ELLE
Elle är mer än en modetidning
Är polisanmälan det första du gör, sedan du blivit våldtagen?
Kulturskillnader kan göra stor skillnad i hur orrspelet människor emellan går till, särskilt bland unga människor. När jag växte upp fanns fortfarande vissa tydliga tecken om rätt och fel att ta till sig, såsom att var man för närgången mot en flicka – som för all del kunde vara intresserad av en – kunde hon ge en en lätt örfil. Därmed skulle man som pojke förstå, att man höll på att gå över en gräns just där och då, och då skulle man bara finna sig i det. En ung pojke idag skulle kanske ta det som ett angrepp och slå tillbaka, vad vet jag, men en ung svensk tjej av idag känner väl inte själv till det där tecknet. Det löser sig nog på modernt sätt: hon säger »Nej, jag vill inte«, och då är det bra så. Hoppas jag.
Men kulturskillnaden, alltså. Som sjuttonåring i främmande land höll jag på att koka över av det katolska närmandet, tillbakastötandet, lockandet, tillbakastötandet igen. »Jaa!« (skratt) – »Nej, nej« – »Ja…« – »Nej« – och så vidare. Det fick jag uppleva några gånger till och uppfattade det alltså som ett katolskt orrspel, som jag inte lyckades begripa mig på utan till slut suckande vände ryggen åt för att få en stunds sömn åtminstone.
Nu vet jag inte längre om det var typiskt katolskt, sedan en ung vän berättat en liknande historia för mig, en som utspelade sig nyligen och i närområdet. Han hade en tid efteråt fått frågan »Varför tog du inte för dig?«, varpå han förstås hade reagerat med att »Det vore ju våldtäkt, för fan!«.
Nå, han svor inte, det är min tolkning av känslan i hans reaktion. Kontentan av det hela är i alla fall, att det kan ligga mer bakom en händelse mellan en man och en kvinna än vad som i förstone syns. Något att tänka på, om man aktiverar me too.
Och att mer kan finnas än vad som synes äga rum i en människa åskådliggör Isabelle Huppert i den franska filmen Elle från 2016. I öppningsscenen tittar en katt med ilsket slående svans på något i en lägenhet, där glas krossas, kroppar dunsar mot golvet och en kvinna skriker. Regissören Paul Verhoeven nöjer sig med att låta oss bara föreställa oss överfallet och våldtäkten i kvinnans hem medan vi betraktar katten – som borde ha försvarat sin matte, den trolösa kissen.
Sedan blir ingenting vad vi väntar oss. Den ensamstående kattägarinnan visar sig vara en stenhård och framgångsrik affärskvinna, som hämningslöst om vartannat kan skälla ut och berömma sin personal. Men varför anmäler hon inte våldtäkten?
För att inte förstöra för den som vill se filmen vill jag inte gå närmare inpå vad som händer framöver. – Men, frågar nu läsaren sig, vill Björnen i Idet hävda något slags katolskt orrspel gentemot en våldtäktsman? – Nej, ingalunda, vi lämnar den vinkeln. Tänk i stället, att människor kan bete sig på oväntade sätt, om de är mentalt skadade av ett eller annat skäl. Tänk på Agnieszka Lukasiaks polsk-svensk film Between two fires (2010), delvis inspelad i Kiruna. En asylsökande kvinna (spelad av Magdalena Poplawska) med ung dotter får inte uppehållstillstånd och riskerar att förlora dottern till sexhandel och erbjuds att rädda hennes skinn genom att själv ge sig åt någon sexhungrig svensk gubbe, fast hon har en kärlek bland asylsökarna. Hon lever ut sin förtvivlade situation med hysteriskt knullande.
Det blev för mycket för en del av premiärpubliken i Kiruna, asylsökande som hade varit statister i filmen. De lämnade salongen, medan den europeiskt avtrubbade delen av biopubliken satt kvar.
Ett annat – berömt – exempel på, hur skadade människor kan reagera, är den italienska filmen Nattportieren (regisserad av Liliana Cavani 1974), där en ung kvinna (Charlotte Rampling) år 1957 tar in på ett hotell i Wien och i portieren (Dirk Bogarde) igenkänner en person från sitt förflutna: SS-mannen som torterade henne i ett koncentrationsläger under kriget. Igenkännandet leder (precis som i »Elle«) inte till den väntade polisanmälan utan till att de återknyter till sitt förflutna genom ett förfärligt sadomasochistiskt förhållande. Det går inte att begripa för den som inte varit med, antar jag.
Erfarenhetsmässigt gillar Kiruna filmstudios medlemmar (det vill säga publik) må bra-filmer, särskilt dramer som överraskar. Men ibland måste dramer överraska utan att flirta med publiken. Ta ett djupt andetag och se den oerhört professionella Isabelle Huppert på torsdag i »Elle«.
För övrigt: Elle betyder hon på det fransyska språket.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Elle är mer känd som modetidningen med det namnet. På tal om det dömde en gång en kompis ut »något så dötrist som ett radioprogram om mode«. Programmet gick – och går – på Sveriges radio P1 under namnet Stil och har hörts av undertecknad ett flertal gånger, då den talade radion här står på passiv spelning dagarna i ända. Mode intresserar mig inte, likväl har öronen ibland spetsats för att något intressant sagts. Således höll jag inte med min kompis. Det ska finnas program för alla.
Och Stil överraskade i fredags, den 11 maj, med att helt och hållet handla om inspelningen av Stanley Kubricks epokgörande film 2001 – ett rymdäventyr (1968). Själv höll jag den 12 april 2012 ett föredrag på samma tema, då Kiruna filmstudio skulle visa den filmen som inledning på ett årligt firande av Rymdfartens dag (dagen då Gagarin for runt oss). En del av vad Stil tog upp fanns med i mitt föredrag, annat inte – som vilka möbler som användes i rymdstationen och vilka kläder rymdfararna bar.
Mer om detta avsnitt av Stil finns här och mitt gamla föredrag här.
DS