THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

Dotter mördas, moder söker mördare när polis misslyckas

Rättskänsla och moderskänsla är två helt olika saker, som kan kombineras till en krutfylld blandning

 

Nej, jag har inte träffat en mördare eller moder som söker mördare, fast jag just varit iväg på en av mina resor med tåg. Det är vid resor på ytan man kan träffa dem, både mördarna och mödrarna. Och allehanda andra spännande människor. Rätt som det är står det »Lisas iPhone« i min telefon, och jag frågar kvinnan i sätet mittemot:

– Heter du Lisa?

Nej, det gör hon inte, men hon har ett armband från Lundakarnevalen, som jag själv dagen innan beskådat stående på en papperskorg fastsatt vid en trottoarstolpe. (Jag hade bästa utsikten i trängseln, kan jag säga. Gubben på stolpen.) Bara det ger oss anledning till samtal. Lisa söker jag inte upp.

På samma resa träffar jag Aida. Tänk bara, att träffa den så kända etiopiska prinsessan! Nu är hon dock varken det ena eller det andra, men nästan. Och hon heter verkligen Aida. Vi har ett en och en halv timme långt samtal om böcker och författare – som en Erik råkar höra och blir deltagare i.

Poetiska namn har dragningskraft. På mig, i alla fall. Som sjuttonåring var jag i England och blev då bekant med en man som hette Dunbar Kelaar. Han kan vara död nu, och ingen av dessa raders läsare lär känna till honom, så jag lämnar hela namnet. Säg det högt och lyss till rytmen! Det var den mannen som lärde mig skillnaden mellan jakande och nekande tack. Jag hade sagt

– No, please.

som svar på något, varvid Dunbar upphöjde sin stämma och sa

– Only whores say No, please!

Alltsedan dess vet jag att tacka nej med »thank you« för att inte bli tagen för stjärtgosse.

I en tidigare krönika, den famösa Den rara fascisten från ifjol, berättade jag om min äldre italienske förarbetare (idag framlidne), som hette Dante. Se där igen, vilka romantiska namn människor från fjärran land kan ha. Att han, den gamle ubåtsbyggaren, hette Navalese i förnamn bara stärker poesin: nave betyder ju fartyg, båt…

Men till dagens ämne! En nätsökning på den långa rubriken för denna krönika ger ruskiga träffar. Se här.

 

Metro 2017-06-15:

Man mördade och styckade deras dotter – sa att det ”kändes toppen”

»Mannen berättade för polisen att de sedan gick hem till honom, men när kvinnan började prata om sin tidigare pojkvän blev mannen arg och sköt henne i benet. När han sedan skulle lägga bandage på benet sprejade kvinnan honom med försvarsspray och försökte fly. Då sköt han henne en andra gång, ett skott som dödade henne. Därefter använde han en motorsåg för att stycka henne. Sedan satte han eld på kroppen.«

Expressen 2018-02-27:

Mördade James mamma: ”Jag kommer aldrig förlåta”

»James […] mamma, […], 50, har de senaste 25 åren kämpat för att sonen ska få upprättelse. Hennes kamp har inte bara handlat om att hon liksom många andra tyckte straffet var för klent – utan också för att samhället bekostade mördarnas nya identiteter och att de släpptes ut 2001 för att fortsätta med sina liv efter bara åtta år.«

Sydsvenska Dagbladet Snällposten 2009-01-28:

Vådan av att vara Hamlets moder

Vilka krafter har drivit Hamlets mor att gifta sig med sin mans bror och tillika mördare?

Ja, jo, det har väl många grubblat över under de 400 år som gått sedan William Shakespeare skrev Hamlet. Mindre grubblar vi väl över de andra mödrarna i den här listan. Deras känslor tror vi att vi kan sätta oss in i. Hur många vill väl förlåta efter att ha fått sitt barn mördat?

I fallet med James, så var mördarna två andra barn. Det gör känslorna mer blandade hos de flesta av oss. I det fallet tycks det dessutom vara bevisat bortom alla tvivel, till skillnad från ett liknande fall i Sverige, där de utpekade barnen – nu vuxna – nyligen har friats från alla misstankar om brott.

Ibland är föräldrarna upprörda över polisens insats. År 2000 mördades 31-åriga Pernilla utanför Falun, men mordet fick ingen lösning förrän tioåriga Engla 2008 hade mördats. Den mördaren fick polisen tag på efter klassiskt gediget polisarbete, och när mördarens DNA tagits fick man en träff i fallet Pernilla. Också det mordet tog då Englas mördare på sig (och hade bara den lokala polisen i Pernillafallet haft större vana vid mordutredningar, skulle kanske Englamordet ha kunnat förhindras, kom sedan en utredning på).

Så det är inget nytt under solen, att medborgare många gånger är kritiska till polisens arbete – men hur många vet egentligen hur pass kompetent polisen är? Att beskylla dem i tidningsrubriker är lättare än att utbilda sig till utredare.

Vid årets oscarsgala tog en film med sådant här innehåll två priser, för bästa kvinnliga huvudroll och för bästa biroll. Filmen ansågs också som årets bästa i dramakategorin på Golden globe-festivalen och på Bafta – samt fler festivaler.

Den som blev bästa skådespelerska heter Frances McDormand och skulle kunna vara tvillingsyster till Eva Rydberg. Inte bara för att de bägge kör en humoristisk stil; en gång trodde jag faktiskt, att Eva Rydberg spelade huvudrollen i den engelska filmen Miss Pettigrew lives for a day (2008). Jag vände mig genast till personen bredvid mig i salongen och sa: »Har våran Eva nu slagit igenom utomlands också?«.

Så var det alltså inte, det var våran Frances. Men rollen som fröken Pettigrew, som i en möjlig framtida arbetsgivares lägenhet dras in i en härva av romantiska pinsamheter, var ju som gjord för Eva Rydberg i något av hennes sommarlustspel. Och Frances hade faktiskt vunnit svenska hjärtan med filmen Fargo (1996), i vilken hon spelade länsman Gunderson i svenskimmigrantmiljö, där folk hette Lundegaard, Olson och Gustafson och sa »Jaa, jaa« på något slags skandinaviska, när de blev tilltalade. I samma film förlorade möjligen Peter Stormare en del av sina svenska publikhjärtan, för där var han den synnerligen fula filuren Grimsrud, som sågade upp människor på bakgården med cirkelsåg. För den rollen fick han inte stinkarpriset (för sämsta rollgestaltning) – det nominerades han 2005 till för roller i de påstått kassa filmerna Bröderna Grimm och Constantine. Ej heller fick Peter någon oskar för sin blodbesudlade figur i Fargo – men se, det fick Frances för sin polis!

Och nu har alltså Frances McDormand fått oscar för bästa kvinnliga huvudroll igen. Filmen heter Three billboards outside Ebbing, Missouri (2017) och handlar, som ovan nämnts, om denna krönikas tema, Dotter mördas, moder söker mördare när polis misslyckas. Så kunde filmen gott ha fått heta i Sverige, när den redan i original hade så långt namn. Den engelska titeln syftar på, att den handlingskraftiga modern till den döda målar och sätter upp tre plakat vid staden Ebbings infarter med uppenbara antydningar om polischefens inkompetens. En svart komedi ska den vara, som också Fargo var.

Denna nu i vintras oscarsbelönade film går på torsdag upp på Kiruna filmstudio (i Folkets hus).

Äras den, som äras bör! Någon kan ha uppfattat upplysningarna om Peter Stormares nominering till årets stinkare som att han är så dålig. Inget kan vara mer fel. Jag tog själv fel på honom vid den tiden. Men när jag såg hans gestaltning av renskötaren i svenska Varg (2008), insåg jag det. För den rollen fick han en välförtjänt guldbagge.

En idé i idet av Björn Forseth