CITIZEN SCHEIN
En sensation
Så hette en för sin tid sensationell film, men man hör aldrig titeln nämnas. Varför?
Det var underbarnet Orson Welles, som 1941 tog världen med storm med denna film, och i original hette den Citizen Kane (medborgare Kane).
Regissören Welles spelar själv filmens huvudperson Kane, en streber som blir mogul inom tidningsbranschen och – som så framgångsrika män ofta blir – demon (som Welles själv sedan blev i filmbranschen).
I lilla Sverige hade vi på sjuttiotalet en egen mogul i vår filmbransch. Hans namn var Schein, Harry Schein. Han började som kemiingenjör precis som Margaret Thatcher. Och precis som hon blev han en ledare med hårda nypor (en yrkesskada, tro?). För dem av oss som levde i Scheins tid, lät han tala om sig ganska ofta. Det gör demoner. Och de har en benägenhet att göra både oväntade och osannolika saker, som ibland imponerar, ibland upprör. Demoner går inte obemärkta förbi utan lämnar avtryck i historien.
Därför finns det mycket att berätta om dem, när de avlidit. Då skrivs det böcker om dem. Eller görs filmer. Just det har nu 2017 ett gäng regissörer gjort: Kersti Grunditz Brennan, Maud Nycander och Jannike Åhlund. De har samtidigt skrivit manus och därmed haft full koll. Och därtill kunnat hitta på ett slagfärdigt namn på filmen: Citizen Schein. Titeln är nämligen dubbelt fiffig; dels leder den tankarna till Orson Welles »Citizen Kane«, dels till en annan klassisk filmfigur, vars namn låter som Harry Schein: Harry Lime.
Harry Lime var huvudpersonen i Carol Reeds film Den tredje mannen (1949), som blev extra berömd för Anton Karas musikaliska ledmotiv, som alla lär ha gått och nynnat på vid den tiden: Harry Lime’s theme. Och vem spelade väl Harry Lime i filmen? – Ni gissar rätt: Orson Welles…
Trion har gjort en dokumentärfilm. Dokumentärfilmer har på senare år gjort comeback på bioduken, dels utifrån som av amerikanske Michael Moore, dels inhemska filmer om Olof Palme och Ingrid Bergman. Och nu alltså om vår egen filmmogul in memoriam.
Till och med i Kiruna finns det människor, som kan berätta personligt om Harry Schein. I alla fall en: Magnus Leijer. En nestor inom filmklubbarnas värld, en som var med när Kiruna filmstudio bildades 1954. När nu på torsdag denna filmstudio visar den nya filmen »Citizen Schein«, kommer Leijer att inleda föreställningen med att berätta om egna erfarenheter av mogulen.
Och så en nekrolog även denna vecka, det kan inte undvikas. Ännu en storhet inom filmen har gått bort: Hans Alfredsson. I hans fall rör det sig om mycket, mycket mer än film, och jag vill bara nämna en sak han gjort för att den är väldigt nedtystad.
År 1996 kom en »memoarbok« av en Holger Axel Andersson ut, Attentatet i Pålsjö skog. I den berättar denne man om hur han som ung i början av andra världskriget tillsammans med några andra utförde ett sprängattentat mot ett tyskt tåg på väg från Helsingborgs hamn till Narvik, och om hur det attentatet ledde till att Adolf Hitlers Tyskland började ställa hårda krav på Sverige, krav som Per Albin Hanssons regering på bästa sätt försökte balansera mot neutraliteten. Det gick inte i längden, och Tyskland ockuperade därför Sverige.
Att hela det andra världskriget därmed fick ett annat förlopp än i verkligheten, det gör att man förstår, att boken är en roman och författaren någon annan än Andersson. Den verklige författaren är Hans Alfredsson.
Boken uppfattade jag som nedtystad så fort den släppts, för få verkar ha hört talas om den. Men här visar vår store komiker Hasse, att han djupt engagerade sig i världspolitiken och kunde ge oss en riktig tankeställare om en annan utgång av kriget.
Men varför tystades då boken ned? Min personliga bedömning har stått sig, ända sedan jag läste boken: författaren nämnde ännu levande dåtida svenska fascister vid namn. I samhället upphöjda personer.
En idé i idet av Björn Forseth
Nyheter från samma dag som »Citizen Schein« visas
– men hundra år tidigare: 21 september revolutionsåret 1917
Björneborgs Tidning meddelar, att furstendömet Finland fått en ny generalguvernör, N. V. Nekrasov. Samtidigt annonseras det inför lantdagsvalet. I Finland har man ju till skillnad från i övriga ryska riket allmän rösträtt.
Wiborgs Nyheter skriver om »Extsarens afresa till Sibirien«. Som bekant har alltsedan revolutionen tsarfamiljen hållits fången i sommarslottet Tsarskoje Selo, men nu
omgafs slottet med en afdelning infanteri och kavalleri, och framemot klockan tre på morgonen fördes bagaget på lastautomobiler ned till stationen. Kejsaren och kejsarinnan brydde sig ej om att gå till hvila utan vakade hela natten.
Nu är det alltså omvänt: tsaren förvisas till Sibirien, sedan hans politiska fångar återvänt därifrån. Regeringschefen Kerenskij närvarar. Artikeln slutar:
På slaget 6 satte sig tåget i rörelse. Extsaren frågade då Kerenski, som medföljde till andra stationen på vägen:
– Vågar jag hoppas att snart få återvända till mitt kära Tsarskoje Selo?
Diktatorn gaf intet svar.
Observera, att tidningen använder ordet »diktator«. Det är på den tiden inte nedsättande. Så kallades redan ministern för livsmedelsförsörjningen, sedan denne fått »utomordentliga befogenheter«. Efter general Kornilovs kuppförsök (som omtalades i förra krönikan) har regeringen Kerenskij getts sådana befogenheter, och han kallas då följdriktigt för diktator. För övrigt har man den 17 september utropat Ryssland till republik.
Annars är den finska pressen full av reportage om den våg av mord på officerare som utförts i Viborg, Hälsingfors (jo, de stavar så ibland) och även andra bestialiska överfall, ofta utförda av soldater. Författaren Maksim Gorkij (som fått sin tidning Novaja Zjizn (Det nya livet) indragen, fördömer i sin nya tidning Svobodnaja Zjizn (Det fria livet) morden:
Det finns icke ord nog att beskriva hur upprörd och förbittrad varje medveten socialist känner sig då han läser om fall som dessa. Vari bestod i själva verket de mördades skuld? […] blott däri, att de visade sig vara anständigare än de hundratal politiska överlöpare som dölja sig under den röda skyddsfärgen.
Dagens Nyheter 1917-09-21
Massakrerna äger rum även på matrosernas arbetsplatser. På örlogsfartyget Petropavlovsk har samtliga officerare begärt förflyttning av fruktan för fartygets våldsamma manskap. Hufvudstadsbladet berättar närmare om ett annat manskap:
De ryska amazonerna.
Den kvinnliga dödsbataljonen pryglar upp sin grundläggarinna.
Russk. Volja meddelar: Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.
Och Republiken Ryssland är fortfarande med i Det stora kriget (första världskriget)…
Som motvikt mot allt elände tar jag en platsannons ur Österbottningen. Allra vanligaste platsannnonserna i finsk press är efter »springflickor« och »springpojkar«, men här:
En barnkär bonne
med goda rekommendationer erhåller plats genast. Närmare med
Fru Anna Hongell,
Gamlakarleby.
