LIVET EFTER DIG
Krympling – handikapp 6?
Som liten trodde jag att golfspelare skulle vara handikappade. Och det var långt innan Paralympics. Men får verkligen hårdrockare kalla sig »Krymplings«?
Självkörande bilar måste så klart förr eller senare bli mördande bilar, tänkte vi tvivlare, när de började komma. Och så skedde det 2018! Men det var förstås en utländsk självkörare… Men vad vet man? – den 29 mars i år fanns en notis i NSD:
Två personer skadades allvarligt när bilen de färdades i körde rakt in i ett hus. Bilen åkte av vägen sedan den kört om en annan bil på länsväg 924 i Hagfors kommun.
Hemska saker, dessa bilar som självmant kör om andra bilar och in i andras hus! De olycksaliga passagerarna eller lika olycksaliga husägarna kunde ha dött och blev kanske halta och lytta för livet.
Förr sa man vanför eller krympling, sedan sa man handikappad och nu säger man – ja… Vilket är det för dagen rätta ordet? – rörelsehindrad? Eller rörelsehämmad? Ärligt talat hänger jag inte med, antagligen för att det känns som trender och mode inom tycka synd om-domänen. För att lära mig lite mer googlade jag (fast inte på Google, det är det ingen lag på att man ska) ordkombinationen kärlek+krympling och fann då en rockgrupp med namnet Grymlings och en annan med namnet Krymplings. På ordet kärlek+handikappad blev resultatet många träffar på dejting för handikappade/funktionshindrade (se där ännu ett ord). Jag hade faktiskt väntat mig en del golfregler där, men de uteblev. kärlek+rörelsehämmad däremot gav ett splittrat resultat.
Det som tycktes stämma bäst med sökfrågan var väl det där med kärleksträffar för handikappade. Med snabbsökningens brister i bakhuvudet verkar ändå ordet handikappad stå sig bra.
De som har sådana här nedsättningar i kroppens funktioner brukar inte vilja bli tyckta synd om (eftersom det lätt verkar falskt), och de brukar inte heller hänga upp sig så mycket på vilket ord som används. Det gör inte jag heller, men en del av de som såg mina krönikor i Annonsbladet högg direkt på politiskt inkorrekta ord i rubrik eller ingress och kastade sig på telefonen utan att först läsa själva krönikan och ringde ner den stackars personalen på Annonsbladet. Det kan de ju försöka göra när krönikorna publiceras här i Idet…
Som ni förstår imponerar de moderna sumprunkarna inte på mig (håll tillbaka upprördheten och slå först upp det ordet).
Nu till den andra delen av ordkombinationen: kärlek. På torsdag börjar filmstudion sin aprilserie med en romantisk historia med anknytning till kärlek mellan handikappad och icke-handikappad. För den som aldrig stöter på vanföra personer i sin vardag kan kärlek given av en fullt frisk till en som inte är det låta som tillgjord tycka synd om-mentalitet. Man har väl hört talas om sol- och vårare.
Riddar Blåskägg i Gåsmors sagor brukar räknas som värsta sortens sol-och-vårare, men jag skulle vilja utnämna Henri Landru till det (han försörjde ju sin familj genom att förföra 283 kvinnor och elda upp tio av dem i en ugn därhemma, sedan de skrivit över sina tillgångar på honom). Fallet Landru förevigade Charles Chaplin i sin film Monsieur Verdoux 1947. Denne franske Blåskägg ska ha haft en handikappad fru. Då så?
Alltså är temat inte helt ovanligt på vita duken. Den som eventuellt läser dessa rader har säkert antingen sett eller hört talas om filmen En oväntad vänskap (2011), som trots att den inte var anglosaxisk (utan fransk) blev en oväntad publiksuccé, också i Kiruna. (Kiruna filmstudio visade den för övrigt i år på alla hjärtans dag efter önskemål från Pride Kiruna.) I denna film är det en småkriminell kille från förorten, som satt i system att söka alla jobb och genast förkasta dem eller göra sig omöjlig på dem för att ständigt få en ny chans av Försäkringskassan. Att torka en totalförlamad rikeman i röven ingår inte i hans framtidsplaner.
Men det är vad det blir. Omar Sy heter den charmerande fifflarens skådespelare och den store stjärnskådespelaren François Cluzet spelar den rullstollsbundne mannen. Naturligtvis blir de mot alla odds ett radarpar för livet (och finns i verkligheten, vilka publiken får se i stillbilder under eftertexterna).
För att ta några exempel på föregångare hade 1992 äkta paret Eric Stoltz och Helen Hunt (deras rollfigurer, alltså) svårt att bli ett radarpar i amerikanska The Waterdance: En författare totalförlamas och hustrun har svårt att leva med det, kanske för att äktenskapet som i så många stora kulturgeniers liv byggt på marktjänst från en kuvad hustru.
Men ett annat filmpar, Rachel McAdams och Channing Tatum, löser i den internationella samproduktionen Älska mig igen (2012) en liknande situation på annat sätt: Efter en bilolycka ligger makan i koma, vaknar till sist upp med svåra minnesluckor och måste uppvaktas på nytt för att återvinnas av maken.
Den sista satsen här ovan leder tanken till en roman med viss likhet med temat »återvinna make«: Mannen som föll i glömska av Mia Ajvide Lindqvist (inte av John i vars böcker allt går åt helvete på slutet, utan av hustrun som för övrigt verkar ha strukit tredjenamnet Lindqvist). Anbefalles å det bestämdaste!
Helt utan tidigare band men med begynnande känslor blir den ena parten, en späckhuggarskötare (Marion Cotillard), angripen av en av valarna med ett liv i rullstol som resultat (späckhuggarens öde lämnar jag därhän). Killen i Matthias Schoenaerts gestalt har ju inte hunnit avge några löften och kan nu lätt schappa men gör det inte i den fransk-belgiska filmen Rust and Bone (2012). Det krävs lite extra när man inte moraliskt sett måste ta hand om en handikappad, inte sant?
Sverige har inte legat lågt i den här genren. 2013 gjordes Miffo av Daniel Lind Lagerlöf med Jonas Karlsson som nybakad präst i en förort (en präst som får se sin idealism krackelera av församlingsmedlemmarnas ointresse). Ändå börjar han fatta tycke för en av dem, en sedan födelsen rullstolsbunden kedjerökerska, Livia Millhagen (rökningen torde hon dock ha inlett i något högre ålder).
Ska vi alltså se ljust på människan och tro att kärleken övervinner allt? Vi får på torsdag chans att ompröva våra fördomar i ämnet återigen, då filmstudion inleder aprilserien med Livet efter dig, som är en brittisk-amerikansk film från 2016 i regi av Thea Sharrock, 32, en kvinna som närmast är debutant i branschen. Den engelska skådisen Emilia Clarke känner yngre åskådare säkert till från teveserien om Herraväldenas kamp (eller Tronkampen), det vill säga Game of thrones. Men den lika engelske skådisen Sam Claflin är svårare att få grepp om. Vi kunde ha känt igen honom, om filmstudion i julas verkligen hade visat den aviserade filmen Their finest hour (2016) – men den försvann ju snöpligt strax före visningen.
I den här filmen bor hon i pittoresk stad på engelsk landsbygd och ströjobbar glatt för att hålla liv i sina föräldrar och sig själv. I likhet med förortsfifflaren i Paris (En oväntad vänskap) erbjuds hon att bli personlig assistent åt honom, framgångsrik ung aktiemäklare, som också i likhet med En oväntad vänskap blivit rullstolsburen genom olycka och har pengarna i behåll.
Uppstår då kärlek+handikapp? – Gå själv och se på torsdag, vetja.
En idé i idet av Björn Forseth