YARDEN
Storstadshamn och storstadscharm
Att ungdom efter gymnasiet vill dra till storsta’n är inte konstigt. Storstäder har något visst.
Man får uppleva saker i en storstad, händelser som knappast skulle äga rum i en småstad eller i en by.
I Stockholms tunnelbana får man se både det ena och det andra. En kille på lyran som på perrongen går och svingar sin manslem hit och dit, till exempel. Det lär jag aldrig få se på Kiruna station, och det räcker för mig att ha sett det den gången.
På Glasgows station en gång kom två tjejer på rad med svartmålade läppar och pussade mig på munnen och ropade Happy new year, bara för att jag var den som delade sovkupé med deras kompis de skulle vinka av. Sådant kunde däremot gott få hända också i småstaden, tycker jag.
Så visst kan jag förstå vurmen att vara i en storstad där saker händer. Därför är väl också kulturfolk där. Kanske inte bara för att de träffar fler likasinnade där än på hemorten, utan kanske också för att det finns större chanser till extraknäck, om de inte kan klara hyran med sitt målande eller författande. Konstnärliga yrken blir man inte fet på i lilla Sverige.
Veckans film på filmstudion handlar om en författare, som nödgas återgå till att knega som sjåare och återupptäcker livet. Sjåare finns inte i Kiruna, så det kanske tarvar en förklaring. Det måste finnas en hamn för att finnas sjåare. Hamnarbetare, stuvare. Filmen heter förresten Yarden av någon anledning – jag har inte sett den själv. En svensk film från förra året som fick tre guldbaggar.
Sjåarna i storstaden Helsingfors får samma datum som filmen på torsdag – den 4 maj (fast revolutionsåret 1917) – ett glädjande besked, annonserat i Hufvudstadsbladet:
Meddelande.
Efter det vi infört 8 timmars arbetsdag, meddelas härmed ärade affärsvänner att arbetstiden härefter är från kl. 7 på morgonen till kl. 4 e. m. med 1 timmes måltidsrast.
H:fors d. 2 maj 1917.
Styrelsen för H:gin Satamatyömiesten
Osuuskunta r.l.
Samtidigt fortsätter både världskriget och Statshvälfningen i Ryssland. Revolutionsregeringen är ännu en interimsregering, och i en bilaga till tidningen berättas om missnöje inom några truppafdelningar:
I dag infann sig ett finländskt regemente till Mariapalatset och framställde yrkan, att den imperialistiska politiken skulle frångås samt Gutschkov och Miljukov träda tillbaka.
Storkapitalisten Aleksandr Gutjkov och historiedocenten Pavel Miljukov är alltså företrädare för interimsregeringen, och med »den imperialistiska politiken« åsyftas nog kriget.
Arbetar- och soldatrådets i Petrograd verkställande kommitté yrkar, att M i l j u k o v och G u t s c h k o v skola afgå.
fortsätter Hufvudstadsbladet men berättar också, att andra demonstrerat till förmån för dessa två och för
att fullfölja kriget till ett slut, som är Rysslands folk värdigt.
Rysslands trohet mot de allierade betygas af provisoriska regeringen omtalar även Svenska Dagbladet samma 4 maj. Ja, »de allierade« Frankrike, Storbritannien och USA är förstås bekymrade. Vi får anledning att återkomma.
Men på torsdag den 4 maj – i år! – får vi alltså se en ny svensk guldbaggebelönad film på Folkets hus. Kanske kan den beskrivas, som en annons i SvD gör 1917-05-04 om en då aktuell film:
Ett stycke med djupt gripande handling. Konstnärligt utförande. Upphöjd tendens. Mästerlig teknik.
En idé i idet av Björn Forseth
