COHERENCE

 

 

 

Bowlingklot och ölutkörare

 

»Du trodde att du kommit till ett lugnt land«, sa jag. »Det finns inga lugna länder längre«, sa hon.

Ett samtal mellan undertecknad och en väninna på den för Sverige ödesdigra dagen, fredagen den 7 april 2017. Hon hade varit på jobb i Kiruna, så vi delade reslägenhet till Arlanda. Längre kom hon inte sedan.

Min väninna lärde jag känna under ett års tjänstgöring i Bosnien och Hercegovina. Hon var själv drabbad av kriget och jobbade för oss som tolk. Hennes barn fick till slut i Sverige en fredlig avslutning på sina skolgångar och trygga framtidsutsikter. Nu stod hon på Arlanda och förbannade dessa mördare som förstör för alla.

Våra tolkar var av olika nationaliteter, precis som deras land var: ett land där muslimer, katolska kristna och ortodoxa kristna var beblandade och talade samma språk, som en del skrev med latinska bokstäver och en del med kyrilliska. Det kvittade. De var sant europeiska muslimer och kristna; man kunde inte se skillnad på dem. Så såg det ut efter femtio års inre fred, innan galningarna bröt fram.

Nu förefaller massmördaren i Stockholm vara en asylsökande uzbek som tror på islam. Det sista kan man dock inte veta så noga, för precis som de i Bosnien gjorde viftar dagens massmördare med religiösa symboler även när de skiter i allt vad religion heter. Också Uzbekistan var för inte så länge sedan ett land där inte religionen fördunklade tillvaron. Den var säkert en lisa för själen, men liksom i hela Sovjetunionen hade religionsutövandet där gått samma utveckling till mötes som religionsutövandet hos oss. Men efter sjuttio år vädrade galningarna morgonluft. Och en av dem som fötts i den morgonluften snor sedan en lastbil och kör med flit ihjäl människor på Stockholms gator, sedan han fått avslag på sin asylansökan.

Terrordåd måste bevisas, men massmord var det otvivelaktigt. Sådant är entydigt förbjudet i alla de stora religionerna, enkla mord också. Ordet »terror« däremot är mer modebetonat. Den tyska ockupationsmakten under andra världskriget kallade motståndsrörelserna för terrorister, och i en amerikansk film 1943 av den franske från tyskarna flyktade regissören Jean Renoir, De stulo mitt land, får den timide och för attentat helt oskyldige huvudpersonen i Charles Laughtons gestalt uttala, att »vi måste ta till terror mot tyskarna«.

Kring sekelskiftet 1900 drog en »farsot« över Europa, en som liknade den i våra dagar med lastbilsmördare och självmordsbombare. Mord och attentat utfördes av så kallade »anarkister« (idag skulle de alltså ha kallats terrorister). – Nu finns det en ideologi, som heter anarkism, men benämningen fästes på alla som kastade den sorts bomb, som vi alla sett i skämtteckningar: en som liknar ett bowlingklot från vilket det sticker ut en tänd stubintråd.

Och i riktade politiska attentat hänfördes också mördarna till anarkisternas led. Som till exempel den finske patrioten Eugen Schauman, som 1904 sköt ihjäl Rysslands generalguvernör i Finland, Nikolaj Bobrikov, eller den koreanske diton An Jeung-geun, som 1909 sköt ihjäl Japans generalguvernör i Korea, Itō Hirobumi. Terrorister i maktens ögon, frihetshjältar i folkets. Däremot är massmördare alltid massmördare i folkets ögon.

Veckans torsdag är skärtorsdagen. Då tar filmstudion ledigt. Men dagen innan är det den 12 april, den mänskliga rymdfartens dag. Då visas alltid en rymdfilm på Folkets hus.

Vad skrev då pressen 1917-04-12, för hundra år sedan och nära femtio före Gagarins rymdfärd? Svenska Dagbladet berättar om hur »arbetar- och soldatrådet« i Petersburg bekymrar sig för

de påtryckningar i krigspådrifvande syfte, som göras från engelsk och fransk sida för att motverka eventuell fredsvänlighet inom den ryska socialdemokratien

ty, som jag har citerat tidigare, i väst gillar man att de störtat tsaren men inte att de vill ha fred med Tyskland. Kriget måste få fortsätta! Danska Politiken

påstår med bestämdhet, att hemliga underhandlingar verkligen förts mellan tyska och ryska socialdemokrater såväl i Stockholm som i Köpenhamn om en gemensam grundval för ett fredsslut.

Därvid kan vår svenska socialdemokratis nestor, Hjalmar Branting, ha spelat en roll. Han har varit på besök i Petrograd och far hem via Helsingfors. Hans besök verkar dock inte hetsa upp finländarna.

Riksdagsmännen Hjalmar Branting, Verner Rydén och Carl Vinberg har under påsken varit resta till Petrograd. På återvägen besökte de nämda partivännerna Helsingfors, där de inträffade senaste tisdags. Samma dag besökte de socialdemokratiska partibyrån På tisdagskvällen talade riksdagsman Vinberg på H:fors soc.dem. ungdomsklubbs möte. Följande dag återvände de till Sverge.

Detta enligt Arbetet i Åbo (vilken stavar »nämnda« fel, men som de stavar »Sverge« stavades vårt land faktiskt många gånger). Hufvudstadsbladet raljerar nästan:

Hjalmar Branting reste i går, med sina mustascher, välkända i hela Internationalen, och sina buskiga ögonbryn. De finländska partivännerna uppvaktade icke på bangården, och Branting fick stiga upp i sin boggievagn i största enkelhet. […] Otvifvelaktigt skulle den svenske partichefen ha hyst intresse för ett mera ingående studium af den finländska ministersocialismen

Men åter till rymdfilmen. – Om man nu ska tala om rymdfilm, för den handlar inte om rymdfärder. Inte annat än en himlakropps färd genom rymden, en himlakropp som på något sätt påverkar människorna på jorden. I alla fall ett sällskap som sitter och äter en delikat måltid tillsammans och blir… förändrade. (Coherence heter filmen; det betyder »samstämmighet« – i stil och tanke).

Upplägget påminner om Poul Andersons bok IK 400 (på svenska 1975), i vilken jorden går in i något slags »bälte« eller »fält«, varvid alla varelsers intelligens fyrdubblas. Också djurens – och då tar fan bofinken, om man får säga så…

En idé i idet av Björn Forseth