraina. Sådant är psykologisk krigföring (som vi sa i försvaret, på den tiden då Sverige skulle försvaras; numera natofierat till »psyops«), men Ryssland och USA borde hålla sig för goda för sådant, när de inte är i krig med varandra.

Och den 26 mars talar australiska myndigheter upprört om att inte tillåta människor anslutna till organisationer som tar emot bidrag från utländska källor (läs här: Kina) att påverka australiska val och beslut.

Det påminner mig om, att Svensk-kinesiska vänskapsförbundet i början av sjuttiotalet misstänktes för att gå främmande makt tillhanda, för de måste väl ta emot ekonomiskt stöd därifrån?

Många länder hade och har lagar mot att ta emot pengar från utlandet. I USA heter det i förkortning sedan 1938 Fara och betyder »Lag om registrering av utländska agenter«. I enlighet med den lagen tvangs det ryska tevebolaget Russia today i höstas registrera sig som »utländsk agent« men blev taskigt nog ändå inte inbjudet till presskonferens i Vita huset i Washington. Det skrevs inte mycket om det i Sverige, men när Ryssland 2012 införde en Fara-liknande lag där (också med orden »utländsk agent« i namnet), blåste en massmedial storm upp.

Ordet agent är vilseledande, eftersom de flesta tänker på skumma typer i trenchcoat och solglasögon i mörka vrår, där de borde ha burit pannlampa i stället. Endast i undantagsfall har »utländska agenter« blivit ett rumsrent begrepp, som i sextiotalets teveserie Mannen från U.N.C.L.E., producerad av NBC (som här inte betyder nukleär-biologisk-kemisk utan är ett amerikanskt tevebolag). I avspänningsanda samarbetade i denna serie USA-agenten Napoleon Solo med Sovjetagenten Ilja Kuryakin mot – kanske med dagens ordval »internationell terrorism«? Förkortningen för deras organisation skulle leda tankarna till »Uncle Sam« eller UN (Förenta nationerna) utan att man säkert skulle veta vilket. För att inte det riktiga FN skulle bli purkna, satte man ut tydliga punkter mellan bokstäverna och tackade efter varje avsnitt »United Network Command for Law and Enforcement«, alltså inte FN. Kanske skulle också ens undermedvetna komma att tänka på inte just uncle, onkel, utan storebror – från George Orwells roman 1984…

Nå, agent är lömskt av denna anledning. Egentligen betyder det bara »ombud«. Till och med inom språkvetenskapen talar man om agent med innebörden av en satsdel som beskriver den handlande lite indirekt, som ombud för det egentliga subjektet. Till exempel »Nervgiftet spåras av polisen« i stället för »Polisen spårar nervgiftet«. Och vårt ord ombudsman har som bekant vunnit burskap i det engelska språket, och tur är väl det – för tänk om de importerat fenomenet ombudsman men översatt det till »agent man«!

Det är mycket illa, om den till synes obegripliga förgiftningen av Skripal och dotter orsakats av försummelse på den brittiska forskningscentralen, för dj-gt, om Ryssland ligger bakom och ännu värre om de inte gör det! Ty då har samvetslösa skurkar i klass med Napoleon Solos, Ilja Kuryakins, James Bonds, Läderlappens och Stålmannens motståndare kommit över gift som kan användas i utpressning mot hela länder.

Det är en skör torsdag, bara den inte övergår i en lång fredag. Och i analogi med påskens tema kan man med Indras dotter i August Strindbergs Ett drömspel säga:

Det är synd om människorna.

En idé i idet av Björn Forseth

Upplopp i förorten

DRÖM VIDARE

Upplopp i förorten

Kravallerna i Tuolluvaara blir film.

Ett vanligt bostadsområde utan värre problem än andra av Kirunas förorter, befinner sig en morgon i belägringstillstånd. Barnen från »miljonprojektet« har fört ett veritabelt krig mot polisen hela natten. Varför? För att en 16-årig ensamkommande flyktingpojke är nära att dö efter att ha fått stryk av en polis under ett förhör. Ytterligare ett fall av polisbrutalitet, ännu ett upplopp. Bland dessa barn som växt upp med ett blint hat mot systemet får vi följa tre killar: Huuva, Saïd och Vinsa…

Se där ett angelägnare ämne att göra internationell teveserie på än om mord i midnattssol. För det är ännu ingen film. Och det har inte varit några kravaller i Tuolluvaara. Har Kiruna ens några förorter?

Nej, texten är tagen från en beskrivning av handlingen i en fransk film, så förorten ligger utanför Paris, förstås. Filmen heter Medan vi faller och har nog gått på SVT, vad jag minns. Gjord för tretton år sedan gjorde den starkt intryck på svenskan Rojda Sekersöz, som var sex, när den spelades in. Jag hoppas hon inte såg den på teve som sjuåring, för den var våldsam.

Nu har Rojda gått och blivit filmregissör i stället för skådespelare, som hon först tänkt sig. Hon hade nämligen någon gång på mellan- eller början av högstadiet sett två filmer som fått henne på andra tankar: Billy Elliot (2000) och Believer (2001). Den första var väl barntillåten, historien om gruvarbetarsonen som börjar dansa balett, men den andra borde hon kanske inte ha fått se så tidigt. Den handlar om en ung man, som så här i backspegeln tycks inspirerad av en känd antisemitisk sverigedemokrat med egna judiska anor (!).

Alltnog, hon kom som nittonåring in på regilinjen på Stockholms dramatiska högskola och kom förra året ut med långfilmen Dröm vidare, som ska påminna om »Medan vi faller« fast utan kravaller och polismord. Inte för att inte sådant förekommer i Svedala (och då menar jag inte byn), utan för att hon hellre skildrar en något normalare tillvaro, som vi här i Tuolluvaara och liknande problemområden bara kan drömma om.

Eller var var jag nu? Det kan bli lite sammanblandat, när man drömmer. Huvudpersonen i »Dröm vidare« har varit kåkfarare, men det är inte hugget i sten att gå vidare på brottets bana bara för det. Det ska väl titeln anspela på.

Kåkfararen är en kvinna. Och kvinnans väninnor är också det, om man accepterar den feminina formen av det svenska ordet. Sekersöz verkar inte vara ute efter klatschiga fördomar om förorten. Hon har kanske inte sett Tuolluvaara, men Alby kan hon. Dessutom har hon bott i Dalarna under den period då hon fängslades av film. Månne dalmasarnas uppror fångat henne. Eller kullornas? »Dröm vidare« handlar nämligen mest om kvinnor.

Bara för att de unga kvinnorna i filmen klarar rollerna själva, har filmen fått en stämpel som ungdomsfilm. »Det säger något om hur ohälsosamt vana vi är vid att se kvinnor förhålla sig till män på film«, säger Sekersöz. Har jag läst att hon sagt. Ty till skillnad från regissören till Ouaga girls, som filmstudion visade för ett par veckor sedan, så har undertecknad inte personligen pratat med Rojda Sekersöz.

Med »Dröm vidare« avslutar Kiruna filmstudio nu på torsdag sin marsserie, där alla filmerna haft hjältinnor, två av dem därtill med kvinnliga regissörer. – Regissöser, skulle man ha sagt om man följt fransk standard. Från vanligtvis välunderrättat håll förspörjs, att aprilserien också innehåller en del kvinnliga hjältar.

Efter »Dröm vidare« kommer en skärtorsdag utan film och – ser man på – utan krönika från Idet.

En idé i idet av Björn Forseth

Dödsängeln på Krim

PRICKSKYTTEN FRÅN SEVASTOPOL

Dödsängeln på Krim

Just när ett nytt Krimkrig brutit ut, gör ukrainare och ryssar en film

om Krim

Det är synd om människorna

säger Indras dotter i Ett drömspel av August Strindberg. Bra sagt! Det borde vi säga då och då, när världen och Sverige ser ut som det gör. Stormakter och kriminella statsledare sliter sönder andras länder och egna befolkningar, och i Sverige börjar krimmarna likna Al Capone i flera storstäder.

Ett annat slags krimmare lever i ro på sin udde, men runtom dem pågår liksom ett nytt Krimkrig. Upphovet till namnet Krimkriget var kriget 1853 – 1856 mellan å ena sidan imperiet Ryssland och å den andra de brittiska, franska och osmanska imperierna (samt Sardinien). Vems var då Krim?

Det har jag skrivit om förut, i krönikorna Sång om 1944 (2016) och Kammarjungfrun som slutade vara jungfru (2017). Halvön Krim annekterades 1783 av Ryssland från Osmanska riket, som 1792 formellt erkände annexionen, varför det under Krimkriget alltså inte rådde någon tvekan om, att Krim folkrättsligt sett var ryskt (att dåförtiden ingen pratade om folkrätt är en annan historia).

Men 1954 överförde den ukrainske Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov självsvåldigt (alltså inte lagenligt) Krim till den ukrainska sovjetrepubliken, vilket tydligen mottogs med en gäspning. Gränsen mellan Ukraina och Ryssland fanns ändå bara på kartan i den Sovjetunion som då rådde. När Sovjet 1991 upplöstes och Ukraina blev ett eget land visade krimmarna i en folkomröstning, att de inte ville ingå i Ukraina längre men vem tror ni brydde sig om vad en liten folkgrupp på en halvö tyckte, när en ny stat skulle byggas upp? Med det i bakhuvudet var det mindre förvånande att de gröna gubbarna 2014 så lätt kunde »överföra« Krim till Ryssland.

Rätt eller fel? – det lämnar jag just nu därhän, för här ska det bli filmprat. Samma år som den ukrainsk-ryska, ännu pågående, konflikten började, spelades en ukrainsk-rysk film in om just Krim. En spelfilm om Krim under ännu ett av sina krig, nämligen då det tyska Tredje riket anföll Sovjetunionen och intog halvön, som de höll ett par år och hann utrota alla judar och romer där samt en ansenlig mängd tatarer. Staden Sevastopol höll ut ett halvår längre än resten av Krim, delvis tack vare en ovanligt skicklig prickskytt där. Hon kom att kallas »Dödsängeln på Krim« och blev känd bland de allierade bland annat genom Vasilij Belajevs dokumentär från striderna kring Sevastopol, Tjernomortsy (Svarta havet, 1942), Filmens frontfotograf Vladislav Mikosja hade nämligen fångat henne på bild.

Hon hette Ljudmila Pavlitjenko och bjöds in till Vita huset i Washington, där hon fick träffa presidentskan Eleanor Roosevelt, som frågade henne, hur många människor hon skjutit.

Inte människor. Fascister, svarade Pavlytjenko.

Jag säger som Charles Laughton gjorde om Marlene Dietrich i Åklagarens vittne (1957, efter Agatha Christie): »Vilken kvinna!« En sådan skulle man ha. Ja, det förstås – hon behöver inte vara prickskytt, det räcker att hon är av rätta virket. Jag kollar ibland av på Bishops eller på någon resa, men än har ingen gått igenom ekluten. Men nog om det.

Roosevelt och Pavlytjenko gick bra ihop. Det gjorde amerikanare och »sovjeter« under kriget. Gamla Det Bästa ur Reader’s Digest från den tiden bär syn för sägen. De var ju allierade. Idag är det tvärtom. Ryssland anklagas öppet för att ha förgiftat en rysk före detta spion och dennes dotter med nervgift i England. En spion som Ryssland hade släppt ur fängelse i en fångutväxling. Kanske är anklagelsen sann. Men när jag på tevenyheterna ser, att spåren leder tillbaka till en italiensk restaurang, så börjar jag undra, om inte kockarna där försökt laga till den japanska blåsfisken.

Kom ihåg, var ni läste den teorin första gången!

Men åter till Dödsängeln, som vi kunde se på filmfestivalen i Gunilla Breskys film om frontfotografen själv, Jag stannar tiden (2014).

Denna enastående kvinna spelas av Julija Peresild i den film, som filmstudion nu på torsdag visar på folkhögskolan (observera platsen – Folkets hus är fullbokat denna vecka): Prickskytten från Sevastopol (2015). Kiruna filmstudio blir först att visa denna film, som inte gått på bio i Sverige.

Och nu över till något helt annat som avslutning. Fan vet, om det blir några fel krönikor. På filmstudions årsmöte upptäckte undertecknad händelsevis, att ingen där läste mina krönikor. Om inte en sådan publik läser dem kan man undra om någon annan gör det, då krönikorna ju ger sig ut för att vara »högst egna filmkrönikor«. Så länge de publicerades i Kiruna annonsblad var de lästa av för mig obekanta människor, som påpekade det för mig på sta’n. Men Annonsbladet tycker inte de är värda att betala för, så den publiken har visst gått förlorad. Krönikorna skriver sig heller inte själva och alls inte på fem minuter, så jag överväger nu att sätta P för dem. – Överväger, jag får se.

En idé i idet av Björn Forseth

Tjejen som mekade med bilar

OUAGA GIRLS

Tjejen som mekade med bilar

Man borde kunna bli galen på filmtitlar som börjar med »Tjejen som«, lika mycket som på dem som slutar med »girls«. – Men oroas ej: rubriken här är bara dragplåster, ty filmen i fråga heter något annat…

Men först några jämförelser. Jag bekänner. Jag är en filmnörd. Men är jag därför en »cineast«?

Då jag inte hört till Ingmar Bergmans hejaklack, ville jag i lördags när SVT i firandet av hans hundra år visade en av hans tidiga filmer se densamma: Sommarlek från 1951. Helt okej kärleksdrama, som långt in i handlingen bar på en hemlighet, som Bergmansällskapet på sin hemsida avslöjar i första meningen om filmen. – Att göra så är möjligen kännetecknande för äkta cineaster. Själv vill jag ge dem som avslöjar vitala inslag en propp (det var nära att ske en gång med en alltför pratglad maskinist på Folkets hus).

För några dagar sedan studerade jag åt andra hållet och såg två filmer på bio i Stockholm utan att egentligen vara intresserad av någondera.

Men det talades ju så mycket om dem!

Black Panther (2018) hade jag först trott skulle vara den första spelfilmen om den i backspegeln fullständigt osannolika historien om de amerikanska Svarta pantrarnа under 1970-talet, då förtrycket av de svarta i USA hotade att leda till ett nytt inbördeskrig (berättas det om detta i dagens svenska historieböcker?). Då uppstod – inte i de rassegregerade sydstaterna utan i storstadsgetton i nordstaterna – en afroamerikansk rörelse med kommunistiska sympatier – som uppträdde beväpnade. Helt öppet. De vapenlagar som idag ifrågasätts efter varje skolskjutning var vad dessa kämpar mot rasåtskillnad hänvisade till, när de patrullerade sina stadsdelar med korsade patronbälten över bringan och automatkarbin på axeln.

Nu var det inte om dem filmen handlade. Den var om superhjältar i ett påhittat afrikanskt land. Det pangades på så mycket att jag nickade till ett tag, när jag tappade bort vem som var på vilken sida och inte ens brydde mig. Men så kom en intressant vinkling, som höll mig uppmärksam därefter. Filmen blev ett slags »Bilbos äventyr« med tillräckligt stor självdistans för att också skoja med just den kopplingen. Fast i Nigeria och Sydafrika togs filmen visst emot som något enastående, ty det var afrikanska hjältar i afrikansk miljö, vilka älskade och slog ihjäl med samma varma själ. Nästan inga vita var med, och de svarta skådespelare som inte var från kontinenten måste tala engelska med olika afrikanska brytningar, som de visst blandade ihop en del.

Och de av oss i publiken, som stannade kvar under eftertexterna, blev rikligt belönade.

Det var film nummer ett om en diktatur, låt vara en med ett lyckligt folk under en upplyst despot. Som i sagorna. Diktaturen i film nummer två hyste nog inte lika lyckliga undersåtar:

Death of Stalin (2017) är helt enkelt en löjlig titel, eftersom det inte finns någon anledning i världen att inte översätta den. Men skit samma – här skulle göras komedi (på engelska) om maktkampen i den sovjetiska partitoppen efter Stalins tvära död i filmens början. Verkligheten bakom filmen är så bisarr, att det skulle kunna bli en hysteriskt makabert rolig historia i stil med judisk makaber självironi. Men sådan ironi blir inte självironi om inte judar utför den, och Stalinfilmens ironi har inte framställts av folk som var med eller sovjetmedborgare över huvud taget. Det blir bara makaber, befängd och plump buskis som inte är det minsta rolig.

Fastän inspelad på ort och ställe i Kreml anmäldes den i samband med premiären av kulturpersonligheter såsom den store filmregissören Nikita Michalkov till kulturdepartementet med krav på att visningsrätten skulle dras in. Det gjordes.

Men nu över till dagens verklighet. Det har gått ett år sedan jag i krönikorna började ta med utdrag ur finländska dagstidningar ett hundra år tidigare med anledning av revolutionsåret 1917. Det fortgick ända till första krönikan i år. Denna vecka finns det anledning att påminna om detta, eftersom filmstudions marsserie helt har kvinnliga hjältar (precis som marsserien hade ifjol). Internationella kvinnodagen den 8 mars infaller i år på en torsdag, då filmstudion alltid visar film, och bemärkelsedagen instiftades till minne av textilarbeterskornas strejk i Petrograd, vilken blev startskottet för den ryska revolutionen.

Den 8 mars i år är det tydligen något särskilt med filmen, för den som filmstudion valt har väckt påtagligt intresse, så påtagligt att utomstående vill komma och bjuda på fika före föreställningen. Hur det hänger ihop undgår mig, men inte säger Kirunabor nej tack till gratis kaffe?

Filmen ifråga är svensk. I någon mån, i alla fall. Filmen från 2017 heter Ouaga girls, men den är inte engelsk, egentligen. Titeln, alltså. Snarare är det ett gruppnamn på ett gäng tjejer – som bandnamn, som till exempel Sápmi sisters.

Gänget är tjejer, förstås, unga tjejer i Ouagadougou (uttala det som Oagadogo). De är alltså burkinafasoner – eller som man måste ha sagt förr: övrevoltor. Det får vara hur som helst med det, men Burkina Faso, Frankrike och Sverige står som produktionsländer, och en svenskfason är regissör: Theresa Traoré Dahlberg. Under sin uppväxt pendlade hon mellan lilla Öland och stora staden Ouagadougou i Burkina Faso, där hon upplevde den ålder som Ouaga sisters befinner sig i. Att det skulle bli en film om ouagadougouska skolflickor var inte planerat men blev en följd av att hon 2011 gjort en kortfilm om en senegalesisk taxichauffös, Taxi sister (se där ytterligare ett bandnamn). Hon, Dahlberg, föreslogs senare av någon som sett taxifilmen att komma och titta på en bilmekanikerskola för flickor som riskerade att hamna på glid. För att göra en film om dem. Dahlberg hade andra planer men gick ändå dit – och blev fascinerad.

Tjejer som inte frivilligt går i lära till bilmekaniker, det är Ouaga girls, det. Dahlberg påstås ha uttalat, att hon avskyr filmer om kvinnor där ordet girls finns i namnet, men det har hon glömt. Fast ursprungligen skulle filmen ha hetat »De courage!« – alltså »lycka till!«, »ge järnet!« eller något sådant.

Den, som är intresserad av detta nya stjärnskott på den svenska biohimlen, kan med fördel gå på filmstudions årsmöte i folkhögskolans aula nu på onsdag klockan 18.30 (dagen före »Ouaga girls«), ty efter mötet kommer den 28 minuter långa »Taxi sister« att visas – direkt utlånad av Theresa Traoré Dahlberg till Kiruna filmstudio…

En idé i idet av Björn Forseth

Vallning och rymdfysik

DOLDA TILLGÅNGAR

Vallning och rymdfysik

Jag ringde ett vandrarhem i Degerfors för att som tidigare år boka rum. Föreståndarinnan svarade sömndrucket. Hon befann sig i Sydkorea. Jag ville genast lägga på, men hon hann säga, att jag redan var inbokad. Men hur…? – Alla känner apan, förstås.

Nu är det bara Paralympics kvar. Efter två veckors olympiska vinterspel på en kanal som faktiskt fanns i vägguttaget, så har jag en del att säga om underlaget där borta i Sydkorea. Inte underlaget för spelen – jag har inte varit i Sydkorea men väl i Nordkorea, och bergen är väl sig lika. En halvö på samma breddgrad som Italien och med natur slående lik Italiens. Och finns det höga berg i varma länder, så finns det snö även där.

Underlaget, alltså. Skidföret närmare bestämt. Eller själva skidorna. Det skär ju i hjärtat att se en sådan idol som Lotta nästan hulka, att hon inte hade kunnat ge vad hon hade, för att skidorna var dåliga.

Bortsett från sådana uppenbara kvinnliga hjältar som Marit är det väl en källa till missnöje, att de ska ha en hel hord mänskliga vallare och tonvis av skidor med sig. Då är det ju inte alltid åkarnas skicklighet som avgör utan vallarnas.

Nej, låt alla åkare åka vita blixten. Ovallat. Eller i alla fall likadana skidor allihop. Ovallade. Fast då komme väl IOK att sätta kontrollanter på hårdvarorna, så att ingen är där och smygvallar. Då är vi ute på hal is igen, det blir de skickligaste smygarna som vinner.

Men om alla tvingades ha exakt samma skidmodell (med beställd storlek och spann till viss vikt) med vallningsfri undersida, då? Två strängar päls på belaget, det skulle göra dem lika.

Nej, då skulle världens katter och kaniner snart börja sakna morrhår. Men räfflat underlag då? – Ja, där någonstans skulle skidsporten kunna bli lika för alla, och utvecklingen skulle leda till allt smartare räffling (ett nytt mönster per OS), som skulle gynna oss vanliga skidåkare också.

Men ska verkligen en filmnörd kommentera skidsport? Tja, i DN kan ju filmrecensenten få kommentera vad som helst, så jag är väl i gott sällskap…

Alltnog. Utöver idrottarna (som en del kallar atleter, vilket de ju inte är), finns det alltså vandrarhemsföreståndare och kungar på plats, men dessa kallar vi inte tillgångar. En tillgång är skidor, en annan är vallare.

När man ska skjuta upp sonder i rymden, behöver man också många slags tillgångar utöver eventuella kosmonauter. En uppenbar tillgång är människor kunniga i matematik och fysik. Det upptäckte amerikanarna att de hade för lite av i sitt folkmaterial, när plötsligt en plåtboll som hette Sputnik snurrade runt jorden. Än värre blev det, när det började snurra hundar och apor där ute, och alla känner ju apan… Kulmen på pinan kom när Jurij Gagarin snurrade där uppe. Det utgick snart ett påbud, att alla skolor i Förenta staterna skulle lägga mer vikt vid matte och fysik.

Samtidigt måste de så fort som möjligt skicka upp en egen kosmonaut (som naturligtvis inte fick kallas så) för att återfå självrespekten. Alltså måste landets bästa hjärnor slå dem ihop (hjärnorna, alltså) för att komma på, hur detta skulle kunna ordnas redan innan det uppväxande släktet lärt sig räkna och beräkna naturlagarna. Men i all tysthet! Man fick inte ge sken av att ligga allvarligt på efterkälken.

Någon hittade tre damer, som var fenor på just det som befolkningen i övrigt läst för lite av. Att de var kvinnor var en nackdel, ty det här skedde i början av 1960-talet, då kvinnor inte ansågs vara kapabla till avancerad problemlösning (men då hade man förstås inte insett att stickmönster och raketritningar var besläktade, och man hade nog inte läst Två städer av Charles Dickens heller, i vilken Frankrikes fattiga kvinnor i sina virkningar krypterade information om vilka adelsmän de så småningom skulle nacka).

Nå, tre kvinnor skulle man nog kunna förklara med att de ju var mattegenier – men hur förklara att de samtidigt var svarta? På 60-talet visste man ju, att sådana inte var lagda åt teoretiskt tänkande.

Ja, på den tiden rådde apartheid i södra USA. Det ordet användes inte, för det var inte på engelska. Men praktiken var densamma som i Sydafrika. Svarta skulle sitta på läktaren på bio och hade en egen bakdörr dit. Svarta hade egna toaletter på allmänna inrättningar, till exempel en planka över en bäck (just det exemplet lånar jag från Stephen King, som berättat om det). Således var det problematiskt att kalla in tre svarta kvinnor till uppbyggnaden av USAs rymdprogram. De var ju en tillgång, men den fick hållas dold.

Om detta handlar torsdagens film på filmstudion. Dolda tillgångar heter den och är från 2016. Titeln leker med orden. Man kan i matematiken kalla x en dold tillgång, om man vill. Obekant är det vanliga begreppet. På engelska heter filmen Hidden figures, vilket är ungefär detsamma. Men bara ungefär. »Dolda figurer« kan syfta på dolda personer, kvinnorna som skulle döljas, eller på kön och hudfärg som skulle döljas. Men det kan också syfta på dolda tal.

Därmed börjar filmstudions marsserie. Internationella kvinnodagen 8 mars infaller på en torsdag, en filmstudiodag. Hela marsserien har nu för andra året i rad satts med filmer med kvinnliga hjältar. De dolda rymdforskarna är de första.

En idé i idet av Björn Forseth

Hjulfilm

SMULTRONSTÄLLET

Hjulfilm

Vad nu – Ingmar Bergman i filmstudion?

Om det kommer på tal, att man »håller på« med en filmklubb (som till exempel Kiruna filmstudio) får man lätt frågor som »Då visar ni mycket Ingmar Bergman, då?«. Det hände mig senast på Bishop’s, och då var det ingen Kirunabo som frågade utan någon utländsk ung rymdforskare.

Det är vad man kan vänta sig. »Du måste bara se Bergman« eller »Du som är med i en filmklubb måste bara älska Fellini.« – Så kunde det låta när jag var ung och gått med i en filmklubb för att kringgå åldersgränsen, så att jag skulle få se Brigitte Bardot i Och gud skapade kvinnan. Men jag älskade varken Fellini eller Bergman. Inte Bardot heller, för den delen, inte ur filmkonstens perspektiv i alla fall.

Det var irriterande. Jag smög ju in på vilda västernfilmer och gillade Helan och Halvan. Men på filmklubbar fick man ibland se jättespännande filmer, som inte fått så stor publik kommersiellt, som till exempel den japanska krigsfilm där bortglömda soldater i Manchuriet blev kannibaler för att klara sig. Det var ju en fördel för en ung filmintresserad kille. Bergmans filmer, däremot, såg jag ingen spänning i.

Men som äldre har jag förstås insett, att det måste ha funnits något hos Ingmar Bergman, eftersom så många internationella regissörer (såsom Ang Lee och Woody Allen) sagt att de lärt sig så mycket av honom.

I december 2016 visade faktiskt Kiruna filmstudio en film av Ingmar Bergman, Fanny och Alexander från 1983, men i år är det hundra år sedan Bergman föddes, och den här veckan visar filmstudion Smultronstället, som Bergman gjorde 1958. Den – som i likhet med undertecknad förr i tiden – efter att ha hört namnet Bergman fått något grått, dystert, ångestfyllt och   l-å-n-g-s-a-m-t   i blicken, får tänka om. Som jag fick göra. Den här filmen och många andra av denne nu hundraårsfirande, framlidne regissör är helt andra sorters dramer. I det här fallet är den en så kallad roadmovie.

Och vad är då det?

Med Nationalencyklopedins ord är en roadmovie en

filmgenre, i vilken huvudpersonen (huvudpersonerna) med motorfordon är på väg någonstans, vanligtvis utan mål, ibland på flykt, för att söka friheten. Under resans gång råkar huvudpersonen ut för oförutsedda händelser och möten, vilka konstituerar filmens handling.

Det går alltså inte att kalla en historia en roadmovie, där man åker spark. Eller cyklar. Det är taskigt, men det kommer nog att förändras. I alla fall är det i denna film just oförutsedda händelser en gammal man råkar ut för på en bilresa söderut genom Sverige. Många av dem har ungdomar inblandade, vilket ger honom minnesbilder av hans egen ungdom.

Letar man information om begreppet roadmovie kommer man osvikligt att få hänvisningar till Dennis Hoppers motorcyklande Easy rider från 1969. Det är typiskt. Förvisso är den filmen ett utmärkt exempel, men att Ingmar Bergman gjorde ett skolexempel på roadmovie redan elva år tidigare brukar inte informatörerna »komma ihåg«. Det handlar förstås inte om deras komihåg, det handlar om att de bara tänker Hollywood, när de får frågan.

Men när de nu är så enögda borde de förresten allra först ha nämnt en roadmovie från 1938, en som vi alla har sett och sett igen och ser om och om igen varje julafton: Jan Långben som bildrulle.

Det står bil-drulle, inte bild-rulle… Sådana svenska ord fanns det 1938.

Alltnog! Kirunaborna kan tänkas vara nyfikna på huvudpersonen i »Smultronstället«, ty han heter Victor Sjöström. Vem är väl det? – Jo, han var Sveriges mest kände filmregissör under stumfilmstiden och en av Ingmar Bergmans förebilder. Men varför skulle han intressera Kirunaborna? – Jo, Sjöström hade 1913 regisserat det stumma dramat Ingeborg Holm, som filmfestivalen i höstas föredömligt visade i Kiruna kyrka – till levande orgelmusik. Den föreställningen drog mycket folk.

Inte nog med att Bergman var föregångsman i genren roadmovie, han var det i annat också. För att åter ta på de hollywoodska glasögonen minns jag en vilda västernparodi 1965 med Jane Fonda och Lee Marvin. Den hette Cat Ballou skjuter skarpt och handlade, som vilda västernfilmer gör, om hämnd. Hämnaren här var en dam som tog hjälp av en ökänd revolverman som var så alkoholiserad, att även hans häst var dyngrak. Poängen jag vill komma till är, att när Cat Ballou och suputen sidledes red ut ur bild mot horisonten till sång av en ballad om hjältinnan, så såg man plötsligt de som sjöng stå där bland kaktusarna med sina instrument. Att filmmusiken återgavs i bild upplevdes som ett nytt grepp i filmisk återgivning av en berättelse.

Men i »Smultronstället« lät Ingmar Bergman åtta år tidigare Victor Sjöströms rollfigur stå i bild bredvid och bakom de personer denne mindes från sin ungdom. Greppet var alltså nytt, men Bergman var först.

För dagens åskådare kan det vara kul att höra, hur annorlunda människor tilltalade varandra på svenska för nu sextio år sedan. Privatbilismen var tidens ideal, och bilen var mannens domän. Visserligen är det gamlingens svärdotter (i Ingrid Thulins gestalt) som kör, men hur låter det mellan man och hustru som fått bilhaveri?

Och hur länge var man barn 1958? – Jag slänger ut den brandfacklan men tar själv inte upp den här. Se själva på torsdag på Folkets hus!

En idé i idet av Björn Forseth

Kärlek och sån’t trams på vita duken

CALL ME BY YOUR NAME

Kärlek och sån’t trams på vita duken

Borde man vid varje romantisk scen i spännande filmer busvissla i biljetten?

 

Det borde man kanske. Som förr på söndagsmatinéerna. Biljetterna, som var »ogiltiga utan kontramärke«, var av lagom tunt och blåsbart material. Men det går nog inte idag. Biljetterna från de moderna maskinerna är inte av busvänligt papper. Och mobilbiljetter kan man ju försöka blåsa i.

Jag vet förstås inte hur kvinnor är funtade, och utan någon syster vet jag så klart inte hur små flickor upplevde de påklistrade kärleksscenerna i matinéfilmerna under uppväxten. Men som små pojkar vred vi oss av irritation, när hjälten (alltid en man) började vänslas med hjältinnan, vilket vi uppfattade som något inkommenderat (i manuset, alltså – av någon utomstående beslutsfattare, kantänka). Pinsamt, tyckte vi. Var det pang-pang det skulle handla om, så skulle det vara pang-pang (och inte bang-bang, som man kanske skulle ha sagt idag). Det var då man blåste i pappersbiljetten, så att maskinisten hörde det.

Gick över huvud taget tjejer på matinéerna? Det vågar jag ärligt talat inte uttala mig om. Alla matinéer jag såg var komedier eller äventyr av något slag, där alltså hjältarna var män. Flickorna kanske såg Angélique eller Kulla-Gulla – fanns det sådana matinéer?

Hur som helst var dessa filmer ofta inte gjorda för barn. De var vuxenfilmer, där bolaget klippt bort de våldsammaste scenerna för att censuren skulle släppa igenom dem som barnfilmer. Det blev snopna hopp i handlingen ibland.

Hur de svenska biograferna gjorde med nakenhet i matinéer vet jag inte. Trots att jag gärna såg Tarzan (självklart med Johnny Weißmüller), så var det först som vuxen jag upptäckte, att hans djungelfästmö Jane i en scen var helt naken (»Tarzan och Trasan« kunde man ha kallat filmen, för Jane gick ständigt i en gammal trasa – månne det är därför som dagens stylade kändiskvinnor viftar bort beröm för sina kreationer med »Den här gamla trasan«?). Alltnog, i Tarzan och den vita kvinnan (1934) knuffar Tarzan ned Jane från en trädgren där de suttit och kuttrat ovanför en tjärn, varvid trasan fastnar i en kvist och blir kvar där.

Nu har jag läst på: scenen spelades in i tre versioner – en där hon har på sig trasan ned i plurret, en där hon är barbröstad och en där hon är som gudarna* skapat henne. Varje amerikansk delstat skulle få välja den version som passade deras respektive lagstiftning bäst. Men katolsk höger fick dem att helt sonika klippa bort hela scenen. När jag i modern tid såg filmen i sin rätta version, var det resultatet av en inventering av filmbolagets arkiv där en yngre generation filmfolk återfunnit den bortklippta scenen.

Vad har nu detta med veckans två filmer på filmstudion att göra? – Så här är det: en vildman av Tarzans kaliber hade alltså en affär med en världsvan kvinna, som utan egen förskyllan råkat i hans djungelfamn. Kärlek. Och kärlek är huvudsaken i veckans filmer, inte en störande bisak som i de gamla matinérullarna.

»Två« filmer, förresten? Jo, Kiruna pride har ett arrangemang på alla hjärtans dag, vilket avslutas med film i samarbete med filmstudion. Den dagen infaller på onsdag, så filmstudion visar då lägligt nog en annan kärlekssaga dagen efter, på torsdagen. En oväntad vänskap på onsdag (en oväntad publiksuccé 2011), Call me by your name på torsdag (om oväntad kärlek 2017).

Nu kan kärlekstemat rymma mycket. I den första filmen är det, som titeln antyder, snarare fråga om vänskap. Men också vänskap kan rymma mycket. Här är den oväntad, för att en snajdare från Paris förorter helt oväntat stannar på ett av Arbetsförmedlingen anvisat jobb, trots att han av princip misslyckas med alla han anvisats, så fort han kvalificerat sig för en ny portion understöd. På det här jobbet erbjuds han att torka en förlamad rik man i ändan: »Aldrig i h-e!«. Och ändå.

Den rike, förlamade mannen och förortsnissen ska alltså bli vänner, om man får tro titeln. Och eftersom historien hänt i verkligheten, måste man väl tro på den. Biobesökarna anmodas å det bestämdaste att inte ha så bråttom ut, när filmens sluttexter börjar, för där visas fotografier på huvudrollernas verkliga förebilder.

Den andra filmen utspelas på liknande breddgrader, längre österut: i norra Italien. Men alls inte i Parisliknande miljö. Sjuttonårig yngling undersöker under sommarlovet på familjens sextonhundratalsgård den första kärleken med lokal jänta, när ung, stilig amerikan dyker upp.

Det där med sjuttonåringars sökande är förstås inte ett nytt grepp. Seventeen hette en amerikansk (stum) film 1916 och Sjutton år var en svensk film 1957. Men först med danska Sjutton 1965 korsades en linje. Den var en seriös ungdoms-pubertets-sexualitetsfilm men så djärv, att den kanske väckte danska filmskapares mod att fantisera öppet om sex. Ty sedan kom en våg av filmer allt djärvare och djärvare, och alla ville de ha Ole Søltoft i huvudrollen – som dragplåster; ty även om alla män och kvinnor i ensemblerna gick omkring i ullstrumporna (bara i dem och ingenting annat), så höll han själv familjelyckan inbäddad.

Observera, att detta sista stycke ej ska ses som reklam för någon ekivok italiensk rulle. »Call me by your name« har nominerats till fyra Oscar, och det gör de inte med porrfilmer, så det så.

En idé i idet av Björn Forseth

* Varför »gudarna«? Varför inte Gud, helt enkelt? – Jo, det var en känga åt trettiotalets amerikanska högerkatoliker.

På spåret

NIGHT TRAIN TO LISBON

På spåret

I förrgår krockade ett amerikanskt nattåg på väg mot Miami med ett godståg, varvid lokföraren och tågmästaren dödades. Passagerarna låg i sina sovvagnar och väcktes brutalt.

 

 

Om man bortser från det tragiska, så kan man konstatera, att även i det flygande Förenta staterna går det ännu nattåg. I filmstudions klassikerfilm Jätten sist i januari reste Elisabeth Taylor och Rock Hudson i egen sovkupé från New England till Texas och trivdes med det. Undra på det – de kunde ju ostört rumla om i sänghalmen medan de färdades mot sitt mål.

Det är ju det. Man kan uppleva romanser eller möta intresseväckande personligheter på nattåg och till och med se någon medpassagerare bete sig som en riktig mister Bean… Allt detta medan man är på väg utan att behöva ta något ansvar för föret eller trafiken. Dela en vinare med någon annan i restaurangvagnen eller sitta och spela kort vid restaurangbordet. Det surras i en restaurangvagn på väg genom nattens landskap.

Nattåg har länge inspirerat författare och filmmakare. De låter spännande saker hända folk. Tänk bara Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, En dam försvinner av Alfred Hitchcock och Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie. För att inte tala om Skenbart av Peter Dalle.

En gång såg jag ett slagsmål på ett finskt tåg. Det var en rätt överförfriskad man som skulle avvisas. Det tyckte nu inte han var någon bra idé. Två konduktörer kämpade med honom, så att uniformsmössor flög.

En annan gång vaknade jag av att det kom in ljus från korridoren i min sovkupé. Jag blundade för att inte få det i ögonen och trodde efter ett tag, att någon av de bägge tjejerna i bäddarna ovanför mig tagit ett glas för mycket i restaurangvagnen och glömt stänga dörren. Irriterad öppnade jag till slut ögonen och fick se en vilt främmande man stå vid tvättstället och gräva i tjejernas handväskor.

Mitä helvetti! eller något annat för situationen passande lät jag nu undslippa mig, ty vi befann oss i grannlandet på klassresa till grannlandets grannland. Först tycktes inte den främmande mannen uppfatta mitt utrop (se där hur dålig min finska är), men sedan liksom upptäckte han i alla fall mig och ryckte till. Och rusade mot den öppna dörren. Jag slängde mig då ur bädden och famnade hans ena ben, som dock satt fast och fortsatte ut i korridoren. Med följde undertecknad som ett tredje ben i kortkalsonger. Tjuven var uppenbarligen fast besluten att lämna tåget medan det stod stilla på en växlingsstation och ryckte och ryckte därför för att slippa loss. Som en trasa släpades jag på golvet, medan en av tjejerna vaknade och skrek Iiiii! precis som på film.

Hur det sedan gick? – Äsch, inte bara kunde jag inte riktig finska, jag kunde inte fånga en riktig finne heller.

Ibland blir det romantiskt på nattåg också. Jodå, inte bara på film. Tro mig! Men nog om det. På film kommer man allt detta mycket närmare, om man själv är fullt påklädd i en biosalong. Det kommer man att få se på torsdag, då filmstudion visar en filmatisering av romanen Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Filmen är från 2013, och i enlighet med tidens lösen kan den så klart inte heta något så töntigt på en svensk biograf utan heter Night train to Lisbon. Regissören är en dansk stjärnregissör, Bille August, en av de européer som värvats till Hollywood, där han gjort sådant som Fröken Smillas känsla för snö (delvis inspelad i Kiruna 1997), Les misérables 1998 och nu denna nattågsfilm (man bör dock minnas hans danska verk Pelle Erövraren 1987, Den goda viljan 1992 och bland de senare Balladen om Marie Krøyer 2012).

Nattåget som går mot Lissabon innehåller Jeremy Irons, Mélanie Laurent, Jack Huston och en massa andra internationella stjärnor (som svenska Lena Olin och den gamla skräckisskådisen Christopher Lee), så det är upplagt för en thriller.

Som man kan förstå av vad jag hittills skrivit, så är idén inte ny. År 1959 kom en polsk thriller med det enkla namnet Nattåg (på den tiden fick en film ha en svensk titel). En man som verkar vara på flykt från någonting tar nattåget till Baltikum och får dela sovkupé med en märklig kvinna, som också tycks fly ifrån något.

Nu må den svenska läsaren undra hur detta kan hända: en kvinna och en man i samma sovkupé utan att känna varandra? Utan att alltså ha raggat upp varandra på tåget? – Tja, det har hänt mig. Felbokning. Hur kunde detta ske på 1990-talet? frågade jag mig, men då tåget var fullt frågade damen och jag varandra om vi kunde acceptera det. Det kunde vi. Men i östra Europa skulle de nog inte ha höjt på ögonbrynen. – Varför skulle man inte dela kupé? När jag for på transsibiriska järnvägen delade en äldre dam med guldtänder fyrbäddskupé med mig och två andra män. När hon skulle gå till sängs måste hon ha höjt något ögonbryn eller blixtrat med någon tand, för plötsligt reste sig den ryske medpassageraren upp och gick ut i korridoren en stund. Vi två andra fattade vinken. Så enkelt är det.

Nu vet jag inte vad Jeremy Irons råkar ut för på väg mot Lissabon, men det de i Lissabon har – det har de ju i Lissabon, om någon förstår vad jag menar. När en man steg på tåget (för att travestera thrillern En man steg av tåget från 1955) kan allt hända på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth