LION

Förlorad i Calcutta

En kollega på jobbet genomförde SVTs Valkompassen några dagar före valet och kom efter att ha sett resultatet inrusande och utropade: »Jag är ju kommunist, för fan!«

 

Som det kan gå!

Fyra år väntar oss, under vilka flykting- och invandringsfrågorna antagligen kommer att dominera. Det är i alla fall min enkla teori efter det nyss timade valet. Det hade vi dock kunnat undvika, om DÖ (decemberöverenskommelsen) hade varit kvar. För var det inte just i ett sådant parlamentariskt läge, som det vi nu ser, som DÖ skulle användas?

»Folkvandringar« vill ett visst parti kalla invandringsvågorna. Det kanske man kan göra, men inte är det något nytt under solen, inte. Själva ordet folkvandring har de ju tagit från historien. Särskilt den så kallade folkvandringstiden. Den var innan man skrev ned sina upplevelser, men kanske var folk lika besvärade av att främlingar flyttade in då också. Och siouxerna och apacherna var på adertonhundratalet uppenbarligen föga roade av de europeiska folkvandringarna. Så visst finns det anledning att bekymra sig.

Samtidigt är det bara att se sig om, så inser man, att folkvandringarna har haft effekt på »folkmaterialet«: vi är uppblandade med varandra. En svensk av idag kan se ut hur fan som helst. Det finns inga renrasiga bland oss i de stora, kontinentala folkmassorna. – Inga alls? Tja, förvisso existerar än idag avsides små folkgrupper, som tycks ha levt utan egentligt samröre med människor i världen runtom dem. Om dem säger jag: må de slippa bli mångkulturella!

Skulle den sista meningen få uttalas i ett direktsänt SVT-program, utan att programledningen före programmets slut tagit offentligt avstånd från mitt uttalande? Det frågar jag mig. Låt mig därför förklara detta närmare.

Det finns här och där på jorden ännu en del samlar- och jägarfolk, som nästan lever på stenåldersnivå. Nästan, säger jag, för i allmänhet är de inte ovetande om omvärlden men fortsätter sina liv som de är vana vid; kan gå omkring i T-skjorta med McDonaldsmotiv och samtidigt svinga pitten i vädret. Vill de bli »globaliserade«, så är det deras sak, inte storsamhällets. Men skulle det i någon avkrok av världen finnas något sådant samhälle utan närkontakt med omvärlden, så måste de räddas genom att vi inte alls beblandar oss med dem. Ett enda besök från någon av oss i den globaliserade världsbefolkningen skulle ju kunna ta död på hela folkstammen genom att han eller hon förde in ett för dem okänt virus, som de saknade motståndskraft emot.

Detta är inga fantasier. I Brasilien har åtminstone två gånger på tjugohundratalet flygare upptäckt dittills okända folkslag i djungeltrakter, vid den förra blev flygmaskinen beskjuten av invånarna – med pil och båge! Den senaste upptäckten var nyligen. Dagens brasilianska etnografiska myndigheter har visat prov på sådan sinnesnärvaro och kunskap, att de fullständigt hemligstämplat alla uppgifter om, var dessa människor iakttogs. – Tänk er bara, tänk er en nyfiken journalist eller en kunskapstörstande antropolog eller en frikyrkopastor med de andligaste motiv vandrande in i infödingsbyn! Det kunde bli slutet för de stackarna.

Den scnenografin är redan för länge sedan filmad. I Hector Babences fascinerande drama Lek på Guds gröna ängar (1991) får en nordamerikansk flygare i Tom Berengers gestalt syn på en okänd djungelby i Amazonas och cirklar runt den för en närmare titt. Byborna beskjuter därvid flygplanet – med pil och båge. Själv med indianskt blod i ådrorna känner han »skriet från vildmarken« och tar sig därför till platsen för att förena sig med stammen. Utan att tänka på, att han nyss haft att göra med en förkyld person…

I sådana situationer är det inte läge att gilla mångkultur. Men i vår del av världen är människomaterialet – om inte hoprört i en smältdegel så i alla fall blandat – så att allt tal om rena raser är struntprat och skulle inte gå att göra något åt ens om man ville. Och det är resultatet av århundradens folkvandringar, omflyttningar efter industrialismens och kolonialismens utbredning och till och med av adoption. Och tänk – även adoptionen är en urgammal sed, som praktiserats av stenåldersfolk, som snappat individer från andra stammar eller gjort krigsfångar till delar av sin egen stam.

Där finns kopplingen till torsdagens filmstudiofilm, som kunde vara från Bollywood. – Men icke, den är från Australien. Den handlar dock delvis om Indien, om en indisk femåring i det myllrande Calcutta, där han försvinner från föräldrarna och måste klara sig själv, tills han adopteras av en familj från Australien. Det ska inte förstöra upplevelsen för den som vill se filmen, för det är visst en återblick. Något måste jag ju ändå avslöja av handlingen, om ni ska vilja gå och se den. Lion heter den och är från 2016.

Nu säger ni, att det väl inte finns några lions i Indien. Jodå, det finns några, men de är illa ute. Det asiatiska lejonet fanns ända in i Europas utkanter för ett par tusen år sedan. Läs bara om David i lejongropen i Bibeln, så förstår ni. Det är det asiatiska lejonet vi har på svenska och finska vapensköldar; det känns igen på sina knätofsar, som inte det afrikanska lejonet har.

Där fick jag väl till det med knätofsar och svenskhet i dessa tider, va?

En idé i idet av Björn Forseth

CHARMÖREN

Charmtrollet med hundögonen

På söndag är det valdagen. Fast jag har redan haft valdagar så det räcker på en resa i augusti: först beluga – det vill säga vitval. Sedan knöl- och gråval. På söndag blir det kanske ödesval.

 

Håhå, jaja. Valdagen ramlar över en, när vardagen gör det. Den egendomligt utländska sommaren i Sverige blir nu ett flammande minne, när hösten ser ut som den brukar. Lika sydländsk som den heta sommaren var, är i allmänhet de asylsökande i vårt land. Och de är också heta. Som en potatis. I vår valdebatt, alltså.

Mina allra bästa skolår var de sex och ett halvt som jag jobbade på ett av världens tio största skeppsvarv och byggde 350.000-tonnare. Där lärde jag känna inte bara arbetslivet utan också utlänningar. Bortsett från finnarna, som ju inte är riktiga utlänningar, var de stora grupperna på arbetsplatsen jugoslaver, portugiser och italienare. Lite gnissel fanns det förvisso, men i det stora hela utgjorde arbetsplatsen en bild av det mångfaldssverige, som det idag talas så mycket för. Och emot.

En stor skillnad mot idag var, förutom det rätt gnisselfria umgänget, att dessa invandrare på jobbet i allmänhet inte var flyktingar. De var inte asylsökande som kämpade för att få en fot i Sverige. Mina arbetskamrater hade bägge fötterna i Sverige och fick ordinarie lön för ordinarie arbete och betalade skatt som alla andra.

Idag är skeppsvarvet i fråga ett industriminne blott, liksom hela den svenska varvsindustrin. Ja, närapå hela tillverkningsindustrin. Då är förutsättningarna att få in en fot ganska dåliga. Det hade varit bättre, om USA hade startat krig i Irak och Afghanistan vid den tiden varvet och alla stora fabriker var i drift, för att säga det krasst. Då skulle också Syrienflyktingarna ha fått jobb med en gång.

Men så går det inte till idag. När jag var svenskalärare för asylsökande i Gällivare för många år sedan, trodde en del elever att vägen till uppehållstillstånd skulle smörjas, om man gifte sig med en svensk(a). Det hade de fått om bakfoten, det skulle inte hjälpa. Men naturligtvis fick flera unga, stiliga afrikaner, araber och afghaner svenska flickvänner. De var väl charmiga, kantänka (jag är ju inte tjej och kan bara ana det). Och så blev de tofflor, flera av dem. »Jag älskar min tjej, men Björn – hon är rena talibanen. Om jag får avdrag på dagpenningen för att jag missat en lektion, går det illa för mig«, berättade en kille för mig. En syrier långt före Syrienkriget. En lång, nästan sotsvart afrikansk yngling med självsäkert och arrogant uppträdande blev alldeles ifrån sig, när han skulle få avdrag på penningen för att han just inte kommit i tid (ett tydligt direktiv i vårt reglemente). Hans tjej »skulle bli tokig«.

Hur mycket ett äktenskap idag skulle påverka möjligheten att få uppehållstillstånd, vet jag inte, och kanske är det annorlunda i Danmark. Den danska filmen Charmören från 2017 handlar om en oerhört charmerande ung man med sorgsna hundögon och en avundsvärd förmåga att få danskor på fall – nämligen med det yttersta målet att genom giftermål få uppehållstillstånd i Danmark.

Är den då en film, som vill utmåla asylsökande som falska? Tja – döm själva, vetja. Filmen går på torsdag upp som filmstudions första film i septemberserien. På Folkets hus. Ardalan Esmaili som charmtrollet känner ni nog inte igen, men Lars Brygmann i en roll som dansk hanrej har ni sett i månget danskt drama. Regissören Milad Alami är ett stjärnskott på det nya Danmarks himmel, precis som vår filmindustri har stjärnskott med ovant klingande namn (ja, Alami är faktiskt svensk men har gått på danska filmskolan). Och de gör filmer, som kanske inte skulle ha gjorts av Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Eller mig.

En idé i idet av Björn Forseth

AMATÖRER

Amatörer är vi allihopa

Isbjörnar går inte i ide

 

Nej, isbjörnar är inte som andra björnar. »En idé i idet« är parollen för undertecknade Björns krönikor. Men isbjörnar tycker inte det är någon idé att gå i ide. De trivs bäst ute på isarna till havs. De är som Ferdinand under korkeken. De sitter där (på isflak i stället för under korkek) och njuter av livet och tar livet av en och annan säl, som inte ser sig för vilket flak den väljer att ta sig upp på.

Det är bara amatörer, som tror att isbjörnar som andra nallar går i ide. Endast havande isbjörninnor går nämligen i ide om vintern, för då måste de lämna sin kära is och gå i land för att söka djupsnö att grotta ner sig i. Undertecknad var till helt nyligen en av dessa amatörer, som inte visste detta.

Och helt nyligen, det var i augusti, det. Då driver inte så mycket is omkring, så då kryllade det av isbjörnar på gröna landbacken på en ö halvvägs mot nordpolen, mittemot Kiruna på andra sidan jordklotet. Jag såg dem med egna ögon – men det får jag berätta om en annan gång. Det här är minsann inte platsen för reseskildringar!

Amatörer heter en svensk film från i år. I den är det ingen som går i ide, och ingen i den heter förresten Björn. Det är ju det moderna Sverige, där Andersson, Pettersson och Lundström inte är de vanligaste namnen längre. Fast en av huvudpersonerna kallas Musse. Dock inte Pigg.

Regissör är Gabriela Pichler. Hon, som 2012 slog igenom med Äta sova dö, ni vet. Den gången var det ett drama, nu är det en komedi:

Det lilla samhälle, där Musse & c:o bor, heter Lafors, som la inte finns i verkligheten. (Sök den orten på Lantmäteriets hemsida, den som kan!) Men det gör inget. Laforsen finns, för all del, men det viktiga är, att kommunen Lafors kunde finnas. För små brukssamhällen med stor utflyttning i stil med Lafors finns det ju. Och visst skulle vilken Laforsliknande kommunledning som helst hoppa högt av glädje, om ett stort amerikanskt dataföretag vore ute och letade efter en plats för en stor datahall.

Eller, som i filmens Lafors, en stor tysk lågpriskedja skulle titta närmare på orten. Då gäller det att profilera sig och låta spekulanterna få veta, hur fint de skulle få det i just den kommunen.

Men till det behövs pengar. Pengar att göra en pr-film för. Och det har inte kommunen, så Musse får ta till tricks.

Denna film ingår i Kiruna filmstudios prova på-satsning nu på torsdag. Det är förvisso fortfarande augusti, men då visas två filmer samma kväll som dragplåster inför septemberserien. Den andra filmen (som visas först, redan klockan 18) är Woody Allens senaste, Wonder wheel (2017). Krönika om den skrevs i april, men filmen »försvann« då. Krönikan finns dock kvar här.

En idé i idet av Björn Forseth

THE HANDMAID’S TALE

Ett
 atwoodskt
 mardrömsscenario

Våldtäkt på slavinnor i ett framtida USA? – Lite bakgrund till teveserien The handmaid’s tale skriven för NSDs kultursida. De tackade nej till den, så nu presenteras den här.

 

På kort tid har två av NSDs skribenter skrivit om en teveserie, som gjort starkt – för att inte säga chockartat – intryck på dem; först Moa Höjer i en krönika den 6 maj och sedan Linnéa Svedenmark i en ledare den 22 maj. Man kan inte annat än att själv ta intryck av deras beskrivna upplevelser. Personligen ledde det till att jag gick till SVT play och började se serien från början.

Ty jag hade aldrig tänkt se den, A handmaid’s tale. – Ännu en historia i stil med Herrskap och tjänstefolk, hade jag tänkt. Men det tog alltså Höjer och Svedenmark ur mig. Serien handlar i stället om ett USA som tagits över av den kristna högern, som trampar på konstitutionen och i stället styr ungefär så som Saudiarabien styrs. Men inte med Koranen som ledstjärna utan Bibeln, och då särskilt Gamla testamentet, där följande citat ur Första Moseboks kapitel 30 är helt centralt (här i 1917 års översättning):

Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon sin syster och sade till Jakob: ”Skaffa mig barn, eljest dör jag.” Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: ”Håller du då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.” Hon sade: ”Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne, för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också jag får avkomma.”

I dagens översättning är Bilha inte tjänarinna utan slavflicka, vilket passar bra in på A handmaid’s tale, där statsmakten löser problemet med sjunkande nativitet genom att (som man kunde vänta) ge kvinnorna skulden: de förslavar bevisat fertila kvinnor och tränar dem till föderskor åt välbärgade barnlösa familjer. Det antyds i serien, att männens dåliga spermier nog spelar större roll, och min första reaktion på det blev, att seriens litterära upphovsman kanske fått idén från det faktum, att spermiekvaliteten i västvärlden sjunkit dramatiskt det senaste århundradet.

Men upphovsmannen är kanadensiskan Margaret Atwood, som skrev boken A handmaid’s tale redan 1985, vilken året efter kom ut i Sverige som Tjänarinnans berättelse, och dåförtiden kände vetenskapen ännu inte till spermiekvalitetens fallande tendens.

Eftersom jag inte kände till Atwoods bok, kunde jag också ha trott, att teveserien inspirerats av de stämningar valet av Donald Trump rört upp. (En enda bok av henne hade jag läst, Den blinde mördaren, för vilken hon välförtjänt fått Bookerpriset.) Kanske borde jag skämmas för att jag inte läst mer av Margaret Atwood, för hon är synnerligen produktiv.

Tjänarinnans berättelse om förslavat och framtvingat barnafödande påminner något om Tredje rikets arieproduktion, varför just den västtyske regissören Volker Schlöndorff kanske fann boken högaktuell att filma. Schlöndorff är inte vem som helst, även han är produktiv som en Atwood och hade då bland annat Katarina Blums förlorade heder och Blecktrumman på sin meritlista (den härom året visade Mannen som räddade Paris är för övrigt också hans).

A handmaid’s tale kom 1990 upp på biograferna som Mardrömmen. Huvudpersonen Offred (gestaltad av Natasha Richardson) är en yrkeskvinna som mitt i karriären tagits till slavinna med uppgift att befruktas av en rik och barnlös man. I boken nämns inte det namn hon bar innan hon fick slavnamnet Offred, men Schlöndorff bestämde, att hon heter Kate. Hennes matmor Serena Joy (för vilkens skull Offred är tänkt att betäckas av Serenas man) spelades av Faye Dunaway.

Atwoods bok fanns vid tiden för filmens premiär kvar i boklådorna, men filmen glömdes så småningom bort och gavs inte ut i modernare medier. Efterfrågan på den bortglömda och svåråtkomliga filmen växte dock och blev med tiden så stor, att man på Amazon erbjöd upp till hundra dollar för en kopia.

Så det blev en teveserie 2017. I den spelas Offred av Elisabeth Moss och kallas tiden före slaveriet June, för att många av bokens läsare lär »ha fått för sig det«. Serena Joy heter fortfarande 2017 Serena Joy (nu spelad av Yvonne Strahovski), och också Offreds/Junes väninna Moira har samma namn i bägge filmversionerna. Emellertid är hon i 1990 års film vit (Elizabeth McGovern), i 2017 års svart (Samira Wiley).

Svarta människor är i boken fördrivna på grund av rådande bibeltolkning i fanatikernas land, och 1990 tänkte väl ingen på det. Men den värld vi ser i vår vardag runt oss 2017 är förebild för teveseriens värld; tekniken är vår tids och gatubilden borde vara vår tids. Därför gick seriens skapare in för att övertyga Atwood om att låta svarta människor synas – och därmed svarta skådespelare användas. Sålunda kom det sig, att teveseriens Moira blev svart.

Var det månne efter striderna om manuskriptet som Margaret Atwood ställde upp själv som elak hagga i en av scenerna?

Som i klassiska berättelser om herrskap och tjänstefolk kan till synes varma känslor stundom uppstå mellan tjänarinna och matmor (som mellan så kallad husneger och husbonn’ i Onkel Toms stuga, som i vår historia mellan Offred och Serena Joy), men så snart tjänarinnan eller slavinnan »sticker upp«, visar det sig vem som bestämmer och tillåts använda även våld för att kuva tjänstehjonet. Så ock i denna historia. I sådan miljö får de underlydande förstås inte ha mobiler, och det anses heller inte lämpligt, att de är läskunniga. Därför har en viss fras i berättelsen sprängkraft:

Nolite te bastardes carborundorum.

Den ska uttydas ungefär som Låt inte de djävlarna krossa dig och verkar vara på latin (men är inte riktigt det). Margaret Atwood hörde frasen som skämt på sin ungdoms lektioner i latin. Efter att boken publicerats kom uttrycket att få eget liv. »Konstigt att se det där från min barndom tatuerat på folks kroppar«, sa hon senare i en intervju för Time Magazine.

Höjer och Svedenmark har alltså gjort en välgärning med att rekommendera denna teveserie. Serien har också inspirerat Norstedts att ge ut boken på nytt. Naturligtvis har de inte döpt om den, men den nya upplagan av Tjänarinnans berättelse har ett foto av Elisabeth Moss på omslaget.

Då inställer sig frågan, varför Sveriges Television lanserar serien under namnet A handmaid’s tale. Traskar de patrull med filmimportörerna, som nuförtiden kallar en dansk film som En kongelig affære för A royal affair, som låter bli att översätta titeln Schindler’s list till Schindlers ark efter den redan utgivna australiska boken (som faktiskt också på engelska hette Schindlers ark) och i sommar lanserar en ny isländsk film som Under the tree (för originalets Undir trénu skulle väl ingen svensk förstå)?

Då nu Margaret Atwood hör till de författare, som det ryktas om befinner sig i väntrummet till Nobelpriset, skulle det väl vara bra snopet för SVTs filminköpare, om hon om ett par år skulle få detta pris och boken skulle bli storsäljare under namnet Tjänarinnans berättelse!

 

 

En idé i idet av Björn Forseth

120 SLAG I MINUTEN

Hjärtklappning på bio

Hjärtklappning kan väl vara bra, om man är kär – och särskilt om den ömma lågan är besvarad. Men hjärtklappning inför risken att kola vippen är inget vidare. Då kan hjärtat kanske klappa 120 slag i minuten, för man saknar liksom framtidsutsikter.

Så var det nog för många, när aids-epidemin blommade ut på 1980-talet. Jonas Gardell, vars humor på tiljan i mitt tycke ibland kan vara vulgärare än rolig, är en lysande dramatiker. Om inte tidigare så bevisade han det med teveserien Torka aldrig tårar utan handskar (2012), vilken handlade om de fatala följder denna epidemi fick inom homosexuella kretsar.

Där aids först konstaterades, i USA, uppstod också en rörelse mot epidemin. – En rörelse mot en epidemi? Jo, en rörelse för att stoppa spridningen av viruset hiv, som upptäckts vara det som åstadkom aids, men också för att stödja dem som drabbats. Rörelsen var desperat och började ta till desperata metoder för att nå ut till massmedierna, läkemedelsbolagen och dem som kunde stifta lagar. Den stökade till det i samhällsdebatten.

Att göra det – ställa till besvär – kan på engelska sägas som act up. Av de två orden kan man göra en förkortning (återigen på engelska) med den ungefärliga betydelsen »Aids-samverkan för att släppa kraften lös«. Rörelsen fick alltså namnet Act up, fick internationell spridning och har nu blivit spelfilm.

När i filmen nästan tio år med epidemin har tagit oräkneliga liv men inte riktigt skakat upp den heterosexuella allmänheten, beslutar sig Parisavdelningen av Act up för att flerfaldiga sina aktioner. En del aktivister är därvid, som man nuförtiden säger, »radikala«.

Filmens namn? Den heter 120 slag i minuten.

Är det månne en fransk grej, det där med ordet »slag« i filmtitlar? En av de mest världsberömda filmerna i historien var nämligen François Truffauts film från 1959, De 400 slagen, och 1972 kom Marin Kamitz franska film Slag för slag. Mitt hjärtas förlorade slag (2005) av Jacques Audiard var också fransk. Men 120 slag syftar på hjärtslag liksom Mitt hjärtas, medan De 400 handlar om smisk, aga i skolan. Slag för slag är av annat slag: slag mellan klasser i klasskamp.

– Nej, på franska är det ingen ordlek, det här. De nämnda filmerna har inte samma ord för slag som de svenska titlarna har. Men på svenska är det uppenbarligen ett mycket slagkraftigt ord att använda för att locka åskådare: Slaget om Midway, om Alger, om Brunkeberg…

Tål det att skämta om, namnet på en film om dödshotades aktioner mot aids? Tja, syftet är i alla fall inte att förringa filmen. Men allvarliga ämnen kan behandlas med galghumor eller just skrattas bort. Vi får hoppas att regissören Robin Campillo inte gjort det senare. Antagligen inte, ty filmen har fått – håll i er nu – 38 festivalpriser, och då långt ifrån bara franska. Jag räknar till åtminstone 14 i USA.

På torsdag visar filmstudion denna film från 2017, 120 slag i minuten (vilket blir avslutning på vårsäsongen).

En idé i idet av Björn Forseth

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Dotter mördas, moder söker mördare när polis misslyckas

Rättskänsla och moderskänsla är två helt olika saker, som kan kombineras till en krutfylld blandning

 

Nej, jag har inte träffat en mördare eller moder som söker mördare, fast jag just varit iväg på en av mina resor med tåg. Det är vid resor på ytan man kan träffa dem, både mördarna och mödrarna. Och allehanda andra spännande människor. Rätt som det är står det »Lisas iPhone« i min telefon, och jag frågar kvinnan i sätet mittemot:

– Heter du Lisa?

Nej, det gör hon inte, men hon har ett armband från Lundakarnevalen, som jag själv dagen innan beskådat stående på en papperskorg fastsatt vid en trottoarstolpe. (Jag hade bästa utsikten i trängseln, kan jag säga. Gubben på stolpen.) Bara det ger oss anledning till samtal. Lisa söker jag inte upp.

På samma resa träffar jag Aida. Tänk bara, att träffa den så kända etiopiska prinsessan! Nu är hon dock varken det ena eller det andra, men nästan. Och hon heter verkligen Aida. Vi har ett en och en halv timme långt samtal om böcker och författare – som en Erik råkar höra och blir deltagare i.

Poetiska namn har dragningskraft. På mig, i alla fall. Som sjuttonåring var jag i England och blev då bekant med en man som hette Dunbar Kelaar. Han kan vara död nu, och ingen av dessa raders läsare lär känna till honom, så jag lämnar hela namnet. Säg det högt och lyss till rytmen! Det var den mannen som lärde mig skillnaden mellan jakande och nekande tack. Jag hade sagt

– No, please.

som svar på något, varvid Dunbar upphöjde sin stämma och sa

– Only whores say No, please!

Alltsedan dess vet jag att tacka nej med »thank you« för att inte bli tagen för stjärtgosse.

I en tidigare krönika, den famösa Den rara fascisten från ifjol, berättade jag om min äldre italienske förarbetare (idag framlidne), som hette Dante. Se där igen, vilka romantiska namn människor från fjärran land kan ha. Att han, den gamle ubåtsbyggaren, hette Navalese i förnamn bara stärker poesin: nave betyder ju fartyg, båt…

Men till dagens ämne! En nätsökning på den långa rubriken för denna krönika ger ruskiga träffar. Se här.

 

Metro 2017-06-15:

Man mördade och styckade deras dotter – sa att det ”kändes toppen”

»Mannen berättade för polisen att de sedan gick hem till honom, men när kvinnan började prata om sin tidigare pojkvän blev mannen arg och sköt henne i benet. När han sedan skulle lägga bandage på benet sprejade kvinnan honom med försvarsspray och försökte fly. Då sköt han henne en andra gång, ett skott som dödade henne. Därefter använde han en motorsåg för att stycka henne. Sedan satte han eld på kroppen.«

Expressen 2018-02-27:

Mördade James mamma: ”Jag kommer aldrig förlåta”

»James […] mamma, […], 50, har de senaste 25 åren kämpat för att sonen ska få upprättelse. Hennes kamp har inte bara handlat om att hon liksom många andra tyckte straffet var för klent – utan också för att samhället bekostade mördarnas nya identiteter och att de släpptes ut 2001 för att fortsätta med sina liv efter bara åtta år.«

Sydsvenska Dagbladet Snällposten 2009-01-28:

Vådan av att vara Hamlets moder

Vilka krafter har drivit Hamlets mor att gifta sig med sin mans bror och tillika mördare?

Ja, jo, det har väl många grubblat över under de 400 år som gått sedan William Shakespeare skrev Hamlet. Mindre grubblar vi väl över de andra mödrarna i den här listan. Deras känslor tror vi att vi kan sätta oss in i. Hur många vill väl förlåta efter att ha fått sitt barn mördat?

I fallet med James, så var mördarna två andra barn. Det gör känslorna mer blandade hos de flesta av oss. I det fallet tycks det dessutom vara bevisat bortom alla tvivel, till skillnad från ett liknande fall i Sverige, där de utpekade barnen – nu vuxna – nyligen har friats från alla misstankar om brott.

Ibland är föräldrarna upprörda över polisens insats. År 2000 mördades 31-åriga Pernilla utanför Falun, men mordet fick ingen lösning förrän tioåriga Engla 2008 hade mördats. Den mördaren fick polisen tag på efter klassiskt gediget polisarbete, och när mördarens DNA tagits fick man en träff i fallet Pernilla. Också det mordet tog då Englas mördare på sig (och hade bara den lokala polisen i Pernillafallet haft större vana vid mordutredningar, skulle kanske Englamordet ha kunnat förhindras, kom sedan en utredning på).

Så det är inget nytt under solen, att medborgare många gånger är kritiska till polisens arbete – men hur många vet egentligen hur pass kompetent polisen är? Att beskylla dem i tidningsrubriker är lättare än att utbilda sig till utredare.

Vid årets oscarsgala tog en film med sådant här innehåll två priser, för bästa kvinnliga huvudroll och för bästa biroll. Filmen ansågs också som årets bästa i dramakategorin på Golden globe-festivalen och på Bafta – samt fler festivaler.

Den som blev bästa skådespelerska heter Frances McDormand och skulle kunna vara tvillingsyster till Eva Rydberg. Inte bara för att de bägge kör en humoristisk stil; en gång trodde jag faktiskt, att Eva Rydberg spelade huvudrollen i den engelska filmen Miss Pettigrew lives for a day (2008). Jag vände mig genast till personen bredvid mig i salongen och sa: »Har våran Eva nu slagit igenom utomlands också?«.

Så var det alltså inte, det var våran Frances. Men rollen som fröken Pettigrew, som i en möjlig framtida arbetsgivares lägenhet dras in i en härva av romantiska pinsamheter, var ju som gjord för Eva Rydberg i något av hennes sommarlustspel. Och Frances hade faktiskt vunnit svenska hjärtan med filmen Fargo (1996), i vilken hon spelade länsman Gunderson i svenskimmigrantmiljö, där folk hette Lundegaard, Olson och Gustafson och sa »Jaa, jaa« på något slags skandinaviska, när de blev tilltalade. I samma film förlorade möjligen Peter Stormare en del av sina svenska publikhjärtan, för där var han den synnerligen fula filuren Grimsrud, som sågade upp människor på bakgården med cirkelsåg. För den rollen fick han inte stinkarpriset (för sämsta rollgestaltning) – det nominerades han 2005 till för roller i de påstått kassa filmerna Bröderna Grimm och Constantine. Ej heller fick Peter någon oskar för sin blodbesudlade figur i Fargo – men se, det fick Frances för sin polis!

Och nu har alltså Frances McDormand fått oscar för bästa kvinnliga huvudroll igen. Filmen heter Three billboards outside Ebbing, Missouri (2017) och handlar, som ovan nämnts, om denna krönikas tema, Dotter mördas, moder söker mördare när polis misslyckas. Så kunde filmen gott ha fått heta i Sverige, när den redan i original hade så långt namn. Den engelska titeln syftar på, att den handlingskraftiga modern till den döda målar och sätter upp tre plakat vid staden Ebbings infarter med uppenbara antydningar om polischefens inkompetens. En svart komedi ska den vara, som också Fargo var.

Denna nu i vintras oscarsbelönade film går på torsdag upp på Kiruna filmstudio (i Folkets hus).

Äras den, som äras bör! Någon kan ha uppfattat upplysningarna om Peter Stormares nominering till årets stinkare som att han är så dålig. Inget kan vara mer fel. Jag tog själv fel på honom vid den tiden. Men när jag såg hans gestaltning av renskötaren i svenska Varg (2008), insåg jag det. För den rollen fick han en välförtjänt guldbagge.

En idé i idet av Björn Forseth

ELLE

Elle är mer än en modetidning

Är polisanmälan det första du gör, sedan du blivit våldtagen?

Kulturskillnader kan göra stor skillnad i hur orrspelet människor emellan går till, särskilt bland unga människor. När jag växte upp fanns fortfarande vissa tydliga tecken om rätt och fel att ta till sig, såsom att var man för närgången mot en flicka – som för all del kunde vara intresserad av en – kunde hon ge en en lätt örfil. Därmed skulle man som pojke förstå, att man höll på att gå över en gräns just där och då, och då skulle man bara finna sig i det. En ung pojke idag skulle kanske ta det som ett angrepp och slå tillbaka, vad vet jag, men en ung svensk tjej av idag känner väl inte själv till det där tecknet. Det löser sig nog på modernt sätt: hon säger »Nej, jag vill inte«, och då är det bra så. Hoppas jag.

Men kulturskillnaden, alltså. Som sjuttonåring i främmande land höll jag på att koka över av det katolska närmandet, tillbakastötandet, lockandet, tillbakastötandet igen. »Jaa!« (skratt) – »Nej, nej« – »Ja…« – »Nej« – och så vidare. Det fick jag uppleva några gånger till och uppfattade det alltså som ett katolskt orrspel, som jag inte lyckades begripa mig på utan till slut suckande vände ryggen åt för att få en stunds sömn åtminstone.

Nu vet jag inte längre om det var typiskt katolskt, sedan en ung vän berättat en liknande historia för mig, en som utspelade sig nyligen och i närområdet. Han hade en tid efteråt fått frågan »Varför tog du inte för dig?«, varpå han förstås hade reagerat med att »Det vore ju våldtäkt, för fan!«.

Nå, han svor inte, det är min tolkning av känslan i hans reaktion. Kontentan av det hela är i alla fall, att det kan ligga mer bakom en händelse mellan en man och en kvinna än vad som i förstone syns. Något att tänka på, om man aktiverar me too.

Och att mer kan finnas än vad som synes äga rum i en människa åskådliggör Isabelle Huppert i den franska filmen Elle från 2016. I öppningsscenen tittar en katt med ilsket slående svans på något i en lägenhet, där glas krossas, kroppar dunsar mot golvet och en kvinna skriker. Regissören Paul Verhoeven nöjer sig med att låta oss bara föreställa oss överfallet och våldtäkten i kvinnans hem medan vi betraktar katten – som borde ha försvarat sin matte, den trolösa kissen.

Sedan blir ingenting vad vi väntar oss. Den ensamstående kattägarinnan visar sig vara en stenhård och framgångsrik affärskvinna, som hämningslöst om vartannat kan skälla ut och berömma sin personal. Men varför anmäler hon inte våldtäkten?

För att inte förstöra för den som vill se filmen vill jag inte gå närmare inpå vad som händer framöver. – Men, frågar nu läsaren sig, vill Björnen i Idet hävda något slags katolskt orrspel gentemot en våldtäktsman? – Nej, ingalunda, vi lämnar den vinkeln. Tänk i stället, att människor kan bete sig på oväntade sätt, om de är mentalt skadade av ett eller annat skäl. Tänk på Agnieszka Lukasiaks polsk-svensk film Between two fires (2010), delvis inspelad i Kiruna. En asylsökande kvinna (spelad av Magdalena Poplawska) med ung dotter får inte uppehållstillstånd och riskerar att förlora dottern till sexhandel och erbjuds att rädda hennes skinn genom att själv ge sig åt någon sexhungrig svensk gubbe, fast hon har en kärlek bland asylsökarna. Hon lever ut sin förtvivlade situation med hysteriskt knullande.

Det blev för mycket för en del av premiärpubliken i Kiruna, asylsökande som hade varit statister i filmen. De lämnade salongen, medan den europeiskt avtrubbade delen av biopubliken satt kvar.

Ett annat – berömt – exempel på, hur skadade människor kan reagera, är den italienska filmen Nattportieren (regisserad av Liliana Cavani 1974), där en ung kvinna (Charlotte Rampling) år 1957 tar in på ett hotell i Wien och i portieren (Dirk Bogarde) igenkänner en person från sitt förflutna: SS-mannen som torterade henne i ett koncentrationsläger under kriget. Igenkännandet leder (precis som i »Elle«) inte till den väntade polisanmälan utan till att de återknyter till sitt förflutna genom ett förfärligt sadomasochistiskt förhållande. Det går inte att begripa för den som inte varit med, antar jag.

Erfarenhetsmässigt gillar Kiruna filmstudios medlemmar (det vill säga publik) må bra-filmer, särskilt dramer som överraskar. Men ibland måste dramer överraska utan att flirta med publiken. Ta ett djupt andetag och se den oerhört professionella Isabelle Huppert på torsdag i »Elle«.

För övrigt: Elle betyder hon på det fransyska språket.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Elle är mer känd som modetidningen med det namnet. På tal om det dömde en gång en kompis ut »något så dötrist som ett radioprogram om mode«. Programmet gick – och går – på Sveriges radio P1 under namnet Stil och har hörts av undertecknad ett flertal gånger, då den talade radion här står på passiv spelning dagarna i ända. Mode intresserar mig inte, likväl har öronen ibland spetsats för att något intressant sagts. Således höll jag inte med min kompis. Det ska finnas program för alla.

Och Stil överraskade i fredags, den 11 maj, med att helt och hållet handla om inspelningen av Stanley Kubricks epokgörande film 2001 – ett rymdäventyr (1968). Själv höll jag den 12 april 2012 ett föredrag på samma tema, då Kiruna filmstudio skulle visa den filmen som inledning på ett årligt firande av Rymdfartens dag (dagen då Gagarin for runt oss). En del av vad Stil tog upp fanns med i mitt föredrag, annat inte – som vilka möbler som användes i rymdstationen och vilka kläder rymdfararna bar.

Mer om detta avsnitt av Stil finns här och mitt gamla föredrag här.

DS

WONDER WHEEL

Underrundeln

Kan pedofiler och fascister ges några försonande drag?

På en fest under en resa nyligen satte jag mig invid en familj, vars sextonåring visade sig vara väl bevandrad på filmens område. Hon och jag började språka om film och filmspråk, och jag kunde inte underlåta att nämna dessa mina krönikor, som i ett och ett halvt år publicerats på papper i Annonsbladet – men inte längre. »Varför upphörde de, då?« frågade hon förstås.

Om den ärade läsaren av dessa rader till äventyrs har följt krönikorna någon längre tid, kan vederbörande ha stiftat bekantskap med den som handlade om Bernardo Bertoluccis film Fascisten (krönikan hette Den rara fascisten). »Den ville inte Annonsbladet ta in«, måste jag svara sextonåringen. Och säger man A, får man säga B. Det var ett misstag av tidningen, visade det sig senare, men skadan var skedd. De hade en gång tidigare blivit bombarderade av kritiska uppringare, som krävt att undertecknad skulle stoppas. En liknande belägring fruktade man även denna gång, och det berodde på nämnda rubrik och på därtill hörande ingress. Det skulle tidningen ha talat om för mig i stället för att bara stoppa krönikan, ty redaktionen (som läst hela krönikan) såg inget fel i krönikans helhet, fick jag efteråt veta. Men de som ringer och kräver offentlig avbön läser inte mer än det som deras ögon fångar i en blink och får således ingen förklaring till de möjligen provokativa formuleringarna i rubriken och ingressen.

Alla inom publistik vet ju, att rubriker och ingress är reklam – som ska fånga folks intresse för att leda dem till att gå in och läsa artikeln på riktigt.

Det var nu det hände något oväntat vid festbordet. Sextonåringen undrade »Vad då rar fascist?«. Jag förutsatte att hon var tillräckligt bra i svenska för att inse dubbeltydigheten i ordet rar och gick in för att berätta om min äldre italienska arbetskamrat, som inte varit soldat utan skeppsbyggare under kriget, och när jag frågade honom om fascismen berättade han om Mussolinis arbets- och försäkringslagstiftning. Min arbetskamrat ställde jag nu som motvikt till filmens fascist, som mer stämde in på vår stereotypa bild av en fascist.

Detta tog hus i helsike. Min andra bordskamrat, sextonåringens mamma, som dittills talat med någon annan, spetsade öronen och slog fast, att det inte gick an att ge en fascist något försonande skimmer. Jag försökte då gå närmare in på det min krönika hade behandlat men blev mer och mer bemött som… ja, blev fientligt bemött.

Denna händelse är belysande för hur svårt en del människor har för att se nyanser eller åtminstone kunna tala om nyanser. Dessa mina bordskamrater hade kanske ringt ned Annonsbladet, om de hade bott i Kiruna.

Under samma resa hade jag många trevliga samtal med en pensionerad officer som var aktiv i försvarsdiskussionen. Han berättade om när han en gång varit inbjuden till någon kommunal debatt någonstans, varefter samkväm ordnats och de politiker han skulle sitta med oväntat dragit iväg till något annat och han hamnat ensam med ett vänsterpartistiskt kommunalråd. »En vänsterpartist!« Till mig sa han, att han då övervägt att fly fältet men av hövlighetsskäl stannat, full av oro över vad som nu väntade. Men vänsterpartisten hade visat sig vara trevlig och pratsam, spirituell och kunnig, och det hade blivit väldigt gemytligt!

Utropstecknet efter ordet gemytligt här ska illustrera min vän officerens utomordentliga förvåning. Den kommenterade jag inte, men jag tänkte: Vilken värld lever de i, där i södra Sverige? Och han skulle bara veta, vilken filur han berättat historien för…

Den historien hade kanske Woody Allen kunnat dramatisera. Även han är ju en filur. En del tycker verkligen också, att man inte får tycka om hans filmkonst, eftersom han gift sig med sin förra sambos adoptivdotter. Den diskussionen vill jag inte gå in på, för jag vill se hans filmer. – Är jag då en dålig människa, som försvarar barnarov och blodskam (även om det bokstavligt talat tydligen inte var fråga om någondera)?

I dessa metoo-tider (härliga tider, de var på tiden ­– och jag är inte sarkastisk eller ironisk här) kan man vänta sig nästan vad som helst från stjärnor i kultursvängen. En föredragshållare inför en av Kiruna filmstudios visningar en gång för länge sedan sa, att regissören i fråga var en stor filmskapare men en fähund, och att fähundar var de allihopa i branschen.

Tja, Woody Allen är i alla fall en stor filmskapare och en flitig sådan. Nu på torsdag kommer hans senaste som inledning på filmstudions majserie: Wonder wheel från 2017. Affischen för filmen illustreras med ett pariserhjul i bakgrunden, men ett sådant heter visst Ferris wheel på engelska, så filmens titel ska väl tolkas som mirakelhjulet eller (om man ska efterlikna alliterationen) underrundeln. Den gamle horkarlen, som en del kanske skulle säga, hittar ständigt nya unga skådespelerskor till sina huvudroller och har här Juno Temple tillsammans med en lika snygg ung grabb, Justin Timberlake. Men huvudsaken är väl att de spelar bra?

Filmen är rubricerad som drama, det var länge sedan Allens filmer var rena komedier.

En idé i idet av Björn Forseth

FINLAND 100 ÅR

 

Okänd soldat blir känd soldat

Vadå? – Jag dyster? sa seriefiguren Alfred E Neumann på sin tid. Kanske åskådliggjorde han den moderne svensken, som inte kan föreställa sig krig i folkhemmet?

Finland figurerade i snart sagt varenda krönika från Idet förra året. Det var inte så konstigt, Finland blev ju ett eget land för första gången just för hundra år sedan, och för Kirunabor är det inte kattskit. En kvinna, som bodde här i staden under ett års tid men var hemmahörande i den djupa södern, sa mig att Finland för henne inte betydde ett dugg och att det inte gjorde sig påmint på minsta vis i hennes hemstad – som ändå är känd för sin stora sverigefinska befolkning.

Det förbryllade mig, eftersom sverigefinnarna visat framfötterna på ett helt annat sätt än tornedalingarna. Men kvinnan jag nämnde sa mig också, att i Kiruna kände hon av Finland hela tiden.

Det är alltså inte kattskit.

Nå, det hon kände av i Kiruna var kanske inte bara Finland utan finskan. Hur det än är med det, så kan jag väl då dra den slutsatsen, att Kirunaborna är mer medvetna om Finlands svåra nittonhundratalshistoria än vad sörlänningarna är. Då får jag väl vara förlåten för att jag än en gång låter Finland genomsyra en högst egensinnig filmkrönika.

På Finlands hundraårsdag den sjätte december ifjol hade en ny – en tredje – inspelning av romanen Okänd soldat premiär på Folkets hus. Den första versionen, Edvin Laines närmast mytiska, svartvita tretimmarsdrama från 1954, står sig alltjämt – och fattas bara annat: många av de som gjorde den hade varit med i verkligheten. Men denna tredje version visade sig vara 47 minuter kortare än originalet. Ingen svensk hade varit där med saxen, utan finnarna hade själva gjort en så kallad internationell version. Tydligen ansåg de, att utlänningar inte kunde ha något intresse av finska soldaters själsliv utan bara skulle vara intresserade av pang-pang.

Det där med att göra olika versioner av en film har de lärt sig av amerikanska reklamguruer, ty i det landet har de satt i system att göra på det viset. För att tillfredsställa alla smakriktningar låter de en utvald testpublik se filmen, som filmskaparna vill göra den, och så en version mycket kortare eller med helt annat slut. Sedan får testpubliken rösta på vilken de vill ska släppas. Ofta vinner då den, där hjälten får sin kvinna och de lever lyckliga i alla sina dagar – även om de föreställer verkliga personer, som dött innan de hunnit få varandra.

Hur då Svensk filmindustri kunde ge sig till att importera denna internationella version i stället för originalet bekräftar kanske vad min sörländska väninna antytt, att Finland inte betyder något för svenskarna där nere.

Hur kan det inte göra det? frågar jag mig. Sverige och Finland var ett och samma land i dryga sex hundra år utan renodlad feodalism och bägge grundar sig därför på något slags jämlikhetsmänniskoideal, som i bägge länderna uttryckts i våra grundlagar sedan 1700-talet. Och även om det svaga Sverige 1940 inte vågade alliera sig med Finland, när det angripits av Sovjetunionen, så förklarade sig Sverige dock inte neutralt utan icke krigförande och sände både trupp, vapen och flygmaskiner (allt ställt under finsk flagg).

Rubriken på denna krönika var rubrik på en militär psykologikurs på 1980-talet, det säger en del om militärers respekt för sisuns folk. På kursen skärskådades romanfigur efter romanfigur i Väinö Linnas bok (även han hade förstås varit med i verkligheten om det han beskrev). En fantastiskt effektiv kurs i psykologi!

När nu inte Svensk filmindustri tog upp rätt version av filmen, gör filmstudion det. På fredag visas det tre timmar långa originalet i en extraserie om finsk historia hundra år efter självständigheten. (Men Svensk filmindustri verkar ändå ha fattat vilket misstag de begått, för nu kör de den långa versionen landet över; filmstudion fick emellertid inte sin kopia förrän nu och har inte kunnat visa den tidigare.)

Finsk nittonhundratalshistoria är så väsenskild från svensk den bara kan vara. Där har de gamla parhästarna glidit isär. Svenskarna anses ofta väldigt naiva i sin historiesyn och verklighetsuppfattning, eftersom de levt utan krig i två hundra år. Idag ställer de sig (i alla fall unga svenskar) totalt oförstående, om man frågar dem om vi har bra beredskap inför ett eventuellt krig: – Krig? Talar du om krig med vapen och bomber och sån’t där? I Sverige? Skojar du?

Nu ges snart den gamla klassikern Om kriget kommer ut i ny upplaga till alla Sveriges hushåll. Kommer folk då att förbanna Postnord som delar ut skriften, trots att det står Reklam – nej tack på brevlådan?

I höstas visade SVT den förnämliga teveserien Vår tid är nu om fattiga och rika i ett Sverige efter det andra världskriget, och uppföljare är på gång (för en gångs skull högst berättigat, då det handlar om en kronologisk utvecklingshistoria). Den som sett den serien kan nog föreställa sig, vad Kjell Westö behandlade, när han 2006 skrev Där vi en gång gått. Fattiga och rika i Helsingfors i början av Finlands svåra nittonhundratal och rikemansdottern som, liksom i »Vår tid är nu«, blir kär i arbetaren och får problem med familjen. Stockholm eller Helsingfors – det går ju inte an: arbetaren förför henne bara för att komma åt pengarna hon sitter på, det förstår man ju. Och så har han ju inga fina manér.

För den boken fick Westö Finlandiapriset (som han resultatlöst nominerats till flera gånger tidigare), och 2011 filmades den. Eftersom Helsingfors var en svenskspråkig stad, som först några årtionden före landets självständighet fick finskspråkig majoritet, är det inte konstigt att boken är skriven på svenska och figurerna i denna finländska film talar svenska.

I flickans svenska överklassmiljö växte också Jörn Donner upp, en riktig rabulist (ett kul ord för en som domderar och står i, gärna med opassande språk i miljöer man inte beter sig så i). I en svenskspråkig släkt full av språkvetare som studerade finskugriska språk och såg släktskapen mellan finska och samiska, hade Jörns fader en aktivistisk ådra inom självständighetsrörelsen efter den ryska revolutionen.

Finland förklarade sig ju självständigt efter oktoberrevolutionen men fick självt en kortvarig revolution mellan fattiga och rika på halsen 1918 med efterföljande inbördeskrig. När arbetarnas röda garden krossats, var Jörns far i sitt rätta element. Enligt Jörns möjligen hopdiktade historik fick fadern ett militärt uppdrag i samband med att en gräns mot Sovjetryssland skulle upprättas, där alla fritt vandrat fram och tillbaka över en bro i hundra år. Han fattar där tycke för en kvinna, som visar sig vara ett rött stycke, alltså en av de röda som han helst vill se arkebuserad eller i alla fall inspärrad.

Kjell Westö skrev alltså om kärlek mellan överklassflickan och arbetarpojken i ett ryskt Finland, som genom revolution en bit därifrån blev självständigt men fick egen revolution och inbördeskrig, och Jörn Donner skrev om något som uppstår mellan arbetarklassflickan och överklassmilitären, han med makt över flickan och med hämndbegär mot den revolterande arbetarklassen. Av Donners berättelse blev filmen Gränsen 1918, gjord 2007. Dessa två filmer visas på torsdag den 26 april efter varandra på Folkets hus med början halv sju. De inleder en kortserie om Finlands 100 år. Som dagen efter, på fredag, avslutas med nämnda, oklippta »Okänd soldat«, som utspelar sig under Finlands andra krig på 1940-talet: det så kallade fortsättningskriget, då Finland olyckligt nog slöt upp vid Hitlers sida i anfallet på Sovjetunionen. Att Finland ville ta tillbaka det som Sovjet hade tagit ifrån Finland i vinterkriget 1940 kan man förstå. Men tyvärr blev de styrande giriga och tog mer än så…

Antagligen blir publikens medelålder hög i denna trefilmsserie. Det är olyckligt. Svensk ungdom skulle behöva stifta bekantskap med sina nära bröders våldsamma nittonhundratalshistoria för att få perspektiv på broschyren som snart dimper ned i brevlådan.

En idé i idet av Björn Forseth

SKÖNHETEN OCH ODJUREN

Sand-lådornas krig

En kvinna ringde in till Ring P1 och sa, att hon var så trött på dessa makthavare som bråkar på sandlådenivå. Kan någon tänka sig vilka hon syftade på?

För att börja bakifrån: De flesta av dagens biobesökare tänker antagligen »Walt Disney« när de hör uttrycket »Skönheten och odjuret«. Det finns en tendens att tro, att allt kommer från Amerikat: boktryckarkonsten, Harmageddon, filmen och jag vet inte vad. Men äppelpaj är väl uramerikanskt? – Fast apel växte väl inte i indianernas land innan européerna kom dit och spottade ut kärnor efter sjöresan?

Den sköna och odjuret hette en fransk konstsaga (La Belle et la Bête) av Gabrielle-Suzanne de Villeneuve 1740, bearbetad efter en folksaga och ytterligare bearbetad 1757 av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont. Bägge författarna var kvinnor, och det är den senares version som legat till grund för de flesta tolkningar på filmens område. Och de är många. Jag hittar den äldsta från 1899, en fransk kortfilm. Stum förstås. Sedan kommer 23 filmatiseringar till, kort- såväl som långfilmer, stum- och ljudfilmer, tecknade och inte. En del gjorda för TV. Ända fram till 2017.

Den franska titeln från boken står sig i alla filmer av franskt ursprung, men USA gör tidigt sina versioner med titeln Beauty and the beast, ja de gör många fler än fransmännen. Men det är ändå Frankrikes Jean Cocteau och René Clément, som 1946 gör den långfilm, som sedan står som förebild för alla efterkommande. Alltjämt med samma franska titel men på svenska Flickan och odjuret.

Fast den vanliga svenska titeln och sedermera uttrycket kommer att bli Skönheten och odjuret, och eftersom det är ett uttryck så betyder det något som kan tillämpas på andra situationer än på vacker ungmö på slott med vanställd greve, varpå kärlek uppstår, övervinner allt och det fula blir skönt i den förälskades ögon.

Vad sägs om att tillämpa det på Theresa May och Vladimir Putin? Inte det? – Putin är ju giftmördare, det odjuret kan inte få något förklarande sken. Så säger nog de flesta i vår kulturkrets väster om Oder. Men öster därom kan de väl se May som odjuret, för vem är väl de att utgå ifrån, att skönheten alltid är kvinnan?

Kvinnan som ringde och sa, att de beter sig som ungar i en sandlåda, menade fler än dessa två. Den hysteriska enhetlighet som EU-ledarna, våra egna ministrar inberäknade, visat innan polisutredningen om giftgasangreppet gjorts färdig, uppvisar alla tecken på sandlådekrig. Tyvärr är det tungt beväpnade parter som kastar grus i ögonen på varandra, så någon ännu mer överilad handling kan faktiskt utlösa skottlossning.

Allra närmast ny skottlossning är i skrivande stund den andra sandlådans krig, där »vår« sida lika oreserverat tar för givet, att den påstådda gastacken i Douma i Syrien nyligen var regeringens verk (de säger aldrig så, förstås, alla regeringar de ogillar kallar de »regimer«, så att vi medborgare ska vänja oss vid tanken på att de ändå är mindervärdiga, ifall de våra skulle börja bomba dem). Massmedia berättar allt de kommer över, men huvudfåran av massmedier är den enda fåra som merparten av folket tar del av, och där säger man att Ryssland gör en kovändning, när de »går med på« att organisationen mot kemvapen gör en utredning. Som om de aldrig föreslagit en utredning. Den ena gruskastaren vill ha en utredning där inte ryssar får delta, den andra vill också ha en utredning men utan sådan begränsning.

Och utreda bör man väl? Den i Sveriges Radio intervjuade svenske medlemmen i tidigare internationella utredningar av detta slag sa ju, att det inte räckte med de videor som massmedierna spred (men inte själva hade filmat), eftersom det fanns många frågetecken i dem – som att det var idel barn och kvinnor som tuggade fradga. Han undrade varför inte männen också var drabbade. Men sådana undringar kunde vi tittare, som håller oss till SVT och TV4, knappast få, eftersom dessa mer seriösa medieföretag avstod från att visa de gräsligaste bilderna.

Vem är i fallet Syrien skönheten och vem odjuret? Där är det i alla fall ännu större risk för direkt sammanstötning mellan sandlåda A och sandlåda B. Skulle högerns Theresa May upprepa socialdemokraten Tony Blairs ödesdigra underkastelse under USA och vara med att starta ett robotanfall på syriska militära anläggningar med ryska baser i skottlinjen (de hyr faktiskt baser där sedan gammalt medan amerikanerna inte har frågat om lov att vara där, fast de som syrierna och ryssarna bekämpar IS), ja, då är det fara å färde. Skulle rysk militär personal dödas, kan man räkna med att Ryssland slår tillbaka mot den amerikanska flotta, som avfyrat de fatala robotarna. Det blir de tvungna till för att vara trovärdiga.

Vem ska man hålla på då? Den ena är väl otäckare än den andra, och börjar de skjuta på varandra på riktigt, kommer de att bekräfta alla sina skräckvarningar, som vi överösts med nu i flera år (jag menar här att befolkningarna i bägge lägren överösts med likartade varningar). Då blir det plötsligt fullt möjligt att USA med hänvisningar till värdlandsavtalet begär att få gruppera på Gotland och Ryssland gör detsamma på Åland eller Bornholm (Åland är internationellt avmilitariserat och Bornholmsavtalet har jag inte undersökt; Sovjet befriade ju ön under andra världskriget, så där kan finnas någon passus att hänvisa till).

Vi har ju också en sandlåda på närmare håll. Är Sara Danius skönheten och Horace Engdahl odjuret i den trätan? (En annan inringare i P1 kallade honom Horace Englund och slog på så vis två akademiledamöter i en smäll.)

Innan vi ser hur det går i dessa dramer, kan vi bevittna ett på film. Ännu en tolkning av skönheten och odjuret, den första på arabiska. Filmstudion visar på torsdag den 19 april ännu en arabisk-svensk produktion (i färskt minne finns ju Fares Fares svarta kriminaldrama The Nile Hilton incident från förra året). Från samma år är den tunisisk-fransk-svensk-norsk-libanesisk-qatarisk-schweiziska Skönheten och odjuren, som i original heter som de brukar. Det tycks bara vara den svenska titeln som talar om flera odjur.

För det kan det ju vara, och det är det: En 21-årig studentska går med väninnan på disko och går fram på kvällen en stund ut på promenad med en manlig skönhet. Och blir våldtagen. Av honom? – Nej, mer säger jag inte, för det som sker är inte vad åskådaren väntar sig. Här sitter man på nålar ända till slutet i en historia, som hände i verkligheten i Tunisien för några år sedan och berättades även i svensk press. Det kommer ingen här ihåg, så vem är jag att förstöra en spännande film genom att glappa?

En idé i idet av Björn Forseth