DUNKIRK

 

Dunkirk, Copenhagen

 

Sommarens »storfilm« var en krigsfilm. Inte om Syrien eller Afghanistan utan om det outslitliga andra världskriget.

Jag ska inte slösa ord på Christopher Nolans film Dunkirk, gjord i år och visad i somras. Den har redan rosats, och jag rosar den också. Den är en bra, realistisk och trovärdig skildring av den fantastiska evakueringen av brittiska armén från Frankrike 1940.

Men för mig kändes den som »inte nödvändig«. Historien hade redan förtjänstfullt skildrats av Leslie Norman i brittiska Dunkerque – helvetesstranden (1958) och särskilt (som jag minns det) i Henri Verneuils franska Flykten från Dunkerque (1964). Varför en ny version 2017, varför just nu? – Onekligen lägligt, när nu Nato gör vad de kan för att bli populära.

Det må vara konspiratoriskt tänkt i överkant. Jag tar upp det närmast på grund av filmens titel. Biografbolagen bryr sig inte om språkvård, det vore lönlöst att få dem att tänka på sådant. De nöjer sig med befintliga affischer och påverkar därmed svensk ungdom till okunnighet (precis som biobesökarna 1998 itutades att Bibelns plats för den sista striden inte hette Harmagedon utan Armageddon efter en hollywoodrulle). Den franska stad, där den historiska händelsen ägde rum, heter ju inte Dunkirk utan Dunkerque. Det är inget att diskutera, man kan inte välja att stava namnet på en stad som man vill. När jag var barn skrev man Hälsingborg, idag vore det en felstavning. Men varje språk kan ha sitt sätt att skriva andra länders ortnamn på, och det är helt normalt. Vi skriver Nya Zeeland och Moskva, britterna New Zealand och Moscow. Och de skriver Dunkirk. Helt okej! Men på svenska har det aldrig funnits någon annan stavning på den orten än fransmännens egen: Dunkerque.

Det var titeln, alltså. Där kan inte översättaren rå på filmdistributören. Jag hade dock väntat mig, att den som svensktextat filmen hade stavat rätt i undertexterna. Men det hade hon inte. Det stod Dunkirk hela filmen igenom. Detta är exempel på okunnighet, ty en översättare ska inte översätta ord för ord utan att ta reda på fakta. Nu kommer en hel generation svenska ungdomar att tro, att den franska staden stavas så som i denna film. Tänk om en engelsk film hade handlat om den danska motståndsrörelsen mot nazisterna. Skulle svensk publik acceptera att Köpenhamn hela tiden kallades Copenhagen i undertexterna?

Detta, go’vänner, var säsongens första klagolåt! En liten uppvärmning inför krönikorna till höstens filmer hos Kiruna filmstudio. Den första kommer ju nästa torsdag, den sjunde september.

En idé i idet av Björn Forseth