SKÖNHETEN OCH ODJUREN
Sand-lådornas krig
En kvinna ringde in till Ring P1 och sa, att hon var så trött på dessa makthavare som bråkar på sandlådenivå. Kan någon tänka sig vilka hon syftade på?
För att börja bakifrån: De flesta av dagens biobesökare tänker antagligen »Walt Disney« när de hör uttrycket »Skönheten och odjuret«. Det finns en tendens att tro, att allt kommer från Amerikat: boktryckarkonsten, Harmageddon, filmen och jag vet inte vad. Men äppelpaj är väl uramerikanskt? – Fast apel växte väl inte i indianernas land innan européerna kom dit och spottade ut kärnor efter sjöresan?
Den sköna och odjuret hette en fransk konstsaga (La Belle et la Bête) av Gabrielle-Suzanne de Villeneuve 1740, bearbetad efter en folksaga och ytterligare bearbetad 1757 av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont. Bägge författarna var kvinnor, och det är den senares version som legat till grund för de flesta tolkningar på filmens område. Och de är många. Jag hittar den äldsta från 1899, en fransk kortfilm. Stum förstås. Sedan kommer 23 filmatiseringar till, kort- såväl som långfilmer, stum- och ljudfilmer, tecknade och inte. En del gjorda för TV. Ända fram till 2017.
Den franska titeln från boken står sig i alla filmer av franskt ursprung, men USA gör tidigt sina versioner med titeln Beauty and the beast, ja de gör många fler än fransmännen. Men det är ändå Frankrikes Jean Cocteau och René Clément, som 1946 gör den långfilm, som sedan står som förebild för alla efterkommande. Alltjämt med samma franska titel men på svenska Flickan och odjuret.
Fast den vanliga svenska titeln och sedermera uttrycket kommer att bli Skönheten och odjuret, och eftersom det är ett uttryck så betyder det något som kan tillämpas på andra situationer än på vacker ungmö på slott med vanställd greve, varpå kärlek uppstår, övervinner allt och det fula blir skönt i den förälskades ögon.
Vad sägs om att tillämpa det på Theresa May och Vladimir Putin? Inte det? – Putin är ju giftmördare, det odjuret kan inte få något förklarande sken. Så säger nog de flesta i vår kulturkrets väster om Oder. Men öster därom kan de väl se May som odjuret, för vem är väl de att utgå ifrån, att skönheten alltid är kvinnan?
Kvinnan som ringde och sa, att de beter sig som ungar i en sandlåda, menade fler än dessa två. Den hysteriska enhetlighet som EU-ledarna, våra egna ministrar inberäknade, visat innan polisutredningen om giftgasangreppet gjorts färdig, uppvisar alla tecken på sandlådekrig. Tyvärr är det tungt beväpnade parter som kastar grus i ögonen på varandra, så någon ännu mer överilad handling kan faktiskt utlösa skottlossning.
Allra närmast ny skottlossning är i skrivande stund den andra sandlådans krig, där »vår« sida lika oreserverat tar för givet, att den påstådda gastacken i Douma i Syrien nyligen var regeringens verk (de säger aldrig så, förstås, alla regeringar de ogillar kallar de »regimer«, så att vi medborgare ska vänja oss vid tanken på att de ändå är mindervärdiga, ifall de våra skulle börja bomba dem). Massmedia berättar allt de kommer över, men huvudfåran av massmedier är den enda fåra som merparten av folket tar del av, och där säger man att Ryssland gör en kovändning, när de »går med på« att organisationen mot kemvapen gör en utredning. Som om de aldrig föreslagit en utredning. Den ena gruskastaren vill ha en utredning där inte ryssar får delta, den andra vill också ha en utredning men utan sådan begränsning.
Och utreda bör man väl? Den i Sveriges Radio intervjuade svenske medlemmen i tidigare internationella utredningar av detta slag sa ju, att det inte räckte med de videor som massmedierna spred (men inte själva hade filmat), eftersom det fanns många frågetecken i dem – som att det var idel barn och kvinnor som tuggade fradga. Han undrade varför inte männen också var drabbade. Men sådana undringar kunde vi tittare, som håller oss till SVT och TV4, knappast få, eftersom dessa mer seriösa medieföretag avstod från att visa de gräsligaste bilderna.
Vem är i fallet Syrien skönheten och vem odjuret? Där är det i alla fall ännu större risk för direkt sammanstötning mellan sandlåda A och sandlåda B. Skulle högerns Theresa May upprepa socialdemokraten Tony Blairs ödesdigra underkastelse under USA och vara med att starta ett robotanfall på syriska militära anläggningar med ryska baser i skottlinjen (de hyr faktiskt baser där sedan gammalt medan amerikanerna inte har frågat om lov att vara där, fast de som syrierna och ryssarna bekämpar IS), ja, då är det fara å färde. Skulle rysk militär personal dödas, kan man räkna med att Ryssland slår tillbaka mot den amerikanska flotta, som avfyrat de fatala robotarna. Det blir de tvungna till för att vara trovärdiga.
Vem ska man hålla på då? Den ena är väl otäckare än den andra, och börjar de skjuta på varandra på riktigt, kommer de att bekräfta alla sina skräckvarningar, som vi överösts med nu i flera år (jag menar här att befolkningarna i bägge lägren överösts med likartade varningar). Då blir det plötsligt fullt möjligt att USA med hänvisningar till värdlandsavtalet begär att få gruppera på Gotland och Ryssland gör detsamma på Åland eller Bornholm (Åland är internationellt avmilitariserat och Bornholmsavtalet har jag inte undersökt; Sovjet befriade ju ön under andra världskriget, så där kan finnas någon passus att hänvisa till).
Vi har ju också en sandlåda på närmare håll. Är Sara Danius skönheten och Horace Engdahl odjuret i den trätan? (En annan inringare i P1 kallade honom Horace Englund och slog på så vis två akademiledamöter i en smäll.)
Innan vi ser hur det går i dessa dramer, kan vi bevittna ett på film. Ännu en tolkning av skönheten och odjuret, den första på arabiska. Filmstudion visar på torsdag den 19 april ännu en arabisk-svensk produktion (i färskt minne finns ju Fares Fares svarta kriminaldrama The Nile Hilton incident från förra året). Från samma år är den tunisisk-fransk-svensk-norsk-libanesisk-qatarisk-schweiziska Skönheten och odjuren, som i original heter som de brukar. Det tycks bara vara den svenska titeln som talar om flera odjur.
För det kan det ju vara, och det är det: En 21-årig studentska går med väninnan på disko och går fram på kvällen en stund ut på promenad med en manlig skönhet. Och blir våldtagen. Av honom? – Nej, mer säger jag inte, för det som sker är inte vad åskådaren väntar sig. Här sitter man på nålar ända till slutet i en historia, som hände i verkligheten i Tunisien för några år sedan och berättades även i svensk press. Det kommer ingen här ihåg, så vem är jag att förstöra en spännande film genom att glappa?
En idé i idet av Björn Forseth