FLASKPOST FRÅN P
Brev i en flaska
– från P…
När Trump valdes till president, gav en kille i mitt bastugäng honom ett år att leva.
I mitt husorgan berättades härom dagen, att denne herr Donald Trump kan tänka sig att träffa herr Kim Jong Un.
Vi är många som är bekymrade över till synes oberäkneliga ledare på bägge hållen, men jag tänker, att man aldrig vet, vem som blir den riktiga fredsmäklaren. Vem hade trott, att kommunistjägaren Nixon skulle öppna diplomatiska förbindelser med Kina?
Trumps attityd är en sak, men just hans motvilja till att »vara PK« skulle kunna vara till fördel och ta honom till Nordkorea. Vem vet, vad det skulle kunna leda till?
Skulle det – fantasi- och förhoppningsfullt – leda till att Förenta staterna slöt fred med Nordkorea i stället för att fortsätta femtio år till med detta eviga vapenstillestånd från 1953 – då kanske det bleve Trumps död i ett attentat. Han gillar ju inte utrikespolitik utan vill göra affärer och gå sin egen väg – men kan man det i hans ställning? Eisenhower varnade vid sin avgång som president för »det militärindustriella komplexet« (som kanske var det, som fick Trump att krama avtryckaren i Syrien nyligen, fast han hade sagt att han inte skulle hålla på med sådant).
Nå, vi får se. På torsdag är det den 11 maj och det blir visst bra skidväder. Men på kvällen visar filmstudion en dansk deckare på Folkets hus. Då lär det kramas avtryckare. Det blir tredje filmen efter tredje boken av Jussi Adler-Olsen om den buttre kommissarien som inte ville ha någon »svartskalle« som städhjälp men fick just en sådan. Som hade huvudet på skaft och naturligtvis kom att bli ena delen i ett radarpar med kommissarien (fast just dennes i början nedlåtande syn på invandrare har strukits i filmatiseringen – kanske för att hans tankar skulle vara svåra att uttrycka i bild?). I denna tredje bok och film kommer en ny och ytterst egen person att bli bestående på avdelningen. De som läst böckerna vet, att filmen måste heta Flaskpost från P.
Gick det deckare på stumfilmsbio för hundra år sedan? Jo, minsann. Enligt Svenska Dagbladet samma datum som »Flaskpost från P« visas men år 1917 går på Royal i Stockholm ett »Kriminellt sensationsdrama i 4 akter« som heter Gröna rummet och får sitt dramatiska ljud från »Royals charmanta solistkapell«. Alla föreställningar är utsålda.
På Kaleva Biografteater på Karelskagatan 7 i Viborg visas samma dag Ödets son, drama i 5 delar:
Den vackra zigenarflickan Ayla har födt ett barn, hvars far ej är zigenare. Detta är ett sådant brott, som ej kan förlåtas och Aylas fader förbannar sin dotter och drifver henne bort från stammen […] Samtidigt förlorar grefvinnan Julie sin ende son, men tillfället leder henne till parken, där Ayla lämnar sitt barn. […]
Därefter visas humoresken Den ihärdige banar sig väg eller Kalle som skådespelare. »Obs! Orkestermusik.«
Sådana här »ofta tarfliga och smaklösa skämtfilmer« ogillar »Svenska folkskolans vänner«, som i en skrivelse till folkskoleöfverstyrelsen för att värna barnen vill ha censur även på biografreklamen (notera, att film kallas »bild« som i finska elokuva – levande bild):
De växlande reklambilder, som biograferna begagna sig af såsom lockbete till sina föreställningar, äro ofta synnerligen rafflande och osmakliga. Hvad censuren klippt bort af filmen användes ej sällan såsom skylt för densamma. På vissa unga sinnen utöfva sådana bilder en alltför stark lockelse eller nervretning. Dessutom verka de i hög grad stötande för allt hvad god smak heter.
Livet går alltså sin gilla gång i revolutionens före detta kejsardöme. Men i samma tidning som bioannonsen och censurönskan ovan (Wiborgs Nyheter 1917-05-11) kan vi förutse dagens Sannfinländare (ett par feltryck har jag rättat):
Gammalfinnarnes språkliga förtrycksprogram mot de svensktalande har naturligtvis väckt synnerlig förtjusning i Viipuri. En herre, som signerar sig Y-ö K-a, jubilerar under rubriken „Taistelu on jatkettava“ i gårdagens nummer öfver de beslut, som fattats i språkfrågan vid partidagen och prisar suometarianerna som det enda parti, hvilket drifvit nationalismens sak. […] Hr Y-ö K-a gläder sig än vidare öfver, att saken nu fått den vändningen att den aggressiva svenskheten nu efterträdts af en „aggressiv finskhet“ (hyökkäävä suomalaisuus).
Är alltså allt frid och fröjd med revolutionen? I den finska pressen ser det ut så, men denna dag 1917-05-11 ses i Svenska Dagbladet rubriker som
General Kartzoff mördad på öppen gata.
Gärningsmannen ej att söka inom armén, förklara soldaterna.
– – –
Oroligheter på gatorna i Moskva.
En folkhop kräfver tsardömets återställande.
Engelska Morning Post sammanfattar (återgivet i Wiborgs Nyheter) läget i Ryssland med, att
Utanför Petrograd utgör kriget fortfarande det dagliga lifvets hufvudsakliga innehåll. […] Under tiden äro hufvudstadens folkmassor förnämligast sysselsatta med att demonstrera sin glädje öfver den vunna friheten. Men röster börja förnimmas, att förhållandena ingalunda förbättrats under de gångna veckorna; och hvad den personliga säkerheten beträffar är denna nu mindre än någonsin. De fängelser som icke ödelagts, lära vara öfverbefolkade af den gamla regimens ämbetsmän och folkets fiender. Tjufvar, gripna på bar gärning, slippa undan med att det stulna tas ifrån dem och en varning af de nya myndighetspersonerna. Korruptionen tillväxer. Äfven ifriga beundrare af friheten, sådan den gestaltar sig i Ryssland, inse att man fått för mycket äfven af detta goda.
Detta med utländska ögon sett. Interimsregeringens chef Kerenskij rapporteras återkommen från Reval (gammelsvenska för Tallinn) säga:
Målet med min resa var att undersöka tillståndet vid den ryska östersjöflottan samt söka utröna hvilken stämning som var rådande bland befolkningen i Estland. De slutsatser till hvilka jag kommit äro de mest optimistiska. Hela flottan befinner sig i ett utmärkt skick och är fullt stridsfärdig. Dess män inse fullkomligt det allvarliga i situationen och det ansvar som hvilar på dem samt äro beslutna att försvara sitt fosterland till det yttersta. De rykten som varit i omlopp rörande bristande disciplin vid Östersjöflottan äro fullständigt utan grund.
(Wiborgs Nyheter 1917-05-11)
Detta motsägs dock av de händelser som låg till grund för Sergej Eisensteins film Pansarkrysssaren Potemkin (1925), som filmstudion visade härom året på första maj. Å andra sidan hände de i Svarta havsflottan.
Men på torsdag ska vi se, om filmatiseringarna av Adler-Olsens bokserie håller fortsatt kvalitet. Kommissarie Mørck (Nikolaj Lie Kaas) och assistent Assad (vår egen Fares Fares) ser i ett av de gamla fall, som de just ska avskriva, uppgifter om en repad flaska, som i åtta år stått på en fönsterkarm i en skotsk polisstation utan att någon lagt märke till, att den innehöll ett brev där det stod »hjälp!«…
En idé i idet från Björn Forseth
