SNOWDEN

Tågmästaren som blev visselblåsare

På Boden C såg jag på 1970-talet en nybliven tågmästare på perrongen svara på en fråga från en orolig passagerare, just när tåget skulle till att gå. Det gick.

 

Tågmästaren i fråga skulle naturligtvis ha varit ombord på tåget, som vederbörande var tågmästare på. Passagerarens oro stillades kanske, sedan tågmästaren fått se biljetten, men den oro denna tågmästare måste ha känt, när tåget visade sig ha startat – den var nog stor.

När lokföraren strax i backspegeln såg sin tågmästare springande, vilt viftande och blåsandes i sin pipa, då bromsade han. Eller hon. Jag hade tyckt mycket synd om denna nybakade tågmästare, om SJ fått rapport om att tåget var i Älvsbyn medan dess konduktör var i Boden.

Notera, att jag inte använt ordet hän om tågmästaren. Jag ville inte avslöja den stackarens kön, ty så många tågkonduktörer har vi inte på Norrlandstågen, att de inte skulle kunna bli igenkända. Men när Svenska akademien godkänt det könsneutrala finska ordet hän med stavningen -e-, så tolkar jag det som ett demonstrativt avståndstagande från finländarna. Då vill inte jag vara med. Vederbörande är ändå redan ett urgammalt svenskt ord för samma sak.

Ett annat ord som Akademien godkänt och som gillas av undertecknad är visselblåsare. Var då den visslande tågmästaren en så kallad visselblåsare? – Nej, det visslandet lär syfta på, att när någon engelsk bobby såg ofog på gång, ringde vederbörande (he eller she) med sin visselpipa i stället för att bara ropa »Hallå där!« eller »Halt!« eller helt enkelt »Anhåller om förstärkning«.

I överförd bemärkelse blåste 1936 någon på Maria sjukhus i Stockholm i en osynlig visselpipa, när ett par patienter förgiftats i stället för läkts. Av det fick vi så småningom Lex Maria, en lag om att anställda ska anmäla, om de ser något oegentligt.

Historien har sett många sanningssägande visselblåsare, och ofta har det gått dem illa. År 1977 gick tankern Tsesis på grund utanför Trosa och läckte ut tusen kubikmeter olja. Den ryske sjökaptenen fick skulden, men på Sjöfartsverket satt en kartograf och såg, att det var fel på sjökortet. Det påtalade han för sina chefer. Men i polisutredningen fortsatte verket att hävda att sjökortet var riktigt, varför kartografen gick till massmedia med sin upptäckt. Han blåste i visslan. Det ogillade hans arbetskamrater, ett tiotal skrev på en lista mot honom, han fick inte längre arbeta i sitt yrke på Sjöfartsverket utan förflyttades till en fyrverkstad. Men brasan var tänd i massmedia, och sex år efter olyckan fick kartografen rätt i Högsta domstolen. Men en ursäkt från staten fick han inte. Hans namn var Anders Ahlmark.

Ännu värre gick det för den israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu som 1986 avslöjade att Israel hade kärnvapen där han jobbade (Israel har aldrig erkänt sig ha sådana vapen). När han var på resa i Rom kidnappades han av israeliska agenter, fördes till hemlandet och fick 18 års fängelse. Elva av dem satt han sedan i isoleringscell. När straffet var avtjänat sökte han politisk asyl i Sverige, nekades det och förbjöds lämna Israel och att tala allvar med utlänningar. Och där sitter han nu.

Det är klart att döden är ett ännu värre resultat av visselblåsande. Det drabbade Sergej Magnitskij 2007, när han som revisor avslöjade ryska statstjänstemäns brottsliga affärer i ett företag. Han häktades i över ett år och dog bara några dagar innan han skulle släppas. En stat ska hålla inte bara snälla medborgare vid liv utan även dem som blivit obekväma för staten, särskilt om de befinner sig i dess vård.

Men ibland händer det oväntade, att ett visselblåsande av minst samma magnitud som Mordechai Vaunus avslöjande av Israels atombomb slutar som rena hollywoodfilmen.

Under »det amerikanska kriget« (som vietnameserna säger) jobbade den före detta marinkårssoldaten Daniel Ellsberg en tid för UD och besökte därvid Vietnam, där han insåg att USA inte kunde vinna kriget och att alla beslutsfattare också insåg det – medan de öppet sa tvärtom. Politiskt korrekt, alltså. Ellsberg lämnade UD och jobbade sedan för ett företag, som gjorde anayser på offentliga uppdrag. Där fick han insyn i regeringshandlingar som visade, att inte ens de själva trodde på seger. Dessutom visade dessa dokument, Pentagonpapperen kallade, vilka osnygga skäl USA hade för att förhindra att Vietnam återgick till att vara ett eget land.

Detta berättade han för senatorer, eftersom en senator som visselblåsare inte kunde straffas. Men ingen senator ville blåsa, så till slut gick han själv till pressen med de 7.000 sidorna. Det ledde till åtal för stöld, stämpling mot staten och spionage, och Ellsberg såg fram emot att sitta i sinkabirum resten av sin levnad.

Emellertid hade regeringen under president Richard Nixon sökt få tyst på Ellsberg genom att sprida elaka rykten om honom, göra inbrott hos hans psykolog och till och med söka mörda honom. Detta uppdagades under rättegången, som slutade med att åtalet mot visselblåsaren lades ned.

När Jan Guillou en tid senare släpptes efter ett års fängelse för den så kallade IB-affären, fick han vid ett offentligt möte – där undertecknad satt i publiken – frågan hur det kunde komma sig, att Ellsberg friats efter ett så mycket större avslöjande som det med Pentagonpapperen, medan IB-affären i Sverige givit fängelse. Guillou svarade, att han i finkan läst lite juridik och funnit, att den anglosaxiska rätten (som USA efterlever) till skillnad från vår germanska kan låta ändamålet helga medlen. Ellsberg hade ju visat att USAs regering ljugit för sitt folk.

Idag överträffas Pentagonpapperens visselblåsares 7.000 sidor av Julian Assanges och Wikileaks 400.000 dokument om kriget i Irak. Tur att tekniken gått framåt, så att de inte behövde lämna in dem som 400.000 A4-ark på någon redaktion…

Assange är inte amerikanare och skulle nog inte behandlas med silkesvantar om han åkte dit, men innan han hamnade i den rävsaxen var han i Sverige inblandad i en föregångare till #metoo och har nu suttit många år på Ecuadors ambassad i stället för att åka till Sverige för att förhöras om otukt – med, som han tror, uppenbar risk att Sverige skulle skicka honom till USA.

Större omfång än Pentagonpapperen har också Edward Snowdens avslöjande av hur mycket Förenta staterna avlyssnar både andra länder (även sina vänners) och sina egna medborgare. Han är nog den i min lista med de värsta framtidsutsikterna, vilket han insåg och sökte asyl i Sverige. Det fick han inte, och vid en mellanlandning i Moskva drog USA in hans pass, så att han blev tvungen att stanna där.

Om denne unge mans visselblåsande har Oliver Stone gjort en spelfilm, Snowden (2016). De unga läsare, som inte känner så mycket till om Stone bör veta, att han gjort sin tid i Vietnamkriget och därefter spelat in en amerikansk variant av finska Okänd soldat, filmen Plutonen (1986) och tre år senare Född den fjärde juli om en vietnamveteran som från rullstolen vänder sig emot regeringens krig. Just idag känner vi Oliver Stone genom hans tio timmar långa dokumentärserie om USAs efterkrigshistoria och intervjuserien om Vladimir Putin.

»Snowden« visar filmstudion på Folkets hus nu på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Händelser samma dag som Snowden visas – fast hundra år tidigare, revolutionsåret 1917

Militären i Finland fordrar vapenstillestånd

___________

Ett maximiprogram för en snabb lösning av Rysslands inre problem.

___________

HAPARANDA, torsdag.

(H. K.) Ett möte av representanter för de i Finland förlagda trupperna har, enligt Russkoje Volja, antagit en resolution, vari framställas följande krav:

Vapenstillestånd på alla fronter för underhandlingar om fred utan erövringar och skadestånd på grundvalen av folkens självbestämningsrätt; all jord överlämnas omedelbart i jordkommittéernas händer och förvaltas tills konstituerande församlingen sammanträder; kontroll från arbetarnas sida över förbrukning och fördelning; arméen demokratiseras; dödsstraffet avskaffas omedelbart; principen om nationernas i Ryssland självbestämningsrätt bör faktiskt följas; valen till nationalförsamlingen böra ske på den utsatta tiden, den 25 november.

Dagens Nyheter 1917-10-26

Kära läsare 2017: notera kraven i några få ord: FRED och JORD kommer först, Demokratisering och Bort med dödsstraffet därnäst. Sedan kommer Nationernas självbestämmanderätt. Det första kravet, det på fred, kommer nästa månad att genomdrivas med mycket ödesmättade följdverkningar. Det sista kravet kommer om två månader att få en hundraårig verkan för furstendömet Finland.

DS