SMÅ CITRONER GULA
Strindbergsk lidelse?
Hade filmstudion visat någon film på skärtorsdagen, så hade jag kunnat citera Dagens Nyheter från samma datum, 13 april, hundra år tidigare om en viss partiledare.
Just den dagen landsteg nämligen Vladimir Iljitj Lenin på svensk jord och kunde äta lunch på Savoy i Malmö efter att ha åkt i plomberad järnvägsvagn genom Tyskland (som hans ryska hemland låg i krig med). Lenin åkte sedan tåg via Stockholm och Haparanda för att säkert komma hem (till sjöss kunde man ju bli torpederad).
Men nu är det närmast torsdagen efter, den 20 april, som filmstudion visar nästa film. Den dagen 1917 återger Hufvudstadsbladet pressgrannen Novaja Vremjas berättelse, om att Lenin tagit »den mycket omtalade balettdansösen Kschesinskajas hus« till stabskvarter, från vars balkong talare efter talare riktar sig till folk på gatan. En säger:
Man vill att vi skola fortsätta kriget. Vadtill? För att industriidkarna efter att ha förtjänat millioner ytterligare skola kunna förtjäna milliarder. Kriget är bra för dem.
Som vi sett i vårens krönikor är tanken på separatfred (som alltså Lenins socialdemokrater vill ha) en het potatis. Westminster Gazette yttrar [enligt LONDON 17 april (Petr. ag.)] oroat apropå ett fredsbud från Österrike:
Det skulle förvåna oss mycket om denna inbjudan till fredsunderhandlingar skulle öfva intryck på den ryska regeringen. De allierade kämpa vid Rysslands sida för slavismens sak och för småfolkens säkerhet.
(Wiborgs Nyheter 1917-04-20)
Jojo.
En för våra trakter intressant notis i Hufvudstadsbladet från norska stortinget rör ett förslag från stortingsman Gaasdal:
Med flera instämmanden anbefallde han till undersökning möjligheten att anlägga en järnväg genom Tromsö amt och Finnmarken – alltså förlängning af Nordlandsbanan – samt från Lyngenfjord till finska gränsen och från Kirkenäs till Ryssland. En sådan järnvägsförbindelse komme att blifva af ovärderlig betydelse, då man härigenom sattes i direkt förbindelse med de rika skogsdistrikten i finländska och ryska lappmarken och dessutom erhölle kontakt med sädesdistrikten i Sydryssland.
Förslaget antogs, men någon järnväg blev det aldrig. Dock ivrar industrin idag för en fisktågslinje mellan Narvik och S:t Petersburg via Haparanda. Argumenten för det står sig sedan 1917.
Revolutionsåret 1917 florerar rykten om att den nya regeringen som säkerhet för ett lån hos England pantsatt Ålands skärgård. Utrikesministern dementerar via Finska Nyhetsbyrån:
Ni kunna officiellt och på det bestämdaste kullhäfva de af Eder nämnda meddelandena, hvilka från början till slut äro grundlösa. Miljukov.
(Wiborgs Nyheter 1917-04-20)
Lugnade av detta kan vi avrunda med, vad som gick på bio på dagen hundra år före filmstudions visning nu på torsdag. Röda kvarn i Stockholm visar
Den stora lidelsen
Komedi i 4 akter af
C. GARDNER SULLIVAN.
Regi: Thomas H. Ince.
En ovanlig och spännande film – nästan Strindbergsk gaddig i sin satir öfver äktenskap, skilsmässa och fri kärlek. Ämnets originalitet, de medspelandes (bl. a. Frank Mills och Howard Hickman) högt stående skådespelarkonst och Thomas H. Ince vanliga charmanta regi ställa denna film i en klass absolut för sig själf.
(Svenska Dagbladet 1917-04-20)
Nästan Strindbergsk gaddig kan man kanske också beskriva veckans film på filmstudion, Små citroner gula från 2013 efter Kajsa Ingemarssons roman, regisserad av Teresa Fabik (som 2004 gjorde Hip hip hora). Den högt stående skådespelarkonsten står Rakel Wärmländer, Josephine Bornebusch, Sverrir Gudnason och Tomas von Brömssen för.
En idé i idet av Björn Forseth
