FINLAND 100 ÅR
Okänd soldat blir känd soldat
Vadå? – Jag dyster? sa seriefiguren Alfred E Neumann på sin tid. Kanske åskådliggjorde han den moderne svensken, som inte kan föreställa sig krig i folkhemmet?
Finland figurerade i snart sagt varenda krönika från Idet förra året. Det var inte så konstigt, Finland blev ju ett eget land för första gången just för hundra år sedan, och för Kirunabor är det inte kattskit. En kvinna, som bodde här i staden under ett års tid men var hemmahörande i den djupa södern, sa mig att Finland för henne inte betydde ett dugg och att det inte gjorde sig påmint på minsta vis i hennes hemstad – som ändå är känd för sin stora sverigefinska befolkning.
Det förbryllade mig, eftersom sverigefinnarna visat framfötterna på ett helt annat sätt än tornedalingarna. Men kvinnan jag nämnde sa mig också, att i Kiruna kände hon av Finland hela tiden.
Det är alltså inte kattskit.
Nå, det hon kände av i Kiruna var kanske inte bara Finland utan finskan. Hur det än är med det, så kan jag väl då dra den slutsatsen, att Kirunaborna är mer medvetna om Finlands svåra nittonhundratalshistoria än vad sörlänningarna är. Då får jag väl vara förlåten för att jag än en gång låter Finland genomsyra en högst egensinnig filmkrönika.
På Finlands hundraårsdag den sjätte december ifjol hade en ny – en tredje – inspelning av romanen Okänd soldat premiär på Folkets hus. Den första versionen, Edvin Laines närmast mytiska, svartvita tretimmarsdrama från 1954, står sig alltjämt – och fattas bara annat: många av de som gjorde den hade varit med i verkligheten. Men denna tredje version visade sig vara 47 minuter kortare än originalet. Ingen svensk hade varit där med saxen, utan finnarna hade själva gjort en så kallad internationell version. Tydligen ansåg de, att utlänningar inte kunde ha något intresse av finska soldaters själsliv utan bara skulle vara intresserade av pang-pang.
Det där med att göra olika versioner av en film har de lärt sig av amerikanska reklamguruer, ty i det landet har de satt i system att göra på det viset. För att tillfredsställa alla smakriktningar låter de en utvald testpublik se filmen, som filmskaparna vill göra den, och så en version mycket kortare eller med helt annat slut. Sedan får testpubliken rösta på vilken de vill ska släppas. Ofta vinner då den, där hjälten får sin kvinna och de lever lyckliga i alla sina dagar – även om de föreställer verkliga personer, som dött innan de hunnit få varandra.
Hur då Svensk filmindustri kunde ge sig till att importera denna internationella version i stället för originalet bekräftar kanske vad min sörländska väninna antytt, att Finland inte betyder något för svenskarna där nere.
Hur kan det inte göra det? frågar jag mig. Sverige och Finland var ett och samma land i dryga sex hundra år utan renodlad feodalism och bägge grundar sig därför på något slags jämlikhetsmänniskoideal, som i bägge länderna uttryckts i våra grundlagar sedan 1700-talet. Och även om det svaga Sverige 1940 inte vågade alliera sig med Finland, när det angripits av Sovjetunionen, så förklarade sig Sverige dock inte neutralt utan icke krigförande och sände både trupp, vapen och flygmaskiner (allt ställt under finsk flagg).
Rubriken på denna krönika var rubrik på en militär psykologikurs på 1980-talet, det säger en del om militärers respekt för sisuns folk. På kursen skärskådades romanfigur efter romanfigur i Väinö Linnas bok (även han hade förstås varit med i verkligheten om det han beskrev). En fantastiskt effektiv kurs i psykologi!
När nu inte Svensk filmindustri tog upp rätt version av filmen, gör filmstudion det. På fredag visas det tre timmar långa originalet i en extraserie om finsk historia hundra år efter självständigheten. (Men Svensk filmindustri verkar ändå ha fattat vilket misstag de begått, för nu kör de den långa versionen landet över; filmstudion fick emellertid inte sin kopia förrän nu och har inte kunnat visa den tidigare.)
Finsk nittonhundratalshistoria är så väsenskild från svensk den bara kan vara. Där har de gamla parhästarna glidit isär. Svenskarna anses ofta väldigt naiva i sin historiesyn och verklighetsuppfattning, eftersom de levt utan krig i två hundra år. Idag ställer de sig (i alla fall unga svenskar) totalt oförstående, om man frågar dem om vi har bra beredskap inför ett eventuellt krig: – Krig? Talar du om krig med vapen och bomber och sån’t där? I Sverige? Skojar du?
Nu ges snart den gamla klassikern Om kriget kommer ut i ny upplaga till alla Sveriges hushåll. Kommer folk då att förbanna Postnord som delar ut skriften, trots att det står Reklam – nej tack på brevlådan?
I höstas visade SVT den förnämliga teveserien Vår tid är nu om fattiga och rika i ett Sverige efter det andra världskriget, och uppföljare är på gång (för en gångs skull högst berättigat, då det handlar om en kronologisk utvecklingshistoria). Den som sett den serien kan nog föreställa sig, vad Kjell Westö behandlade, när han 2006 skrev Där vi en gång gått. Fattiga och rika i Helsingfors i början av Finlands svåra nittonhundratal och rikemansdottern som, liksom i »Vår tid är nu«, blir kär i arbetaren och får problem med familjen. Stockholm eller Helsingfors – det går ju inte an: arbetaren förför henne bara för att komma åt pengarna hon sitter på, det förstår man ju. Och så har han ju inga fina manér.
För den boken fick Westö Finlandiapriset (som han resultatlöst nominerats till flera gånger tidigare), och 2011 filmades den. Eftersom Helsingfors var en svenskspråkig stad, som först några årtionden före landets självständighet fick finskspråkig majoritet, är det inte konstigt att boken är skriven på svenska och figurerna i denna finländska film talar svenska.
I flickans svenska överklassmiljö växte också Jörn Donner upp, en riktig rabulist (ett kul ord för en som domderar och står i, gärna med opassande språk i miljöer man inte beter sig så i). I en svenskspråkig släkt full av språkvetare som studerade finskugriska språk och såg släktskapen mellan finska och samiska, hade Jörns fader en aktivistisk ådra inom självständighetsrörelsen efter den ryska revolutionen.
Finland förklarade sig ju självständigt efter oktoberrevolutionen men fick självt en kortvarig revolution mellan fattiga och rika på halsen 1918 med efterföljande inbördeskrig. När arbetarnas röda garden krossats, var Jörns far i sitt rätta element. Enligt Jörns möjligen hopdiktade historik fick fadern ett militärt uppdrag i samband med att en gräns mot Sovjetryssland skulle upprättas, där alla fritt vandrat fram och tillbaka över en bro i hundra år. Han fattar där tycke för en kvinna, som visar sig vara ett rött stycke, alltså en av de röda som han helst vill se arkebuserad eller i alla fall inspärrad.
Kjell Westö skrev alltså om kärlek mellan överklassflickan och arbetarpojken i ett ryskt Finland, som genom revolution en bit därifrån blev självständigt men fick egen revolution och inbördeskrig, och Jörn Donner skrev om något som uppstår mellan arbetarklassflickan och överklassmilitären, han med makt över flickan och med hämndbegär mot den revolterande arbetarklassen. Av Donners berättelse blev filmen Gränsen 1918, gjord 2007. Dessa två filmer visas på torsdag den 26 april efter varandra på Folkets hus med början halv sju. De inleder en kortserie om Finlands 100 år. Som dagen efter, på fredag, avslutas med nämnda, oklippta »Okänd soldat«, som utspelar sig under Finlands andra krig på 1940-talet: det så kallade fortsättningskriget, då Finland olyckligt nog slöt upp vid Hitlers sida i anfallet på Sovjetunionen. Att Finland ville ta tillbaka det som Sovjet hade tagit ifrån Finland i vinterkriget 1940 kan man förstå. Men tyvärr blev de styrande giriga och tog mer än så…
Antagligen blir publikens medelålder hög i denna trefilmsserie. Det är olyckligt. Svensk ungdom skulle behöva stifta bekantskap med sina nära bröders våldsamma nittonhundratalshistoria för att få perspektiv på broschyren som snart dimper ned i brevlådan.
En idé i idet av Björn Forseth