LIVBÅT
I en eka på oceanen
På Kiruna bokhandel låg en bok, som hette »Livbåten«. Väl medveten om, att filmstudion i höst skulle visa en film med samma namn – om än i obestämd form, »Livbåt« – lockades jag att köpa boken.
Det var en spännande historia i deckarstil. Boken var kanske förlaga till filmen? Nå, nu visade sig författaren vara en högst levande dam, Charlotte Rogan, som vid en hastig blick påminner om Åsa Larsson till utseendet, och henne ska jag ju lyssna till i kväll vid Bokfestivalens öppnande. Filmen däremot spelades in i slutet av andra världskriget, 1944, av Alfred Hitchcock, som inte alls lever idag. Således drar jag slutsatsen, att de två inte har något annat än idén gemensamt.
Rogans livbåt guppar runt på oceanen 1914, två år efter Titanics undergång, så man förstår uppslaget. Hitchcocks guppar i realtid, kan man säga, eftersom mängder av livbåtar måste sjösättas hela tiden där ute, där striderna pågick medan filmningen skedde. Hitchcock gav John Steinbeck i uppdrag att skriva manus om följderna av att ett passagerarfartyg torpederats av en tysk ubåt.
Jämför med vårens film i filmstudion, Sänkningen av Laconia. I den filmen hjälper ubåtens besättning de skeppsbrutna i livbåtarna, sedan ubåtschefen upptäckt misstaget med passagerarfartyget (en sann historia).
I Hitchcocks/Steinbecks historia följer man som i Rogans bok de skeppsbrutna ute på villande hav i liten båt men med kriget inte bara runtomkring sig utan så att säga ombord. Ty i filmens livbåt ryms en aristokrat, en journalist, en maskinist med kommunistiska åsikter, en mor med sitt livlösa barn och några till, sammanlagt åtta personer. Som lite senare blir nio när ytterligare en nödställd räddas ombord: en tysk ubåtskapten…
Den som vill testa, om en viss kvinna respektive viss man skulle duga som livskamrat, kan ta med vederbörande på någon veckas öde fjälltur med övernattning i tält. Går inte det, kan man vistas tillsammans någon månad på Atlanten i en eka. I bägge fallen kommer man snart att få veta, vad den andre/a (och man själv!) går för.
Detta anspelar författaren Rogman på i Livbåten och regissören Hitchcock på i filmen Livbåt.
Hitchcock spelade inte in sin film i sitt hemland England, som ju bombades dagligen, utan i lugn och ro i Förenta staterna. Ändå blev det dramatiska inspelningsdagar, då besättningen (rollbesättningen som spelade livbåtens besättning) drabbades av att indränkas i olja och vatten, bli sjösjuka, få lunginflammation och knäckta revben samt angripas mentalt, som då den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Tallulah Bankhead vid nyheten om att det verkliga Italien kapitulerat i det verkliga kriget, som ännu pågick, skrek till den österrikiskfödde men antinazistiske medspelaren Walter Slezak att »hoppas de utgjuter allt tyskt blod«, att hon hatade alla tyskar och hatade honom.
»Beklagar«, sa Slezak.
Hitchcock ville inte ha filmmusik, för då skulle publiken undra var farao den kom ifrån mitt ute på Atlanten. Kompositören David Raskin kommenterade det med, att det skulle han gärna förklara för herr Hitchcock, om denne förklarade var kameran kom från.
En person ombord kallas George fast han heter Joe, vilket tydligen dåförtiden var vanligt att kalla svarta personer i Amerikat, sedan man vant sig vid att svarta tågvärdar kallades så efter tågkompaniet Pullmans ägare George Pullman. Manusförfattaren blev rasande på regissörens nedlåtande attityd gentemot skådespelaren Canada Lee, som spelar Joe. Steinbeck kallade Hitchcock »rasistisk«.
Charlotte Rogan har förresten den svenska upplagan av »Livbåten« avbildad på sin hemsida. Läs den boken. Filmen visas nu på torsdag på folkhögskolan.
Men nu är det dags att gå och höra Åsa och andra intressanta författare på Bokfestivalen, ett evenemang väl i klass med filmfestivalen men utan känsla för andra kulturyttringar. De förlägger ju varje år Bokfestivalen tisdag till torsdag, trots att filmstudion visar film varje torsdag, en kulturförening som verkat betydligt längre än Bokfestivalen – sedan 1954.
En idé i idet av Björn Forseth
PS
Händelser samma dag som Livbåt visas – fast hundra år tidigare
Vi har sett städer byta namn efter »murens fall« (som Karl Marx-Stadt som blev Chemnitz) eller efter »Sovjetunionens sammanbrott« (som Sverdlovsk som blev Jekaterinburg) och så vidare. Men som resultat av den ryska revolutionen 1917 har det också ägt rum i vår omedelbara närhet:
Vasa, icke Nikolaistad.
Interimsregeringen har vid föredragning den 13 dennes bifallit senatens framställning om, att staden Nikolaistad finge återtaga sitt ursprungliga namn Vasa.
Hufvudstadsbladet 1917-10-19
Nikolaistad hette Vasa alltså mellan 1855 och 1917 efter ett kejserligt dekret, så kallad efter tsar Nikolaj I.
Krigshändelserna behandlas nästan så alldagligt som en evenemangskalender i Kiruna Annonsblad. En rubrik i Hufvudstadsbladet samma dag lyder:
Tyskarna äro herrar öfver Ösel och Riga-viken.
Ösel är en estländsk ö med svensktalande befolkning och Rigaviken är en strategisk plats för örlogsflottan. I och med att Ösel är tagen hotas hela Estland, och därför:
Ett sent i natt ingånget telegram förmäler att i följd af det hotande läget en planmässig evakuering af staden Reval vidtagit. Skolornas verksamhet har afbrutits. En stor del af invånarna afreser från staden.
Hufvudstadsbladet 1917-10-19
Den stad vi idag kallar Tallinn kallades i svensk historia Reval, och så sent som under sovjettiden stod det i Hufvudstadsbladets TV-tablåer vid sidan av Yle och SVT »Reval kanal 1«…
Men åter till första världskriget. Det är fortfarande en vattendelare i rysk politik. Kerenskijs revolutionära regering vill fortsätta det, medan bolsjevikerna och arbetar- och soldatråden vill avsluta det. Författaren Maksim Gorkij är aktiv för den senare hållningen:
Gorkijs tidning Nov. Schisnj angriper skarpt
Ryska regeringens hållning i fredsfrågan.
Hufvudstadsbladet 1917-10-19
Om någon undrar över det svenska språket i de finländska tidningarna, så är det detsamma som i de rikssvenska Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Nämligen skrivna med en äldre grammatik, som Svenska Akademien övergett 1906. Den gamla stilen lever ännu kvar, dock icke i Åbo Underrättelser. Den tidningen skrifver inte bref och själfständighet utan skriver i enlighet med reformen brev och självständighet. Så gör också Österbottningen men använder i gengäld typsnitt som var vanliga på 1800-talet. Läs själv om krigshändelserna på Ösel och ubåtsangrepp:
För att avslutningsvis upprätthålla skenet av filmkrönika kan vi ögna igenom filmtitlarna på de stockholmska biograferna denna dag och finner då bland andra dessa:
Desertören
Flickan från Magasin du Nord
En hustru i en hast
No:4 Atta Boy
Jungfrun av Orléans
Carmen
Flickan som bedårade alla
Fjällgodsets hemlighet
Apans hand
Tösen från Stormyrtorpet
Katarina Karaschkin
Kvinnliga huvudroller var det i alla fall gott om på den tiden.
DS