THE HANDMAID’S TALE
Ett atwoodskt mardrömsscenario
Våldtäkt på slavinnor i ett framtida USA? – Lite bakgrund till teveserien The handmaid’s tale skriven för NSDs kultursida. De tackade nej till den, så nu presenteras den här.
På kort tid har två av NSDs skribenter skrivit om en teveserie, som gjort starkt – för att inte säga chockartat – intryck på dem; först Moa Höjer i en krönika den 6 maj och sedan Linnéa Svedenmark i en ledare den 22 maj. Man kan inte annat än att själv ta intryck av deras beskrivna upplevelser. Personligen ledde det till att jag gick till SVT play och började se serien från början.
Ty jag hade aldrig tänkt se den, A handmaid’s tale. – Ännu en historia i stil med Herrskap och tjänstefolk, hade jag tänkt. Men det tog alltså Höjer och Svedenmark ur mig. Serien handlar i stället om ett USA som tagits över av den kristna högern, som trampar på konstitutionen och i stället styr ungefär så som Saudiarabien styrs. Men inte med Koranen som ledstjärna utan Bibeln, och då särskilt Gamla testamentet, där följande citat ur Första Moseboks kapitel 30 är helt centralt (här i 1917 års översättning):
Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon sin syster och sade till Jakob: ”Skaffa mig barn, eljest dör jag.” Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: ”Håller du då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.” Hon sade: ”Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne, för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också jag får avkomma.”
I dagens översättning är Bilha inte tjänarinna utan slavflicka, vilket passar bra in på A handmaid’s tale, där statsmakten löser problemet med sjunkande nativitet genom att (som man kunde vänta) ge kvinnorna skulden: de förslavar bevisat fertila kvinnor och tränar dem till föderskor åt välbärgade barnlösa familjer. Det antyds i serien, att männens dåliga spermier nog spelar större roll, och min första reaktion på det blev, att seriens litterära upphovsman kanske fått idén från det faktum, att spermiekvaliteten i västvärlden sjunkit dramatiskt det senaste århundradet.
Men upphovsmannen är kanadensiskan Margaret Atwood, som skrev boken A handmaid’s tale redan 1985, vilken året efter kom ut i Sverige som Tjänarinnans berättelse, och dåförtiden kände vetenskapen ännu inte till spermiekvalitetens fallande tendens.
Eftersom jag inte kände till Atwoods bok, kunde jag också ha trott, att teveserien inspirerats av de stämningar valet av Donald Trump rört upp. (En enda bok av henne hade jag läst, Den blinde mördaren, för vilken hon välförtjänt fått Bookerpriset.) Kanske borde jag skämmas för att jag inte läst mer av Margaret Atwood, för hon är synnerligen produktiv.
Tjänarinnans berättelse om förslavat och framtvingat barnafödande påminner något om Tredje rikets arieproduktion, varför just den västtyske regissören Volker Schlöndorff kanske fann boken högaktuell att filma. Schlöndorff är inte vem som helst, även han är produktiv som en Atwood och hade då bland annat Katarina Blums förlorade heder och Blecktrumman på sin meritlista (den härom året visade Mannen som räddade Paris är för övrigt också hans).
A handmaid’s tale kom 1990 upp på biograferna som Mardrömmen. Huvudpersonen Offred (gestaltad av Natasha Richardson) är en yrkeskvinna som mitt i karriären tagits till slavinna med uppgift att befruktas av en rik och barnlös man. I boken nämns inte det namn hon bar innan hon fick slavnamnet Offred, men Schlöndorff bestämde, att hon heter Kate. Hennes matmor Serena Joy (för vilkens skull Offred är tänkt att betäckas av Serenas man) spelades av Faye Dunaway.
Atwoods bok fanns vid tiden för filmens premiär kvar i boklådorna, men filmen glömdes så småningom bort och gavs inte ut i modernare medier. Efterfrågan på den bortglömda och svåråtkomliga filmen växte dock och blev med tiden så stor, att man på Amazon erbjöd upp till hundra dollar för en kopia.
Så det blev en teveserie 2017. I den spelas Offred av Elisabeth Moss och kallas tiden före slaveriet June, för att många av bokens läsare lär »ha fått för sig det«. Serena Joy heter fortfarande 2017 Serena Joy (nu spelad av Yvonne Strahovski), och också Offreds/Junes väninna Moira har samma namn i bägge filmversionerna. Emellertid är hon i 1990 års film vit (Elizabeth McGovern), i 2017 års svart (Samira Wiley).
Svarta människor är i boken fördrivna på grund av rådande bibeltolkning i fanatikernas land, och 1990 tänkte väl ingen på det. Men den värld vi ser i vår vardag runt oss 2017 är förebild för teveseriens värld; tekniken är vår tids och gatubilden borde vara vår tids. Därför gick seriens skapare in för att övertyga Atwood om att låta svarta människor synas – och därmed svarta skådespelare användas. Sålunda kom det sig, att teveseriens Moira blev svart.
Var det månne efter striderna om manuskriptet som Margaret Atwood ställde upp själv som elak hagga i en av scenerna?
Som i klassiska berättelser om herrskap och tjänstefolk kan till synes varma känslor stundom uppstå mellan tjänarinna och matmor (som mellan så kallad husneger och husbonn’ i Onkel Toms stuga, som i vår historia mellan Offred och Serena Joy), men så snart tjänarinnan eller slavinnan »sticker upp«, visar det sig vem som bestämmer och tillåts använda även våld för att kuva tjänstehjonet. Så ock i denna historia. I sådan miljö får de underlydande förstås inte ha mobiler, och det anses heller inte lämpligt, att de är läskunniga. Därför har en viss fras i berättelsen sprängkraft:
Nolite te bastardes carborundorum.
Den ska uttydas ungefär som Låt inte de djävlarna krossa dig och verkar vara på latin (men är inte riktigt det). Margaret Atwood hörde frasen som skämt på sin ungdoms lektioner i latin. Efter att boken publicerats kom uttrycket att få eget liv. »Konstigt att se det där från min barndom tatuerat på folks kroppar«, sa hon senare i en intervju för Time Magazine.
Höjer och Svedenmark har alltså gjort en välgärning med att rekommendera denna teveserie. Serien har också inspirerat Norstedts att ge ut boken på nytt. Naturligtvis har de inte döpt om den, men den nya upplagan av Tjänarinnans berättelse har ett foto av Elisabeth Moss på omslaget.
Då inställer sig frågan, varför Sveriges Television lanserar serien under namnet A handmaid’s tale. Traskar de patrull med filmimportörerna, som nuförtiden kallar en dansk film som En kongelig affære för A royal affair, som låter bli att översätta titeln Schindler’s list till Schindlers ark efter den redan utgivna australiska boken (som faktiskt också på engelska hette Schindlers ark) och i sommar lanserar en ny isländsk film som Under the tree (för originalets Undir trénu skulle väl ingen svensk förstå)?
Då nu Margaret Atwood hör till de författare, som det ryktas om befinner sig i väntrummet till Nobelpriset, skulle det väl vara bra snopet för SVTs filminköpare, om hon om ett par år skulle få detta pris och boken skulle bli storsäljare under namnet Tjänarinnans berättelse!
En idé i idet av Björn Forseth