WONDER WHEEL

Underrundeln

Kan pedofiler och fascister ges några försonande drag?

På en fest under en resa nyligen satte jag mig invid en familj, vars sextonåring visade sig vara väl bevandrad på filmens område. Hon och jag började språka om film och filmspråk, och jag kunde inte underlåta att nämna dessa mina krönikor, som i ett och ett halvt år publicerats på papper i Annonsbladet – men inte längre. »Varför upphörde de, då?« frågade hon förstås.

Om den ärade läsaren av dessa rader till äventyrs har följt krönikorna någon längre tid, kan vederbörande ha stiftat bekantskap med den som handlade om Bernardo Bertoluccis film Fascisten (krönikan hette Den rara fascisten). »Den ville inte Annonsbladet ta in«, måste jag svara sextonåringen. Och säger man A, får man säga B. Det var ett misstag av tidningen, visade det sig senare, men skadan var skedd. De hade en gång tidigare blivit bombarderade av kritiska uppringare, som krävt att undertecknad skulle stoppas. En liknande belägring fruktade man även denna gång, och det berodde på nämnda rubrik och på därtill hörande ingress. Det skulle tidningen ha talat om för mig i stället för att bara stoppa krönikan, ty redaktionen (som läst hela krönikan) såg inget fel i krönikans helhet, fick jag efteråt veta. Men de som ringer och kräver offentlig avbön läser inte mer än det som deras ögon fångar i en blink och får således ingen förklaring till de möjligen provokativa formuleringarna i rubriken och ingressen.

Alla inom publistik vet ju, att rubriker och ingress är reklam – som ska fånga folks intresse för att leda dem till att gå in och läsa artikeln på riktigt.

Det var nu det hände något oväntat vid festbordet. Sextonåringen undrade »Vad då rar fascist?«. Jag förutsatte att hon var tillräckligt bra i svenska för att inse dubbeltydigheten i ordet rar och gick in för att berätta om min äldre italienska arbetskamrat, som inte varit soldat utan skeppsbyggare under kriget, och när jag frågade honom om fascismen berättade han om Mussolinis arbets- och försäkringslagstiftning. Min arbetskamrat ställde jag nu som motvikt till filmens fascist, som mer stämde in på vår stereotypa bild av en fascist.

Detta tog hus i helsike. Min andra bordskamrat, sextonåringens mamma, som dittills talat med någon annan, spetsade öronen och slog fast, att det inte gick an att ge en fascist något försonande skimmer. Jag försökte då gå närmare in på det min krönika hade behandlat men blev mer och mer bemött som… ja, blev fientligt bemött.

Denna händelse är belysande för hur svårt en del människor har för att se nyanser eller åtminstone kunna tala om nyanser. Dessa mina bordskamrater hade kanske ringt ned Annonsbladet, om de hade bott i Kiruna.

Under samma resa hade jag många trevliga samtal med en pensionerad officer som var aktiv i försvarsdiskussionen. Han berättade om när han en gång varit inbjuden till någon kommunal debatt någonstans, varefter samkväm ordnats och de politiker han skulle sitta med oväntat dragit iväg till något annat och han hamnat ensam med ett vänsterpartistiskt kommunalråd. »En vänsterpartist!« Till mig sa han, att han då övervägt att fly fältet men av hövlighetsskäl stannat, full av oro över vad som nu väntade. Men vänsterpartisten hade visat sig vara trevlig och pratsam, spirituell och kunnig, och det hade blivit väldigt gemytligt!

Utropstecknet efter ordet gemytligt här ska illustrera min vän officerens utomordentliga förvåning. Den kommenterade jag inte, men jag tänkte: Vilken värld lever de i, där i södra Sverige? Och han skulle bara veta, vilken filur han berättat historien för…

Den historien hade kanske Woody Allen kunnat dramatisera. Även han är ju en filur. En del tycker verkligen också, att man inte får tycka om hans filmkonst, eftersom han gift sig med sin förra sambos adoptivdotter. Den diskussionen vill jag inte gå in på, för jag vill se hans filmer. – Är jag då en dålig människa, som försvarar barnarov och blodskam (även om det bokstavligt talat tydligen inte var fråga om någondera)?

I dessa metoo-tider (härliga tider, de var på tiden ­– och jag är inte sarkastisk eller ironisk här) kan man vänta sig nästan vad som helst från stjärnor i kultursvängen. En föredragshållare inför en av Kiruna filmstudios visningar en gång för länge sedan sa, att regissören i fråga var en stor filmskapare men en fähund, och att fähundar var de allihopa i branschen.

Tja, Woody Allen är i alla fall en stor filmskapare och en flitig sådan. Nu på torsdag kommer hans senaste som inledning på filmstudions majserie: Wonder wheel från 2017. Affischen för filmen illustreras med ett pariserhjul i bakgrunden, men ett sådant heter visst Ferris wheel på engelska, så filmens titel ska väl tolkas som mirakelhjulet eller (om man ska efterlikna alliterationen) underrundeln. Den gamle horkarlen, som en del kanske skulle säga, hittar ständigt nya unga skådespelerskor till sina huvudroller och har här Juno Temple tillsammans med en lika snygg ung grabb, Justin Timberlake. Men huvudsaken är väl att de spelar bra?

Filmen är rubricerad som drama, det var länge sedan Allens filmer var rena komedier.

En idé i idet av Björn Forseth

FINLAND 100 ÅR

 

Okänd soldat blir känd soldat

Vadå? – Jag dyster? sa seriefiguren Alfred E Neumann på sin tid. Kanske åskådliggjorde han den moderne svensken, som inte kan föreställa sig krig i folkhemmet?

Finland figurerade i snart sagt varenda krönika från Idet förra året. Det var inte så konstigt, Finland blev ju ett eget land för första gången just för hundra år sedan, och för Kirunabor är det inte kattskit. En kvinna, som bodde här i staden under ett års tid men var hemmahörande i den djupa södern, sa mig att Finland för henne inte betydde ett dugg och att det inte gjorde sig påmint på minsta vis i hennes hemstad – som ändå är känd för sin stora sverigefinska befolkning.

Det förbryllade mig, eftersom sverigefinnarna visat framfötterna på ett helt annat sätt än tornedalingarna. Men kvinnan jag nämnde sa mig också, att i Kiruna kände hon av Finland hela tiden.

Det är alltså inte kattskit.

Nå, det hon kände av i Kiruna var kanske inte bara Finland utan finskan. Hur det än är med det, så kan jag väl då dra den slutsatsen, att Kirunaborna är mer medvetna om Finlands svåra nittonhundratalshistoria än vad sörlänningarna är. Då får jag väl vara förlåten för att jag än en gång låter Finland genomsyra en högst egensinnig filmkrönika.

På Finlands hundraårsdag den sjätte december ifjol hade en ny – en tredje – inspelning av romanen Okänd soldat premiär på Folkets hus. Den första versionen, Edvin Laines närmast mytiska, svartvita tretimmarsdrama från 1954, står sig alltjämt – och fattas bara annat: många av de som gjorde den hade varit med i verkligheten. Men denna tredje version visade sig vara 47 minuter kortare än originalet. Ingen svensk hade varit där med saxen, utan finnarna hade själva gjort en så kallad internationell version. Tydligen ansåg de, att utlänningar inte kunde ha något intresse av finska soldaters själsliv utan bara skulle vara intresserade av pang-pang.

Det där med att göra olika versioner av en film har de lärt sig av amerikanska reklamguruer, ty i det landet har de satt i system att göra på det viset. För att tillfredsställa alla smakriktningar låter de en utvald testpublik se filmen, som filmskaparna vill göra den, och så en version mycket kortare eller med helt annat slut. Sedan får testpubliken rösta på vilken de vill ska släppas. Ofta vinner då den, där hjälten får sin kvinna och de lever lyckliga i alla sina dagar – även om de föreställer verkliga personer, som dött innan de hunnit få varandra.

Hur då Svensk filmindustri kunde ge sig till att importera denna internationella version i stället för originalet bekräftar kanske vad min sörländska väninna antytt, att Finland inte betyder något för svenskarna där nere.

Hur kan det inte göra det? frågar jag mig. Sverige och Finland var ett och samma land i dryga sex hundra år utan renodlad feodalism och bägge grundar sig därför på något slags jämlikhetsmänniskoideal, som i bägge länderna uttryckts i våra grundlagar sedan 1700-talet. Och även om det svaga Sverige 1940 inte vågade alliera sig med Finland, när det angripits av Sovjetunionen, så förklarade sig Sverige dock inte neutralt utan icke krigförande och sände både trupp, vapen och flygmaskiner (allt ställt under finsk flagg).

Rubriken på denna krönika var rubrik på en militär psykologikurs på 1980-talet, det säger en del om militärers respekt för sisuns folk. På kursen skärskådades romanfigur efter romanfigur i Väinö Linnas bok (även han hade förstås varit med i verkligheten om det han beskrev). En fantastiskt effektiv kurs i psykologi!

När nu inte Svensk filmindustri tog upp rätt version av filmen, gör filmstudion det. På fredag visas det tre timmar långa originalet i en extraserie om finsk historia hundra år efter självständigheten. (Men Svensk filmindustri verkar ändå ha fattat vilket misstag de begått, för nu kör de den långa versionen landet över; filmstudion fick emellertid inte sin kopia förrän nu och har inte kunnat visa den tidigare.)

Finsk nittonhundratalshistoria är så väsenskild från svensk den bara kan vara. Där har de gamla parhästarna glidit isär. Svenskarna anses ofta väldigt naiva i sin historiesyn och verklighetsuppfattning, eftersom de levt utan krig i två hundra år. Idag ställer de sig (i alla fall unga svenskar) totalt oförstående, om man frågar dem om vi har bra beredskap inför ett eventuellt krig: – Krig? Talar du om krig med vapen och bomber och sån’t där? I Sverige? Skojar du?

Nu ges snart den gamla klassikern Om kriget kommer ut i ny upplaga till alla Sveriges hushåll. Kommer folk då att förbanna Postnord som delar ut skriften, trots att det står Reklam – nej tack på brevlådan?

I höstas visade SVT den förnämliga teveserien Vår tid är nu om fattiga och rika i ett Sverige efter det andra världskriget, och uppföljare är på gång (för en gångs skull högst berättigat, då det handlar om en kronologisk utvecklingshistoria). Den som sett den serien kan nog föreställa sig, vad Kjell Westö behandlade, när han 2006 skrev Där vi en gång gått. Fattiga och rika i Helsingfors i början av Finlands svåra nittonhundratal och rikemansdottern som, liksom i »Vår tid är nu«, blir kär i arbetaren och får problem med familjen. Stockholm eller Helsingfors – det går ju inte an: arbetaren förför henne bara för att komma åt pengarna hon sitter på, det förstår man ju. Och så har han ju inga fina manér.

För den boken fick Westö Finlandiapriset (som han resultatlöst nominerats till flera gånger tidigare), och 2011 filmades den. Eftersom Helsingfors var en svenskspråkig stad, som först några årtionden före landets självständighet fick finskspråkig majoritet, är det inte konstigt att boken är skriven på svenska och figurerna i denna finländska film talar svenska.

I flickans svenska överklassmiljö växte också Jörn Donner upp, en riktig rabulist (ett kul ord för en som domderar och står i, gärna med opassande språk i miljöer man inte beter sig så i). I en svenskspråkig släkt full av språkvetare som studerade finskugriska språk och såg släktskapen mellan finska och samiska, hade Jörns fader en aktivistisk ådra inom självständighetsrörelsen efter den ryska revolutionen.

Finland förklarade sig ju självständigt efter oktoberrevolutionen men fick självt en kortvarig revolution mellan fattiga och rika på halsen 1918 med efterföljande inbördeskrig. När arbetarnas röda garden krossats, var Jörns far i sitt rätta element. Enligt Jörns möjligen hopdiktade historik fick fadern ett militärt uppdrag i samband med att en gräns mot Sovjetryssland skulle upprättas, där alla fritt vandrat fram och tillbaka över en bro i hundra år. Han fattar där tycke för en kvinna, som visar sig vara ett rött stycke, alltså en av de röda som han helst vill se arkebuserad eller i alla fall inspärrad.

Kjell Westö skrev alltså om kärlek mellan överklassflickan och arbetarpojken i ett ryskt Finland, som genom revolution en bit därifrån blev självständigt men fick egen revolution och inbördeskrig, och Jörn Donner skrev om något som uppstår mellan arbetarklassflickan och överklassmilitären, han med makt över flickan och med hämndbegär mot den revolterande arbetarklassen. Av Donners berättelse blev filmen Gränsen 1918, gjord 2007. Dessa två filmer visas på torsdag den 26 april efter varandra på Folkets hus med början halv sju. De inleder en kortserie om Finlands 100 år. Som dagen efter, på fredag, avslutas med nämnda, oklippta »Okänd soldat«, som utspelar sig under Finlands andra krig på 1940-talet: det så kallade fortsättningskriget, då Finland olyckligt nog slöt upp vid Hitlers sida i anfallet på Sovjetunionen. Att Finland ville ta tillbaka det som Sovjet hade tagit ifrån Finland i vinterkriget 1940 kan man förstå. Men tyvärr blev de styrande giriga och tog mer än så…

Antagligen blir publikens medelålder hög i denna trefilmsserie. Det är olyckligt. Svensk ungdom skulle behöva stifta bekantskap med sina nära bröders våldsamma nittonhundratalshistoria för att få perspektiv på broschyren som snart dimper ned i brevlådan.

En idé i idet av Björn Forseth

SKÖNHETEN OCH ODJUREN

Sand-lådornas krig

En kvinna ringde in till Ring P1 och sa, att hon var så trött på dessa makthavare som bråkar på sandlådenivå. Kan någon tänka sig vilka hon syftade på?

För att börja bakifrån: De flesta av dagens biobesökare tänker antagligen »Walt Disney« när de hör uttrycket »Skönheten och odjuret«. Det finns en tendens att tro, att allt kommer från Amerikat: boktryckarkonsten, Harmageddon, filmen och jag vet inte vad. Men äppelpaj är väl uramerikanskt? – Fast apel växte väl inte i indianernas land innan européerna kom dit och spottade ut kärnor efter sjöresan?

Den sköna och odjuret hette en fransk konstsaga (La Belle et la Bête) av Gabrielle-Suzanne de Villeneuve 1740, bearbetad efter en folksaga och ytterligare bearbetad 1757 av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont. Bägge författarna var kvinnor, och det är den senares version som legat till grund för de flesta tolkningar på filmens område. Och de är många. Jag hittar den äldsta från 1899, en fransk kortfilm. Stum förstås. Sedan kommer 23 filmatiseringar till, kort- såväl som långfilmer, stum- och ljudfilmer, tecknade och inte. En del gjorda för TV. Ända fram till 2017.

Den franska titeln från boken står sig i alla filmer av franskt ursprung, men USA gör tidigt sina versioner med titeln Beauty and the beast, ja de gör många fler än fransmännen. Men det är ändå Frankrikes Jean Cocteau och René Clément, som 1946 gör den långfilm, som sedan står som förebild för alla efterkommande. Alltjämt med samma franska titel men på svenska Flickan och odjuret.

Fast den vanliga svenska titeln och sedermera uttrycket kommer att bli Skönheten och odjuret, och eftersom det är ett uttryck så betyder det något som kan tillämpas på andra situationer än på vacker ungmö på slott med vanställd greve, varpå kärlek uppstår, övervinner allt och det fula blir skönt i den förälskades ögon.

Vad sägs om att tillämpa det på Theresa May och Vladimir Putin? Inte det? – Putin är ju giftmördare, det odjuret kan inte få något förklarande sken. Så säger nog de flesta i vår kulturkrets väster om Oder. Men öster därom kan de väl se May som odjuret, för vem är väl de att utgå ifrån, att skönheten alltid är kvinnan?

Kvinnan som ringde och sa, att de beter sig som ungar i en sandlåda, menade fler än dessa två. Den hysteriska enhetlighet som EU-ledarna, våra egna ministrar inberäknade, visat innan polisutredningen om giftgasangreppet gjorts färdig, uppvisar alla tecken på sandlådekrig. Tyvärr är det tungt beväpnade parter som kastar grus i ögonen på varandra, så någon ännu mer överilad handling kan faktiskt utlösa skottlossning.

Allra närmast ny skottlossning är i skrivande stund den andra sandlådans krig, där »vår« sida lika oreserverat tar för givet, att den påstådda gastacken i Douma i Syrien nyligen var regeringens verk (de säger aldrig så, förstås, alla regeringar de ogillar kallar de »regimer«, så att vi medborgare ska vänja oss vid tanken på att de ändå är mindervärdiga, ifall de våra skulle börja bomba dem). Massmedia berättar allt de kommer över, men huvudfåran av massmedier är den enda fåra som merparten av folket tar del av, och där säger man att Ryssland gör en kovändning, när de »går med på« att organisationen mot kemvapen gör en utredning. Som om de aldrig föreslagit en utredning. Den ena gruskastaren vill ha en utredning där inte ryssar får delta, den andra vill också ha en utredning men utan sådan begränsning.

Och utreda bör man väl? Den i Sveriges Radio intervjuade svenske medlemmen i tidigare internationella utredningar av detta slag sa ju, att det inte räckte med de videor som massmedierna spred (men inte själva hade filmat), eftersom det fanns många frågetecken i dem – som att det var idel barn och kvinnor som tuggade fradga. Han undrade varför inte männen också var drabbade. Men sådana undringar kunde vi tittare, som håller oss till SVT och TV4, knappast få, eftersom dessa mer seriösa medieföretag avstod från att visa de gräsligaste bilderna.

Vem är i fallet Syrien skönheten och vem odjuret? Där är det i alla fall ännu större risk för direkt sammanstötning mellan sandlåda A och sandlåda B. Skulle högerns Theresa May upprepa socialdemokraten Tony Blairs ödesdigra underkastelse under USA och vara med att starta ett robotanfall på syriska militära anläggningar med ryska baser i skottlinjen (de hyr faktiskt baser där sedan gammalt medan amerikanerna inte har frågat om lov att vara där, fast de som syrierna och ryssarna bekämpar IS), ja, då är det fara å färde. Skulle rysk militär personal dödas, kan man räkna med att Ryssland slår tillbaka mot den amerikanska flotta, som avfyrat de fatala robotarna. Det blir de tvungna till för att vara trovärdiga.

Vem ska man hålla på då? Den ena är väl otäckare än den andra, och börjar de skjuta på varandra på riktigt, kommer de att bekräfta alla sina skräckvarningar, som vi överösts med nu i flera år (jag menar här att befolkningarna i bägge lägren överösts med likartade varningar). Då blir det plötsligt fullt möjligt att USA med hänvisningar till värdlandsavtalet begär att få gruppera på Gotland och Ryssland gör detsamma på Åland eller Bornholm (Åland är internationellt avmilitariserat och Bornholmsavtalet har jag inte undersökt; Sovjet befriade ju ön under andra världskriget, så där kan finnas någon passus att hänvisa till).

Vi har ju också en sandlåda på närmare håll. Är Sara Danius skönheten och Horace Engdahl odjuret i den trätan? (En annan inringare i P1 kallade honom Horace Englund och slog på så vis två akademiledamöter i en smäll.)

Innan vi ser hur det går i dessa dramer, kan vi bevittna ett på film. Ännu en tolkning av skönheten och odjuret, den första på arabiska. Filmstudion visar på torsdag den 19 april ännu en arabisk-svensk produktion (i färskt minne finns ju Fares Fares svarta kriminaldrama The Nile Hilton incident från förra året). Från samma år är den tunisisk-fransk-svensk-norsk-libanesisk-qatarisk-schweiziska Skönheten och odjuren, som i original heter som de brukar. Det tycks bara vara den svenska titeln som talar om flera odjur.

För det kan det ju vara, och det är det: En 21-årig studentska går med väninnan på disko och går fram på kvällen en stund ut på promenad med en manlig skönhet. Och blir våldtagen. Av honom? – Nej, mer säger jag inte, för det som sker är inte vad åskådaren väntar sig. Här sitter man på nålar ända till slutet i en historia, som hände i verkligheten i Tunisien för några år sedan och berättades även i svensk press. Det kommer ingen här ihåg, så vem är jag att förstöra en spännande film genom att glappa?

En idé i idet av Björn Forseth

CHALLENGER DISASTER

Nedsättande och upplyftande

Att lansera en teveserie som »bondkomik« – kan det vara hets mot folkgrupp?

 

En besökare på biblioteket läser i tidningen om »sammanstötningen« mellan turistföretagaren och renskötaren och kommenterar högt:

– Nu ska han åka dit. Vi får inte åka skoter men lapparna – samerna – får göra som de vill.

Den andre vid bordet tiger still. Man ska inte väsnas på bibliotek.

Sveriges Television kör en serie renodlad buskis med titeln Uti bȏgda. Man kan väl säga, att SVT har bredd i sitt utbud. Men denna serie lanseras i trailrar som »bondkomik«. Får man då säga så? Är inte det nedsättande mot en hel yrkeskår, rentav folkgrupp?

I Sverige av idag är det inte många kvar som vuxit upp i det bondesamhälle landet var fram till andra världskriget. Att skriva »bondesamhälle« är ingen värdering, det är ett konstaterande av att befokningen i det dåtida Sverige hölls uppe av bondeklassen. Därav har vi många ord, som börjar med bonde eller bond-, inte alltid så trivsamma: bondånger, bondpermis, bondlurk, bondfångare. Dagens bönder är kanske för få för att upprört kunna göra sig hörda.

Eller så känner vi skillnad mellan det sakligt sagda och det illa menta. Vilket av dem är egentligen »bondkomik«?

Ärade läsare i Kirunatrakten kan kanske vara ovetande om vilka motsättningar som tidigare rådde mellan arbetarklass och bondeklass i Skåne. Den bondehatarkultur som Peps blodsband förmedlade i Fyra tunnlann bedor om dan har undertecknad i sin ungdom hört en skånsk arbetare i fyllan sjunga innan Peps kommit ut med den plattan. Han hade från föräldragenerationen ärvt hatet mot giriga bönder som tog emot AK-arbetare men lät dem bo i spiltor i stället för inne på gården.

Begreppet bonde var för honom något helt annat än en i Tornedalens lantbruk.

Samer är också en liten del av Sveriges i min mening alltför stora befolkning (sex – sju miljoner var mer hanterbart, tycker jag – men det är en annan historia). För begreppet lapp känner vi inte lika säkert skillnad mellan sakligt sagt och illa ment, vilket illustrerades av biblioteksbesökaren ovan, när han (för det var en han) själv utan påpekande från någon annan rättade sitt spontana begrepp »lappar« till »samer«. Han anade väl att han inte var politiskt korrekt, för samerna har till skillnad från bondeklassen faktiskt tagit itu med språkbruket.

När hockeylaget från Kiruna någon gång på åttiotalet spelade mot Luleå i Luleå, skanderade enligt dagspressen publiken »samedjävlar!«. Det lät definitivt inte välvilligt, men den publiken liksom den omnämnde biblioteksbesökaren var politiskt korrekt. Och menade illa ändå.

Poängen är, att vill man illa kan vilket ord som helst få sin klang förstörd. Varken ordet bonde eller ordet lapp har från början haft nedsättande betydelse. Skulle man ändra landskapsnamnet Lappland till Sameland skulle det inte ändra existerande konflikter mer än man minskat klasskillnader genom att döpa om städerska till lokalvårdare.

Men namnet Sameland eller Sápmi kan förstås ändå vara att föredra. Fast gamla texter måste man alltjämt citera ordagrant. Lappkodicillen är ett historiskt dokument som man naturligtvis inte kan ändra namn på, och Bondepraktikan är alltjämt Bondepraktikan.

Och visst kan idag fördömda ord som zigenare ha upplyftande bäring. Nyss nämnda SVT körde 2002 en teveserie av Peter Birro och Agneta Fagerström-Olsson, Den förste zigenaren i rymden. Bara titeln var väl positiv nog.

Därmed har en koppling hittats till torsdagens film på Kiruna filmstudio. Då är det nämligen den 12 april, den internationella bemärkelsedagen för den mänskliga rymdfarten. År 1961 gjorde nämligen Jurij Gagarin sin resa runt jorden och blev den första människan i rymden. Från sovjetisk bemärkelsedag blev den senare internationell, när FN antog den. På hösten 2010 började filmstudion att visa film varje torsdag, och 2012 uppmärksammade Olga i filmstudions styrelse, att den 12 april det året inföll på en torsdag. I Sveriges rymdstad vore det väl konstigt, om inte Kiruna filmstudio skulle visa film på temat rymdfart den dagen varje år, så sedan dess sker det även när det inte är torsdag.

Fast i år infaller Rymdfartens dag återigen på en torsdag, torsdagen denna vecka. Filmen som då visas heter Challenger disaster och är en brittisk spelfilm från 2013, som undersöker vad som orsakade att den amerikanska rymdfärjan Challenger 1986 exploderade efter start med sju personer ombord. Huvudrollen är Nobelpristagaren i fysik Richard Feynman (i William Hurts gestaltning), som ingår i den kommission, som efter katastrofen söker dess orsak.

En idé i idet av Björn Forseth

LIVET EFTER DIG

Krympling – handikapp 6?

Som liten trodde jag att golfspelare skulle vara handikappade. Och det var långt innan Paralympics. Men får verkligen hårdrockare kalla sig »Krymplings«?

Självkörande bilar måste så klart förr eller senare bli mördande bilar, tänkte vi tvivlare, när de började komma. Och så skedde det 2018! Men det var förstås en utländsk självkörare… Men vad vet man? – den 29 mars i år fanns en notis i NSD:

Två personer skadades allvarligt när bilen de färdades i körde rakt in i ett hus. Bilen åkte av vägen sedan den kört om en annan bil på länsväg 924 i Hagfors kommun.

Hemska saker, dessa bilar som självmant kör om andra bilar och in i andras hus! De olycksaliga passagerarna eller lika olycksaliga husägarna kunde ha dött och blev kanske halta och lytta för livet.

Förr sa man vanför eller krympling, sedan sa man handikappad och nu säger man – ja… Vilket är det för dagen rätta ordet? – rörelsehindrad? Eller rörelsehämmad? Ärligt talat hänger jag inte med, antagligen för att det känns som trender och mode inom tycka synd om-domänen. För att lära mig lite mer googlade jag (fast inte på Google, det är det ingen lag på att man ska) ordkombinationen kärlek+krympling och fann då en rockgrupp med namnet Grymlings och en annan med namnet Krymplings. På ordet kärlek+handikappad blev resultatet många träffar på dejting för handikappade/funktionshindrade (se där ännu ett ord). Jag hade faktiskt väntat mig en del golfregler där, men de uteblev. kärlek+rörelsehämmad däremot gav ett splittrat resultat.

Det som tycktes stämma bäst med sökfrågan var väl det där med kärleksträffar för handikappade. Med snabbsökningens brister i bakhuvudet verkar ändå ordet handikappad stå sig bra.

De som har sådana här nedsättningar i kroppens funktioner brukar inte vilja bli tyckta synd om (eftersom det lätt verkar falskt), och de brukar inte heller hänga upp sig så mycket på vilket ord som används. Det gör inte jag heller, men en del av de som såg mina krönikor i Annonsbladet högg direkt på politiskt inkorrekta ord i rubrik eller ingress och kastade sig på telefonen utan att först läsa själva krönikan och ringde ner den stackars personalen på Annonsbladet. Det kan de ju försöka göra när krönikorna publiceras här i Idet…

Som ni förstår imponerar de moderna sumprunkarna inte på mig (håll tillbaka upprördheten och slå först upp det ordet).

Nu till den andra delen av ordkombinationen: kärlek. På torsdag börjar filmstudion sin aprilserie med en romantisk historia med anknytning till kärlek mellan handikappad och icke-handikappad. För den som aldrig stöter på vanföra personer i sin vardag kan kärlek given av en fullt frisk till en som inte är det låta som tillgjord tycka synd om-mentalitet. Man har väl hört talas om sol- och vårare.

Riddar Blåskägg i Gåsmors sagor brukar räknas som värsta sortens sol-och-vårare, men jag skulle vilja utnämna Henri Landru till det (han försörjde ju sin familj genom att förföra 283 kvinnor och elda upp tio av dem i en ugn därhemma, sedan de skrivit över sina tillgångar på honom). Fallet Landru förevigade Charles Chaplin i sin film Monsieur Verdoux 1947. Denne franske Blåskägg ska ha haft en handikappad fru. Då så?

Alltså är temat inte helt ovanligt på vita duken. Den som eventuellt läser dessa rader har säkert antingen sett eller hört talas om filmen En oväntad vänskap (2011), som trots att den inte var anglosaxisk (utan fransk) blev en oväntad publiksuccé, också i Kiruna. (Kiruna filmstudio visade den för övrigt i år på alla hjärtans dag efter önskemål från Pride Kiruna.) I denna film är det en småkriminell kille från förorten, som satt i system att söka alla jobb och genast förkasta dem eller göra sig omöjlig på dem för att ständigt få en ny chans av Försäkringskassan. Att torka en totalförlamad rikeman i röven ingår inte i hans framtidsplaner.

Men det är vad det blir. Omar Sy heter den charmerande fifflarens skådespelare och den store stjärnskådespelaren François Cluzet spelar den rullstollsbundne mannen. Naturligtvis blir de mot alla odds ett radarpar för livet (och finns i verkligheten, vilka publiken får se i stillbilder under eftertexterna).

För att ta några exempel på föregångare hade 1992 äkta paret Eric Stoltz och Helen Hunt (deras rollfigurer, alltså) svårt att bli ett radarpar i amerikanska The Waterdance: En författare totalförlamas och hustrun har svårt att leva med det, kanske för att äktenskapet som i så många stora kulturgeniers liv byggt på marktjänst från en kuvad hustru.

Men ett annat filmpar, Rachel McAdams och Channing Tatum, löser i den internationella samproduktionen Älska mig igen (2012) en liknande situation på annat sätt: Efter en bilolycka ligger makan i koma, vaknar till sist upp med svåra minnesluckor och måste uppvaktas på nytt för att återvinnas av maken.

Den sista satsen här ovan leder tanken till en roman med viss likhet med temat »återvinna make«: Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide Lindqvist (inte av John i vars böcker allt går åt helvete på slutet, utan av hustrun som för övrigt verkar ha strukit tredjenamnet Lindqvist). Anbefalles å det bestämdaste!

Helt utan tidigare band men med begynnande känslor blir den ena parten, en späckhuggarskötare (Marion Cotillard), angripen av en av valarna med ett liv i rullstol som resultat (späckhuggarens öde lämnar jag därhän). Killen i Matthias Schoenaerts gestalt har ju inte hunnit avge några löften och kan nu lätt schappa men gör det inte i den fransk-belgiska filmen Rust and Bone (2012). Det krävs lite extra när man inte moraliskt sett måste ta hand om en handikappad, inte sant?

Sverige har inte legat lågt i den här genren. 2013 gjordes Miffo av Daniel Lind Lagerlöf med Jonas Karlsson som nybakad präst i en förort (en präst som får se sin idealism krackelera av församlingsmedlemmarnas ointresse). Ändå börjar han fatta tycke för en av dem, en sedan födelsen rullstolsbunden kedjerökerska, Livia Millhagen (rökningen torde hon dock ha inlett i något högre ålder).

Ska vi alltså se ljust på människan och tro att kärleken övervinner allt? Vi får på torsdag chans att ompröva våra fördomar i ämnet återigen, då filmstudion inleder aprilserien med Livet efter dig, som är en brittisk-amerikansk film från 2016 i regi av Thea Sharrock, 32, en kvinna som närmast är debutant i branschen. Den engelska skådisen Emilia Clarke känner yngre åskådare säkert till från teveserien om Herraväldenas kamp (eller Tronkampen), det vill säga Game of thrones. Men den lika engelske skådisen Sam Claflin är svårare att få grepp om. Vi kunde ha känt igen honom, om filmstudion i julas verkligen hade visat den aviserade filmen Their finest hour (2016) – men den försvann ju snöpligt strax före visningen.

I den här filmen bor hon i pittoresk stad på engelsk landsbygd och ströjobbar glatt för att hålla liv i sina föräldrar och sig själv. I likhet med förortsfifflaren i Paris (En oväntad vänskap) erbjuds hon att bli personlig assistent åt honom, framgångsrik ung aktiemäklare, som också i likhet med En oväntad vänskap blivit rullstolsburen genom olycka och har pengarna i behåll.

Uppstår då kärlek+handikapp? – Gå själv och se på torsdag, vetja.

En idé i idet av Björn Forseth

 

SKÄRTORSDAGSFUNDERINGAR

Det är synd om människorna

Var det Cambridge Analytica eller ryssen, som gjorde Donald Trump till USAs president?

 

Det är frågan, det. För bara några dagar sedan rådde en fullständigt eu-vertygande enighet om, att bakom förgiftningen av avdankade agenten Sergej Skripal med dotter ligger staten Ryssland och ingen annan. Till och med våra egna stats- och utrikesministrar anslöt sig förbehållslöst till den anklagelsen.

Som alltjämt bara var en teori. För det måste det väl vara fråga om, när inte den brittiska polisen lagt fram betryggande bevis eller åtminstone indicier. Ska det verkligen räcka med, att en brittisk premiärminister fastslår skuldbördan och utan bevis också kräver att vi tror på henne?

I lördags, den 24 mars 2018, redovisade Sveriges Radio ett reportage från attentatsorten Salisbury, där folk börjat just undra, hur det kunnat vara så lätt att fastställa den ryska skulden utan att lägga fram bevis.

En bit utanför sta’n, nära Porton Down, ligger Försvarsdepartementets forskningscentral för – surpris, surpris – biologisk och kemisk krigföring och ytterligare en bit bort ett träningsförband för NBC-försvar (nukleärt, biologiskt, kemiskt). På forskningscentralen lär fler anställda ha känt sig pressade att peka åt ett visst håll, när det gäller det upphittade nervgiftet novitjok. Observera att Theresa May säger, att giftet är »av en sort som utvecklats i Ryssland«, ett uttalande som vid närmare skärskådan inte anklagar någon och alltså inte kan slå tillbaka mot henne, ifall polisen skulle komma till någon annan slutsats än hon.

Och idag, på skärtorsdagen, har den av allt att döma samvetsgranna polisen kommit så långt att giftet starkast påvisas på Skripals ytterdörr. (Det tycks inte finnas mycket stöd för teorin om misslyckad tillagning av japansk blåsfisk…)

Och samma brittiska poliskår har gjort husrannsakan på skvallerföretaget Cambridge Analytica, sedan dessa i lönndom filmats skrytande över, att de lyckats få Donald Trump vald till president i USA. Denna sak har inget med förgiftningen i Salisbury att göra, men gemensamt med den historien är, att även här har Ryssland offentligt pekats ut som ansvariga för att ha manipulerat presidentvalet i USA. Så nu är frågan, vilka vi ska ge den tvivelaktiga äran av denna inblandning i ett annat lands inrikespolitik: Ryssland eller det brittiska analysföretaget.

Beträffande valmanipulationen kan man roa sig med att se det liksom från ovan. Som duvan.

I Roy Anderssons senaste film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014), kanske den grubblade just på sådana saker som bevisläge och hysteriska anklagelser. En duva kan nog analysera sådant klokare än vi vanliga tvåbenta, för duvan behöver inte mobbas för att den inte är politiskt korrekt.

Oavsett vem som är ansvarig för att ha påverkat USAs presidentval, så passar det att här citera den nu fockade amerikanske utrikesministern Rex Tillerson: De har inte ett djävla dugg med vårt val att göra.

Nej, och det hade inte heller USA, när de 1996 pumpade in pengar för att få rätt president vald i Ryssland eller senare i Ukraina. Sådant är psykologisk krigföring (som vi sa i försvaret, på den tiden då Sverige skulle försvaras; numera natofierat till »psyops«), men Ryssland och USA borde hålla sig för goda för sådant, när de inte är i krig med varandra.

Och den 26 mars talar australiska myndigheter upprört om att inte tillåta människor anslutna till organisationer som tar emot bidrag från utländska källor (läs här: Kina) att påverka australiska val och beslut.

Det påminner mig om, att Svensk-kinesiska vänskapsförbundet i början av sjuttiotalet misstänktes för att gå främmande makt tillhanda, för de måste väl ta emot ekonomiskt stöd därifrån?

Många länder hade och har lagar mot att ta emot pengar från utlandet. I USA heter det i förkortning sedan 1938 Fara och betyder »Lag om registrering av utländska agenter«. I enlighet med den lagen tvangs det ryska tevebolaget Russia today i höstas registrera sig som »utländsk agent« men blev taskigt nog ändå inte inbjudet till presskonferens i Vita huset i Washington. Det skrevs inte mycket om det i Sverige, men när Ryssland 2012 införde en Fara-liknande lag där (också med orden »utländsk agent« i namnet), blåste en massmedial storm upp.

Ordet agent är vilseledande, eftersom de flesta tänker på skumma typer i trenchcoat och solglasögon i mörka vrår, där de borde ha burit pannlampa i stället. Endast i undantagsfall har »utländska agenter« blivit ett rumsrent begrepp, som i sextiotalets teveserie Mannen från U.N.C.L.E., producerad av NBC (som här inte betyder nukleär-biologisk-kemisk utan är ett amerikanskt tevebolag). I avspänningsanda samarbetade i denna serie USA-agenten Napoleon Solo med Sovjetagenten Ilja Kuryakin mot – kanske med dagens ordval »internationell terrorism«? Förkortningen för deras organisation skulle leda tankarna till »Uncle Sam« eller UN (Förenta nationerna) utan att man säkert skulle veta vilket. För att inte det riktiga FN skulle bli purkna, satte man ut tydliga punkter mellan bokstäverna och tackade efter varje avsnitt »United Network Command for Law and Enforcement«, alltså inte FN. Kanske skulle också ens undermedvetna komma att tänka på inte just uncle, onkel, utan storebror – från George Orwells roman 1984…

Nå, agent är lömskt av denna anledning. Egentligen betyder det bara »ombud«. Till och med inom språkvetenskapen talar man om agent med innebörden av en satsdel som beskriver den handlande lite indirekt, som ombud för det egentliga subjektet. Till exempel »Nervgiftet spåras av polisen« i stället för »Polisen spårar nervgiftet«. Och vårt ord ombudsman har som bekant vunnit burskap i det engelska språket, och tur är väl det – för tänk om de importerat fenomenet ombudsman men översatt det till »agent man«!

Det är mycket illa, om den till synes obegripliga förgiftningen av Skripal och dotter orsakats av försummelse på den brittiska forskningscentralen, för dj-gt, om Ryssland ligger bakom och ännu värre om de inte gör det! Ty då har samvetslösa skurkar i klass med Napoleon Solos, Ilja Kuryakins, James Bonds, Läderlappens och Stålmannens motståndare kommit över gift som kan användas i utpressning mot hela länder.

Det är en skör torsdag, bara den inte övergår i en lång fredag. Och i analogi med påskens tema kan man med Indras dotter i August Strindbergs Ett drömspel säga:

Det är synd om människorna.

En idé i idet av Björn Forseth

DRÖM VIDARE

Upplopp i förorten

Kravallerna i Tuolluvaara blir film.

Ett vanligt bostadsområde utan värre problem än andra av Kirunas förorter, befinner sig en morgon i belägringstillstånd. Barnen från »miljonprojektet« har fört ett veritabelt krig mot polisen hela natten. Varför? För att en 16-årig ensamkommande flyktingpojke är nära att dö efter att ha fått stryk av en polis under ett förhör. Ytterligare ett fall av polisbrutalitet, ännu ett upplopp. Bland dessa barn som växt upp med ett blint hat mot systemet får vi följa tre killar: Huuva, Saïd och Vinsa…

Se där ett angelägnare ämne att göra internationell teveserie på än om mord i midnattssol. För det är ännu ingen film. Och det har inte varit några kravaller i Tuolluvaara. Har Kiruna ens några förorter?

Nej, texten är tagen från en beskrivning av handlingen i en fransk film, så förorten ligger utanför Paris, förstås. Filmen heter Medan vi faller och har nog gått på SVT, vad jag minns. Gjord för tretton år sedan gjorde den starkt intryck på svenskan Rojda Sekersöz, som var sex, när den spelades in. Jag hoppas hon inte såg den på teve som sjuåring, för den var våldsam.

Nu har Rojda gått och blivit filmregissör i stället för skådespelare, som hon först tänkt sig. Hon hade nämligen någon gång på mellan- eller början av högstadiet sett två filmer som fått henne på andra tankar: Billy Elliot (2000) och Believer (2001). Den första var väl barntillåten, historien om gruvarbetarsonen som börjar dansa balett, men den andra borde hon kanske inte ha fått se så tidigt. Den handlar om en ung man, som så här i backspegeln tycks inspirerad av en känd antisemitisk sverigedemokrat med egna judiska anor (!).

Alltnog, hon kom som nittonåring in på regilinjen på Stockholms dramatiska högskola och kom förra året ut med långfilmen Dröm vidare, som ska påminna om »Medan vi faller« fast utan kravaller och polismord. Inte för att inte sådant förekommer i Svedala (och då menar jag inte byn), utan för att hon hellre skildrar en något normalare tillvaro, som vi här i Tuolluvaara och liknande problemområden bara kan drömma om.

Eller var var jag nu? Det kan bli lite sammanblandat, när man drömmer. Huvudpersonen i »Dröm vidare« har varit kåkfarare, men det är inte hugget i sten att gå vidare på brottets bana bara för det. Det ska väl titeln anspela på.

Kåkfararen är en kvinna. Och kvinnans väninnor är också det, om man accepterar den feminina formen av det svenska ordet. Sekersöz verkar inte vara ute efter klatschiga fördomar om förorten. Hon har kanske inte sett Tuolluvaara, men Alby kan hon. Dessutom har hon bott i Dalarna under den period då hon fängslades av film. Månne dalmasarnas uppror fångat henne. Eller kullornas? »Dröm vidare« handlar nämligen mest om kvinnor.

Bara för att de unga kvinnorna i filmen klarar rollerna själva, har filmen fått en stämpel som ungdomsfilm. »Det säger något om hur ohälsosamt vana vi är vid att se kvinnor förhålla sig till män på film«, säger Sekersöz. Har jag läst att hon sagt. Ty till skillnad från regissören till Ouaga girls, som filmstudion visade för ett par veckor sedan, så har undertecknad inte personligen pratat med Rojda Sekersöz.

Med »Dröm vidare« avslutar Kiruna filmstudio nu på torsdag sin marsserie, där alla filmerna haft hjältinnor, två av dem därtill med kvinnliga regissörer. – Regissöser, skulle man ha sagt om man följt fransk standard. Från vanligtvis välunderrättat håll förspörjs, att aprilserien också innehåller en del kvinnliga hjältar.

Efter »Dröm vidare« kommer en skärtorsdag utan film och – ser man på – utan krönika från Idet.

En idé i idet av Björn Forseth

PRICKSKYTTEN FRÅN SEVASTOPOL

Dödsängeln på Krim

Just när ett nytt Krimkrig brutit ut, gör ukrainare och ryssar en film

– om Krim

Det är synd om människorna

säger Indras dotter i Ett drömspel av August Strindberg. Bra sagt! Det borde vi säga då och då, när världen och Sverige ser ut som det gör. Stormakter och kriminella statsledare sliter sönder andras länder och egna befolkningar, och i Sverige börjar krimmarna likna Al Capone i flera storstäder.

Ett annat slags krimmare lever i ro på sin udde, men runtom dem pågår liksom ett nytt Krimkrig. Upphovet till namnet Krimkriget var kriget 1853 – 1856 mellan å ena sidan imperiet Ryssland och å den andra de brittiska, franska och osmanska imperierna (samt Sardinien). Vems var då Krim?

Det har jag skrivit om förut, i krönikorna Sång om 1944 (2016) och Kammarjungfrun som slutade vara jungfru (2017). Halvön Krim annekterades 1783 av Ryssland från Osmanska riket, som 1792 formellt erkände annexionen, varför det under Krimkriget alltså inte rådde någon tvekan om, att Krim folkrättsligt sett var ryskt (att dåförtiden ingen pratade om folkrätt är en annan historia).

Men 1954 överförde den ukrainske Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov självsvåldigt (alltså inte lagenligt) Krim till den ukrainska sovjetrepubliken, vilket tydligen mottogs med en gäspning. Gränsen mellan Ukraina och Ryssland fanns ändå bara på kartan i den Sovjetunion som då rådde. När Sovjet 1991 upplöstes och Ukraina blev ett eget land visade krimmarna i en folkomröstning, att de inte ville ingå i Ukraina längre – men vem tror ni brydde sig om vad en liten folkgrupp på en halvö tyckte, när en ny stat skulle byggas upp? Med det i bakhuvudet var det mindre förvånande att de gröna gubbarna 2014 så lätt kunde »överföra« Krim till Ryssland.

Rätt eller fel? – det lämnar jag just nu därhän, för här ska det bli filmprat. Samma år som den ukrainsk-ryska, ännu pågående, konflikten började, spelades en ukrainsk-rysk film in om just Krim. En spelfilm om Krim under ännu ett av sina krig, nämligen då det tyska Tredje riket anföll Sovjetunionen och intog halvön, som de höll ett par år och då hann utrota alla judar och romer där samt en ansenlig mängd tatarer. Staden Sevastopol höll ut ett halvår längre än resten av Krim, delvis tack vare en ovanligt skicklig prickskytt där. Hon kom att kallas »Dödsängeln på Krim« och blev känd bland de allierade bland annat genom Vasilij Belajevs dokumentär från striderna kring Sevastopol, Tjernomortsy (Svarta havet, 1942), Filmens frontfotograf Vladislav Mikosja hade nämligen fångat henne på bild.

Hon hette Ljudmila Pavlitjenko och bjöds in till Vita huset i Washington, där hon fick träffa presidentskan Eleanor Roosevelt, som frågade henne, hur många människor hon skjutit.

– Inte människor. Fascister, svarade Pavlytjenko.

Jag säger som Charles Laughton gjorde om Marlene Dietrich i Åklagarens vittne (1957, efter Agatha Christie): »Vilken kvinna!« En sådan skulle man ha. Ja, det förstås – hon behöver inte vara prickskytt, det räcker att hon är av rätta virket. Jag kollar ibland av på Bishops eller på någon resa, men än har ingen gått igenom ekluten. Men nog om det.

Roosevelt och Pavlytjenko gick bra ihop. Det gjorde amerikanare och »sovjeter« under kriget. Gamla Det Bästa ur Reader’s Digest från den tiden bär syn för sägen. De var ju allierade. Idag är det tvärtom. Ryssland anklagas öppet för att ha förgiftat en rysk före detta spion och dennes dotter med nervgift i England. En spion som Ryssland hade släppt ur fängelse i en fångutväxling. Kanske är anklagelsen sann. Men när jag på tevenyheterna ser, att spåren leder tillbaka till en italiensk restaurang, så börjar jag undra, om inte kockarna där försökt laga till den japanska blåsfisken.

Kom ihåg, var ni läste den teorin första gången!

Men åter till Dödsängeln, som vi kunde se på filmfestivalen i Gunilla Breskys film om frontfotografen själv, Jag stannar tiden (2014).

Denna enastående kvinna spelas av Julija Peresild i den film, som filmstudion nu på torsdag visar på folkhögskolan (observera platsen – Folkets hus är fullbokat denna vecka): Prickskytten från Sevastopol (2015). Kiruna filmstudio blir först att visa denna film, som inte gått på bio i Sverige.

Och nu över till något helt annat som avslutning. Fan vet, om det blir några fel krönikor. På filmstudions årsmöte upptäckte undertecknad händelsevis, att ingen där läste mina krönikor. Om inte en sådan publik läser dem kan man undra om någon annan gör det, då krönikorna ju ger sig ut för att vara »högst egna filmkrönikor«. Så länge de publicerades i Kiruna annonsblad var de lästa av för mig obekanta människor, som påpekade det för mig på sta’n. Men Annonsbladet tycker inte de är värda att betala för, så den publiken har visst gått förlorad. Krönikorna skriver sig heller inte själva och alls inte på fem minuter, så jag överväger nu att sätta P för dem. – Överväger, jag får se.

En idé i idet av Björn Forseth

OUAGA GIRLS

Tjejen som mekade med bilar

Man borde kunna bli galen på filmtitlar som börjar med »Tjejen som«, lika mycket som på dem som slutar med »girls«. – Men oroas ej: rubriken här är bara dragplåster, ty filmen i fråga heter något annat…

Men först några jämförelser. Jag bekänner. Jag är en filmnörd. Men är jag därför en »cineast«?

Då jag inte hört till Ingmar Bergmans hejaklack, ville jag i lördags när SVT i firandet av hans hundra år visade en av hans tidiga filmer se densamma: Sommarlek från 1951. Helt okej kärleksdrama, som långt in i handlingen bar på en hemlighet, som Bergmansällskapet på sin hemsida avslöjar i första meningen om filmen. – Att göra så är möjligen kännetecknande för äkta cineaster. Själv vill jag ge dem som avslöjar vitala inslag en propp (det var nära att ske en gång med en alltför pratglad maskinist på Folkets hus).

För några dagar sedan studerade jag åt andra hållet och såg två filmer på bio i Stockholm utan att egentligen vara intresserad av någondera.

Men det talades ju så mycket om dem!

Black Panther (2018) hade jag först trott skulle vara den första spelfilmen om den i backspegeln fullständigt osannolika historien om de amerikanska Svarta pantrarnа under 1970-talet, då förtrycket av de svarta i USA hotade att leda till ett nytt inbördeskrig (berättas det om detta i dagens svenska historieböcker?). Då uppstod – inte i de rassegregerade sydstaterna utan i storstadsgetton i nordstaterna – en afroamerikansk rörelse med kommunistiska sympatier – som uppträdde beväpnade. Helt öppet. De vapenlagar som idag ifrågasätts efter varje skolskjutning var vad dessa kämpar mot rasåtskillnad hänvisade till, när de patrullerade sina stadsdelar med korsade patronbälten över bringan och automatkarbin på axeln.

Nu var det inte om dem filmen handlade. Den var om superhjältar i ett påhittat afrikanskt land. Det pangades på så mycket att jag nickade till ett tag, när jag tappade bort vem som var på vilken sida och inte ens brydde mig. Men så kom en intressant vinkling, som höll mig uppmärksam därefter. Filmen blev ett slags »Bilbos äventyr« med tillräckligt stor självdistans för att också skoja med just den kopplingen. Fast i Nigeria och Sydafrika togs filmen visst emot som något enastående, ty det var afrikanska hjältar i afrikansk miljö, vilka älskade och slog ihjäl med samma varma själ. Nästan inga vita var med, och de svarta skådespelare som inte var från kontinenten måste tala engelska med olika afrikanska brytningar, som de visst blandade ihop en del.

Och de av oss i publiken, som stannade kvar under eftertexterna, blev rikligt belönade.

Det var film nummer ett om en diktatur, låt vara en med ett lyckligt folk under en upplyst despot. Som i sagorna. Diktaturen i film nummer två hyste nog inte lika lyckliga undersåtar:

Death of Stalin (2017) är helt enkelt en löjlig titel, eftersom det inte finns någon anledning i världen att inte översätta den. Men skit samma – här skulle göras komedi (på engelska) om maktkampen i den sovjetiska partitoppen efter Stalins tvära död i filmens början. Verkligheten bakom filmen är så bisarr, att det skulle kunna bli en hysteriskt makabert rolig historia i stil med judisk makaber självironi. Men sådan ironi blir inte självironi om inte judar utför den, och Stalinfilmens ironi har inte framställts av folk som var med eller sovjetmedborgare över huvud taget. Det blir bara makaber, befängd och plump buskis som inte är det minsta rolig.

Fastän inspelad på ort och ställe i Kreml anmäldes den i samband med premiären av kulturpersonligheter såsom den store filmregissören Nikita Michalkov till kulturdepartementet med krav på att visningsrätten skulle dras in. Det gjordes.

Men nu över till dagens verklighet. Det har gått ett år sedan jag i krönikorna började ta med utdrag ur finländska dagstidningar ett hundra år tidigare med anledning av revolutionsåret 1917. Det fortgick ända till första krönikan i år. Denna vecka finns det anledning att påminna om detta, eftersom filmstudions marsserie helt har kvinnliga hjältar (precis som marsserien hade ifjol). Internationella kvinnodagen den 8 mars infaller i år på en torsdag, då filmstudion alltid visar film, och bemärkelsedagen instiftades till minne av textilarbeterskornas strejk i Petrograd, vilken blev startskottet för den ryska revolutionen.

Den 8 mars i år är det tydligen något särskilt med filmen, för den som filmstudion valt har väckt påtagligt intresse, så påtagligt att utomstående vill komma och bjuda på fika före föreställningen. Hur det hänger ihop undgår mig, men inte säger Kirunabor nej tack till gratis kaffe?

Filmen ifråga är svensk. I någon mån, i alla fall. Filmen från 2017 heter Ouaga girls, men den är inte engelsk, egentligen. Titeln, alltså. Snarare är det ett gruppnamn på ett gäng tjejer – som bandnamn, som till exempel Sápmi sisters.

Gänget är tjejer, förstås, unga tjejer i Ouagadougou (uttala det som Oagadogo). De är alltså burkinafasoner – eller som man måste ha sagt förr: övrevoltor. Det får vara hur som helst med det, men Burkina Faso, Frankrike och Sverige står som produktionsländer, och en svenskfason är regissör: Theresa Traoré Dahlberg. Under sin uppväxt pendlade hon mellan lilla Öland och stora staden Ouagadougou i Burkina Faso, där hon upplevde den ålder som Ouaga sisters befinner sig i. Att det skulle bli en film om ouagadougouska skolflickor var inte planerat men blev en följd av att hon 2011 gjort en kortfilm om en senegalesisk taxichauffös, Taxi sister (se där ytterligare ett bandnamn). Hon, Dahlberg, föreslogs senare av någon som sett taxifilmen att komma och titta på en bilmekanikerskola för flickor som riskerade att hamna på glid. För att göra en film om dem. Dahlberg hade andra planer men gick ändå dit – och blev fascinerad.

Tjejer som inte frivilligt går i lära till bilmekaniker, det är Ouaga girls, det. Dahlberg påstås ha uttalat, att hon avskyr filmer om kvinnor där ordet girls finns i namnet, men det har hon glömt. Fast ursprungligen skulle filmen ha hetat »De courage!« – alltså »lycka till!«, »ge järnet!« eller något sådant.

Den, som är intresserad av detta nya stjärnskott på den svenska biohimlen, kan med fördel gå på filmstudions årsmöte i folkhögskolans aula nu på onsdag klockan 18.30 (dagen före »Ouaga girls«), ty efter mötet kommer den 28 minuter långa »Taxi sister« att visas – direkt utlånad av Theresa Traoré Dahlberg till Kiruna filmstudio…

En idé i idet av Björn Forseth

DOLDA TILLGÅNGAR

Vallning och rymdfysik

Jag ringde ett vandrarhem i Degerfors för att som tidigare år boka rum. Föreståndarinnan svarade sömndrucket. Hon befann sig i Sydkorea. Jag ville genast lägga på, men hon hann säga, att jag redan var inbokad. Men hur…? – Alla känner apan, förstås.

Nu är det bara Paralympics kvar. Efter två veckors olympiska vinterspel på en kanal som faktiskt fanns i vägguttaget, så har jag en del att säga om underlaget där borta i Sydkorea. Inte underlaget för spelen – jag har inte varit i Sydkorea men väl i Nordkorea, och bergen är väl sig lika. En halvö på samma breddgrad som Italien och med natur slående lik Italiens. Och finns det höga berg i varma länder, så finns det snö även där.

Underlaget, alltså. Skidföret närmare bestämt. Eller själva skidorna. Det skär ju i hjärtat att se en sådan idol som Lotta nästan hulka, att hon inte hade kunnat ge vad hon hade, för att skidorna var dåliga.

Bortsett från sådana uppenbara kvinnliga hjältar som Marit är det väl en källa till missnöje, att de ska ha en hel hord mänskliga vallare och tonvis av skidor med sig. Då är det ju inte alltid åkarnas skicklighet som avgör utan vallarnas.

Nej, låt alla åkare åka vita blixten. Ovallat. Eller i alla fall likadana skidor allihop. Ovallade. Fast då komme väl IOK att sätta kontrollanter på hårdvarorna, så att ingen är där och smygvallar. Då är vi ute på hal is igen, det blir de skickligaste smygarna som vinner.

Men om alla tvingades ha exakt samma skidmodell (med beställd storlek och spann till viss vikt) med vallningsfri undersida, då? Två strängar päls på belaget, det skulle göra dem lika.

Nej, då skulle världens katter och kaniner snart börja sakna morrhår. Men räfflat underlag då? – Ja, där någonstans skulle skidsporten kunna bli lika för alla, och utvecklingen skulle leda till allt smartare räffling (ett nytt mönster per OS), som skulle gynna oss vanliga skidåkare också.

Men ska verkligen en filmnörd kommentera skidsport? Tja, i DN kan ju filmrecensenten få kommentera vad som helst, så jag är väl i gott sällskap…

Alltnog. Utöver idrottarna (som en del kallar atleter, vilket de ju inte är), finns det alltså vandrarhemsföreståndare och kungar på plats, men dessa kallar vi inte tillgångar. En tillgång är skidor, en annan är vallare.

När man ska skjuta upp sonder i rymden, behöver man också många slags tillgångar utöver eventuella kosmonauter. En uppenbar tillgång är människor kunniga i matematik och fysik. Det upptäckte amerikanarna att de hade för lite av i sitt folkmaterial, när plötsligt en plåtboll som hette Sputnik snurrade runt jorden. Än värre blev det, när det började snurra hundar och apor där ute, och alla känner ju apan… Kulmen på pinan kom när Jurij Gagarin snurrade där uppe. Det utgick snart ett påbud, att alla skolor i Förenta staterna skulle lägga mer vikt vid matte och fysik.

Samtidigt måste de så fort som möjligt skicka upp en egen kosmonaut (som naturligtvis inte fick kallas så) för att återfå självrespekten. Alltså måste landets bästa hjärnor slå dem ihop (hjärnorna, alltså) för att komma på, hur detta skulle kunna ordnas redan innan det uppväxande släktet lärt sig räkna och beräkna naturlagarna. Men i all tysthet! Man fick inte ge sken av att ligga allvarligt på efterkälken.

Någon hittade tre damer, som var fenor på just det som befolkningen i övrigt läst för lite av. Att de var kvinnor var en nackdel, ty det här skedde i början av 1960-talet, då kvinnor inte ansågs vara kapabla till avancerad problemlösning (men då hade man förstås inte insett att stickmönster och raketritningar var besläktade, och man hade nog inte läst Två städer av Charles Dickens heller, i vilken Frankrikes fattiga kvinnor i sina virkningar krypterade information om vilka adelsmän de så småningom skulle nacka).

Nå, tre kvinnor skulle man nog kunna förklara med att de ju var mattegenier – men hur förklara att de samtidigt var svarta? På 60-talet visste man ju, att sådana inte var lagda åt teoretiskt tänkande.

Ja, på den tiden rådde apartheid i södra USA. Det ordet användes inte, för det var inte på engelska. Men praktiken var densamma som i Sydafrika. Svarta skulle sitta på läktaren på bio och hade en egen bakdörr dit. Svarta hade egna toaletter på allmänna inrättningar, till exempel en planka över en bäck (just det exemplet lånar jag från Stephen King, som berättat om det). Således var det problematiskt att kalla in tre svarta kvinnor till uppbyggnaden av USAs rymdprogram. De var ju en tillgång, men den fick hållas dold.

Om detta handlar torsdagens film på filmstudion. Dolda tillgångar heter den och är från 2016. Titeln leker med orden. Man kan i matematiken kalla x en dold tillgång, om man vill. Obekant är det vanliga begreppet. På engelska heter filmen Hidden figures, vilket är ungefär detsamma. Men bara ungefär. »Dolda figurer« kan syfta på dolda personer, kvinnorna som skulle döljas, eller på kön och hudfärg som skulle döljas. Men det kan också syfta på dolda tal.

Därmed börjar filmstudions marsserie. Internationella kvinnodagen 8 mars infaller på en torsdag, en filmstudiodag. Hela marsserien har nu för andra året i rad satts med filmer med kvinnliga hjältar. De dolda rymdforskarna är de första.

En idé i idet av Björn Forseth