TA MINA ÖGON
»Ta mina ögon«
– Ett uttryck som sticker ut.
En kall vinternatt lämnar Pilar sitt hem. Med sig har hon sin son Juan och några få ägodelar. Hennes man, Antonio, är henne dock snabbt på spåren. Han säger att hon är hans allt och att hon lovat sig åt honom – att hon har gett honom sina ögon. Men Antonios kärleksbetygelser står i stark kontrast till hans allt annat än ömma handlingar.
Det där låter banalt. För hundra år sedan kanske det hade ansetts vara en djärv beskrivning på en film eller ett skådespel, men idag hör vi jobbigt ofta om sådana personer. Fast uttrycket »ta mina ögon« kan väcka olustiga fantasier.
I förra veckans film på filmstudion såg vi en kvinna, vars egen moder hade förblindat henne med kokt vatten hällt i ansiktet i ungdomen, och i Jules Vernes roman Tsarens kurir blir hjälten som fånge hos tatarerna förblindad med ett glödgat svärdsblad hållet framför hans ögon. Dock riktar han i det ögonblicket en förtvivlans tanke till sin moder, varvid hans ögon så plötsligt fylls av tårar, att den avsiktliga förblindningen inte får full verkan.
För hundra år sedan, ja. Samma dag 1917 som filmstudion visar Ta mina ögon, 18 maj, meddelar de finska tidningarna, att Ryska riket nu efter revolutionen äntligen fått en riktig regering utsedd av
temporära regeringen, riksdumans temporära utskott samt arbetarnes och soldaternas representantråd […] Enligt meddelanden af temporära regeringens ledamöter komma i ministären efter dess nya sammansättning att ingå 14 medlemmar, däraf 5 socialdemokrater, Kerenski inbegripen.
(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)
Dessa socialdemokrater tillhör minoritetsfraktionen, mensjevikerna, och Kerenskij välkomnas som krigsminister av militären. Som bekant från tidigare krönikor är ju han stark anhängare av att fortsätta det pågående världskriget, medan ledaren för den socialdemokratiska majoriteten, bolsjevikerna, står för att avsluta kriget. Men tydligen gillas det inte vid den antika staden Eupatoria på Krim (idag Jevpatorija):
SIMFEROPOL, 15 maj. (Petr. ag.) Enär rykten fortsättningsvis cirkulera om Lenins snara ankomst till Eupatoria har arbetarnes och soldaternas representantråd därstädes i princip beslutat anse Lenins ankomst mindre önskvärd samt anhållit om garnisonschefens, åtgärd därhän, att Lenin hindrades resa till Eupatoria, eller om han trots allt lyckades komma dit, han genast måtte anhållas och sändas tillbaka.
(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)
Angående Finland skiljer sig mensjevikers och bolsjevikers åsikt betydligt. I bolsjevikernas partiorgan Pravda kritiseras mensjevikernas »avsteg från partiprogrammet«, ty
De själfmedvetna proletärerna och socialisterna, hvilka förblifvit partiprogrammet af år 1903 trogna, tillerkänna Finland frihet att om det så önskar skilja sig från Ryssland. […] Rysslands själfmedvetna proletariat fruktar intet af en skilsmässa mellan Finland och Ryssland. Norge och Sverge ha båda haft gagn däraf att Norge fritt fick skilja sig från Sverge 1905.
(återberättat i Wiborgs Nyheter, alltjämt samma dag)
Den 18 maj för hundra år sedan förefaller för övrigt avslagen i sin brist på bio- och teaterannonser – och väldigt många dagstidningar utkommer inte alls. Det annonseras inte ens mycket efter »springflickor« och »springgossar«.
Det gör det inte idag heller, men å andra sidan behöver vi väl inga springflickor längre, när vi har tjänsteandar som Kiruna Mail och motsvarande i andra städer. För att inte tala om SMS och e-post.
Och ändå är de mänskliga svagheterna alltjämt desamma, såsom våld i nära relationer. »Det är lika gammalt som det första yrket, den prostituerade«, säger en del. Men då upprepar de bara vad de hört. Människans ursamhälle kände ingen prostitution, det skulle ha varit en obegriplighet. Och när förhållandet mellan man och kvinna inte var såsom mellan en ägare och en ägd torde inte den äganderättssjuka som kallas svartsjuka ha varit lika allmänt förekommande som nu.
Om detta finns det antropologiska studier – men vad bryr sig en Antonio om det, när han anser sig ha rätt att bestämma över en Pilar? Man måste fortfarande skriva romaner och göra filmer för att öppna ögonen på dem, som inte märker förändringen i sinnestillståndet, när en man från att ha varit ömsint uppvaktare över en natt blir slavägare, sedan han trätt en ring på kvinnans finger.
Med 42 festivalpriser måste väl den här spanska filmen ha skildrat saken rätt bra. Folkets hus klockan 19 på torsdag.
En idé i idet av Björn Forseth
