LION
Förlorad i Calcutta
En kollega på jobbet genomförde SVTs Valkompassen några dagar före valet och kom efter att ha sett resultatet inrusande och utropade: »Jag är ju kommunist, för fan!«
Som det kan gå!
Fyra år väntar oss, under vilka flykting- och invandringsfrågorna antagligen kommer att dominera. Det är i alla fall min enkla teori efter det nyss timade valet. Det hade vi dock kunnat undvika, om DÖ (decemberöverenskommelsen) hade varit kvar. För var det inte just i ett sådant parlamentariskt läge, som det vi nu ser, som DÖ skulle användas?
»Folkvandringar« vill ett visst parti kalla invandringsvågorna. Det kanske man kan göra, men inte är det något nytt under solen, inte. Själva ordet folkvandring har de ju tagit från historien. Särskilt den så kallade folkvandringstiden. Den var innan man skrev ned sina upplevelser, men kanske var folk lika besvärade av att främlingar flyttade in då också. Och siouxerna och apacherna var på adertonhundratalet uppenbarligen föga roade av de europeiska folkvandringarna. Så visst finns det anledning att bekymra sig.
Samtidigt är det bara att se sig om, så inser man, att folkvandringarna har haft effekt på »folkmaterialet«: vi är uppblandade med varandra. En svensk av idag kan se ut hur fan som helst. Det finns inga renrasiga bland oss i de stora, kontinentala folkmassorna. – Inga alls? Tja, förvisso existerar än idag avsides små folkgrupper, som tycks ha levt utan egentligt samröre med människor i världen runtom dem. Om dem säger jag: må de slippa bli mångkulturella!
Skulle den sista meningen få uttalas i ett direktsänt SVT-program, utan att programledningen före programmets slut tagit offentligt avstånd från mitt uttalande? Det frågar jag mig. Låt mig därför förklara detta närmare.
Det finns här och där på jorden ännu en del samlar- och jägarfolk, som nästan lever på stenåldersnivå. Nästan, säger jag, för i allmänhet är de inte ovetande om omvärlden men fortsätter sina liv som de är vana vid; kan gå omkring i T-skjorta med McDonaldsmotiv och samtidigt svinga pitten i vädret. Vill de bli »globaliserade«, så är det deras sak, inte storsamhällets. Men skulle det i någon avkrok av världen finnas något sådant samhälle utan närkontakt med omvärlden, så måste de räddas genom att vi inte alls beblandar oss med dem. Ett enda besök från någon av oss i den globaliserade världsbefolkningen skulle ju kunna ta död på hela folkstammen genom att han eller hon förde in ett för dem okänt virus, som de saknade motståndskraft emot.
Detta är inga fantasier. I Brasilien har åtminstone två gånger på tjugohundratalet flygare upptäckt dittills okända folkslag i djungeltrakter, vid den förra blev flygmaskinen beskjuten av invånarna – med pil och båge! Den senaste upptäckten var nyligen. Dagens brasilianska etnografiska myndigheter har visat prov på sådan sinnesnärvaro och kunskap, att de fullständigt hemligstämplat alla uppgifter om, var dessa människor iakttogs. – Tänk er bara, tänk er en nyfiken journalist eller en kunskapstörstande antropolog eller en frikyrkopastor med de andligaste motiv vandrande in i infödingsbyn! Det kunde bli slutet för de stackarna.
Den scnenografin är redan för länge sedan filmad. I Hector Babences fascinerande drama Lek på Guds gröna ängar (1991) får en nordamerikansk flygare i Tom Berengers gestalt syn på en okänd djungelby i Amazonas och cirklar runt den för en närmare titt. Byborna beskjuter därvid flygplanet – med pil och båge. Själv med indianskt blod i ådrorna känner han »skriet från vildmarken« och tar sig därför till platsen för att förena sig med stammen. Utan att tänka på, att han nyss haft att göra med en förkyld person…
I sådana situationer är det inte läge att gilla mångkultur. Men i vår del av världen är människomaterialet – om inte hoprört i en smältdegel så i alla fall blandat – så att allt tal om rena raser är struntprat och skulle inte gå att göra något åt ens om man ville. Och det är resultatet av århundradens folkvandringar, omflyttningar efter industrialismens och kolonialismens utbredning och till och med av adoption. Och tänk – även adoptionen är en urgammal sed, som praktiserats av stenåldersfolk, som snappat individer från andra stammar eller gjort krigsfångar till delar av sin egen stam.
Där finns kopplingen till torsdagens filmstudiofilm, som kunde vara från Bollywood. – Men icke, den är från Australien. Den handlar dock delvis om Indien, om en indisk femåring i det myllrande Calcutta, där han försvinner från föräldrarna och måste klara sig själv, tills han adopteras av en familj från Australien. Det ska inte förstöra upplevelsen för den som vill se filmen, för det är visst en återblick. Något måste jag ju ändå avslöja av handlingen, om ni ska vilja gå och se den. Lion heter den och är från 2016.
Nu säger ni, att det väl inte finns några lions i Indien. Jodå, det finns några, men de är illa ute. Det asiatiska lejonet fanns ända in i Europas utkanter för ett par tusen år sedan. Läs bara om David i lejongropen i Bibeln, så förstår ni. Det är det asiatiska lejonet vi har på svenska och finska vapensköldar; det känns igen på sina knätofsar, som inte det afrikanska lejonet har.
Där fick jag väl till det med knätofsar och svenskhet i dessa tider, va?
En idé i idet av Björn Forseth