CHARMÖREN
Charmtrollet med hundögonen
På söndag är det valdagen. Fast jag har redan haft valdagar så det räcker på en resa i augusti: först beluga – det vill säga vitval. Sedan knöl- och gråval. På söndag blir det kanske ödesval.
Håhå, jaja. Valdagen ramlar över en, när vardagen gör det. Den egendomligt utländska sommaren i Sverige blir nu ett flammande minne, när hösten ser ut som den brukar. Lika sydländsk som den heta sommaren var, är i allmänhet de asylsökande i vårt land. Och de är också heta. Som en potatis. I vår valdebatt, alltså.
Mina allra bästa skolår var de sex och ett halvt som jag jobbade på ett av världens tio största skeppsvarv och byggde 350.000-tonnare. Där lärde jag känna inte bara arbetslivet utan också utlänningar. Bortsett från finnarna, som ju inte är riktiga utlänningar, var de stora grupperna på arbetsplatsen jugoslaver, portugiser och italienare. Lite gnissel fanns det förvisso, men i det stora hela utgjorde arbetsplatsen en bild av det mångfaldssverige, som det idag talas så mycket för. Och emot.
En stor skillnad mot idag var, förutom det rätt gnisselfria umgänget, att dessa invandrare på jobbet i allmänhet inte var flyktingar. De var inte asylsökande som kämpade för att få en fot i Sverige. Mina arbetskamrater hade bägge fötterna i Sverige och fick ordinarie lön för ordinarie arbete och betalade skatt som alla andra.
Idag är skeppsvarvet i fråga ett industriminne blott, liksom hela den svenska varvsindustrin. Ja, närapå hela tillverkningsindustrin. Då är förutsättningarna att få in en fot ganska dåliga. Det hade varit bättre, om USA hade startat krig i Irak och Afghanistan vid den tiden varvet och alla stora fabriker var i drift, för att säga det krasst. Då skulle också Syrienflyktingarna ha fått jobb med en gång.
Men så går det inte till idag. När jag var svenskalärare för asylsökande i Gällivare för många år sedan, trodde en del elever att vägen till uppehållstillstånd skulle smörjas, om man gifte sig med en svensk(a). Det hade de fått om bakfoten, det skulle inte hjälpa. Men naturligtvis fick flera unga, stiliga afrikaner, araber och afghaner svenska flickvänner. De var väl charmiga, kantänka (jag är ju inte tjej och kan bara ana det). Och så blev de tofflor, flera av dem. »Jag älskar min tjej, men Björn – hon är rena talibanen. Om jag får avdrag på dagpenningen för att jag missat en lektion, går det illa för mig«, berättade en kille för mig. En syrier långt före Syrienkriget. En lång, nästan sotsvart afrikansk yngling med självsäkert och arrogant uppträdande blev alldeles ifrån sig, när han skulle få avdrag på penningen för att han just inte kommit i tid (ett tydligt direktiv i vårt reglemente). Hans tjej »skulle bli tokig«.
Hur mycket ett äktenskap idag skulle påverka möjligheten att få uppehållstillstånd, vet jag inte, och kanske är det annorlunda i Danmark. Den danska filmen Charmören från 2017 handlar om en oerhört charmerande ung man med sorgsna hundögon och en avundsvärd förmåga att få danskor på fall – nämligen med det yttersta målet att genom giftermål få uppehållstillstånd i Danmark.
Är den då en film, som vill utmåla asylsökande som falska? Tja – döm själva, vetja. Filmen går på torsdag upp som filmstudions första film i septemberserien. På Folkets hus. Ardalan Esmaili som charmtrollet känner ni nog inte igen, men Lars Brygmann i en roll som dansk hanrej har ni sett i månget danskt drama. Regissören Milad Alami är ett stjärnskott på det nya Danmarks himmel, precis som vår filmindustri har stjärnskott med ovant klingande namn (ja, Alami är faktiskt svensk men har gått på danska filmskolan). Och de gör filmer, som kanske inte skulle ha gjorts av Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Eller mig.
En idé i idet av Björn Forseth