Jungfrubröst kallas en sorts geléhallon. En Narviksflicka kom till Kiruna på sin möhippa och utmanade: »Smak mine deilige jomfrubryst!«

Hade undertecknads krönikor fortfarande publicerats i Kiruna Annonsblad, skulle väl före publiceringen ett e-brev ha kommit som ett brev på posten: »Var god ändra den här krönikans rubrik och ingress«. En tidningsredaktion vill ju inte bli nedringd av upprörda läsare.

Ty så vist är det ordnat i vår pressvärld, att man räknar med att läsarna tar en överblick på en sida, ögnar sedan igenom rubrikerna och i tredje hand läser ingressen till artiklarna. Att de skulle läsa hela artiklar kommer kanske i femte eller sjätte hand.

Mina ärade läsare har nu kommit så här långt och får då förklaringen till intresset för jungfrubröst: det är jungfrun som intresserar. Ordet jungfru.

Robin Hoods käresta kallades jungfru Marion i böckerna jag läste som barn, men idag kallar vi sällan unga kvinnor jungfrur, hur mycket de än hållit på sig. Förr i tiden hade också adliga och förnämt rika familjer självklart så kallade kammarjungfrur i sina hushåll.

År 1985 skrev den kanadensiska författarinnan Margaret Atwood en roman, som på engelska hette The handmaid’s tale och på svenska Tjänarinnans berättelse. Handmaid betyder tjänarinna eller kammarjungfru. Historien handlar om en kvinna som i ett framtida fundamentalistiskt samhälle blivit så gott som fjättrad vid spis och barn. Som i det föraktfulla – alternativt satiriska – talesättet »Är hon mer än 10 meter från spisen har hon rymt!«, vilket händelsevis är namnet på en Facebookgrupp. Därmed står det väl klart, att det talibanska föraktet för kvinnor varken är historia eller afghanskt.

Ty nej – vi vet ju hur ofta kvinnor slagits ihjäl av svenska män, som inte tålt att se sina kvinnor som fria människor. Den sortens män har tolkat uttrycket »min kvinna« som »min slavinna«. Det var inte utan orsak Stieg Larsson kallade sin första bok om Lisbeth Salander Män som hatar kvinnor.

Ordet kammarjungfru är trots allt historia (utom i kungahuset). Idag ser vi kvinnor i det yrket i engelska tv-serier mest. Och på bio. Margaret Atwoods bok blev film 1990 med den svenska titeln Mardrömmen och som tv-serie i år (dock inte i Sverige). Drama, romantik, science fiction klassificerar databasen »Mardrömmen« som. Atwood själv föredrar att kalla den »spekulativ fiktion« i stället för sf. I alla fall motiveras väl mardrömmen av att kristna fundamentalister tagit makten i ett framtida USA, som man inte får lämna, för då straffas man. Till exempel genom att bli någon hög fundamentalists kammarjungfru och fru för att bära hans barn. Liknar lite Isis-stuk, inte sant?

Spekulativ fiktion, jaha. Det där kommer ju aldrig att hända i verkligheten…

Men filmen kanske skulle vara något för filmstudion? Filmen går inte att få tag på just nu, så tills vidare får vi på torsdag hålla till godo med en ny sydkoreansk film om en kammarjungfru som slutar vara jungfru, The handmaiden (2016), som inte är gjord efter Atwoods bok utan utspelar sig i Korea, medan det var koloniserat av Japan (något som förklarar koreaners – både i nord och i syd – rädsla för Japan, men det är en annan historia). Där behöver herrefolket kammarjungfrur.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad händer samma dag som filmstudion visar sin film – fast 100 år tidigare – i revolutionens Ryssland och Finland?

I skrivande stund 2017 kanske den katalanska delregeringen utropar ett självständigt Katalonien. Hela 38 procent av valmanskåren var ju för det i folkomröstningen. De hade kanske önskat sig 95-procentigt stöd som i folkomröstningen på Krim, då folket valde att tillhöra Ryssland. Ty vad Kataloniens återstående 62 procent önskade framgick inte, men nu har ju stora demonstrationer mot en delning av Spanien förekommit.

Den krimska omröstningen 2014 skrattade omvärlden åt, men vad vet jag? – De hade redan 1991 med 93 procent röstat för att stå utanför Ukraina. Men jag kan inte ta en folkomröstning med en veckas varsel som den 2014 på allvar. Den katalanska kunde inte heller tas helt på allvar på grund av åtskilliga formella fel. Och för att den var olaglig. Det hade den korkade spanska statsledningen kunnat nöja sig med, då hade den vunnit anseende. I stället lät den polisen ställa till våldsamheter och blåste därmed under den separatistiska brasan.

Den katalanske ledaren Carles Puigdemont påminner i sin tur om sin litauiske motsvarighet Vytautas Landsbergis i slutet av sovjettiden, då denne försökte bryta ut Litauen ur Sovjet med självsvåldiga åtgärder och provokativa uttalanden i fullständig övertygelse om att Nato skulle komma honom till hjälp. Att han riskerade storkrig oroade honom inte. Ej heller verkar Puigdemont oroad över om det skulle bli krigiska följder.

Ändå: »Ingenting är värdefullare än oberoende«, vill jag minnas att Ho Chi Minh sa. Men man bör påminna sig om, att om skälet att lämna ett land är, att man är less på att bidra till fattigare delar av riket, så har det skälet mörka historiska paralleller. Så började Jugoslaviens sönderfall. Och den ärade läsaren vet nog, vad det ledde till.

Och ingenting är nytt under solen. Här en notis från orostiderna 1917, när Ryssland just proklamerat sig som republik:

Lithauen beslutar bilda ett oberoende rike.

Z ü r i c h, 9 okt. (Petr. ag.) Lithauiska byrån meddelar, att lithauiska landtdagen, som den 15 september sammanträdde i Vilna, enhälligt beslutat bilda ett oberoende lithauiskt rike. Den slutliga regeringsformen kommer att utarbetas af Lithauens konstituerande nationalförsamling, som skall sammankallas till Vilna.

Hufvudstadsbladet 1917-10-12

Vi har i tidigare krönikor sett, hur Finland och Ukraina rest liknande krav. Notisen nedan visar, att vitryska krav inte går lika långt:

Hvit-ryssarnas autonomisträfvanden.

MOSKVA, 11 okt. (Petr. ag.) Hvitryska representantmötet godkände vid afslutningssessionen en resolution, hvari framhålles, att för Hvit-Ryssland en omfattande själfstyrelse är nödvändig, att Hvit-Rysslands existens är möjlig endast inom gränserna för den ryska republiken och att icke en enda del af Hvit-Ryssland kan vid fredsslutet öfverlåtas åt Polen eller Litauen och ännu mindre åt mot Ryssland fientligt sinnade stater.

Dagens Press 1917-10-12

Samtidigt pågår ju första världskriget för fullt! Följande notis kommer att visa sig vara mycket mer avgörande för kommande händelser i höst.

Soldaterna önska endast ett: slut på kriget.

,,R e t s c h” meddelar följande tilldragelse vid Petrograds arbetare- och soldatråds senaste sammanträde:

Ett mäktigt intryck gjorde officeren Dubasovs uppträdande. Han anlände direkt från fronten och yttrade i sitt andragande bl.a.:

,,I detta nu önska soldaterna hvarken jord eller frihet. De yrka endast på ett: ett snart slut på kriget. Hvad här än må talas, så komma soldaterna ej att strida”.

Detta yttrande gjorde på mötet ett intryck som ej kan i ord beskrifvas. Midt under den tystnad som följde på Dubasovs andragande hördes en röst:

— Så hafva ej ens bolschevikerna någonsin talat!

Dubasov svarade:

— Vi veta icke, och det intresserar oss ej hvad bolschevikerna prata. Jag fullgör endast min skyldighet då jag säger eder det, som soldaterna bedt mig säga.

Björneborgs Tidning 1917-10-12

Här vore det på plats med tre ödesmättade punkter…

Men låt oss avsluta med vad de fala skandinaverna samtidigt haft för sig:

Skandinaviska resebyrån i Petrograd – en spionbyrå

PETROGRAD, torsdag. (Sv. T.) Militärmyndigheterna ha stängt Skandinaviska resebyrån, sedan det blivit bevisat att den verkat som spionbyrå. Den har arbetat i Petrograd i ett tiotal år.

Svenska Dagbladet 1917-10-12

Skriv ut